Svensk historia
”for Dummies”
Del 1: Vikingatiden
Den skandinaviska järnåldern slutar år 793 ekr och
tillsammans med
ett
gäng vilda nordmän som överfaller och plundrar det engelska klostret Lindisfarne,
väller också Vikingatiden in över oss. När den slutar är dock lite mer diffust,
någon gång runt 1050 verkar den stillsamt glida över till att bli medeltid.
Vikingatid är ett begrepp som bara används i Skandinavien, möjligen med undantag av de områden i Storbritannien som tidvis kontrollerades av danska och norska hövdingar. Jo jag höll på att glömma Hollywood och spelindustrin förstås. Ute i Europa anses medeltiden redan ha börjat då överfallet skedde, men uppe i den kalla norden har vi ännu blivit kristnade, så vi får vänta ytterligare några hundra år innan vi får vara med.
Om vi tar och börjar med att reda ut en del missförstånd.
Ordet viking förekommer redan på vikingatiden, men vad ordet ursprungligen betydde vet man inte. Ordet användes dock bara om personer som var ute på plundringståg eller krigståg, inte handelsresa. En nordbo har sannolikt kallats för Västgöte eller Närking, men har sällan själva kallat sig vikingar. Det generella bruket av ”Viking” om nordborna är lika fel som att påstå att Japan under medeltiden befolkades av folkstammen Samurajerna.
Men
de hade väl i alla fall horn på hjälmarna?
Svar nej! Man har inte hittat en enda skandinavisk hjälm
från järnåldern eller vikingatiden med horn. I stället får vi skylla på den
tyske nationalromantikern Wagner och hans operor från 1800-talet. Inför en av
uppsättningarna kopierade hans koreograf en keltisk krigarhjälm för att göra det
hela lite mer dramatiskt och barbariskt… och sedan dess får nordborna dras med
hornen… 
Fanns Sverige, Danmark och Norge på vikingatiden? Nej, några kungariken fanns inte, istället var det landskapen som var viktiga. Med tidens mått kan man nog påstå att samhället var förhållandevis demokratiskt. Viktiga beslut togs vid tinget och alla fria män hade rätt att föra sin egen talan där. Flertalet av landets invånare var sannolikt fria bönder, men antalet trälar var säkert inte obetydligt. De rikare bönderna fick, eller tog sig, efterhand mer makt och börjar benämnas stormän. Stormännen blev dock aldrig så rika och mäktiga att de ostraffat kunde göra som de ville även om många säkert försökte. Stormännen och hövdingarna var ofta släkt med varandra, och man var ofta ingifta i danska och norska släkter, så det hände ofta att stormän från de olika länderna slogs tillsammans mot andra ätter. Eventuella var kungariken kortlivade och baserades enbart på den enskilde stormannens makt över de andra stormännen och inte på några nationalistiska känslor hos invånarna. Först runt år 1000 kan man säga de tre kungarikena börjar formas. Först ut är Danmark, tätt följt av Norge. Tiden för Sveriges enande är betydlig mer osäkert, först under senare delen av 1000-talet kan man tala om att en Svensk kungamakt. Mer om detta senare.
Varje svenskt landskap hade en egen lag och där framgår tydligt att det var skillnad på de egna och de utifrån. Om man t ex dräpte någon kunde man dömas man till böter. Beloppet minskade dock om den döde inte kom från hembygden, och ju längre bort, desto lägre bot.
Bygderna
var dock inte helt isolerade från varandra, men kontakterna såg annorlunda ut än
i dag. De djupa skogarna i Sverige och de höga norska fjällen gjorde att man
hellre färdades på vattnet än på land. Därför var det mer naturligt för
skåningarna att söka sig till Danmark än mot Mälardalen, och på samma vis
enklare för en upplänning att segla till Gotland, Åland eller Finland än att ta
sig till Västergötland. Handels och plundringsexpeditioner utgjorde säkert en
viktig del i stormännens inkomster, men även de andra deltagarna kunde tjäna en
rejäl slant på att följa med. Folket kring östersjön for söderut till Polen
eller österut till Finland, Baltikum och Ryssland. Danskar Norrmän och västgötar
seglade åt andra hållet.
En
av de stora importvarorna var med all sannolikhet trälar. Dessa köptes eller
togs som fångar i strid mot olika slaviska stammar, varför ordet träl så
småningom kommit att ersättas av ordet slav. Eftersom den Grekisk-ortodoxa
kyrkan börjat sprida sig upp genom Ukraina och Ryssland är det ganska troligt
att en och annan ortodox munk eller präst hamnat i Mälardalen. Det förhållandet
skulle faktiskt kunna krydda historien om hur Sverige kristnades och ge en lite
annorlunda förklaring till det berömda hednatemplet i Uppsala. Men den historien
får vi ta en annan gång.
En av de mer bestående effekterna som Svearna lämnat efter sig är grundandet av Ryssland. Av någon anledning kallade såväl finnar, Estländare och slaverna i Ryssland de sjöfarande svearna för ”Ruser”. (Sverige heter Ruotsi på finska och estniska). Några Ruser slog sig ner i Kiev och bildade ett eget rike, varifrån dagens Ryssland räknar sina rötter. Det bildades också ett konkurrerande rike i Novgorod. Relationerna mellan Mälardalen och Novgorod var inledningsvis goda, men efterhand kommer man i konflikt om makten över Finland, men det problemet sparar vi till medeltiden.