Svensk Militärhistoria / Swedish Military History

Georg Henrik Jägerhorns skildringar av Gustav III krig mot Ryssland.

1790 års kampanj i Savolax och Södra Finland

Det svenska anfallet mot Parda- och Kärnäkoski (15 april)

Jägerhorn beskriver orsaken till den framgångsrika operationen

Ryskt motanfall och försvaret av Parda- och Kärnäkoski (30 april)

Ryskt anfall mot Pirtimäki (4 maj)

Slaget vid Keltis baracker (19-20 maj)

Framstöten mot Savitaipal (4 juni)

Tillbaka till 1788 års kampanj

Tillbaka till 1789 års kampanj

 (Källor: G H Jägerhorn i fält för Gustav III, Petra och Pertti Hakala, Helsingfors och Stockholm 2004 samt Finska arméens och Finlands krigshistoria, Julius Mankell Stockholm 1870)

Det Svenska anfallet mot Parda- och Kärnäkoski (15 april)

Sedan oktober 1789 hade stridigheterna avstannat och trupperna på båda sidor gått i vinterkvarter. Överstelöjtnanten Jägerhorn är nu befälhavare i St Mickel och uppmanas av kungen att skriva ett förslag till operationsplan för 1790 års kampanj. Redan i slutet av oktober lämnas Jägerhorns förslag till Kungen och planen blir så småningom fastställd att gälla det kommande året. Hur omfattande planen var nämner inte Jägerhorn men man kan nog anta att Jägerhorns plan främst omfattat landoperationerna i Finland. 

Kungen har sannolikt redan insett att utsikterna att nå några avgörande framgångar i lantkriget i Finland inte fanns längre. Om han skulle vinna kriget var det till sjöss det skulle ske. Inför 1790 års fälttåg dammade man av planerna från 1788 med en amfibieoperation mot St Petersburg. För att möjliggöra operationen förstärktes såväl stora flottan som skärgårdsflottan och ett stort antal regementen kommenderades till tjänst ombord.  

Avsikten var att den marina operationen skulle inledas i maj, men för att dra bort ryssarnas uppmärksamhet från sjön skulle ett antal företag genomföras från Karelen och i Savolax mot Villmanstrand. Kungen blev dock försenad och under tiden töade isarna. Det karelska brigaden kunde inte dras samman som planerat och vidare hade man omfattande problem med försörjningen. Operationen fick ställas in.

Enligt Jägerhorns plan skall kampanjen inledas i månadsskiftet februari-mars med ett av kungen lett anfall från St Mickel. Förberedelserna för operationerna dröjer dock och Jägerhorn känner sig tvungen att personligen beklaga sig inför kungen. Vid deras möte  den 1:a januari 1790 får Jägerhorn order att personligen ordna alla förberedelser. Till slut, och givetvis i rätt tid,  är alla förberedelser klara, det är bara kungen som saknas.

Kungen har dock blivit fördröjd av "Affairer och corresspondancer med utlänske magter". Sannolikt handlar det både om hur Europas kungahus skall förhålla sig till den nyligen utbrutna revolutionen i Frankrike, men det är också känt att kungen vid det här laget är hjärtligt trött på kriget med Ryssland och gärna vill få slut på det hela.

Slutligen dyker Gustav upp i St Mickel, men först 8 eller 9:e april, gott och väl en månad försenad. Förutsättningarna för att verkställa Jägerhorns plan har under den långa väntan bokstavligen smält bort. Merparten av snön har försvunnit och menföret gör att de finska vägarna är omöjliga att använda för större operationer. Jägerhorn får ägna stor kraft att förklara det hopplösa i företaget innan Kungen och hans biträde Överste Gustav Armfeldt inser läget.

När man nu ändå gjort sig sånt besvär med att samla så mycket trupper och underhåll i St Mickel beordrar Kungen Överste Armfeldt att utarbeta en plan för ett mindre anfall. Kungen underkänner dock Armfeldts plan och istället får Jägerhorn, som känner trakten väl, uppdraget att ensam planera något.

Den plan som Jägerhorn föreslår syftar till att ta kontroll över de viktiga passen vid Parda- och Kärnäkoski, dels för att få tillgång till en mer lättförsvarad ställning, dels för att dra bort ryska trupper från Kymmenefronten.  Vägarna är som tidigare oanvändbara för större styrkor, men isarna bär fortfarande,  och detta utnyttjar man.

Avantgardet, (förstyrkan) som skall utföra det inledande anfallet består av ca 300 man ur Dalkåren, 180 man ur Helsinge vargering, 240 man ur Jönköpings regemente och ett 20 tal savolax jägare. Eeftersom de ryska försvararna är ungefär lika många som Svenskarna bygger Jägerhorns djärva plan på snabbhet och överraskning. Anfallsstyrkan fördelades på tre bataljoner och man ordnar så att varje pluton tilldelas hästdragna slädar.

Vid 11-tiden den 15 april börjar Svenskarna försiktigt och till fots rycka fram över de isbelagda fjärdarna. Genom spaning vet man att ryssarna har posteringar med kosacker en dryg mil från sin huvudstyrka i Pardakoski. När Svenskarna når fram till posteringarna ser man, precis som förväntat, ryttare som i hög hastighet rider iväg för att varna ryssarnas huvudstyrka och det är nu som slädarna kommer till användning. Svenskarna hoppar upp på slädarna och sätter fart på draghästarna. På detta sätt kan man hålla nästan samma fart som kosackerna och man når fram till Pardakoski innan ryssarna hunnit ordna sitt försvar. Försvararna tas med fullständig överraskning och endast en liten styrka hinner dra sig tillbaka till Kärnäkoski. Här försöker de ta försvarsställning men drivs snart på flykt av Dalkarlarna. Under tiden har bataljonen från Jönköpings regemente jagat bort en 200 man stark rysk postering från Kuivasari strax norr om Pardakoski. Den operationen genomfördes dock inte med samma snabbhet och lika överraskande som den vid Pardakiski utan ryssarna hann dra sig undan i god ordning.

Inom loppet av några få timmar har Svenskarna intagit och säkrat passen. Förlusterna har varit mycket små. 6 döda och 18 man skadade. Jägerhorn känner inte närmare till de ryska förlusterna, men uppger att de måste ha varit betydande. Man tar 39 fångar, 2 kanoner med tillbehör, två förråd, hela fältkassan om 30-40 000 rubler, 100 trossvagnar, en mängd vapen och ammunition, ridhästar samt chefens personliga garderob och matsilver.

När allt var säkrat skickas Jönköpings bataljon tillbaka längs landsvägen för att tillfångata de ca 100 ryska jägare som finns i Suomenniemi. Ryssarna har dock blivit förvarnade och har nyttjat tiden för att förbereda sitt återtåg. Man har sänt bud till högkvarteret i Savitaipal och medan de väntar på order därifrån har man på isen utanför byn samlat en mängd hästar, slädar och bönder som skall hjälpa till med reträtten. När Svenskarna kommer fram har det börjat mörkna. Man skymtar ryssarna ute på isen, men i skymningen kan man inte avgöra deras antal och eftersom ingen i styrkan talar tillräckligt bra finska kan man inte få någon vettig information ur befolkningen i byn. Chefen, major Fahnhielm tror sig stå inför en rysk armé som samlats för motanfall, så istället för att anfalla och ta de 100 jägarna som fångar, retirerar han snabbt tillbaka till Kristina på Svenska sidan gränsen. Så småningom reds situationen ut, majoren skickades efter en ordentlig kunglig utskällning tillbaka till Suomenniemi.

Jägerhorn beskriver orsaken till den framgångsrika operationen

Jägerhorn är, med rätta, stolt över framgångarna med sitt djärva företag och i sin "reflection" över striderna listar han ett antal åtgärder som han vidtagit och som sedan segern byggdes på.

1. God kännedom om terrängen där striden skall stå.

2. Kännedom om fiendens grupperingar, styrkor, patruller m m.

3. Kännedom om fiendens rutiner och vanor, dvs när de vilar och när är de som mest vaksamma.

4. Kännedom om den fientliga befälhavaren. "Är han aktiv, vaksam, rörlig, långsam, trög, försiktig, förståndig etc", frågar han.

Därefter kommer ett antal resonemang om hur chefen bör uppträda under insamlandet av informationen. Framför allt framhåller Jägerhorn ett par saker: Chefen måste kunna språket och skaffa sig goda kontakter med invånarna i trakten så att han kan skilja på goda källor och de som "ofta giöra af ett hår en häst". Han måste också vara försiktig, tystlåten och förbehållen så att de som lämnar underrättelser inte utsätts för fara. Det Jägerhorn beskriver är helt enkelt grunderna för taktisk underrättelsetjänst, något som dåtida officerare uppenbarligen inte hade någon större insikt i eller intresse för.

Ryskt motanfall och försvaret av Parda- och Kärnäkoski (30 april)

Även Kungen är vederbörligt imponerad av det Jägerhornska företaget, så innan Gustav hastar vidare till Borgå blir Jägerhorn befordrad till Överste. Armfelt som lämnats kvar övertar befälet över styrkorna i Södra Savolax och posterar sig med en del artilleri samt delar ur Värmlands- och Tavastehus regementen i Suomenniemi. Jägerhorn utsågs av kungen att under Armfelts befäl ansvara för styrkorna vid Parda- och Kärnakoski.

Relationerna mellan Jägerhorn och Armfelt var sannolikt inte de bästa, och det framgår ganska tydligt av texten vem av de två som Jägerhorn ansåg hade den största talangen som fältherre. Kort efter att Jägerhorn installerat sig vid Pardakoski kallades han att deltaga i en "conseil", sannolikt någon form av krigsråd, i "Sääsjärfvj". Var den orten ligger och vad mötet avhandlat avslöjar inte Jägerhorn, men sannolikt beslutade Kungen om de kommande operationerna i området.

För att skydda sin flank och för att kasta tillbaka Armfelt har ryssarna tvingats flytta trupper från Walkiala området. Kungen beslutar sig för att utnyttja tillfället leder den 28 april en styrka över gränsälven. 29 april slår kungen en rysk styrka vid Walkiala. Segern nyttjas dock inte utan man blir stående på platsen i en dryg vecka.

Samma dag som kungen segrar vid Walkiala kommer Jägerhorn till Savolax. Vid lunchtid inställer han sig hos Armfelt och får då tillbaka befälet över sina styrkor. Medan Jägerhorn varit borta har befälet utövats av Majoren Tavast och även mellan dessa verkar personkemin varit dålig. På kvällen anländer Jägerhorn till Pardakoski och får snabbt klart för sig att Tavast inte utfört sitt jobb så som Jägerhorn hade önskat sig. Under hans frånvaro hade fältvakter, posteringar och artilleri flyttats och var nu i Jägerhorns tycke "illa placerade", varför allt ändrades redan samma kväll. Vidare hade Jägerhorns hjärtefråga, underrättelsetjänsten misskötts så till den milda grad att det inte fanns någon som helst information om ryssarnas läge, styrkor eller aktiviteter i området. Troligen har Jägerhorn med sig informationen om att ryska trupper är på väg varför han nu beordrar att det före midnatt skall sändas ut avlösningar till  samtliga fältvakter, men att det avlösta manskapet skall kvarstanna på platserna till morgonen. Vidare beordras tre särskilt pålitliga officerare att med slädar och manskap åka runt på isarna och lyssna efter ryska trupprörelser. Strax efter midnatt, alltså nästan direkt efter det att slädpatrullerna påbörjat sin verksamhet kommer rapporter om omfattande ryska  trupprörelser ute på isarna.

I gryningen den 30e april kan Svenskarna se ryska linjer på tre ställen. Jägerhorn uppskattar deras samlade styrka till 6-7 000 man, och för en gångs skull ger han en ganska detaljerad beskrivning över vilka enheter som fanns på den ryska sidan.     

Första kolonnen (över 2000 man) leds av General Major Baijkof. Denne har 800 Gardes Jägare, 800 Musketerare, 200 Grenadjärer, 2 kompanier ur Brebasniskj garde, ett okänt antal Kalmucker och Kasaker, en 12pundig kanon, 4 st 8-pundare och en haubits. Kolonnen framrykte från öster och över isen mot Pardakoski.

Andra kolonnen (över 3000 man) leddes av General Igelström som även var chef för hela operationen. Till sin hjälp hade han även Generalen Seijkell och Prinsen av Anhalt. Truppen utgjordes av Galetskoiska regementet och en bataljon Livgrenadjärer samt ett icke angivet antal haubitsar och 12-pundiga kanoner. Kolonnen formerades på linje i skogen mitt emot Kärnakoski.

Tredje kolonnen under ledning av General Berckman innehöll ungefär 1000-1200 man och två kanoner. Berckman ryckte fram över isen rakt söderifrån och gick i land väster om Pylkälä gård.   

Själv disponerade Jägerhorn ca 1400 man. Två små bataljoner ur Värmlands regemente, förstärkta med två 3-pundiga kanoner ställdes upp på åsen vid Pardakoski för att möta ryssarnas första kolonn.

Kvar fanns nu bara Major Fahnhielms bataljon ur Jönköpings regemente. De var utgångsgrupperade vid Kuifvasari, strax norr om Pardakoski. Så snart ryssarnas närvaro på isarna blivit upptäckta kommenderades Fahnhielm att snarast ansluta sig till Jägerhorn. När de kom placerades de på en liten höjd vid Kärnakoski så att man hade uppsikt över den ryska tredje kolonnen. (Enligt J Mankell anlände ungefär samtidigt en bataljon ur Savolax regemente. Detta skriver dock inte Jägerhorn om.)

Första kolonnens anfall: Så fort ryssarna kommer ut på isen formerar sig infanteriet snabbt på linje, kavalleriet placeras på flankerna och artilleriet drar upp i luckorna mellan avdelningarna. Mitt på den isklädda fjärden ligger holmen Kotkasari. Den hindrar den ryska linjen att rycka fram, så istället drar man upp artilleriet på toppen på ett berg på holmen. Under tiden ryssarna släpar upp artilleriet börjar svenskarna beskjuta de ryssar som inte skyddas av Kotkasari och orsakar därigenom en hel del förluster. Samtidigt som det ryska artilleriet är på plats och öppnar eld avancerar också en rysk avdelnng för att försöka driva bort värmlänningarna, men dessa svarar med väl riktad eld så att "mesta delen blifvo på isen liggande". Den ryska elden fortsätter och när Kapten Ribbing, chef för den ena av bataljonerna stupar, håller inte värmlänningarnas nerver längre. De retirerar hastigt och i spridd ordning ner till Pardakoski såg.

Jägerhorn befinner sig dock i närheten och ser vad som händer. Efter ett kort förmaningstal leder han Värmlänningarna och ytterligare en kanon tillbaka till åsen. Ryssarna hade sett flykten och har startat ett nytt anfall, men Svenskarna hinner tillbaka och kan återigen slå tillbaka angreppet. Även denna gång blir ryssarnas förluster omfattande, bland andra skall deras anförare Generalmajoren Baijkof blivit dödligt sårad. Den första kolonnens offensiva kraft var nu bruten.

Andra kolonnens anfall: Samtidigt som första kolonnen försökte avancera mot Pardakoski, inledde den andra kolonnen sina angrepp. Först försökte man driva bort fältvakten vid bron genom att beskjuta svenskarna med sitt grövsta artilleri. När det misslyckades sändes istället infanteriet ut över isen söder om Kärnäkoski för att driva bort de svenska trupperna i skogen. Det första anfallet slår svenskarna tillbaka, men vid det andra anfallet tvingas de båda bataljonerna att retirera något varvid den svenska kanonen faller i ryssarnas händer.

Jägerhorn har dock hört på den intensiva skottlossningen att det var fara å färde och sänder förstärkningar (Jönköpings bat enligt Mankell). Dessa anländer just som svenskarna tvingats bakåt, men när vargeringsmännen ser de nyanlända trupperna repar man mod och Major Vegesack kan leda ett lyckat motanfall.  Ryssarna drivs tillfälligt tillbaka och den nyss förlorade kanonen kan återtas. Även ryssarna för fram förstärkningar och inleder ett nytt anfall, men då prinsen av Anhalt och hans adjutant blir dödligt sårade avstannar alla offensiva ryska företag även på denna front och istället slår man till reträtt.

Av någon anledning blir dock ett ryskt batteri med två kanoner kvar vid Kärnäkoski bro. Ett snabbt utfall från fältvakten gör att man kan erövra pjäserna och ta besättningen till fånga.

Tredje kolonnens anfall: Under hela tiden som striderna rasade på de två andra platserna höll sig den tredje kolonnen märkligt stilla. Man grupperade på linje och sände fram artilleriet för att beskjuta höjden som de Svenska trupperna höll (Savolax och Jönköpings bataljoner enl Mankell) . Elden hade dock ingen större verkan. När så striderna på övriga avsnitt var avgjorda samlade svenskarna sig för att slå tillbaka även på denna front, men då fann Berckman, den ryske befälhavaren, för gott att dra sig undan.

De ryska förlusterna blev omfattande. Enligt Jägerhorn begraver Svenskarna två officerare 12 underofficerare och 116 soldater, men många fler skall ha blivit begravda av ryssarna på vägen tillbaka till Savitaipal. Dessutom tog Svenskarna 95 fångar, 6 kanoner och en mängd vapen och annan utrustning. De egna förlusterna uppgick till 18 man som fångar, två officerare, en underofficer och 30 man döda samt 6 officerare, 4 underofficerare och 163 man sårade.

Slaget varade enligt Jägerhorn i 6-7 timmar. Först en timme efter det att striderna upphört anländer Överste Armfelt med ytterligare en bataljon Värmlänningar. Med sig har Armfelt också en order att Jägerhorn snarast skall inställa sig hos Kungen.

Jägerhorn avreser nästan genast, vilket gör att han inte hinner skriva någon stridsrapport. Rapporten skrivs istället av major Tavast, den tillfällige befälhavaren vars dispositioner Jägerhorn så gruvligt underkänt så sent som ett dygn före striden. Jägerhorn är märkbart förtörnad över att Tavast försöker ta åt sig stor del av äran, trots att Jägerhorn inte sett skymten av honom förrän striden redan var avgjord och ryssarna var på väg att retirera.

Julius Mankells redovisning av slaget skiljer sig något från Jägerhorns. Jägerhorn beskriver den första och andra kolonnens anfall som samtidiga, medan Mankell uppger att den andra kolonnen dyker upp först efter det att striden vid Pardakoski avgjorts. Vidare uppskattar Mankell ryssarnas styrka som något mindre än Jägerhorn, mellan 4-5000 ryssar anser Mankell varit närvarande. Slutligen omnämner Mankell en bataljon ur Savolax regemente. Varför Jägerhorn skulle förtiga att enheter ur hans eget regemente medverkat framgår inte. Skillnaderna i framställningen är dock inte särskilt avgörande och förtar på intet sätt den bragd som försvararna utförde.

Ryskt anfall mot Pirtimäki (4 maj)

Då det svenska anfallet från St Mickel mot Kärnäkoski blivit känt hos ryssarna kommenderades en del manskap från Pumala för att förstärka de ryska stridskrafterna vid Savitaipal, men snart blev dessa ersatta av nya trupper. Svenskarna insåg att skulle man ha en chans att återta Pumala måste man agera snabbt, innan det ryska försvaret hann bli för starkt.

Brigadchefen, Generalmajor von Stedink, anländer till Pirtimäki den 4 maj i avsikt att göra en rekognosering av fiendens ställningar. Samtidigt ger han order om att alla posteringar skall dras in och att allt manskap skall samlas tidigt nästa morgon på vägen strax söder om Pirtimäki.

Ryssarna är dock snabbare. Redan vid midnatt anfalls de svenska jägarpatrullerna och den fältvakt som låg på vägen mot Pumala och de tvingades att dra sig tillbaka till huvudstyrkan i Pirtimäki. Ryssarnas framryckning var så snabb att den svenska huvudstyrkan knappt hann ställas upp innan ryssarna började att öppna eld. Ryssarna avancerar längs en ås och hotar att kringränna svenskarnas högra flank. När de sedan intar den södra delen av byn, kan de med god verkan beskjuta den hopträngda svenska styrkan.

Ryssarna har dock satt eld på den södra byn och till slut kan kapten Kihlström med en avdelning ur Tavastehus regemente driva ut ryssarna ur byn. Kihlström skickas därefter till den högra flanken där han tillsammans med Major Utfall och 60 man av Älvsborgsregemente med "fäll bajonett" angriper ryssarna på åsen. Man gör fyra anfall och till sist viker ryssarna. Den Svenska styrkan är dock inte stark nog att ta upp en förföljning så ryssarna kan sätta sig säkerhet i en liten dal längre bak.

Vid det här laget börjar de svenska trupper som legat utspridda i området strömma till. Fänrik Bosin med 20 man från Tavastehus regemente dyker upp i ryggen på ryssarnas högra flank och anfaller med fällda bajonetter. Situationen utnyttjas snabbt av de trängda Savolaxarna i byn. Understödda av en kanon avancerar även de och efter en del manövrerande kan Svenskarna med förenade krafter driva undan ryssarna. När så slutligen Kapten Lode med 107 man ur Savolax regemente kommer marscherandes över isen norr om byn verkar ryssarna tappa modet. Lode kastar sig direkt in i striden.

Ryssarna inleder nu sin reträtt, men det är ingen planlös flykt. Återtåget sker i god ordning och man håller hela tiden  stridskontakt med de förföljande svenskarna. På en höjd ungefär 2-3 km från Pirtimäki går det ryska arriärgrdet (eftertruppen) med några kanoner i försvarsställningar. I skydd av dessa kan sedan så den ryska huvudstyrkan och ett stort antal vagnar retirera mot Pumala. Major Grönvall med 150 Björneborgare skickades för kringgå den ryska positionen, men innan de hinner med detta retirerar ryssarna ytterligare några kilometer och intar en ny och betydligt starkare försvarsställning. Vid det här laget hade den svenska ammunitionen börjat sina, så man beslöt att inte fortsätta anfallet. Istället satte man ut fältvakter för att bevaka ryssarna.

Huvudstyrkan återsamlades i Pirtimäki för att summera den 5 timmar långa striden. Den svenska sidan förlorade 3 officerare, 1 underofficer och 18 man i döda samt 4 officerare och 98 man sårades. Svenskarna tog även hand om och begravde 1 rysk officer och 25 döda soldater. Vidare togs en officer och ett trettital manskap till fånga, flertalet var allvarligt sårade. Jägerhorn bedömer dock att de ryska förlusterna i sårade var betydande eftersom ett stort antal gevär och döda hästar lämnats på slagfältet.

I sin "reflection" över drabbningen är Jägerhorn mycket kritisk till hur Överstelöjtnant Gripenberg skött sina åligganden. Han anklagar Gripenberg för att ha valt Pirtimäki som bas mer av bekvämlighet än dess lämplighet som försvarsställning. Eftersom Jägerhorn själv förde befälet vid Pumala kompani för mindre än två år sedan kan man anta att han vet vad han pratar om. Vidare kritiserar han Gripenberg för passivitet, dels för att han inte gjort fler ansträngningar att återta det strategiskt viktiga Pumala sund, dels för att beredskapen varit så dålig att ryssarna nästan lyckats med att överraska och driva bort svenskarna.

Jägerhorn betraktar, trots att anfallet blev tillbakaslaget, företaget som en rysk framgång. Ryssarnas avsikt var med all sannolikhet inte att erövra land, utan att försvaga svenskarna så att de inte skulle kunna hota ställningarna i Pumala. Eftersom inga svenska offensiva företag gjordes vid Pumala under resten av 1790 är jag böjd att hålla med honom. Den viktiga ryska sjötrafiken mellan Villmanstrand och Nyslott kunde ostört fortsätta under resten av kriget. 

Slaget vid Keltis baracker (19-20 maj)

På grund av den kungliga framstöten mot Walkiala den 29 april drar den ryska sidan igång en motoffensiv. Som vanligt under kriget riktas inte angreppet direkt mot den hotande styrkan, istället angriper man på en svagare punkt i syfte att hota försörjningen och på så sätt tvinga motståndaren att dra sig tillbaka.

Den 1 maj inleder ryska batterier en våldsam beskjutning av de svenska ställningarna vid Anjala och Hirvenkoski. Beskjutningen pågår i 4 dygn, trots det vidtas inga förberedelser på svensk sida för att möta de förväntade anfallen. Natten till den 5 maj går ryssarna med hjälp av båtar över älven vid Anjala och tar enkelt platsen. Svenskarna koncentrerar sig vid Wilikala samtidigt som Kungen längre norr ut drar sig tillbaka in på svensk mark igen. Dan där på, den 6 maj utkämpas tre battaljer.

Vid Hirvenkoski längst i söder tvingas ryssarna tillbaka över älven, men vid Korhois tvingar ryssarna svenskarna tillbaka till Wilikala och vid Jokkila tvingas Svenskarna tvingas bakåt till Keltis. Nu är hela älvdalen mellan Anjala och Keltis i Ryssarnas händer. Den 9 maj går fler ryssar över älven och driver undan svenskarna från Keltis. Vägen över Nyby och vidare mot Tavastehus hotas och den svenska reserven under general Pauli som samlats vid Elimä  måste snabbt flyttas upp mot Nyby riktningen.

Ryssarna verkar nu ha uppnått sina mål och istället för fortsatt offensiv börjar man befästa de erövrade platserna.  Samtidigt rullar förberedelserna för den svenska huvudoperation, landstigningen vid St Petersburg vidare. Flottan har anlänt från Karlskrona och den 12e seglar en svensk eskader mot Reval men misslyckas att överraska och förstöra ryska styrkan där. Det är ett kraftigt bakslag som skall komma att äventyra hela expeditionen. Vidare har skärgårdsflottan börjat röra sig österut. Den 15e anfaller man Fredrikshamn från sjön och förstör den försvarade ryska skärgårdsflottan.

 Efter striderna vid Parda- och Kärnakoski hade Jägerhorn fått bud om att snarast inställa sig hos kungen. Den 5e och 6e maj sammanträffade han med kungen i Borgå. Jägerhorn utnämns nu till General adjutant och sänds till Genmj Pauli med order om att snarast fördriva ryssarna tillbaka på sin sida älven. Först beger han sig längs en liten väg fram för att tillsammans med ett detachement jägare spana mot Värälä. Han finner platsen väl försvarad med en myckenhet av trupper och fältverk. Nu reser han via Säsjärfvij till den svenska styrkan längs Nybyvägen Styrkan ligger i Ninimäki, i "ganska elak" dvs en ofördelaktig ställning. Man ligger förlagda i en dal med höjder runt omkring, dessutom saknar man helt kunskaper om fienden.

För att skaffa underrättelser ser Jägerhorn till att hela styrkan vid Ninimäki den 12e genomför ett spaningsanfall ner mot Keltis. Man driver undan ryska fältvakter och når slutligen ända fram till Nappa varifrån ryssarna utspanas. Deras ställning bedöms som för stark för att man skall våga sig på ett anfall. Dessutom väntas ytterligare svenska trupper ansluta till Ninimäki varför svenskarna drog sig tillbaka igen, men nu lade man sig i en bättre ställning samt avdelade framskjutna fältvakter som skydd.

Den 17e gör ryssarna ett spaningsanfall mot Ninimäki men de drivs effektivt bort av fältvakterna. Stridspausen som nu följer används av svenskarna till att öva in ett nytt taktiskt uppträdande. Fram till nu har linjeinfanteriet regelmässigt uppträtt på tre led, men nu övar man sig att uppträda i skog och på endast två linjer. Eftersom i stort sett all svenska enheter har krympt till under 50% av ursprunglig styrka har man haft problem att skapa tillräckligt breda frontlinjer. Vidare räknar man med att eldgivningen kan bli effektivare. Troligen beror det på att det bakersta ledet sällan kunnat komma åt att skjuta. Genom att ta bort ett led hoppas man ha löst båda problemen. Två led anses dessutom vara mer lättmanövrerat vid  strid i skogsbevuxen terräng.

Den 19e sätter sig hela Paulis styrka i rörelse från Ninimäki och avancerar mot Keltis. Denna gång handlar det inte om spaning utan nu är det allvar. Anfallet skall koordineras med von Platen som skall anfalla mot Korhios och Anjala. Med i framryckningen är samanlagt 9 bataljoner, några "gröna dragoner" (Bohuslänningar) samt en del artilleri. Totalt ca 2 000 man vilket innebär att bataljonerna i snitt bara innehåller strax över 200 man mot normalt 5-600 man. Ungefär samtidigt har ryssarna flyttat fram sin huvudstyrka, ca 3 000 man, från Nappa till en ås vid Keltis.

Så snart svenskarna kommer fram öppnar det ryska artilleriet eld. En bataljon östgötar sänds genom skogen ner för att ta batteriet i flanken. Samtidigt sätts mer och mer svenskt infanteri in för att möta ryssarna på åsen. Tackvare den nya taktiken med två led klarar man av att hålla bredden och dessutom är det så småningom svenskarna som hotar att överflygla ryssarna. Striderna böljar fram och tillbaka. Jägerhorn anger att slaget pågick i 8 timmar utan avgörande och att två omgångar ammunition fick föras fram så att varje karl förbrukade 72 skott. På Jägerhons inrådan sätts den svenska reserven, en bataljon Kronobergare, in för att tillsammans med Östgötarna slutligen med bajonett driva bort jägarna som skyddar det ryska artilleriet. Företaget försenas något vilket gör att ryssarna hinner föra undan kanonerna, men till slut faller de tomma pjäsvärnen i svenskarnas händer och de övriga ryska enheterna tar till flykten. Svenskarna förföljer dem och driver dem tillbaks över älven.

Den långvariga striden orsakade ganska omfattande förluster på båda sidor. Svenskarna uppges förlorat 4 officerare och 40 ur manskapet samt ytterligare ett 60-tal i sårade. Ryssarna uppges ha lämnat drygt 200 man döda på fältet.

I sin reflexion över utgången prisar Jägerhorn taktiken med två led. Den större bredden, effektivare eldgivning och smidigare manövrerande i skog gjorde modellen framgångsrik. Vidare framhåller Jägerhorn principen om att med kraft angripa fiendens svagaste punkt, i detta fall flanken med jägarna.    

Framstöten mot Savitaipal (4 juni)

Efter att det ryska försöket att återta passen vid Kärnakoski misslyckats, och att styrkan som härjat i Nyland på västra stranden av Kymmene älv blivit slagen vid Keltis baracker, planerades åter för en svensk framstöt mot Davidstad och Villmanstrand. Tanken var att General Pauli med sina trupper återigen skulle gå över Kymmene älv vid Keltis och därefter avancera österut. Samtidigt skulle Generalmajor Armfelt tränga fram söderut från Kärnakoski. Genom att hota Villmanstrand hoppades man att ryssarna skulle minska sina styrkor Fredrikshamn, vilket i sin tur skulle möjliggöra en kunglig offensiv längs kusten. Hur förankrad planen var hos kungen framgår inte, men samtidigt som Armfelt sätter sig i rörelse är kungen och hela Svenska flottan på väg att trassla in sig i skärgården utanför Viborg.

 Överstelöjtnant Gripenberg (han från Pirtimäki) skall med en bataljon ur Tavastehus regemente och Hälsinge jägare (sannolikt  hälsinge vargering) på flottar skeppa sig från Suomenniemi till Jurvola ( Jurvanen?). Gripenberg skall påbörja sitt företag i så god tid att han kan anfalla Savitaipal från väster klockan halv 12. För att hindra att ryssarna får kunskap om företaget skall 120 man infanteri och jägare under Kapten Rosenstein under natten före anfallet föras över till Kiäsälä (Kiesilä).

Major Debordieu skall med två kanonjollar och ett antal båtar fyllda med konvalescenter (skadade eller sjuka) från klockan 11 visa sig på sjön norr om Savitaipal. Företaget, som är en skenmanöver, skall lura ryssarna att tro att svenskarna avser att göra en landstigning direkt norr om byn.

Armfelt själv leder huvudstyrkan. Den består av Dalvargeringen som förtrupp, därefter följer en bataljon ur Jönköpings regemente samt livbataljonen ur Närke-Värmlands regemente. Huvudstyrkan framrycker längs landsvägen norrifrån och har anfallstid kl 12.

Samtidigt som kanonjollarna genomför sin skenmanöver börjar Armfelt med sin kolonn driva tillbaka de ryska förposterna längs vägen. Till en början går det bra, förposterna är underlägsna i antal och drar sig bakåt men det sker på ett ordnat sätt och under kontinuerlig eldgivning. Till slut har Armfelt tagit sig fram till en plats där landsvägen följer sjökanten söderut och fram till byn och här börjar allt gå fel.

Avsikten är att de tre täterna samtidigt skall angripa från öster (Armfelt), söder (Tawast) och från väster (Gripenberg).  Utan att invänta de andra bestämmer sig nu Armfelt att fortsätta själv. Han väljer den snabbaste vägen, dvs att avancera längs stora vägen, runda viken i söder och sedan storma de ryska försvarsställningarna. Svenskarna måste nu framrycka nästan 700 meter där ryssarna har fritt skottfält över viken. När man väl kommer ner längst i söder och skall breddgruppera sig för stormning gör terrängen att trupperna inte får ordentligt med plats. Samlingen störs av den häftiga beskjutningen samtidigt som mer folk väller in bakifrån. Flera av officerarna, bl a Armfelt själv, har vid det här laget redan sårats eller stupat, vilket inte heller underlättar anfallsförberedelserna. Till slut håller inte svenskarnas nerver och truppen börjar lösas upp och fly. Någon kilometer längre bak, ungefär på den plats där de ryska förposterna stod från början lyckas man samla styrkorna. Här väntar man ungefär två timmar för att se om Tawast och Gripenberg skall inleda sina anfall, men då inget händer drar man sig tillbaka till Kärnakoski.

Var tog de andra vägen? Tawast hävdar att den lokale vägvisaren fört dem fel och när de väl kom fram var Armfelts anfallsförsök redan slaget. Gripenberg menar att ryska jägare uppenbarade sig på vägen och hindrade alla försök att avancera.

Förlusterna var omfattande. 6 officerare, 4 underofficerare, 87 soldater, 3 kuskar och 40 hästar fick sätta livet till. De sårade var ännu fler, 21 officerare, däribland Armfelt själv, 7 underofficerare och 207 man. Dessutom fick man lämna kvar 3 kanoner med trasiga lavetter. Mankell menar att var tredje man som ingick i Armfelts avdelning stupade eller sårades. Man kan väl anta att en del hårda ord utväxlades i det svenska lägret under de kommande dagarna...

Både Jägerhorn och Mankell är med rätta mycket kritiska mot företaget. Jägerhorn har inget i sig att invända mot planen, lite komplicerad kanske men fullt genomförbar. Däremot sparar han inte på krutet när han kritiserar de tre cheferna.

Armfelt får kritik för att han inte väntar in de övriga utan påbörjar anfallet ensam. Han får dessutom en rejäl skopa ovett för att han, helt i onödan, avancerar längs sjökanten och därmed drar på sig stora förluster. Han kunde istället dragit upp sitt artilleri på åsen för att beskjuta ryssarna i byn, samtidigt som truppen kunde gått fram genom terrängen i skydd bakom åsen.

Tawast, som tydligen tagit åt sig en stor del av äran från försvaret av Kärnakoski och därmed befordrats, får också en rejäl skopa ovett. Jägerhorn avvisar med kraft påståendet om att vägvisaren skulle fört dem fel. Lokalbefolkningen uppges se ryssarna som fiender och anses alltid hjälpa svenskarna.

Den hårdaste kritiken får Gripenberg som av Jägerhorn mer eller mindre öppet beskylls för inkompetens och feghet. Jägerhorn menar att Gripenbergs styrka omöjligen borde ha låtit sig hindrats av några jägare. Jägerhorn har inga hårda fakta, men anför att Gripenberg har tidigare visat "lamhet, långsamhet och temidité". Uppgiften om att några av befälen vid Hälsinge jägare (förtruppen) sårades, men att ingen av officerarna vid bataljonen från Tavastehus regemente kommit till skada tar Jägerhorn som intäkt på att Gripenberg inte ens försökt ta sig fram till anfallsmålet.

Mankell delar i princip Jägerhorns kritik mot cheferna, men han kritiserar även upplägget på hela företaget. Den svenska taktiken under hela kriget i Savolax verkar bygga på idén att dela upp den anfallande styrkan i tre täter. Tanken är att splittra fiendens försvar och att samtidigt skära av förbindelserna bakåt. Grundidén är det inget fel på, om allt klaffar så är det en effektiv metod, särskilt i ett område där vägarna har så stor betydelse, men det finns alldeles för många faktorer som gör att planen kan spricka. Planen bygger på att täternas aktiviteter samordnas, men har man väl satt sig i rörelse finns nästan ingen möjlighet att kommunicera mellan täterna. Om en tät blir försenad eller förhindrad att delta i angreppet blir de kvarvarande täterna inte tillräckligt starka för att själv kunna avgöra striden. Först 100-150 år senare, när telefon och radio börjar användas blir taktiken verkligt framgångsrik.

Tillbaka till 1788 års kampanj

Tillbaka till 1789 års kampanj