Svensk Militärhistoria / Swedish Military History

Georg Henrik Jägerhorns skildringar av Gustav III krig mot Ryssland.

1789 års kampanj i Savolax

Fältvakten i Pihlajanlax

Fältvakten i Liansari

Den Svenska raiden mot Suomenniemi

Affairen vid Kyro

Första slaget vid Porosalmi

Andra slaget vid Porosalmi

Reträtten från St Mickel till Jorois

Striden vid Parkumäki

Anfallet mot Pumala

Demonstrationen i Suomenniemi

Ryskt motanfall vid Laitasilta

1790 års kampanj i Savolax

Tillbaka till 1788 års kampanj

 (Källor: G H Jägerhorn i fält för Gustav III, Petra och Pertti Hakala, Helsingfors och Stockholm 2004 samt Finska arméens och Finlands krigshistoria, Julius Mankell Stockholm 1870)

 Fältvakten i Philajanlax (Pihlajanlahti)

Under hösten 1788 drog sig de Svenska trupperna tillbaka och båda sidor gick i vinterkvarter. Gränsövergångarna bevakades av fältvakter, dvs avdelningar med från 25 man upp till kompanis storlek. Normalt tillfördes fältvakterna även några ryttare för spaningsuppdrag och rapportering. Ur fältvakten sattes normalt sett poster fram för att förvarna om fientliga företag.

 Fältvakten vid Philajanlax by i Sulkava socken var i alla avseenden typisk. Den bemannades av en officer, en underofficer och 24 man ur Savolax infanteriregemente samt två dragoner. På den ryska sidan stod en rysk fältvakt med ett kompani jägare, 30-40 infanterister och 8 kosacker, totalt ungefär 200 man. (Jägerhorn påstår att ryssarna finns i den rysk-finska byn Säppälä, men det måste vara fel då den byn ligger på den svenska sidan, mellan Philajanlax och Sulkava.)  

 I syfte att störa den svenska härens förberedelser och för att försöka skaffa upplysningar fick den ryska styrkan order att genomföra ett anfall mot den svenska fältvakten.

Korpralen sänder ut tre soldater för att försöka ta sig runt ryssarna. Dom instrueras att sprida ut sig och vid ”högt rop från gården på varianta ställen gifva eld”. Då ryssarna gjorde sig klara för att storma gården ropade Korpralen ”Jägare bataljon ryck fram!” varpå de tre soldaterna började skjuta.

Uppenbarligen går ryssarna på krigslisten och tror att en större styrka är på väg att skära av deras reträttväg, varför de hastigt drar sig tillbaka till sin bas. Kvar lämnades några döda och skadade. Några förluster på den svenska sidan berättar inte Jägerhorn om.  För sin rådighet belönas Korpralen med 20 riksdaler och blir befordrad till sergeant. Officeren som kom bort straffades däremot med 3 månaders arrest.

 Den ryska styrkan påstås ha följts av G M Sprengtporten., den fd svenske general som skapat Savolaxbrigaden, men som nu var i rysk tjänst. Det är uppenbart att Jägerhorn inte har några som helst sympatier för Sprengtporten då denne först övergivit sitt fädernesland och sitt regemente och sedan anfaller sitt eget folk. Jägerhorn skriver skadeglatt ”Överlistad af en ömkelig Corporal. Sielfva ödet tycktes vilja straffa honom.”

Även i väster genomförde ryssarna ett angrepp mot en fältvakt, denna gång med större framgång. I Liansari by strax norr om gränsen vid Kristina låg en svensk fältvakt med uppgift att bevaka en mindre väg över gränsen. Fältvakten, som stod under befäl av en officer vid namn Nymansson, utgjordes av 20 jägare och 30 man ur Savolax infanteri regemente. Fänrik Nymansson verkar vara ny vid fältvakten och överlämningen från företrädaren verkar inte ha genomförts på ett bra sätt. Trots att han innehar en officerstjänst vid Savolax regemente verkar inte heller kunna finska, en brist som Jägerhorn påtalar som mycket alvarlig och detta kommer också att visa sig få allvarliga konsekvenser.

Den föregående chefen, Fänriken Hartman, hade rekryterat några ”ryska finska” bönder som informatörer. Den 30 april kom dessa till fältvakten och ville meddela att ett hundratal ryska jägare och en kanon var på väg från Suomenniemi. Istället blev de istället arresterade som misstänkta spioner och sända till St Michel. Samma natt överfölls fältvakten och Nymansson och hela besättningen fick hastigt fly till skogs. Vid anfallet dödades en jägare och hela trossen förlorades.

Ryssarna plundrar och bränner ner Liansari och ytterligare några kringliggande byar innan de drar sig tillbaka till Suomenniemi. 

Raiden mot Suomenniemi

 Ryssarna, som bedömdes vara mellan 4 och 500 man hade förskansat sig vid broarna över Myllysilda och Härkäsilda några kilometer norr om Suomenniemi.

Efter några timmars marscherande står von Sticht vid den första bron och får order att anfalla. Utan ”betydligt hinder” tar man den första bron och driver bort ryssarna från holmen mellan broarna. Därefter tar man stridsställningar på båda sidor om vägen vid den andra bron och börjar beskjuta fienden på den andra sidan.

Väl där uppe ser Ehrnrooth att kanonen och ”arrier gardet”, dvs den styrka som skall skydda huvudstyrkans rygg, dragits tillbaka över den första bron. Dessutom ser han en rysk styrka rycka fram över sjön Suomenjärvi och ta ställningar vid landsvägen på holmen. Ehrnroot riskerar nu att bli omringad.

Han beordrar återtåg från den nyss erövrade höjden varvid ryssarna följer efter och beskjuter svenskarna. Först nere i skogen kommer man i skydd från elden. Väl därnere upptäcker han att hans flankskydd är på väg tillbaka över Härkäsilta-bron. Ehrnroot beslutar sig för att ta sig tillbaka till utgångsläget vid den första bron. Under återtåget förbi de fientliga ställningarna drabbas man dock av åtskilliga förluster.

Under hela raiden förlorar svenskarna tre officerare och 50 manskap i döda eller sårade (23%). Ryssarnas förlust anges bara som ”mycket mera”.     

Jägerhorn berömmer von Sticht och jägarna för deras dristighet och färdighet och likaså Ehrnrooth får mycket beröm. Hans grundinställning är att man skall fullfölja det man påbörjat och därför är han mycket kritisk till hur raidens andra fas genomfördes.

Han säger själv att han inte vet motivet till att kanonen och arriärgardet plötsligt drogs tillbaka, men tycker att de borde ha kunnat slå tillbaka den ryska framryckningen. Om inte annat skulle de stått kvar för att skydda huvudstyrkans tillbakadragande. Om Jägerhorn har rätt är svårt att avgöra eftersom han inte nämner något om styrkan i motanfallet.

Affairen vid Kyro 11 Juni 1789

De Svenska trupperna i Savolax var fortfarande utspridda i sina vinterkvarter längs gränsen. Vid Nyslott avsnittet fanns ca 700 svenskar fördelade längs de två ingående vägarna. Vid Pumala fanns 6-700 man och några kanonslupar, och vid Kyro i Kristina soken låg ca 500 man. De reserver som fanns utgjordes av 50 man ur savolax vergering, 37 dragoner samt ett kompani ur den nyvärvade Savolax fribataljon samtliga i St Mickel. Vid Menduharju, längst ut i väster låg delar av Björneborgs regemente.

Genom anfallet vid Kyro inleder den Ryska sidan den enda riktigt allvarliga offensiven under hela kriget. Planen var att anfalla vid den tidpunkt då den svenska riksdagen var samlad. Man räknade med att kungen och alla högre officerare skulle vistas i Stockholm, därför skulle det inte finnas någon som kunde leda försvaret på ett organiserat sätt. Tanken var vidare att genom ett kraftsamlat angrepp mot Savolax kunna runda den Svenska försvarslinjen och sedan genom plundringar m m dels få armén att bryta ihop och att ett ryskvänligt uppror skulle kunna bryta ut. I hemlighet hade man därför samlat huvuddelen av de trupper som fanns tillgängliga i Ryska Finland. Enligt Jägerhorn fanns nu vid Villmanstrand 9-10 000 man. Härifrån sändes en styrka på något tusental man under General Schulz att infalla i Savolax via Nyslott och en mindre styrka under en Överste Knorring att anfalla vid Pumala. Huvuddelen, 7-8 000 man, skulle gå via Kristina mot St Mickel. Eftersom vägnätet var dåligt utbyggt och underhållet eftersatt bestämdes att styrkan skulle rycka fram i två omgångar med två dygns mellanrum.

Vid södra ändan av sjön finns ett kärr med gles granskog. Här går en stig som leder mot Kyro och den bevakades av 40 jägare. Resterande, ca 350 man, fanns knappt 1½ km längre bak i Kyro.

Den 10 juni genomför ryssarna en rekognosering vid landsvägen. En större styrka visar sig på höjderna andra sidan bäcken. Trots att ett antal kanonskott avfyras dröjer de kvar under drygt en timme. När ryssarna dragit sig tillbaka placeras några jägare ut på höjden på andra sidan bäcken.

Klockan halv 6 på morgonen den 11 juni anfaller ryssarna. De svenska jägarna drivs snabbt tillbaka över bäcken, varefter ryssarna drar fram åtta kanoner och påbörjar beskjutningen. Speciellt den flankerande elden över sjön har god effekt. Situationen vid bäcken blir snart ohållbar och befälhavaren, major von Knorring, drar tillbaka sina styrkor mot Kyro.

Samtidigt anfaller 400 kosacker och en jägarbataljon längs stigen söder om sjön. Försvararna har dock inga försvarsverk att stödja sig på och måste efter några timmar dra sig mot Kyro, ” likväl under full eld”. Det är ett uttryck som jag inte riktigt kan tolka. Det skulle kunna innebära att reträtten sker under ordnade former och att man hela tiden behåller stridskontakten, dvs avger full eld mot de framryckande ryssarna. Det skulle även kunna innebära det omvända, dvs att det är ryssarna som håller de retirerande under ”full eld”. Jägerhorns beskrivning av det fortsatta förloppet talar för att det är det sistnämnda som ligger närmast sanningen.

Von Sticht sänder i flera omgångar förstärkningar till högerflanken men de kommer för sent ”då de flyende redan voro ofvan byn och starkt förfölgde”.

Von Knorrings styrkor som nu stod i byn hotades av inringning. Deras reträtt skedde under starkt tryck och kontinuerlig kanoneld, vilket snart gjorde att tillbakaryckningen övergick i en allmän flykt. Von Knorrings båda kanoner övergavs. Såväl von Sticht som von Knorring blev under förföljningen inringade och tagna till fånga.

Vid 11 tiden var striden över. De svenska förlusterna räknades till två officerare och ca 20 manskap som döda. Fångna blev 7 officerare och 30 manskap. De ryska förlusterna anges av Jägerhorn som mycket mera, ”som av svenska fångar sågos i stora hopar samlas”.

Vägen mot Savolax låg nu öppen. Efter några timmars vila kunde nu ryssarna obehindrat fortsätta sin framryckning mot Kristina ungefär 20 km längre norrut.

Som tidigare nämnts är Jägerhorn starkt kritisk till hur försvaret vid Kyro ordnades. Han menar att försvarsverken, som tydligen detaljplanerats av högre chef, ordnats efter de regler som gäller i andra länder och att man inte tagit hänsyn till de speciella omständigheter som råder i Savolax.

Första slaget vid Porosalmi

Den 11 juni befinner sig Jägerhorn i St Mickel då budet om händelserna vid Kyro kommer. Brigadchefen, von Stedingk befann sig vid Pumala varför överstelöjtnant Adolph Aminoff som äldste officeren på plats i St Mickel fick hantera situationen. Jägerhorn framställer här Aminoff som villrådig och obeslutsam. Jägerhorn själv framstår som järv och stridsvillig då han kräver att man skall möta ryssarna om så bara med fyra man. Efter diskussioner får Jägerhorn som han vill. Med de få styrkor som går att uppbringa i St Mickel marscherar han redan på eftermiddagen den 11 juni mot Porosalmi. Vid 8-tiden var man framme och började förbereda försvaret. Med sig har han två små kanoner och något hundratal man. Dessa kom ur Savolax vargering, ett frikompani samt ett fyrtiotal dragoner. Efterhand anslöt personal som var på flykt från Kyro och nu drog norrut mot St Mickel.

Knappt en mil söder om St Mickel går landsvägen på en ås mellan sjöarna Saimen och Surujärvi. Porosalmi är ett smalt sund mellan sjöarna med en bro. Sundet är drygt 15 meter långt och knappt 10 meter brett botten är hård och kan övervadas under alla årstider. Platsen att ta upp försvaret på är den enda möjliga. Ryssarna måste passera över sundet för att komma till St Mickel, och kringgångsmöjligheterna är betydligt sämre än de vid Kyro.

Jägerhorn anlägger på norra sidan av Porosalmi en travers, dvs en vall, tvärs över landsvägen på åsens högsta punkt. Härifrån kan han med sina kanoner beskjuta den andra sidan och hans soldater kan med sina musköter beskjuta fiender som försöker gå över sundet. Dessutom höggs så mycket skog som bara hanns med ner på södra sidan av sundet.

Under tiden som försvaret förbereddes skickades dragonerna under befäl av kapten Adlercreutz söderut. De skulle dels spana mot fienden, dels sätta ut en fältvakt vid byn Såckola drygt 5 km söder om Porosalmi.

Nästa dag, den 12 juni, anländer ytterligare 60 dragoner och översten Gripenberg med de delar av Björneborgs regemente som legat i Menduharju. Gripenberg övertar befälet, men ändrar inget av det som Jägerhorn redan påbörjat. Nu finns knappt 500 man svensk trupp vid Porosalmi. Dessa utgörs av fyra halvkompanier ur Björneborgs regemente, ett kompani ur vardera Savolax regemente respektive Savolax fotjägare. Till detta kommer frikompaniet och drygt 90 dragoner.

På kvällen vid 8-tiden inkommer rapport om att hela den ryska styrkan är på marsch norrut och att fältvakten vid Såckola var i strid. Samtliga dragoner och ett antal jägare sändes ut för att understödja fältvakten. Ryssarnas framryckning fördröjdes så pass att först vid 11-tiden på kvällen drar sig fältvakten tillbaka innanför traversen.

Kanonaden återupptas igen och Jägerhorn ger en målande beskrivning av effekterna av de kreverande kanonkulorna. Hela träd med rötter, hela huvuden eller lemmar och halva kroppar borttogos från dem som stod i traversen. Beskjutningen pågick till kl 11 på förmiddagen. Vid det laget var ammunitionen slut till de svenska kanonerna och manskapets stridsmoral började svikta. Då ett rykte började gå om att ryssarna var på väg att kringränna svenskarna började manskapet i skogen fly. När manskapet framme i traversen märkte detta började man kanonbesättningarna att retirera. Här stiger nu Jägerhorn in och räddar situationen. På finska ropar han ”Fly ej, fienden retirerar, vänd om att jaga honom och ta byte”. Till och med de som redan hunnit springa 300 meter bakåt vänder nu tillbaka med iver. Ryssarna märkte vad som hände i traversen och inledde en ny stormning. Dessa hade nått nästan fram till traversen då de möttes av de återvändande svenskarna. Återigen kastas ryssarna tillbaka över sundet. Bara i denna attack skall ryssarna förlorat närmare 300 man.

Återigen tar ryssarna upp kanonaden. De svenska trupperna börjar nu på allvar svikta. 12 timmars mördande kanoneld, två stormningar, hunger, törst och trötthet gör att modet återigen sjunker. Officerarna försöker ingjuta mod genom att berätta om förstärkningar som är på väg, men timmarna går utan att några nya trupper anländer. Först vid halv sex kommer förstärkningar i form av en trepundig och en sexpundig kanon. Dessa kan snabbt sopa bort de jägare som med välriktad eld orsakat svåra förluster i traversen. Ryssarna beslutar sig att dra sig tillbaka och kl 8 på kvällen är allt stilla. Jägerhorn med några dragoner går över på södra sidan för att spana och kan konstatera att ryssarna dragit sig tillbaka mot Kristina. Senare på kvällen anländer förstärkningar i form av ett artillerikompani och delar ur Österbottens regemente.

Förlusterna var avsevärda. På den svenska sidan redovisas 36 döda och 140 sårade varav en fjärdedel senare avled, totalt 34 % döda eller skadade. Ibland de skadade märks bl a dåvarande kaptenen von Döbeln som här fick den skottskada i pannan som han resten av livet måste skydda med det berömda svarta pannbandet.

Även ryssarna drabbades av svåra förluster. Jägerhorn anger att man på plats begravde omkring 300 man. Totalt uppges att ryssarna drabbats av omkring 1000 man i döda och sårade. Fyra generaler skall ha skadats, däribland Sprengtporten.

Svenskarna beslutar sig för att stanna kvar och förstärka försvaret av Porosalmi. På kvällen den 15 juni sänder man en stark spaningsstyrka mot Kristina för att undersöka ryssarnas läge. Styrkan leds av Jägerhorn och består av 150 man ur Österbottens regemente, 50 jägare 40 dragoner och 2 mindre kanoner.

Infanteriet och kanonerna går i ställning vid Såkola, medan dragoner och jägare spanar längs vägarna mor gränsen och mot Kristina. Man får stridskontakt med de ryska posteringarna kring lägret i Kristina men inga patruller sänds ut efter svenskarna som man hoppats. Planen var att ta förföljarna till fånga vid Såckola, men man fick ändå underrättelser från bönder från trakten.

På kvällen den 18 juni rapporterar fältvakten att ryssarna återigen var på marsch mot Porosalmi. Kl 9 på kvällen hade fältvakten trängts tillbaka och ryssarna stod åter på den södra sidan av sundet.

Brigadchefen, von Stedingk, har nu skapat sig en bild av situationen i Savolax. Han vet att den ryska huvudstyrkan finns i Kristina. Han vet också att en rysk avdelning har sänts till Pumala, men den har visat sig för svag för att våga sig på att anfalla. Vidare har de ryska framstötarna från Nyslott har bara delvis lyckats. Svenskarna i Sokala har drivits tillbaka, men ryssarna har som tur är inte följt upp den framgången genom att rycka fram mot Jokkas.

Han vet att ryssarna är överlägsna i antal och att om de skulle bryta igenom försvaret på någon punkt riskerar hela brigaden att bli avskurna från sitt basområde i norra Karelen. Han bedömer att Jokkas är den viktigaste platsen att hålla just nu. Faller byn i Ryssarnas händer kapas alla förbindelser mellan Karelen och resten av Finland. Eftersom brigadens uppgift är att försvara Savolax och Karelen måste von Stedingk hinna dra sig tillbaka förbi Jokkas innan ryssarna hinner dit. Von Stedingk kommer under de närmaste dagarna hålla ett oroligt öga på vad som händer i öster medan Jägerhorn är helt fokuserad på situationen vid Porosalmi, ett förhållande man bör ha klart för sig för att förstå de kommande händelserna.

Försvaret vid Porosalmi var nu betydligt starkare och bättre förberett. Traversen vid bron var förstärkt och den trepundiga kanonen hade fått sällskap av två sexpundiga pjäser. I skogen bakom stod ett kompani ur Savolax jägarregemente och sex kompanier ur Österbottens regemente.

På kvällen den 18 juni rapporterar fältvakten att ryssarna återigen är på marsch mot Porosalmi. Kl 9 på kvällen hade fältvakten trängts tillbaka och ryssarna stod åter på den södra sidan av sundet. Ryssarna sände nu fram en trumpetare och två officerare. Dessa begärde att få tala med en officer ur Björneborgs regemente. Samtalet som så småningom kom tillstånd handlade enligt Jägerhorn om ”ingenting reelt” utan var endast en list för att på nära håll kunna studera försvaret och att själva i lugn och ro kunna anlägga egna ställningar.

Vid midnatt upptäcktes att ryssarna arbetade på att upprätta batteriställningar söder om bron. Det svenska artilleriet öppnar eld och snart börjar det ryska artilleriet att svara. Beskjutningen pågår under hela natten.

På morgonen den 19 juni kl 8 anfaller lätta ryska trupper de jägare som placerats i Vatila. Efter två timmars motstånd tvingas jägarna att dra sig tillbaka till Björneborgarnas ställning. Kanonerna i Tuckala hade von Stedingk redan tidigare kommenderat tillbaka till Björneborgarnas ställning, varför ryssarna vid 10 tiden, och utan att möta något motstånd, kunde gruppera en liten haubits i byn. Den kommande beskjutningen mot Björneborgarna hade dock enligt Jägerhorn ingen verkan.

Ryssarnas passivitet oroar Von Stedingk som blir allt mer rädd för att bli inringad. Vid 11 tiden frågar han först Jägerhorn och sedan en löjtnant om ryssarna kan ta sig från Vatila, genom skogen och till St Mickel. Båda svarar att det finns en dålig ridväg, men varken kanoner eller kärror kan föras fram den vägen. Risken för kringgång bedömer därför båda som obefintlig.

Strax därefter beordrar likväl von Stedingk full reträtt från Porosalmi. Såväl Jägerhorn som Överstelöjtnant Aminoff protesterar mot beslutet att utan egentlig strid överge de goda positioner man har. Till slut utför de ändå ordern, enligt Jägerhorn själv utan att oroas av fienden, trots detta var manskapet oroliga och måste hållas under sträng uppsyn för att inte reträtten skall övergå i vild flykt.

Skall man istället lita på Julius Mankells beskrivning så höll återtåget på att gå riktigt illa. Ryssarna vid Tuckola går till anfall då de ser att svenskarna börjar dra sig tillbaka. Av misstag kastas det oövade manskapet ur Björneborgarnas vargeringsbataljon in för att hejda ryssarna, men det enda resultatet blir att bataljonen ”sprängs och skingras”. Björneborgarnas reträtt börjar dessutom för tidigt, innan manskapet nere vid bron hunnit passera, och det är endast på grund av ryssarnas försumlighet som de hinner undan och inte blir inneslutna.

Reträtten från St Mickel till Jorois

Ryssarna förföljer de retirerande svenskarna mot St Mickel. Här görs en kort halt för att få med de förråd som man hinner lasta, resten förstörs. Jägerhorn tjatar sig här till att bli sänd till Kungen för att rapportera om läget medan resten av truppen drar vidare mot Jokkas.

Man marscherar hela natten. Vid middagstiden den 20:e når man Kilpikoski ca 25 km från St Mickel. Här passerar landsvägen över en stark fors belägen mellan två sjöar. Von Stedingk kommenderar halt för att ge de utmattade trupperna lite vila. Kanoner grupperas och maskeras tillsammans med infanteriet på en höjd vid bron, och jägare spreds ut i skogen framför. Dessutom sattes en förtrupp ut en dryg halvmil framför forsen.

Vid 4 tiden nästa morgon, den 21:e, drevs förposten bort från sin gruppering. Ryssarna fortsätter framåt och närmar sig bron utan att sända fram förpatruller. På drygt 50 meters avstånd kan svenskarna, som legat gömda i skogen, öppna eld med artilleri och musköter. Mankell uppger att ryssarna förlorar över hundra man i döda och sårade, samtidigt som man inte noterar någon förlust på den svenska sidan. Ryssarna drar sig tillbaka för att invänta sin huvudstyrka.

Ungefär samtidigt får emellertid von Stedingk rapporter om att ryssarna i Nyslott är på framryckning mot Jokkas. På nytt måste svenskarna lämna en bra försvarsställning och dra sig bakåt. När von Stedingk når Jokkas upptäcker han att byn inte längre är i svenska händer. Ryssarna har redan nått fram och förbereder sig nu att försvara sig. Till von Stedingks lycka går landsvägen utanför byn och det tar tillräckligt lång tid för ryssarna att inse att svenskarna inte tänker gå till anfall. Först då efterpatrullen passerar lämnar ryssarna byn och går till angrepp. Viss oordning uppstår, men den enda förlusten blir en liten kanon som får överges. Återtåget till Jorois kan därefter fullföljas utan ytterligare stridskontakter. Efterhand ansluter på olika vägar även de övriga styrkorna från Randasalmi och Pumala så att brigaden åter igen samlas. Dessutom finns nu såväl Björneborgare som Österbottningar i leden, tillskott som kommer väl till pass iför den kommande motoffensiven.

Motanfallet

Den ryska offensiven in i Savolax avstannar i Jokkas. Den Ryske befälhavaren kan inte angripa den starka ställningen i Jorois utan att dra trupper från St Mickel och därmed blotta sig för flankanfall från den svenska huvudarmén vid Kymmene. När sedan denna den 23 juni återigen går över Kymmene älv drar sig ryssarna snart självmant tillbaka från stora delar av de erövrade områdena.

Den 5 juli kommer Jägerhorn till Jorois, samtidigt som drygt 600 man sänds för att återta Jokkas. En mindre styrka sänds vidare till St Mickel. Ingenstans finner man några ryska trupper.

Den 14 juli sänds ytterligare 400 man ut, denna gång mot Randasalmi. Inte heller här stöter man på något motstånd, varför von Stedingk med huvudstyrkan ansluter hit den 17 juli. Man har nu klart för sig att ryssarna dragit sig tillbaka till Parkumäki på vägen mot Nyslott och till Routila längs vägen mellan St Mikel och Pumala. Den 18 juli rekognoserar Jägerhorn dels ryssarnas styrka i Parkumäki och dels lämpliga framryckningsvägar till byn. Till sin hjälp tar han några bönder som skall besöka kyrkan. Ryssarnas styrka visar sig bara vara en 1/3-del av den som von Stedingk tror och Jägerhorn presenterar en plan för anfallet, något som brigadchefen inte är intresserad av, särskilt som han dagen innan sänt 200 man mot Sulkava. Till slut låter han sig övertalas men, enligt Jägerhorn, ”i fleres närvaro hotades at hänga” Jägerhorn om operationen misslyckas.

Anfallet mot Parkumäki

Byn Parkumäki består av fyra till fem gårdar samt några torp, allt utspritt med flera hundra meters mellanrum längs landsvägen. Gårdarna ligger på ett antal åsryggar där man röjt upp för odling . Marken runt omkring består av skog och några kärr. I byn har ryssarna sitt läger och man uppskattade att det fanns ca 1000 ryssar. Ungefär en halvmil norr om byn, vid Puiko, korsar landsvägen en djup och sank å. På en dominerande höjd på den södra sidan hade ryssarna grupperat en styrka om 4-500 man och några kanoner.

Anfallet skall utföras på tre täter. Längs landsvägen skall det grövre artilleriet samt en mindre mängd infanteri rycka fram mot Puiko, för att där dra till sig ryssarnas uppmärksamhet och att binda dessa till platsen. För att ytterligare dra den ryska uppmärksamheten norrut, skall en enhet med jägare försöka ta sig ner mot byn öster om landsvägen, för att genom anfall dra på sig uppmärksamheten. Huvudstyrkan skall med en omfattning genom terrängen väster och söder om Parkumäki rikta sitt anfall mot ryssarnas rygg.

På  kvällen den 20:e avmarscherade så brigadchefen med 920 man infanteri, 80 jägare, 60 dragoner och 6 kanoner mot Hildula by. Därifrån skall man, på de stigar som Jägerhorn tidigare rekognoserat, ta sig fram till landsvägen och anfalla ryssarna ifrån söder. Några timmar senare avmarscherar det grövre artilleriet tillsammans med 200 man ur Savolax regemente längs landsvägen mot Parkumäki. Ett hundratal jägare skickas också ut för att försöka ta sig genom terrängen och anfalla i Ryssarnas högra flank.

Framryckningen från Hildula mot Parkumäki sker på små skogsstigar och över flera vattendrag. Vid flera tillfällen får man röja eller förbättra stigarna för att få med sig kanonerna. Sista biten före landsvägen är kritisk. Här måste man återigen göra fältarbeten för att få kanonerna över en å och sedan upp på en stig som leder till byn. Stigen används dock flitigt av kosackpatruller, så på Jägerhorns inrådan sänder man fram en grupp jägare för att hindra kosackerna från att se vad som pågår. Mycket riktigt dyker snart en patrull upp, men de jagas iväg utan att få någon skymt av kolonnen. Slutligen når man fram till landsvägen Här vid ett litet torp finns en rysk postering. Ryssarna avlossar några skott men tar sedan snabbt till flykten.

Nu står Svenskarna med Björneborgarnas bataljon på landsvägen ca 400 meter söder om ryssarnas läger. Bakom, och fortfarande inne i skogen står bataljonen med österbottningar. I ryssarnas läger ser man nu vad som är på gång och snart öppnar man eld med kanoner. Björneborgarna är tvungna att rycka fram en bit på vägen innan man kan vika av åt höger in i terrängen. Här kan man nu i skydd av en höjd ta sig fram till den östra delen av det sädesfält som ryssarna står på. Väl ute på fältet grupperar man på linje och påbörjar framryckningen mot byn.

Artilleriet blev kvar på landsvägen. Även dessa började röra sig fram samtidigt som de besvarar ryssarnas eld. Österbottningarnas förflyttning stannar vid torpet. Först när Björneborgarnas chef personligen kommer till torpet och uppmanar brigadchefen att framrycka kommer man i gång. Framryckningen måste dock ske längs landsvägen varför den främre delen av kolonnen får så kännbara förluster att bataljonen tar skydd i skogen till vänster om vägen. Striden står nu och väger. Björneborgarna är fortfarande under framryckning, och deras jägare har rensat några hus i byns ytterområde, men om ryssarna kan koncentrera sig  mot dem kommer troligen anfallet att få avbrytas. Återigen träder Jägerhorn in och räddar dagen. Han har följt striderna från hästryggen och rider ny över till Österbottningarna där de ligger och trycker i skogen. Han ropar ” Ryssarna retirerar! Björneborgarna tar ensamma all ära, skynda er att deltaga i densamma!” Härvid rusar de upp och, även om de är i oordning,  påbörjar de sin del i anfallet.

Det ryska försvaret bryter nu samman, såväl lägret som kanonerna lämnas kvar då truppen retirerar norrut. Dragonerna kommenderas nu fram att ta upp jakten på de flyende. Terrängen är dock ganska svår med skog och gärdsgårdar. I en smal gata stöter man ihop med en grupp kosacker som med sina pikar lyckas döda chefen för dragonerna, kapten Lindcrans, en underofficer och några av de främsta ryttarna. Först när de bakomvarande dragonerna rivit gärdsgården och fallit kosackerna i flanken  försvinner dessa in i skogen. Under tiden har de retirerande ryssarna kommit ner i dalen norr om höjden där striden stått. Då det svenska artilleriet börjar beskjute dem övergår reträtten i total flykt.

Då de ryska trupperna vid Puiko-bro hör striderna nere i byn överger man sin starka ställning och drar sig bakåt för att komma till hjälp. Major Gahn kan nu utan problem gå över bron och fortsätta vägen fram. Han går i ställning på byns högsta höjd och öppnar eld. De ryssar som fortfarande är kvar i dalen, och då främst de som kommer från Puiko, ger sig. 

De svenska förlusterna blev 39 döda och 147 sårade. Man tog 449 fångar, 5 artilleripjäser, 600 gevär, 16 ammunitionsvagnar, och hela trossen. Utöver detta lämnade ryssarna 210 döda på platsen. Övriga ryssar flyr genom skogen mot Nyslott. Förföljandet av dessa startar dock relativt sent och genomförs bara av mindre styrkor, så ingen ytterligare kontakt uppstår.

I vanlig ordning öser Jägerhorn beröm över de svenska officerarna, men han lyfter särskilt fram Övlt Ehrnrooths insatser som chef för Björneborgarna. Dels hans ledning av framryckning och striden, men också hans agerande då han ser att han inte får understöd av den andra bataljonen. Vidare berömmer han artilleristernas insats. De hade under hela striden framryckt på vägen och därvid utsatts för en mördande beskjutning.  Man förlorade 13 man och 11 hästar, men fortsatte ändå framåt trots att man saknade skydd. Jägerhorn framhåller artilleriets insats som avgörande för att säkra utgången.

Däremot uttalar han återigen kritiskt mot såväl brigadchefen von Stedingk som mot flertalet andra högre befälhavare inom den svenska arméledningen. Kritiken avser den generella svenska bristande förmågan att utnyttja framgångar som denna. Jägerhorns menar att nu då hela den ryska armén mellan Parkumäki och Nyslott är slagen och utspridd i skogarna, skulle man snarast sänt ut enheter för att dels besätta sundet Laitasilta vid Nyslott, dels försöka ta så många fångar som möjligt. Nu dröjer det ett dygn innan man marscherar vidare. Visserligen besätter man Laitasilta, men såväl den ryske befälhavaren General Schultz som närmare 1000 flyende ryssar hinner sätta sig i säkerhet i Nyslott. 

Anfallet mot Pumala

(Särskilt tack till Anu Kiljunen vid Puumalas turistbyrå för all hjälp med att hitta alla ortsnamn) 

I slutet av juni startar kungen ett svenskt anfall över Kymmene älv. Ett av syftena är att lätta på trycket mot trupperna i Savolax. Inför hotet att bli avskurna utrymmer ryssarna som tidigare nämnts  Jokkas, St Mickel och Rantasalmi utan strid. I stället tas nya försvarsställningar av General Schultz vid Parkumäki och av general Rotenfelt vid Routila.

Von Stedingk är efter ankomsten till Rantasalmi främst intresserad av att återta Pumala, och sänder också den 18 juli Major Ehrenstolpe med en styrka om 200 man att rycka fram mot Pumala över Sulkava. Även om den svenska styrkan är betydligt mindre än ryssarna, känner Rotenfelt att ryggen är hotad, varvid han drar sig tillbaka till Pumala kyrkby. Svenskarna stannar några kilometer därifrån, i Pirtimäki. Efter striderna vid Parkumäki och besättandet av Laitasilta sänds de styrkor som legat kvar som reserver vid Rantasalmi ner till Pumala. Chef för dessa är Överstelöjtnant Gripenberg och han har med sig en order att försöka återta kontrollen över sunden kring Pumala. Om företaget lyckas får man dels en betydligt bättre försvarsställning, samtidigt som kan kontrollera sjöleden mellan Villmanstrand och Nyslott Ryssarnas försörjning av Nyslott försvåras, samtidigt som svenskarna kan använda passagen för de egna kanonsluparna. Till sitt förfogande har Gripenberg en bataljon ur Tavastehus regemente, huvuddelen av Savolax infanteriregemente, delar av de karelska dragonerna, delar av Savolax- respektive Karelens fotjägare samt en del artilleri.

Liksom anfallet mot Parkumäki planeras detta att utföras på flera täter, tre mindre styrkor för att vilseleda och binda resurser och en fjärde för huvudangreppet. Den 14 augusti avmarscherar den första styrkan under ledning av major Morian. Styrkan består av drygt 200 man ur Savolax regemente, två lättare kanoner, 13 dragoner och en mindre avdelning jägare. Morian skall ta sig runt ryssarnas högra flank, skära av förbindelserna bakåt och sedan anfalla fienden i ryggen. Vägen är svår. Det är drygt 40 km genom väglös terräng och över ett antal breda sund som bara kan passeras med timmerflottar. Målet är byn Aufvila, varifrån man sedan skall rycka fram på stora landsvägen.

Dagen efter, den 15e, utgår kapten von Essen med 100 man ur Tavastehus regemente. Han skall gå till Mietula såg där han har order att tillsammans med fältvaktens personal, kapten Munck och hans 100 man framrycka längs stranden, kringgå ryssarnas artilleri och sedan anfalla dessa i ryggen. Tidigt på morgonen utgår den tredje styrkan, kapten Freitag med 115 man. Dessa skall med båtar kringgå ryssarnas vänstra flank och angripa den i ryggen. Klockan 8 samma dag sätter sig slutligen huvudstyrkan i rörelse söderut längs landsvägen. Avsikten är att samtliga täter skall inleda sina angrepp vid 10-tiden.

Major Morian kommer fram som planerat. Under sin framryckning på landsvägen stöter han på en rysk transport om 30 man, två haubitsar med ammunitionskärror och betjäning. Allt detta erövras, men strax därefter stöter de på ryssarnas huvudstyrka och tvingas dra sig tillbaka till byn Sikonleuta ( i dag Leukoi) som han med eld försvarar under hela dagen. Då den svenska huvudstyrkan inte dyker upp utrymmer man byn i skydd av mörkret och går tillbaka genom terrängen med fångar och den erövrade materielen, samma väg man kommit.

Även de övriga styrkorna kommer fram till sina anfallsmål i rätt tid, och påbörjar striden. Gripenbergs förstkyrkor driver snart bort de ryska förposterna och intar flera viktiga höjder på vägen mot Pumala. Jägerhorn uppger att ryssarnas försvar är i gungning och att Morians styrkor oroat dem så pass att trossen  redan förts i säkerhet till den ryska sidan av sundet. Gripenberg avancerar dock så långsamt att ryssarna kan samla sig och driva bort de mindre styrkorna under kaptenerna von Essen, Freitag respektive Munck. När väl den svenska huvudstyrkan får stridskontakt möter man den samlade ryska styrkan. Gripenberg avbryter då omedelbart företaget och återvänder till sitt utgångsläge utan att ”hava vågat något eller gjort någon förlust” som Jägerhorn uttrycker det.

Demonstrationen vid Suomenniemi

Jägerhorn har i augusti blivit befordrad till Överstelöjtnant och samtidigt blivit kommenderad till St Mickel för att samla och öva de tillfrisknande som finns på stadens sjukhus. Det är en brokig samling, men han kan så småningom mönstra 36 dragoner, 20 jägare, ca 200 man infanteri samt 20 artillerister med två mindre kanoner.

I början av september nås kungen av underrättelser om att ca 3000 ryssar samlats för att återigen göra en framståt mot St Mickel. Av den anledningen kommenderas en bataljon ur Älvsborgs regemente till stadens försvar. Jägerhorn har dock egna spioner ute, och kan lugna kungen. Hotet mot St Mickel är bara ett rykte som ryssarna själva spritt ut för att vilseleda svenskarna och för att få lugn på savolaxfronten. Istället avser de genomföra ytterligare angrepp över Kymmene älv.  För att i någon mån lätta på trycket mot huvudarmén beordrar därför kungen Jägerhorn i början av oktober att genomföra någon form av ”demonstration” från Savolax.

Den 6 oktober marscherar Jägerhorn med 400 man (sannolikt mest Älvsborgare) och två kanoner mot gränsen vid Kyro. Uppbrottet gjordes ”så tyst att ingen visste vart de tog vägen”. För att bädda för demonstrationen och för att invagga ryssarna i en falsk säkerhet har Jägerhorn tillgripit en klassisk krigslist. Gränsposteringen i Kyro har de senaste dagarna genomfört patrulleringar med större styrkor framför de ryska positionerna vid broarna vid Härkesilta. Patrullerna har dock haft stränga order att bara visa sig, men att inte anfalla. På så sätt förväntas ryssarna bli vana vid den nya ”normalbilden” och förhoppningsvis inte vara stridsberedda då anfallet verkligen kommer.

Den 8 oktober lämnar Jägerhorn Kyro med sin styrka och går söderut mot Härkesilta. Väl framme lagar man snabbt bron och kan komma över och in i kosackernas läger på andra sidan så snabbt att dessa knappt hinner till häst och undkomma. Kosackerna flyr bakåt till Suomensilta, men svenskarna är dem hack i häl och de tvingas utrymma byn utan att få med sig sin tross.

Älvsborgs bataljon sätter nu upp sina tält någon kilometer utanför byn. Tälten sätts upp i en gles rad längs vägen och i skymningen gör man upp flera eldar över ett stort område. Avsikten är att försöka ge sken av att var tre gånger den verkliga styrkan. Övriga svenskar förläggs vid byn. Det är disigt och mörkret faller tidigt, såhär års redan vid fyra tiden. Man gör upp en stor eld vid landsvägen inne i byn och där samlas snart större delen av byns invånare. Förbi elden, och i allas åsyn marscherar nu svenska trupper. Pluton efter pluton passerar, men strax efter det att de kommit ut ur eldskenet viker de av från vägen och smyger i mörkret tillbaks till lägret. Här formerar man sig igen och gör en ny förbimarsch vid elden. Så här håller man på i sju timmar. Först vid tretiden på morgonen avbryts föreställningen och i skydd av mörkret drar man sig tyst tillbaka till Kyro igen.

Jägerhorn anser att den önskade effekten väl uppnåddes. Han anger att ett flertal ryska informatörer fanns bland byborna vid elden, och att dessa redan samma natt med båt tar sig till Savitaipale och där rapporterar att en svensk styrka om 4000 man och 8-10 kanoner är på väg. Till följd av detta flyttar ryssarna flera regementen för att kunna möta den oväntade invasionen och den ryske överbefälhavaren, General Muchin Puschin, kommer till området. Generalen förhör sedan personligen byprästen då man försöker reda ut vad som egentligen hände och vart den Svenska invasionsstyrkan tagit vägen. När väl situationen klarnat är det dock för sent för ryssarna att göra några fler operationer på Kymmenefronten, båda sidor sänder istället sina trupper i vinterkvarter.

Ryskt motanfall vid Laitasilta

Sedan svenskarna besatt den västra sidan av sundet avstannade striderna vid Nyslott. Båda sidor befäste sina positioner och endast sporadisk beskjutning med kanoner förekom. Bron över sundet fanns dock kvar och var i sådant skick att ryska parlamentärer vid några tillfällen besökte den svenske befälhavaren. Vilka ärenden dessa uppgav för besöken framgår inte, men Jägerhorn påtalar att detta var ett vanligt nyttjat ryskt knep för att på nära håll studera en gruppering man avsåg att anfalla. Därför kritiserar han de lokala trupperna för att man slarvat med kontrollen av parlamentärerna och att dessa ofta sluppit bära ögonbindel då de passerat svenskarnas linjer.

Den sjuklige generalen Schulze byts efter nederlaget vid Parkumäki ut mot den betydligt yngre Generalmajoren Korsakov som strax därefter genomför ett försök att driva bort svenskarna.

Anfallet kom den 9 oktober med överraskning och stor ”övermakt”. Man landstiger från båtar och erövrar snart det vänstra av de svenska batterierna. Därefter rusar ytterligare trupper över bron snart är även det andra batteriet nära att falla då de första förstärkningarna kommer. Det är några kompanier Savolax fotjägare under ledning av en Kapten Jägerhorn som kommer från Säminge by, lite drygt en halv kilometer längre bak. Jägarna kastar sig in i striden och snart slåss man med gevärskolvar och ”en del hade varandra i håret”. Jägarna uppehåller ryssarna tillräckligt länge för att Björneborgs- och österbottens regementen skall hinna fram. Dessa har sina läger ca 2 km bakom ställningarna vid sundet. Dessa anfaller med hurrarop och fällda bajonetter varvid ryssarna snart ger upp och drar sig tillbaka över sundet. Ryssarna förlorade under anfallet 5 officerare, ca 50 döda och lika många som fångar. På svensk sida dödades två officerare, bl a Kapten Jägerhorn, och 13 soldater. Ytterligare 35 man sårades. Vid återtåget försökte ryssarna ta med sig kanonerna från det första batteriet. Tre kanoner lyckades man släpa med sig till ner till sundet där en kunde tas tillbaka. De två andra drar ryssarna ner i vattnet och dessa kan på grund av rysk kanoneld inte återtas.

Återigen berömmer Jägerhorn de svenska officerarnas rådiga och snabba agerande. Hade ryssarna fått kontroll over det andra batteriet och lyckats vända kanonerna kunde det blivit mycket svårt att återta passet. ”Emellertid blev fienden så väl tuktad” att inga fler rörelser märktes under resten av året.

1790 års kampanj i Savolax

Tillbaka till 1788 års kampanj