Georg Henrik Jägerhorns skildringar av Gustav III krig mot Ryssland.
1788 års kampanj i Savolax
1789 års kampanj i Savolax
(Källa: G H Jägerhorn i fält för Gustav III, Petra och Pertti Hakala, Helsingfors och Stockholm 2004)
När kriget bröt ut var G H Jägerhorn major vid Savolax lätta infanteriregemente och kom personligen att delta i flertalet av operationerna under kriget. När kriget slutade hade han avancerat till Överste och blev så strax därefter chef för krigsskolan i Haapaniemi. Det antas att det är under den tiden som han författat sin redogörelse för kriget. Jägerhorn var en stor beundrare av både sig själv och Gustav III och det färgar hans texter. Är man bara medveten om detta när man läser hans redogörelser så kan man nog ändå en känsla för vad som hände i Savolax ock Karelen under kriget 1788-1790.
Nedanstående texter är mitt försök att kortfattat redogöra för de ”Affairer” så som Jägerhorn beskriver dem. Därmed vill jag också åter igen påpeka att Jägerhorn kanske inte i alla avseenden är ett fullödigt sanningsvittne.
Affairen vid Pumala 28 juni 1788
Den 11 juni 1788 samlades huvuddelen av de enheter som ingick i Savolax-brigaden till vad man trodde vara det årliga regementsmötet i St Michel. Savolax-brigaden som stod under befäl av översten Hastfer bestod av Överste Brunows Savolax lätta infanteriregemente, och Karelska dragonkåren och Savolax fotjägarkår, båda under Överste von Stedinks befäl. Den enda avdelning som inte kommenderats till mötet var Pumala kompani under majoren Jägerhorn. Kompaniet hade order att samlas vid Pumala kyrka men att genomföra sina övningar på hemmaplan.
Såväl i Finland som i Ryssland surrade rykten om ett nära förestående krig och de svenska truppsammandragningarna resulterade givetvis till aktivitet ibland de Ryska enheterna. De tre överstarna hade nyss kommit från Stockholm och hade med sig order inför det kommande kriget.
Jägerhorn inleder en omfattande kartläggning av vad som pågick på den Ryska sidan. Det var många sockenbor som arbetade i ”gamla Finland” och genom dem fick han nu fortlöpande rapporter om trupprörelser. Den 26 juni kom besked om att en styrka med kosacker och jägare lämnat Viborg och nu var på väg mot Pumala och Nyslott.
 |
Jägerhorn sänder i detta läge fram en ”fältvakt” om 28 man (1 officer, 1
underofficer 2 korpraler och 24 soldater) till Haukala by ca 8 km från gränsen.
Ur fältvakten sändes underofficeren med 8 man ytterligare 4 km fram till det
lättförsvarade näset Vouldensalmi. På kvällen den 27 rapporterar en bonde som
smugit sig över från den Ryska sidan att en Rysk överste med kosacker och jägare
gått över gränsen och nu var på väg mot bron vid Vouldensalmi. Några
underofficerare, troligen från kompaniets huvuddel i Pumala, sändes nu ut med en
båt för att spana efter ryssarna.
Gruppen vid bron hör rörelser i skogen på andra sidan. Jägerhorn låter meddela att ”någre skott lossades”. Elden besvarades med två skott från fältvakten och när de spanande underofficerarna öppnar eld ifrån sidan ”retirerade hastigt den ryska patrullen, utan att vidare visa sig”.
Ganska snart sprids uppgifter om att ”affairen vid Pumala” är ett beställningsjobb från Gustav III för att få en anledning att gå till anfall. Forskningen har visat att affairen var iscensatt av brigadchefen Hastfer med svenska soldater utklädda i ryska uniformer. Det är dock fortfarande oklart om det samtidigt även fanns en styrka med ”äkta” ryssar på plats vid Vouldensalmi och om även dessa drogs in i händelserna.
Den 29 juni, alltså dagen efter skottlossningen vid Vouldensalmi, kommer drygt halva Savolax brigaden och två kanoner till Pumala. Jägerhorn blir nu utsedd till brigadchefens ”förste adjutant” dvs någon form av befattning vid brigadstaben.
Den 1 Juli lämnar man kvar ca 40 jägare som gränsskydd, medan resterande styrkor går i båtar för att ta sig till Nyslott. Övriga delar av brigaden går till Nyslott landvägen.
Den 3 juli anländer hela styrkan till den ryska fästningen och blockaden kan inledas utan att ryssarna gör något motstånd. Befälhavaren, Sekund major Paul Kuzmin med ca 200 man, uppmanades att ge upp men vägrar.
Jägerhorns är mycket kritisk till hur verksamheten vid Nyslott genomfördes. Fästningskommendanten, var ”gammal och sjuklig” och fästningen var ”oförberedd till allt försvar”. Det fanns enligt Jägerhorn inga kanoner på vallarna, ingen proviant lagrad och truppen var oövad. Hans uppfattning är att fästningen omgående borde ha stormats, vilket inte borde ha varit alltför svårt med tanke på det dåliga skick förvaret var i. Varför man inte anföll vet han inte och det verkar lite egendomligt då han nu ingick i brigadstaben. Jägerhorn gissar att man inväntade grövre artilleri, något som aldrig skulle dyka upp.
 |
(Min teori är att brigadchefen, som känner till att operationen mot Nyslott bara är en vilseledning, inte vill riskera sitt manskap på en onödig stormning. Planen är att kriget skall vara kort och avgöras med landstigningen vid St Petersburg. Jägerhorn som skriver med "facit i hand" vet vilken skillnad det hade blivit på krigets förlopp om man lyckats erövra och behålla fästet. Vem av Hastfehr eller Jägerhorn som har rätt kan man diskutera.)
Nu fick man aldrig något tyngre artilleri än de 3-pundiga kanoner man haft med från början. Ryssarna kunde under tiden ställa i ordning sitt förvar utan att de svenska trupperna sköt ett enda skott mot dem. Man sände istället ut styrkor för att besätta de viktigaste passen i området för att på så sätt skydda brigadens basområde i Savolax.
Det skulle gå åtskilliga veckor innan det kom till skottlossning vid Nyslott, och det är ryssarna som mycket överraskande öppnar en häftig eld. Med förluster, både i döda och ”bleserade” på den svenska sidan tvingas Svenskarna tillbaka något och det är först nu enligt Jägerhorn som dessa anlägger batteriplatser och börjar besvara elden.
Blockaden av Nyslott skulle sammanlagt pågå i nästan två månader. Under den tiden genomförs inga stormnings eller utbrytningsförsök. Däremot berättar Jägerhorn om en serie mindre expeditioner och strider som brigadens förband genomför.
Redan dan efter att svenskarna kommit till Nyslott fick man uppgifter som kunde tyda på att en undsättningsstyrka kunde vara på väg från Pungansalmi. En patrull med fyra soldater och en officer ur Savolax regemente skickades den 4 juli till Tunansari och Pungansalmi-sund för att ta bort hand om båtar och färjor från fiendesidan. Redan samma kväll kommer patrullen tillbaka. Under dagen har de överraskat två fientliga posteringar, tagit en sergeant och 11 soldater till fånga. Dessutom har de beslagtagit 22 kronohästar.
Patrullen verkar dock inte kunnat lösa uppgiften att avlägsna färjor och båtar. Den 5 juli leder brigadchefen själv en Större styrka för att lösa uppgiften. Med sig har han 113 man infanteri, 63 jägare 20 dragoner och två kanoner. Uppenbarligen har man denna gång bedömt risken för att det skulle finnas rysk trupp i området som stor. Uppgiften löses men Jägerhorn nämner inget om eventuella stridshandlingar.
Nu har brigaden undanröjt alla ryska möjligheter att gå över Saima mellan Pumala i väster och Puruvesi-fjärden i öster.
Ständiga rykten om en rysk framstöt från Kexholm gjorde att Kaptenen Adlercreutz med 12 dragoner och lika många jägare skickades ut på spaning mot Purikkala. De återkom efter två dagar utan att ha fått några underrättelser om ryska trupprörelser.
Huvuddelen av Savolaxbrigaden deltog i aktionen mot Nyslott. 320 man ur Savolax Jägarkår avdelades dock för att skydda St Mickel om ryssarna skulle försöka gå väster om sjön Saima.
 |
Styrkan som
Överstelöjtnant Ehrnrooth fick befälet bestod mest av rekryter och
reservmanskap, men också två kanoner ingick. Med tanke på manskapets kvalitet
kan brigadchefen inte ha räknat med att det skall komma några större angrepp mot St Mickel. Huvuddelen av de ryska trupperna i Finland förväntades säkert sättas
in för att möta huvudangreppet nere längs kusten och framstöten mot Nyslott.
Styrkan lämnade St Mickel samtidigt som huvudstyrkan gick mot Pumala/Nyslott dvs den 29 juni. Man går söderut mot Kristina och följer vägen mot Villmanstrand. Cirka 20 km in på ryskt område når man sitt mål, vägövergången vid Kärnakoski. Det borde ha funnits en del ryska posteringar i området. Dessa har antingen överrumplats eller dragit sig undan för Jägerhorn ger inga upplysningar om att styrkan har mött något motstånd under framryckningen. Kärnakoski intas”ohindrat” enligt Jägerhorn.
Platsen är lättförsvarad och man har full kontroll över tillfartsvägarna in i södra Savolax.
Den 20 juli får Ehrnrooth underrättelser om att en stark fientlig styrka är i antågande. Enligt Jägerhorn består styrkan av 2 regementen, 1 jägarbataljon, 400 kosacker samt 6-8 kanoner. Ungefär 3000 man mot Ehrnrooths 320 försvarare.
Ehrnrooth tar upp försvaret på ön Kärnasari. Ön är ca 2½ km lång och har flera spetsiga uddar var av en som är nära 2 km löper parallellt med bäcken Kärnakoski. Det är här som landsvägen går och det är här som anfallet troligen kommer. Invid landsvägen var jordvallar uppkastade och här grupperas en av kanonerna och huvuddelen av truppen.
Den 22 juli anfaller ryssarna. Jägerhorn anger att striden inleds kl 1 på förmiddagen. Jag tycker tidsangivelsen är lite egendomlig. Jag vet inte om han avser han kl 01.00 på morgonen eller om det sig om ett skrivfel. Kanske borde det stå kl 11 fm eller kl 1 em.
Två gånger anfaller ryssarna över forsen mot den svenska ställningen och båda gångerna slås anfallet tillbaka med stora ryska förluster, särskilt kanonen skall ha gått hårt åt anfallarna.
I nästa skede söker ryssarna andra övergångar som inte är lika väl försvarade och snart strömmar de över till Kärnasari på flottar eller över vadställen. Ehrnrooth hotas nu i flanken av en styrka som är 6-7 gånger större än hans och beordrar reträtt. Kanonen tvingas man lämna kvar. Den har under striden avlossat 83 skott, men nu är ammunition slut och dess hjul är sönderskjutna.
Återtåget till Pardakoski, en by på andra sidan ön, var väl förberett. Där låg redan ett antal båtar färdiglastade. Så medan huvudstyrkan gick i båtarna skyddades de av en officer med några jägare. Hela styrkan återsamlades i Kyro, någon kilometer in på den svenska sidan.
Ryssarna lyckades återta kontrollen över passet vid Kärnakoski, men någon fortsatt framryckning mot St Mickel blev det inte. Redan efter ett dygn drar de sig tillbaka till Villmanstrand och Ehrnrooth kan återigen besätta Kärnakoski.
Enligt Jägerhorn förlorade ryssarna mellan 5 och 600 man under striden. Den svenska förlusten uppgick till 1 officer, 1 underofficer, 17 man skjutna (döda?) och 11 man sårade.