Svensk Militärhistoria / Swedish Military History

Den svenska krigsmakten vid tiden för Gustav III krig mot Ryssland 1788-1790

Såväl Arméns som Flottans organisation byggde i stort på det yngre indelningsverket, den indelning som Karl XI genomförde på 1680-talet. De förändringar som genomförts sedan dess berodde på att delar av Finland gått förlorat och att tidigare Dansk/Norska områden tillkommit. Under 1700-talet hade några kavalleriförband kamma att omvandlats till dragoner, och på grund av erfarenheterna från kriget 1788-90 skulle antalet beridna förband minska ytterligare genom omvandling till infanteri.

Utöver de indelta förbanden fanns också ett antal värvade enheter. Dessa nyttjades dels för garnisons- och ordningstjänst i större städer men här återfinns även artilleriet. De värvade förbanden bar oftast regementschefens namn, vilket gör att det kan vara ganska förvirrande att försöka följa dem över tiden.

Armén byggdes upp av regementen. Regementet fyllde dock främst en administrativ roll. Den taktiska enheten på fältet utgjordes i stället av bataljonen, normalt fanns två bataljoner per regemente. Det var inte ovanligt att den ena bataljonen var kvar hemma för att svara för utbildning av ersättningsmanskap eller som någon form av reservstyrka om ett nytt hot skulle dyka upp i en oväntad riktning. Det är av denna anledning som man ibland kan se att samma ”regemente” samtidigt uppträder i Finland och t ex vid Norska gränsen.

Uniform m/1779

Vid krigsutbrottet bar flertalet av de Svenska enheterna uniformer av den modell som fastställts år 1779. Vissa av de indelta förbandens manskap hade ännu inte fått ut den nya uniformen utan hade helt enkelt fått sy om den gamla. Om man betraktar Uniform m/1779 verkar i första hand ha utformats för att vara elegant och moderiktig. Soldaten skulle pudra håret eller bära vit peruk och det är många eleganta snören i sömmarna. Krav på fältmässighet verkar ha varit av underordnad betydelse.

I stort bar hela armén uniform i samma snitt, men färgsättningen på detaljerna skilde. Med utgångspunkt från bilden, soldat ur Upplands regemente (t v) och Savolax regemente (t h), skall jag försöka beskriva hur uniformen såg ut. På huvudet bars en svart filthatt, oftast med vitt band och med en gul ståndare. Alternativt kunde hattband och ståndare vara utbytt mot ett mässingsmärke. På hatten bars även några fjädrar i olika färger.

Jackan var midjekort och mörkblå för i stort sett alla regementen, däremot skiljde sig snitt och färgsättning på vissa detaljer. Samtliga regementen hade påsydda ”axelvaddar” i samma färg som jackan. Vissa förband, men inte alla, bar rabatter (det gula fältet på bröstet). Det var inte heller alla som hade de små uppviken längst ner på jackan. Några förband finns avbildade med jackan öppen. Om det var ett centralt beslut att dessa skulle bära jackan på det viset  jag inte. Det var ett mode som var vanligt på kontinenten, men eftersom alla förbandens jackor var av samma snitt kan det vara konstnären som på detta vis vill visa upp "underkläderna". På benen bar man åtsittande knäbyxor och lårhöga yllestrumpor så kallade Charivader. Skorna utgjordes av spetsiga sk ungerska kängor, även dessa dekorerade med band och en liten tofs. Bälte för huggare och bajonett samt gehänget för patronväskan är genomgående vita.

Officerarna bar en uniform med lite annorlunda detaljer, men grunddrag och färgsättningen var den samma som för manskapet. De skillnader som är mest uppenbara är gradbeteckningen i form av bröstplåten, det ljusblå sidenskärpet och den vita armbindeln som infördes till minne av Gustav III ”statskupp” 1772. Givetvis bar officerarna halskrås, spetsmanschetter och vit peruk med stångpiska. Bilden till vänster visar en officer från Östgöta Kavalleriregemente. Officerarna vid infanteriet bar inte ridstövlar utan samma kängor och strumpor som manskapet.

 För den som vill se bilder på de enskilda förbandens uniformer finns det en bra sida hos Krigsarkivet. http://www.ra.se/KRA/bilder/roosuniformer/index.html

Frikårer och reservmanskap, den sk Vargeringen

Utöver de indelta och värvade förbanden sattes ett antal sk Vargeringsförband in under kriget. Vargering var ursprungligen en inom socknarna underhållen reserv av ynglingar, vilka avsåg insättas i vakanta rotar. Tidvis upphöjdes vargeringen till organisation vid sidan om armén. 1741 beslöt ständerna uppsättande av vargering till lika styrka med de ordinarie regementena; kronan stod för beväpning och beklädnad. Gustav III sökte genomföra en vargeringsinstitution så beskaffad att rotarna 2 och 2 tillsammans skulle uppsätta en vargeringskarl. Denna vargering upphävdes praktiskt taget 1791, då på bondeståndets begäran medgavs, att vargeringsnummer i fredstid fick hållas vakant. År 1808 uppsattes vargering för sista gången och sändes i fält samtidigt med de ordinarie knektarna.

Under Gustav III krig värvades dessutom ett stort antal tillfälliga förband, sk frikårer. Dessa utrustades på samma sätt som Vargeringen. Bilden till höger är hämtad från släkten Carpelans vapen och tros föreställa en soldat antingen ur Kajana bataljon eller någon av de finska frikårerna. Mössan ser ut som en klassisk grenadjärshatt, men jag tror att det antingen är en jägare (jämför med Savolax jägarkår) eller en vanlig karpus, men att konstnären förstorat den för att få plats med det kungliga monogrammet. Noteras bör också att soldaten bär vanliga långbyxor och inte de gustavianska ytterstrumporna (charivader).

Soldaterna i vargeringsförbanden och frikårerna skulle enligt ett kungligt brev från 1789 tilldelas uniformer av mörkblått kläde. Uniformen skulle bestå av vida byxor som går ner till klackarna, en jacka som når 4 tum över knät  och skinnpäls att bära under jackan om vintern. Huvudbonaden finns inte beskriven. (Källa Ole Gripenberg, Finsk krigsmannabeklädnad)

Med all sannolikhet hann man inte utrusta alla enligt de kungliga bestämmelserna. Åtminstone under 1789 torde vargeringar och frikårer utrustats med det som fanns att tillgå. Min gissning är att det varit en salig blandning av uniform 1779, 1765 och civila kläder.

Fanor och standar (NYTT)

Fanor fördes normalt av infanteriregementen och standar av kavalleriregementen. Lätta förband som jägare och husarer hade inga taktiska behov av fanor eller standar och tilldelades heller inga.
I regel var infanteriets  liv-, respektive kompanifanor likadana på båda sidorna. Fanorna har haft måtten 3  x 2 1/4 aln (1.8 x 1,3 meter). Kavalleriet förde ett kvadratisk fana om 3½ kvarter, 44,55 cm. (1 kvarter = 1/4 aln, 1 aln = 59,4 cm) Dragonernas standar var något större och hade två tungor på fanduken.

När det gäller fanor och standar är det två olika typer som det gäller att hålla isär, Livfanor/standar respektive kompanifanor/standar.

Livfanan tilldelades regementets livkompani, alltså det första i nummerordningen, och var i stort sätt identisk för alla förband. Den var helvit och hade Stora riksvapnet målat mitt på duken. Uppe i hörnet närmast fanstången hade varje regemente sitt landskapstecken. Under senare delen av 1700 talet broderades fanorna och då krymptes stora riksvapnet samtidigt som hela landskapsvapnet (på en sköld) infördes uppe i hörnet. De värvade förbanden bar livfanor av samma modell som de indelta, men istället för landskapsvapnet bar de regentens namnskiffer i alla fyra hörnen.

Nedanstående livfanor är inte autentiska! Jag har ritat dem bara för att visa principerna för hur de kunde se ut.

Kompanifanor fördes av regementets övriga kompanier. Grunddragen var i de flesta fall kvar sedan den karolinska tiden, men vissa moderniseringar gjordes efter hand. Infanteriets fana m/1686B är i princip samma som fördes under den karolinska tiden. Skillnaden är att lagerkrans med förbandstecknet krympts till att täcka ungefär 1/3 av fanans höjd. Samma proportioner behölls sedan i m/1766 men med skillnaden att lagerkransen bytts mot en rikt utsmyckad sköld.  Det indelta kavalleriet förde på vapensidan sitt landskapsvapen, och på hjärtsidan det kungliga monogrammet. Fanorna byttes inte vid tronskifte. därför förekommer flera olika monogram på fanorna.

Av kostnadsskäl beslutades det redan 1731 att inget infanteriregemente skulle tilldelas mer än fyra fanor (en Liv- och tre kompanifanor) Tio år senare bestämdes det dessutom att inget regemente fick medföra fler fanor än fyra i fält, även om de av någon anledning ägde fler. Dessa regler verkar dock inte gällt för kavalleriet. 1819 Togs begreppen Liv-, och kompanifana bort och ersattes av begreppet bataljonsfana. Varje bataljon tilldelades en fana.

Regementsfanorna byttes ut efterhand som de slets ut och därför fanns det fanor av olika modeller i bruk vid krigets utbrott. Flertalet regementen behöll i huvudsak fanorna till efter Napoleonkrigen.

Basfakta om Gustav III armé (1788-90)

Uniformer, fanor, styrkebesked och kort historik om förbanden.