Sveriges strategiska läge 1721-1809
Sveriges strategiska läge under de 88 åren som förflöt mellan slutet av stora nordiska kriget 1721 och 1809 där Finland förlorades innebar ett antal nya strategiska problem.
 |
I huvudsak kan man identifiera 4 operativa riktningar som
på ett eller annat sätt påverkade Sveriges relationer med grannarna och hur de
säkerhetspolitiska och militära frågorna hanterades.
1. Östfronten. Rysslands huvudstad St Petersburg ligger längst inne i Finska viken och avståndet till gränsen är ungefär 300 km. Gränsområdet är relativt lättförsvarat då det innehåller ett antal gamla Svenska fästningar. Däremot var stadens sjöförbindelser sårbara. En svensk flotta skulle kunna stänga av viken eller landsätta trupp i närheten av stan. Sverige skulle under de 88 åren visa sig vara en opålitlig och revanschlysten granne så det ryska intresset av att skydda St Petersburg genom att flytta fram sina positioner i Östersjön och Finland var förståeligt.
Genom frederna 1721 och 1743 förlorade Sverige först Viborg och sedan befästningarna Nyslott, Villmanstrand och Fredrikshamn. Gränsen som nu var oförsvarad hade blivit betydligt längre. Dessutom hade Rysslands övertagande av Nyslott skurit av sjösystemet Saimen som varit en viktig transportled mellan södra Finland och Karelen. För att förstärka förvaret i söder byggdes Sveaborg utanför Helsingfors. Fästningen skulle tjäna som operationsbas både för Armén och för Skärgårdsflottan men trupperna i Finland bedömdes ändå inte som tillräckliga för att kunna försvara området vid ett ryskt angrepp. Förstärkningar och underhåll måste kunna föras över från Sverige. Kontrollen av förbindelserna över Åland och Bottenhavet blev därför avgörande för möjligheten att föra ett framgångsrikt krig i öster. Försvaret av Karelen och Savolax (den nordliga pilen) blev nu också viktigt. En rysk framstöt genom inlandet och fram till kusten i Österbotten skulle innebära att den Svenska armén hotades av inringning i södra Finland.
2. Västfronten. Gränsen mot det danska Norge hade i alla tider varit orolig. Varje krig med Danmark hade inneburit att trupper från Norge trängt in i Västergötland, kanske inte i första hand för att erövra land utan snarare för att binda svenska trupper som egentligen behövdes på annan plats. Danmark hade alltsedan 1600-talet känt sig hotat av Sverige så därför var det naturligt att man under 1700-talet underhöll sin allians med Ryssland. Sverige kunde på så sätt hållas i schack genom hotet om ett samtidigt krig både i öst och i väst. Den danska flottan var under hela perioden överlägsen den svenska. Vid ett krig skulle Sveriges andningshål i väster, Göteborg kunna blockeras.
3. Sydfronten. Ett framgångsrikt danskt angrepp över sundet skulle kunna bli förödande. Dels skulle Sverige förlora sin del av Öresund, och därmed möjligheten att föra fartyg mellan Östersjön och Atlanten men danskarna skulle också kunna hota flottans huvudbas Karlskrona.
4. Pommern. Kvar av erövringarna från trettiåriga kriget var nu bara en liten del av Pommern. Området var ändock betydelsefullt både ur ekonomiskt och politiskt perspektiv. Pommern hade en unik ställning inom det svenska riket. Landet var inte ett svenskt landskap som t ex Småland, utan fortfarande formellt var ett furstendöme i det Tyska riket. Pommern hade en egen riksdag och egna lagar. Kopplingen till Sverige bestod i att den svenska kungen var furste av Pommern. Detta gjorde att den Svenske kungen hade en plats i den Tyska riksdagen, vilket innebar att Sverige kunde vara med och påverka utvecklingen i Tyskland. Det allt starkare Preussen hade gjort flera försök att erövra området och kunde säkert förväntas försöka igen. Området är litet och svårförsvarat. Den operativa idén byggde på att dra sig tillbaka in i Stralsund och att försvara ön Rugen. Där skulle man hålla ut tills förstärkningar kunde skeppas över från Sverige. Den Preussiska flottan var svag, men om Danmark blandade sig i kunde det bli problem....
Säkerhetspolitiska lösningar
Under perioden från 1721 och fram till Gustav III statsomvälvning 1772 dominerades den svenska riksdagen av de två partierna hattarna respektive mössorna. Lite grovt kan man säga att mössorna förespråkade en ryskvänlig linje medan hattarna var ryskfientliga. För att klara sin linje sökte hattarna stöd hos Frankrike. På samma sätt som Ryssland och Danmark har en allians mot Sverige, söker Sverige skapa en allians med Turkiet mot Ryssland.
Gustav III:s statsomvälvning sker med stöd av Frankrike, medan grannarna är djupt oroade. Inledningsvis driver därför Gustav en charmoffensiv mot Katarina i Ryssland och för att eliminera det danska hotet från Norge hade Gustav III långt framskridna planer på ett angrepp mot Norge. För att lyckas måste han få stöd av Ryssland. Gustav lovar att säga upp sitt avtal med turkarna, men Katarina lämnade inget stöd till ett sådant fälttåg. När sedan Gustav startar sitt ryska krig 1788 kommer som ett brev på posten den danska framstöten mot Göteborg. Med mer tur än skicklighet reder Gustav ut kriget mot Ryssland-Danmark.
När sedan den franska revolutionen bryter ut får de europeiska kungahusen ett större problem att hantera. Under kriget som bryter ut mellan Storbritannien och Frankrike går framför allt brittiska flottan hårt åt de neutrala staternas handelsflottor. Därför präglas perioden fram till 1808 av ett sökande efter olika former för ett väpnat neutralitetsförbund med Ryssland, Danmark och Preussen som partners.