Svensk Militärhistoria / Swedish Military History

GUSTAV III:S RYSKA KRIG 1788-1790

(Källa: Ulf Sundbergs "Svenska krig 1521-1814")

Angripare:                  Sverige

Segrare:                     Oavgjort

Allianser                     Sverige ensamt mot Ryssland i försvarsförbund med Danmark

Svenska krigsmål:    Att återta förlorat område och att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter.

 Inledning

Under 1780-talet börjar Gustav III att umgås med tanken på krig. Han överväger först att anfalla Danmark för att erövra Norge. När det inte går att vinna allierade for en sådan plan börjar han istället överväga krig mot Ryssland.

Det finns åtskilliga förklaringar till att Gustav III vill starta ett krig, vissa är psykologiska och har att göra med Gustav III:s personlighet och behov, andra är mer handgripliga. Till de senare hör att kungens popularitet sjunker, att han har ett stort behov av pengar for sitt vidlyftiga leverne och att Sveriges militära anseende är svårt skamfilat efter Pommerska kriget. Ett framgångsrikt krig skulle därför lösa många problem för kungen. Populariteten skulle växa och hans egna usla finanser skulle kunna döljas i kostnaderna för kriget.

Som mål för kriget hägrar möjligheten att återfå de provinser som förlorats till Ryssland efter Stora nordiska kriget och Hattarnas ryska krig.

Ytterligare en viktig anledning till kriget är att Ryssland med stor kraft engagerar sig i Sveriges inre angelägenheter. Ryssarna har redan bidragit till Polens fall genom att understödja splittringen inom landet, och det finns all anledning att se allvarligt på den ryska verksamheten inom Sveriges gränser.

I början av är 1787 inleder Ryssland, under Katarina II, ett krig mot Turkiet, och i januari 1788 inleds planeringen för ett svenskt krig mot Ryssland. Planen bygger på ett angrepp mot S: t Petersburg, vars försvar reducerats då ryssarna behöver sitt bästa folk på den turkiska fronten. Vid krigsutbrottet har ryssarna, enligt svenska uppgifter, endast 6 000 man i S: t Petersburg.

Allt hänger på om den svenska flottan kan slå den ryska flottan eller stänga in den i dess hamnar. Sverige har vid denna tid en flotta som är väl så stark som den ryska, varför denna del av planen borde vara genomförbar.

Den stora svagheten i den svenska krigsmakten är officerarna. Många är mer politiker än militärer och kan, med vissa lysande undantag, beskrivas som dilettanter. Många av dessa kämpar för att återinföra det frihetliga statsskick som Gustav III har gjort slut på med sin oblodiga revolution är 1772. Vissa finska officerare är inne på att göra Finland självständigt eller till ett ryskt autonomt lydrike. Det råder alltså en stor splittring inom officerskåren, och det faktum att Gustav III inte är någon Karl XII eller Gustav II Adolf kommer att göra ledningen till den absolut svagaste länken på svensk sida under detta krig.

I Finland finns vid denna tid cirka 18.000 man. Man tänker sig att förstärka denna styrka med 8 000 man från Sverige och därefter gå till anfall. Tiden är nu en kritisk faktor. Om Ryssland hinner sluta fred med Turkiet har man planerat förgäves. Penningbristen leder till att anfallet måste uppskjutas till sommaren 1788.

Den 9 juni löper den Svenska flottan ut från Karlskrona. Den består av 12 linjeskepp och flera mindre fartyg under befäl av hertig Karl, Gustav III: s bror. Flottan kommer den 22 juni till Dagerort, Dagös västligaste udde, där man möter en rysk styrka Om 3 linjeskepp och 4 fregatter. Dessa är på väg till Svarta Havet med förnödenheter till den ryska flotta som där slåss mot turkarna. Hertig Karls instruktioner är att inte skjuta första skottet utan försöka provocera ryska fartyg till strid. Samtliga försök att provocera ryssarna misslyckas och hertig Karl måste se de ryska fartygen segla iväg. En erövring av dessa fartyg hade inneburit en viktig styrkeförskjutning på östersjön. De sju ryska fartygen kommer nu istället att gå till Köpenhamn och därifrån utgöra ett konstant bekymmer för Sverige.

När man inte har lyckats provocera fram ett krig till sjöss måste man hitta något annat sätt att starta kriget. Kungen får enligt grundlagen inte starta ett anfallskrig och riksdagen kommer inte att bevilja ett sådant.

Den 23 juni seglar den svenska skärgårdsflottan, med kungen själv ombord, från Stockholm. Skärgårdsflottan består av 28 galärer och lika många mindre fartyg. Besättningen räknar cirka 3 000 man. Målet för skärgårdsflottan är Helsingfors.

Natten mot den 27 juni, klockan 0l.00, inträffar en skottväxling i Puumala, vid gränsen till Ryssland. Sannolikt initieras denna skottväxling av svenskar som varit utklädda till ryssar, men nu har kungen fått en anledning att starta sitt krig.

 År 1788

Den 29 juni går Svenska trupper i Savolax över gränsen till Ryssland. 1200 man från S:t Michel går mot Nyslott för att försöka överraska fästet. Vid framkomsten finner man att ryssarna inte låter sig överrumplas, och i brist på belägringsartilleri får man nöja sig med att innesluta dem. Viktiga sjöpass besätts, bl a Kärnakoskipasset.

Den 11 juli går överste Gustav Mauritz Armfelt över Kymmene älv med sin avdelning, han har order att ta Högfors, en mycket stark naturlig försvarsställning. Armfelt överskrider dock sin order och marscherar ända till Summa, strax utanför Fredrikshamn. Samtidigt går generalmajoren Karl Gustav Armfelt över gränsen vid Anjala och marscherar mot Liikala. När denne får reda på att översten Armfelt, hans brorson, har ryckt fram till Summa måste han själv, för att hålla fronten i framryckningen, gå till Hussala.

Gustav III planerar nu den stora framstöten mot S: t Petersburg. Innan denna kan verkställas måste man dock invänta bekräftelse på att den ryska flottan är besegrad eller innestängd. Kungen beslutar sig för att under tiden sända generalmajoren Armfelt mot Fredrikshamn och Viborg för att bemäktiga sig dessa fästningar. Under sin korta tid i Finland har Gustav III fått erfara att motståndet mot kriget bland officerarna är kompakt. Han har dock inget val, kriget måste fortsätta.

Den Ryska flottan räknar 17 linjeskepp och 8 fregatter. Den Svenska flottan består av 15 linjeskepp och 7 fregatter. Ryssarna är alltså marginellt överlägsna, men i gengäld har den Svenska flottan ett kraftigare artilleri. Svenska fartyg för normalt 36-pundiga kanoner, de ryska endast 24-pundiga. De Svenska fregatterna är också större än de ryska, varför flottorna på det hela taget kan sägas vara jämspelta.

Flottorna möts snart i Finska viken, och den 17 juli inleds slaget vid Hogland. En intensiv artilleristrid inleds och stor tapperhet visas på båda sidor. Den ryska flottan blir illa åtgången av det Svenska artilleriet och slaget skulle ha kunnat sluta med en total svensk framgång. Ryssarna räddas i slutändan av svensk ammunitionsbrist. När flera av de ryska fartygen har blivit manöverodugliga och bara väntar på den sänkande salvan, är det tomt i de Svenska krutdurkarna. Slaget vid Hogland slutar oavgjort, den ryska flottan går till Kronstadt, den svenska till Sveaborg.

När nyheterna från slaget vid Hogland kommer till krigsledningen, står det klart att ursprungsplanen måste överges. Det faktum att den ryska flottan inte är krossad gör att alla planer på landstigning vid S:t Petersburg måste överges.

Den 22 juli försöker en rysk styrka från Villmanstrand tränga in i södra Savolax. Efter hårda strider vid Kärnakoski tvingas de Svenska försvararna dra sig tillbaka, men de ryska förlusterna blir så stora att företaget avbryts och de svenska styrkorna kan redan efter någon dag åter besätta Kärnakoski.

Gustav III: s situation är nu desperat. De upproriska officerarna orsakar ständiga problem, man klagar öppet över krigets olaglighet och tar avsked i stor omfattning.

I denna atmosfär bestämmer sig Gustav III för att genomföra ett anfall mot Fredrikshamn, en tämligen stark fästning. Man står nu på ryskt område, utan belägringsartilleri, och livsmedlen räcker endast till den 4 augusti. Anfallet måste alltså ske överraskande och snabbt. På den Svenska sidan disponerar man 14 000 man mot de 3 000 som utgör besättningen i Fredrikshamn. Den 1 augusti avgår en avdelning av skärgårdsflottan mot Fredrikshamn, men samma dag bryter ett öppet missnöje ut inom armén. En avdelning soldater vägrar, uppviglade av sina officerare, att marschera. Gustav III beger sig personligen till de upproriska soldaterna och frågar om dem vill slåss, vilket de bejakar, och officerarna får stå med skammen. Gustav III har med detta hindrat upprorslågan från att slå ut i full blom, men problemen finns kvar.

Den 3 augusti landstiger 6 000 man vid Fredrikshamn för att tillsammans med Armfelts styrka betvinga fästningen. Man börjar anmarschen men får kontraorder så gott som omedelbart. Trupperna skall nu åter lasta in på fartygen och återgå. De förband som går landvägen för att delta i anfallet återkallas även de.

De Svenska trupperna dras istället närmare den svenska gränsen, från Hussala till Liikala och från Summa till Högfors. I Liikala håller missnöjda officerare ett möte den 7 augusti. De författar den s.k. Liikalanoten till Katarina i Ryssland, där de förklarar att kriget är olagligt och uttrycker en vilja till fredsförhandlingar mellan de båda länderna. Noten följs snart av Anjaladeklarationen, i vilken dryga hundratalet officerare förklarar att de anser kriget vara olagligt. Denna deklaration lämnas till Gustav III den 12 augusti. När läget ser som mest kritiskt ut for kungen, med upproriska officerare på den ena sidan och fienden på den andra, förklarar Danmark att det kommer att gå in i kriget. Gustav III beger sig nu till Sverige och överlämnar befälet i Finland till sin bror, hertig Karl.

Nu visar sig betydelsen av hur de olika flottornas reparationstjänst är ordnad. Ryssarna har alla resurser de behöver för reparationsarbetet i Kronstadt och är snart åter på vattnen, men på Sveaborg saknas mycket och arbetet går trögt. I början på augusti är den ryska flottan reparerad och har till och med vuxit till 29 linjeskepp. Man utnyttjar sitt övertag för att stänga in den svenska flottan i Sveaborg och lägger också en mindre styrka vid Hangöudd. Den mindre styrkan blockerar effektivt all sjöfart mellan Sverige och Finland och försvårar transporterna till armén i Finland. Den 24 oktober drar ryssarna tillbaka spärren vid Hangöudd och i slutet på månaden upphävs blockaden av Sveaborg. När vattnen blivit fria från ryssar seglar de svenska linjeskeppen tillbaka till Karlskrona för vintern.

Den 25 september tvingas de sista svenska styrkorna lämna ryskt område och gå tillbaka över Kymmene älv. Belägringen av Nyslott är upphävd sedan början av augusti. De Svenska trupperna går i vinterkvarter den 20 oktober.

 År 1789

Den stränga vintern omöjliggör större operationer under årets första månader. Ryssarna inleder striderna genom att överfalla några svenska gränsposteringar och som svar på detta genomför svenskarna en misslyckad hämndaktion mot Suomenniemi. Kriget startar på allvar då två ryska styrkor på cirka 2000 man vardera i maj anfaller över Sulkara och Puumala, norr om sjön Saimen, medan den ryska huvudstyrkan på 10 000 man går in i det finska Savolax söder om Saimen.

Generalmajoren Curt von Stedingk, som tagit befälet över de svenska styrkorna i Savolax, har endast 5 000 man i sina led. Han beslutar sig för att ta upp försvaret i Porosalmipasset, något som visar sig vara ett klokt beslut. Den 13 och 19 juni kan de Svenska trupperna, med nästan exempellös tapperhet, bryta den ryska huvudstyrkans framryckning.

Medan dessa strider utkämpas försämras likväl von Stedingks strategiska position. Han hotas av anfall i ryggen av de ryska styrkor som gått norr om honom och han tvingas dra sig tillbaka till en ny ställning i Jorois.

När nyheten om de ryska anfallen i Savolax når Gustav III bestämmer han sig för att avlasta von Stedingk genom att gå till offensiv i söder. Han går med 6 000 man över Kymmene älv, men begår misstaget att dela sin styrka. Den avdelning som kungen följer möts av en överlägsen rysk avdelning. Svenskarna och kungen drar sig tillbaka till Uttismalm där de intar försvarsställningar. Istället för att avvakta ett anfall från en fiende som hela tiden blir starkare, beslutar sig Gustav III den 28 juni för att gå till anfall. Han leder själv en avdelning om tre bataljoner ur Västmanlands och Västerbottens regementen. Efter en fem timmar lång strid har svenskarna flankerat ut ryssarna två gånger och står som segrare. Ryssarna retirerar till Kaipias.

Gustav III har utkämpat sitt första slag och utgått med segern. Kungen utnyttjar dock inte denna framgång för att stödja von Stedingks strid utan förblir istället overksam i två veckor. Så småningom kommenderar han general Segroth att anfalla den ryska ställningen vid Kaipias. Den 15 juli går general Lars Fredrik von Kaulbars, som är underställd Siegroth, till attack mot ryssarna vid Kaipias. Klockan nio på kvällen står det klart att dagen har slutat i ett svenskt nederlag. Den svenska ställningen blir snart så brydsam att samtliga Svenska förband i området måste dra sig tillbaka till västra sidan av Kymmene älv.Gustav III:s framstöt har ända oroat ryssarna och von Stedingk går till offensiv i Savolax. Den 21 juli anfaller von Stedingk framgångsrikt en av de mindre ryska avdelningarna vid Parkumäki. Efter denna strid kan han rycka fram ända till Nyslott.

Den 6 juli har den Svenska örlogsflottan åter löpt ut från Karlskrona. Den räknar nu 21 linjeskepp och 14 fregatter och står under befäl av hertig Karl. Hans första uppgift är att hindra den ryska huvudflottan från att förena sig med den styrka som sedan krigsutbrottet ligger i Köpenhamn. Innan ryssarna har lyckats förena sina styrkor möter hertig Karl den ryska huvudflottan vid Ölands södra udde. Slaget inleds på eftermiddagen den 26 juli. Återigen får svenskarna ett visst övertag, men konteramiralen Per Lilliehorn ser till att ryssarna kommer undan. Han vägrar att gå in i striden med sin division, ungefär en tredjedel av den Svenska flottan. Motiven till Lilliehorns förräderi har diskuterats, det ligger nära till hands att tro på teorin att Lilliehorn inte ville ge kungen den stärkta ställning som en seger i kriget skulle innebära. Lilliehorn döms till döden men benådas. Efter slaget vid Ölands södra udde förenas de ryska styrkorna och den Svenska flottan måste nu fly undan övermakten. Hertig Karl går till Karlskrona, där flottan blir innestängd av ryssarna till sent på hösten. Ryssarna utnyttjar åter sitt herravälde till sjöss genom att spärra den svenska sjöfarten vid Hangöudd och, Porkkala.

Eftersom ryssarna snabbt blir herrar på Östersjön kan den finska avdelningen av skärgårdsflottan inte förstärkas med de fartyg som utrustas i Stockholm. I början av sommaren ligger den finska avdelningen av skärgårdsflottan i Svensksund med cirka 40 fartyg. I mitten av augusti ger Gustav III order till chefen för denna styrka, Carl Augustin Ehrensvärd, att gå mot fienden för att rekognosera. Ehrensvärd vet att fienden är mycket överlägsen, men följer ordern. På morgonen den 15 augusti upptäcker ryssarna de rekognoserande fartygen och en häftig artilleriduell utkämpas under fem timmar vid Korkiansaari holme, en mil sydväst om Fredrikshamn. Klockan 1030 retirerar de Svenska fartygen en mil åt väster, utan förlust, tillbaka till Svensksund. Ryssarna förbereder sig nu för att driva tillbaka svenskarna från Svensksund. I den ryska planen ingår att skära av den Svenska reträtten och slå svenskarna i grunden. Den ryske befälhavaren över skärgårdsstyrkorna, prinsen av Nassau, delar sin styrka och ger en avdelning i uppgift att gå runt den Svenska ställningen. Ehrensvärd genomskådar snabbt den ryska planen och vidtar motåtgärder. Han sänker fartyg i det inlopp som den ryska huvudstyrkan måste komma in genom och planerar att slå den ryska avdelning som skall gå runt den svenska ställningen, innan den ryska huvudstyrkan kan påverka striden.

Planen lyckas till en början utmärkt. Den 24 augusti på morgonen inleds det första slaget vid Svensksund. Ehrensvärd besegrar den ryska kringgångsstyrkan samtidigt som den ryska huvudstyrkan frenetiskt försöker bärga de sänkta fartyg som spärrar dess väg. På kvällen börjar den ryska huvudstyrkan ta sig förbi Ehrensvärds spärr. Svenskarna skulle nu i och för sig kunna vända sig mot den ryska huvudstyrkan men ammunitionen är slut och Ehrensvärd måste ta till flykten. Svenskarna förlorar ett flertal fartyg under flykten.

Efter nederlaget vid Svensksund tvingas skärgårdsflottan dra sig tillbaka till Svartholm och stödja sig på den lilla fästning som finns där. I och med att ryssarna nu har full frihet att landstiga i svenskarnas rygg, ändå fram till Svartholm, tvingas den svenska armén att uppge ställningarna vid Högfors och dra sig tillbaka till Abborrfors.

Översten Armfelt står för årets sista stridshandling. Ryssarna har i kraft av sitt herravälde till sjöss kunnat anlägga ett batteri vid Elgö, en ö cirka tre mil väster om Porkkala. När Armfelt får förstärkning från Sverige landvägen till Helsingfors, beslutar han att ta ryssarnas batteri. Natten mellan den 29 och 30 september låter han överföra cirka 500 man med mindre båtar till Elgö. Tidigt om morgonen den 30 september anfaller Armfelt, trots att han endast lyckats samla 200 man. Efter en kort och intensiv stormning är batteriet i Svenska händer.

Under året stabiliseras Gustav III:s politiska situation så mycket att han vågar häkta de officerare som skrivit under Anialaförbundets dokument. Många döms till stränga straff, men endast en avrättas.

 År 1790

Redan 1789 står det klart for Gustav III att det pågående kriget inte kommer att vinnas till lands. Han gör istället upp en plan för hur den stora flottan och skärgårdsflottan skall gå till S:t Petersburg och få ett slut på kriget, som Gustav III nu tröttnat på.

Planen bygger på att sjöstridskrafterna rustas upp och kommer i sjön före den ryska flottan. Vintern 1789-1790 ägnas åt fartygsbyggen i stor omfattning och skärgårdsflottan får den största ökningen. Den tillförs över 150 mindre fartyg och består till våren av cirka 350 enheter med 18 000 mans besättning. Skärgårdsflottan består av de gamla galärerna samt nybyggda skärgårdsfregatter och en stor mängd mindre fartyg, kanonslupar och kanonjollar. Även den stora flottan utökas och består till våren av 25 linjeskepp och 15 fregatter.

Kaptenen O R Cederström får uppgiften att genomföra det första sjöföretaget för året. Med fregatterna Jarramas och Ulla Fersen går han till Rågö utanför Baltischport, nuvarande Paldiski i Estland, vid denna tid kallat Rogers vik, med uppgift att förstöra en rysk eskader Om 10-12 små fartyg som antas finnas där. Cederström kommer till Rågö den 17 mars, men inga ryska fartyg står att finna. Istället landsätts 10 man som förnaglar ett batteri om 49 kanoner samt bränner spannmål och skeppsbyggnadsmateriel, bland annat 400 mastspiror.

Kriget till lands inleds den 15 april. Planen är att initialt utveckla stor aktivitet i Savolax for att sedan med skärgårdsflottans stöd utdela ett avgörande slag vid kusten. Verksamheten inleds med Svenska anfall på Partakoski och Kärnäkoski, två viktiga gränspass i Savolax. Anfallen blir klara svenska segrar och passen kan ockuperas av svensk trupp. På grund av bristande samordning på den svenska sidan blir dock inte framgångarna katastrofala för ryssarna. Även på den södra fronten börjar kriget bra för svenskarna. En styrka går över Kymmene älv vid Pyärile och vinner den 29 april en mindre seger över en rysk avdelning vid Valkeala.

Ryssarna går dock snabbt till offensiv. Två framryckningar i Savolax blir mindre framgångsrika, Partakoski- och Kärnäkoskipassen försvaras tappert av svenska trupper. De riktiga problemen börjar när en rysk avdelning lyckas gå över Kymmene älv och besegrar generallöjtnant von Platen i ett slag vid Korhois. Den ryska framryckningen tvingar alla Svenska förband tillbaka över Kymmene älv, till svenskt område. Ryssarna fortsätter att hålla sig på svenskt område, tills de besegras av generalmajor von Pauli vid Keltis baracker den 19 och 20 maj.

Den stora flottan löper ut den 30 april. Ryssarna har ännu inte kommit i sjön och det första målet är att överraskande angripa och krossa den del av den ryska flottan som ligger i Reval. Den 12 maj ligger den svenska flottan utanför Reval, och den 13 maj går den till anfall. I och med att överraskningsmomentet gått förlorat misslyckas operationen, den svenska flottan förlorar två linjeskepp. Den stora flottan ligger kvar utanför Reval till den 25 maj, då den på kungens order går till Hogland.

Under tiden genomför kungen och skärgårdsflottan den 15 maj ett anfall mot Fredrikshamn och den del av den ryska skärgårdsflottan som har övervintrat där. Under striden förlorar ryssarna 26 fartyg och åtskilligt manskap. Den svenska skärgårdsflottans förluster inskränker sig till en kanonjolle. Svenskarna har dock inte lyckats att helt eliminera den ryska skärgårdsflottan. Efter att ha misslyckats med ett nytt anfall mot Fredrikshamn går den svenska skärgårdsflottan tillbaka till Svensksund.

Den 1 juni möter den stora svenska flottan de ryska linjeskeppen från Kronstadt, de är på väg att förena sig med dem som övervintrat i Reval. Väderleksförhållandena hindrar först anfall, men den 3 juni börjar striden. Ryssarna retirerar snart österut, jagade av svenskarna. Dagen efter kommer den ryska Revaleskadern i sikte. Från svensk sida bestämmer man sig nu för att anfalla denna och vänder västerut. Den svenska flottan jagar Revaleskadern men får istället Kronstadteskadern efter sig. I detta läge går den Svenska flottan till Viborg, dit kungen och skärgårdsflottan under tiden har gått.

Den sista krigshändelsen till lands under detta krig utspelas mellan den 7 och 18 juni. 3 000 man svensk trupp landstiger fyra dagsmarscher från S:t Petersburg. Styrkan delas omedelbart i tre kolonner, varav endast en sätter sig i rörelse mot den ryska huvudstaden. Den mot S:t Petersburg marscherande styrkan pressas snart tillbaka av överlägsna ryska förband och tvingas evakuera på sina fartyg den 18 juni.

Den Svenska flottan kommer strax därefter till Viborgska viken och ryssarna kan förena sina styrkor. Ryssarna räknar 27 linjeskepp och är alltså överlägsna svenskarna. Från rysk sida tar man tillfället i akt och stänger in den Svenska flottan i viken. Såväl den stora flottan som den ryska skärgårdsflottan deltar i spärren. Den 20 juni är blockaden komplett. Den svenska flotta som nu ligger i Viborgska viken är den största Svenska flotta som någonsin varit till sjöss. Den innestängda styrkan består av 20 linjeskepp, 12 fregatter, 180 skärgårdsfartyg och ett antal övriga fartyg.

Den svenska situationen är prekär. Dricksvatten och livsmedel tryter, samtidigt som vindarna är ogynnsamma för en utbrytning och hela Europa följer utvecklingen med spänning. Det kan inte uteslutas att hela den svenska flottan kan komma att falla i ryska händer, med oöverskådliga konsekvenser. På den ryska flottan har man redan börjat göra upp om hur prispengarna skall fördelas mellan de olika styrkorna när svenskarna tvingas kapitulera.

Den 2 juli har vinden vänt och den Svenska flottan gör på morgonen den 3 en utbrytning, baserad på en plan som löjtnanten Gustav af Klint gjort upp. Man skall gå ut i vikens västra del, mellan Krysserort och Salfsörsgrundet, där fem ryska linjeskepp och en fregatt måste passeras på vägen. Allt går till en början bra. De sex ryska fartygen utsätts för elden från de förbipasserande Svenska fartygen och får lida enorma skador, ryssarna tycks till en början inte förstå vad som händer.

Klockan 0900 på morgonen vänder turen och katastrofen närmar sig. Från svensk sida skall man sända ett brinnande fartyg mot ryssarna. Tyvärr är den officer som skall kapa kabeln till brännaren svårt berusad och misslyckas med uppgiften. Brännaren antänder nu istället ett svenskt linjeskepp, som exploderar tillsammans med en svensk fregatt. Ett stort svart moln breder ut sig, vilket ökar förvirringen bland de Svenska fartygen och leder till att flera fartyg går på grund och förloras. När utbrytningen är över har den svenska flottan förlorat sju linjeskepp, tre fregatter och cirka 4 000 man. Operationen betraktas ändå som en framgång för alternativet hade varit att ge upp hela flottan till ryssarna. Anledningen till att ryssarna reagerar mycket sent på den svenska utbrytningen är inte helt klarlagd.

Den stora flottan går, förföljd av ryssarna, till Sveaborg där den ligger innestängd resten av kriget. Svenska skärgårdsflottan samlas i Svensksund på aftonen den 5 juli. Gustav III beslutar nu, trots att alla hans officerare utom en avråder, att ta strid med den ryska skärgårdsflottan. Gustav III:s inställning är att det gäller att "segra eller dö".

Den svenska skärgårdsflottan intar en stark ställning i Svensksund. Galärerna och skärgårdsfregatterna bildar centern, och de mindre fartygen, kanonsluparna och kanonjollarna, ligger på flyglarna. Den 9 juli kommer den segervissa ryska skärgårdsflottan, under befäl av prins Karl Henrik av Nassau-Siegen, uppseglande mot den Svenska ställningen.

Det ryska anfallet bryter snart samman i den Svenska artillerielden och när den ryska styrkan skall retirera hindras den av starka vindar. Striden fortsätter en god stund in på kvällen. Nästa dag tar den Svenska flottan upp en framgångsrik förföljelse av den besegrade fienden. Ryssarna förlorar över hälften av sitt manskap, cirka 9 500 man, och en tredjedel, cirka 50, av sina fartyg.

Segern skapar förutsättningar för en fred på acceptabla villkor för Sverige. Den 14 augusti sluter Sverige och Ryssland fred i Värälä. Inga landavträdelser görs från någondera sidan men Rysslands inblandning i Sveriges inre angelägenheter upphör.