Skivspelare

Två personliga audioupplevelser räknar jag som avgörande i min upplevelse av inspelat material (bra att komma ihåg- vi kan bara sträva mot att återge inspelningen- själva uppförandet, live eller i studion, har vi ju egentligen ingen aning om hur det lät..).

Första starka minnet var hur det kunde låta med en ”riktig grammofon”. Detta utspelade sig före CD och innan man fick öronen rensade av High Fidelity på Karlavägen. Det var när jag bodde i stan så vi snackar alltså kring ’79. I anläggningen stod för tillfället en större Technicsskivspelare, typ SL1710 eller något med en dyrare AT-pickup. Jag hade läst något om att MC pickup var det man skulle ha och köpte en beggad Coral MC777EX med tillhörande trafo till ett hyggligt pris. Meckade på och det lät inget vidare, tusan också, alltså måste det vara vaj på grammofonen.

I HiFi och musik annonserades ibland den svenska skivspelaren Unamco T1, till inte alltför högt pris, så jag knallade iväg till AudioS på Skeppargatan i stan. De var även agenter för Accuphase, förstärkare med hundra knappar och högt, högt pris, alltså en helt ouppnåelig våt dröm. Nåväl, pengar byttes mot skivspelare som släpades hem till Regeringsgatan. Stor var den och konstig tonarm hade den, 11 tum med en finish sämre än det man själv presterade i slöjden när man gick i sexan.

Fast min var svart.

Coralen meckades på och det lät bra mycket bättre- driv, värme och en slags luftighet i ljudet som var mycket angenäm. Trodde nog det kunde bli bättre ändå, så jag meckade sönder grammofonen i småbitar för att se om man kanske kunde få på en annan tonarm för det hade jag läst att man kunde göra. Jobbade då på Saab så jag hade tillgång till verkstad. Stolpade glatt iväg till dåtidens referensbutik Söderbergs på Sveavägen och inhandlade ett styck Mayware Formula IV mk.5. Det var en hel del pengar och redan då mörkades det rejält när det gällde priser etc. på införskaffade leksaker. 

 

Sågning, slipning, plåtbit och rätt mycket silikonlim gjorde att jag fick dit armen. På med Coralen och jösses Amalia vilket sanslöst tryck det blev i musiken. Dynamik som jag aldrig upplevt det förut och samtidigt var det tyst när det skulle vara tyst… Kraftfull förstärkarkombination gjorde att dynamiken verkligen kom till sin rätt- Nikko Alpha och Beta för och slut med JBN- högtalare. Fantastiskt!

Technicsen lämnades åt sidan, och denna kombination spelade inte så länge eftersom jag relativt omgående flyttade från stan lite brådskande. Kvar blev skivorna, Nikkokombinationen och Technicsen.   Hursomhelst blev då detta en öronöppnare, körde bland annat HC Lumbye’s Tivolimusik från Ortofons testskiva och bara baxnade, hade aldrig hört något liknande vare sig hemma eller någon annan stans. Sanning 1 blev då: det går att få ut massor av vinyl. Efter flytten från stan blev det Luxman L10, Sony D50 Cd-spelare (perfect sound forever) och en del annat. Unamcon gick en match mot polaren Mitchell Syncro och klarade sig faktiskt med den äran. Den ersattes så småningom av Heybrook TT2/ Rega RB300/ Coral MC82 och fick ett nytt hem hos en exflickvän.

LTS   

En bra grej med LTS var att de jobbade tillsammans med Erik Andersson, rörförstärkardesigner. Medlemstidningen hette MoLT och där presenterades förstärkarbyggsatserna Edison One och Edison 12 utförligt och (ganska) ingående. De gick att köpa i byggsats och kändes som ett lockande alternativ när man ville göra något radikalt = man har tappat inspirationen och lusten att lyssna på musik. Nu kändes ju inte 12 watt som något att hänga i granen- särskilt med tanke på att man tidigare tittat sig blind på 2x200 watt med 0,000000001% distorsion (Optonicas vattenkylda slutsteg SP9100 från, just det, Söderbergs).

Tänkte ungefär en kvart efter att ha läst MoLT:arna fram och baklänges och beställde sedan kitet med för- och slutsteg. Värmde på lödkolven och lödde ihop dem efter bästa förmåga. Två turer till Erik Andersson senare (och en irriterad utläggning från EA:s sida om hur kasst ELFA är) blev det ljud i spektaklet, och oj vad det lät bra! 12 watt in i de inte alltför lättdrivna Pioneer Prologuehögtalarna gav en liknande upplevelse som tidigare med den riktiga grammofonen. Man fick dynamik, luft och massor med musik. Många nackdelar också- det gick inte att spela särskilt högt utan att baselementen började självsvänga bl.a.    

Trots kombinationens knepiga personlighet framstod klart sanning nr. 2 i ett förklarat ljus: Rör har något magiskt över sin återgivning och är det som gäller för mig.

Vad leder nu detta lilla resonemang till?

Fan vet, men det visar kanske ändå vilka ideal jag eftersträvar när det gäller återgivningen från min anläggning. Vinylen säkrades ganska tidigt med Gyrodec:en, SME IV och AT OC9. Sedan har Simply Physics, Tabriz zi och Helius Orion suttit där till dess att dagens SME V med Lyra Lydian hittade dit.

Resten av kedjan då? Mjaaa… knepigt. EAR 516 och Magnepan levde jag med länge- luft, värme och närvarokänsla. Man fick ingen vidare bas dock, och nog var det lite dynamikfattigt också. Audio Research LS1 och D100- bättre bas och ja, det var väl det….

Roksan Caspian kändes som en bra interimslösning men jag tröttnade snabbt. Fanns ingen riktig känsla för feeling där inte och så skramlade det om Magnepanerna. Alltså: dags för något radikalt igen- Single end och horn. Billie 300B från Consonance testades med mycket goda vitsord i  HiFi Worlds ”gör det själv” inlaga. Efter lite funderingar och försäljning av en hel del garderobs-hifi flögs de hem från Hong Kong.

 

Parallellt påbörjades byggnation av the loudspeakers from hell: VH1 design enligt Voigts principer. Stor, lättdriven med WAF på minusskalan, och inte lät de något vidare heller. De förvisades ut ur rummet och till räddning kom ett par lånade Tannoyer. En hel del experimenterande hade under tiden pågått med försteg etc. bland annat hade en moddad version av det tidigare omnämnda Edison One kommit innanför dörrarna. Vinröda varianten, så hiskeligt fult att ombyggnad var tvunget innan man över huvud taget ville ställa in det i racket. Det hade hygglig dynamik men rätt mycket brus och brum och överlag en ganska svullen botten, är dock på projektstadiet för ombyggnad. Sedan en kamrat fått Bellinin ”över” lånades det hem till  ljudrummet och har stått där sedan dess. Klar och varm återgivning med hyfsad RIAA-del. Tannoyerna var bra men det fanns några nackdelar med dem; bland annat var dom inte mina- och det kändes som de inte riktigt kunde fylla mitt rum (inte underligt egentligen- de är ju närfältsmonitorer).

Har man häftiga 9 rörwatt till hands är inte trögdrivna minimonitorer första valet när det gäller högtalare, men faktum är att det inte alls lät illa med Maggisarna kopplade till Billie. Känsliga högtalare är i alla fall nödvändiga och om man inte skall ruinera sig fullständigt är Klipsch ett bra alternativ. Jag var hos mina nya polare på Ljudmakarn och fick Ref 3.orna demade för mig med triodkopplat rörförstärkare och Cairn Fog som signalkälla. Riktigt bra lät det i alla fall (alltid svårt när det är okänt om hur rummet låter), enda invändningen var en bumlig bas som både demaren och jag tillskrev rummet. Slantar bytte återigen händer och med logistikansvarigs hjälp släpades de nya högtalarna hem. Högtalare och inkörning skall jag inte gå in djupare på men det var kul att höra Norah Jones ha något åsneliknande tut över rösten och spikpiano har aldrig låtit vassare…

Högtalarna håller fortfarande på att spela in sig och med Soundcare Superspikes (riktigt bra tweak) och Harmonic Tech’s budgetkabel (biwirad) låter det nu riktigt bra.

Jag har bara skrivit om en bråkdel av allt pyssel kring den här ”Hifiresan”, olika rör som testats, kablar, byggnationen av Billie och Belsebubs högtalare, benäget stöd av likasinnade hifikamrater etc.

Det känns som hundra apparater mellanlandat hemma - Naim, McCormack, Caspian, Creek, Audio Research och annat- under flera års tid. Våndan med att väga allt som skrivs mot vad ens öron tycker…

Har jag nu ”min” optimala anläggning hemma då?

Njae, inte riktigt men nästan: det har aldrig låtit så bra - sång, ”modern” musik, opera, klassiskt och även Lisa Stansfield har en värme och ett bra fundament parat med en dynamisk återgivning som jag saknat sedan Edisontiden. Just att det är ”tyst” när det skall vara tyst är något jag bara upplevt med rör (trots att de låter mycket i sig), där är det något transistorerna lägger till (i brist på bättre beskrivning). Jag tycker om den helhet som presenteras - inget sticker ut och påkallar extra uppmärksamhet (slätstruket? vet inte), det mesta som händer på inspelningen tycks komma med- ibland saknar jag kanske lite djup i ljudbilden (finns mer att göra med högtalaruppställningen) o.s.v. Vissa single end/ rörartefakter går inte att frigöra sig från- basen kan vara fastare t.ex. Det menar jag uppvägs av den i övrigt ”naturliga” återgivningen.

Det som ligger på listan för kommande åtgärder när det gäller den ”ickedigitala” delen av anläggningen är RIAA/ försteg.