Följande text är en utskrift av Glenn Infields krigsskildring "Mot alla odds", tryckt i tidningen Rekord nr 23 1965. En spännande historia om en flygande fästning som agerar decoy då andra plan samtidigt fraktar viktiga officerare till Gibraltar. Glenn Infield (1920-1981) var själv bombpilot under andra världskriget och blev senare en framgångsrik författare. Tidningen Rekord var en riktig toppentidning då det begav sig, den utkom mellan 1942 och 1969 och hade som bäst en upplaga på 300 000 exemplar i veckan.
OPERATION FACKLAN, invasionen av Nordafrika, som var planerad till den 7 november 1943, var den första stora landstigningsoperationen under andra världskriget. För att genomföra ett sådant anfall var det nödvändigt att överbefälhavaren, general Eisenhower, och hela hans stab fanns till hands för att direkt kunna leda striderna. Det gick inte att invänta fördröjda besked från England medan män dog på stränderna vid Oran, Algiers och Casablanca.
Därför var det tvunget att hela det allierade överkommandot flögs ner från England till Gibraltar. Detta måste ske i största hemlighet, så att tyska agenter inte fick nys om flygningen. Fick bara Hitler en aning om att Eisenhower och hans stab var på Gibraltar skulle han snabbt gissa sig till att något stort var i görningen.
Sex flygande fästningar flögs ner från sina baser vid Midland till Hurns flygplats utanför London. Under fem dagar ändrades flygplanen på så sätt att all onödig vikt togs bort, till och med flera av kanonerna monterades ner. Allt för att de stora maskinerna skulle kunna nå så stor hastighet som möjligt. Piloterna åsåg ändringarna med största förvåning. De hade ännu ingen aning om vart de skulle flyga, eller vad de skulle ha för last.
Löjtnantens djärva idé
Dagen innan den historiska flygningen sammanträdde en del officerare ur åttonde flygstyrkan med några underrättelsemän på ett Londonhotell.
- Jag säger er, att det är mycket riskabelt för de här bombarna att göra flygningen ner till Gibraltar, sade major Joseph Craven från underrättelsetjänsten. Dessutom har vi inga jaktplan med tillräckligt stor aktionsradie för att eskortera planen. Men det värsta är den här rapporten som jag fick i förrgår från en av våra agenter i Frankrike.
Han plockade upp ett pappersark ur sin portfölj och började läsa högt.
- Tre nya tyska stridsgrupper, en med Junker-88 plan och två med Messerschmidt-109 har nyligen flyttats över till Biarritzområdet i Frankrike. Planen har placerats där för att tyskarna bättre skall kunna kontrollera sjöfarten i västra Biscayabukten.
Han såg upp från papperet.
- Våra sex flygande fästningar kommer att flyga direkt över Biscaya, sade han bistert. Det finns stora chanser att de råkar i klorna på de där nya tyska stridsgrupperna. Och det är därför som jag låtit kalla er hit mina herrar. Har ni något förslag?
Han lär blicken svepa över de nio flygofficerarna i rummet. Alla utom en av dem skakade på huvudet. Denne, en mager förstelöjtnant med sotsvart, vågigt hår, sade lugnt:
- Jag har en idé. Låt mig flyga en YB-40 samma väg som lockbete.
- En vad för något?, sade Craven.
- En YB-40.
- Det är ett nytt plan för mig. Vad är det för något, löjtnant Bova?
- Det är en ombyggd B-17 bombare, utrustad för att eskortera bombplan. Den har inte använts i strid ännu, men det finns en borta i Bornemouth nu, sade Bova. Den kom från Staterna förra veckan.
- Duger den till något?
Löjtnanten ryckte på axlarna.
- Så vitt jag vet har den inte fått någon chans att visa något ännu. Men den ser bra ut. Den är utrustad med ett extratorn med dubbla 50-kanoner akter om radiorummet. Dessutom har den dubbelkanoner akterut i stället för en och plats för skyttar under nosen i ett särskilt torn.
- Och hur tänkte ni bära er åt, Bova?
Löjtnanten ryckte på axlarna.
- Jag kunde ju flyga min YB-40 nedåt Atlanten på ungefär samma kurs som de sex flygande fästningarna men några kilometer närmare fastlandet. Kommer då en Luftwaffepatrull ut från Frankrike, så får tyskarna först syn på mig och anfaller. På så sätt har de andra stora chanser att komma undan osedda.
Craven nickade.
- Det låter inte så dumt, medgav han. Vill ni åta er uppdraget som frivillig?
- Ja, och jag kan skaffa en frivillig besättning.
- Då bestämmer vi att det blir så. Men ni måste vara nere vid Hurns flygplats före gryningen.
Generalens plan stoppat
När de sex flygande fästningarna med general Eisenhower och hela hans stab startade från Hurns flygfält tidigt på morgonen, hade löjtnant Bova redan varit på väg i sin YB-40 i tjugo minuter. Med de extra kanonerna och extra ammunition som tyngde ner planet behövde han såpass mycket försprång för att vara i rätt position då man nådde det kritiska området utanför Kap Finisterre. Och Bova var där i tid. Över hela Biscayabukten och utanför Portugals kust flög han innanför de sex flygande fästningarna som kombinerad lockfågel och försvarare, men inte ett enda Luftwaffeplan dök upp. När han nådde en punkt direkt väster om Lissabon, vände han sitt plan och satte kurs tillbaka till England. De stora flygande fästningarna med Eisenhower och hans män befann sig då långt bakom honom, tryggt på väg till Gibraltar.
Well, det var då en massa bekymmer för ingenting, mumlade Bova när han svängde ner sitt tunga plan mot Hurns flygfält. Men då han nådde dit fick han ett nedslående besked.
- Vi har haft otur, Bova, sade hans chef, överste Anderson. Det plan som skulle ta generalerna Doolittle och Lemnitzer ner till Gibraltar fick fel på oljepumpen vid startdags i morse och kunde inte ge sig iväg. Man håller just på att reparera maskinen nu, så att den kan ta ner Doolittle till Gibraltar i morgon. Kan ni flyga skydd då också?
Bova ryckte på axlarna.
- Om ni vill det så. Men att döma av flygningen i dag verkar det helt onödigt. Jag såg inte till så mycket som stjärtfenan på ett tyskt plan.
Överste Anderson skrattade lite.
- Ni låter besviken, Bova. Gillar ni inte livet?
Klart för strid!
Flygningen följande morgon började likadant som föregående dag. Då Bova passerat Biscayabukten, muttrade han:
- Ser ut som om tyskarna tagit ledigt i dag också. General Doolittle får en fin tripp ner till Gibraltar.
I detsamma knastrade det till i radion.
- Till piloten från topptornet. Jag ser en Ju-88 högt västerut.
Bova rätade på sig i stolen och svor till.
- Västerut! fräste han. Hur i helvete har han kommit förbi oss? Jag har då inte sett till honom.
- Han håller kurs mot land. Måste vara på väg hem från patrulltjänst.
Bova grep hårt om kontrollerna.
- Herregud, om han har siktat Doolittles plan kommer han att larma varenda nazipilot i Frankrike. Går det här väl så...
Några minuter senera fick Bova ett alarmerande meddelande från radarmannen ombord på jagaren Largs, som befann sig i Biscayabukten. Massor av tyska jaktplan hade nyligen startat från Biarritz med kurs för att genskjuta Doolittles fästning.
Bova gav sin stora maskin full gas för att hinna framför tyskarna. Snart gav han sina order till besättningen:
- Piloten till besättningen. Gör klart för strid. Massor av fiendeplan lågt nordöst.
Bova kastade en blick på svärmen av naziplan och ryste till. När han hade föreslagit sin idé om att flyga det här uppdraget hade han aldrig trott sig behöva möta mer än högst en patrull om tio till femton fiendeplan. Men snett nadanför honom, med kurs västerut, befann sig nu mellan trettio och fyrtio nazimaskiner!
Bova sträckte sig fram och grep mikrofonen:
- Piloten till besättningen. Vi dyker nu. Vi försöker ett överraskningsangrepp. Håll ögonen öppna!
Bova rullade över den tunga bombaren åt vänster och drog på full gas samtidigt som han dök rätt ner mot massan av fiendeplan. Extravikten av tjock pansarplåt, tilläggskanonerna och femtio procent mer ammunition än brukligt gjorde att YB-40 planet dök mot Atlanten som 32 ton bly. Luftdraget utanför lät som ett gällt skri när masinen vräkte sig nedåt och nålen på hastighetsmätaren darrade allt närmare 460 km/tim som var högsta tillåtna fart för detta plan. Slutligen var det dags för Bova att plana ut från den vilda dykningen.
Men nu gjorde han ett misstag. Han var van att flyga den lättare, mer lättmanövrerade B-17 typen och drog nu åt sig höjdspaken helt lite för att få tillbaka flygplansnosen ovanför horisonten. Ingenting hände. Maskinen fortsatte att dundra rätt ner mot Atlanten i högsta fart. Hastighetsmätaren visade redan på 475 km/tim.
Bova slet åt sig manöverspaken med full kraft, men fortfarande vägrade planet att lyda. Det dök nästan lodrätt. Nu hade löjtnanten glömt allt om naziplanen. Hans enda tanke var att han måste räta upp maskinen ur dödsdykningen. Nålen på hastighetsmätaren hade nu nått 480 km/tim och längre var mätaren inte graderad. Bova slet som en galning med höjdrodret. Men den tunga maskinen tycktes inte reagera alls. Den bara ökade farten rätt ner.
- Herregud, vi kraschar! hörde Bova främre skytten ropa i radion.
Men så, liksom tveksamt, började nosen höja sig mot horisonten. Det verkade dock vara för sent. Avståndet ner till havsytan föreföll alltför kort. Bova höll rodret så långt tillbaka det gick i ett verkligt järngrepp. Och nu upptäckte han en ny fara. Hans flygplan skulle rusa rakt in i flocken av tyska maskiner nedanför. Och dessa låg tätt, tätt. Det verkade omöjligt för YB-40 planet att komma igenom utan en kollision.
- Sväng åt höger! Sväng åt höger! vrålade kanonskytten i topptornet. Vi rammar tyskarna!
Som en meteor sköt planet genom horden av tyska maskiner i full speed. Löjtnanten slöt ögonen, men öppnade dem igen då han hörde en dov duns, som fick YB-40 planet att rista från för till akter. Han såg akterpartiet på en Messerschmidt-109 virvla ned mot havet. Den hade skurits loss av den amerikanska maskinens vingspets. Resten av det tyska jaktplanet slog ner några sekunder senare. Under tiden svängde de andra tyska piloterna undan sina maskiner från den våldsamme angriparen, de verkade förbluffade och chockade över det överraskande anfallet.
Akterskytten dödades
Äntligen hade Bova fått stopp på den vilda dykningen och YB-40 planet steg nu åter brant uppåt. Från alla sidor närmade sig nu Luftwaffeplanen, ving och noskanonerna blinkade oranga punkter.
Bova drog en suck av lättnad då han hörde topptornet och akterkanonerna öppna eld. Och medan han slet vid kontrollerna för att hålla maskinen på rätt köl brassade hans skyttar på för fullt mot angriparna. Och de behövde verkligen varje tillgänglig kanon. Bova hörde rasslet av kulkärvar, som slog in i planet och undrade hur mycket YB-40 planet skulle tåla.
Nu flög den tunga maskinen åter vågrätt och underifrån dök flera dubbelmotoriga Junker-88:or upp under amerikanens buk. De eldade på för fullt med sina kanoner och kulsprutor, en salva slet sönder de elektriska ledningarna till nostornet och gjorde det omöjligt för skytten att vrida sina kanoner.
Medan Junker-88:orna koncentrerade sig på planets undersida, angrep de snabbare och mer lättmanövrerade Messerschmidtjagarna YB-40 planet från för till akter. Stjärten vinglade till häftigt åt höger då en våldsam kanonsalva brakade in i den. Det aktre tornet splittrades och båda kanonerna där sattes ur spel.
Skytten i topptornet hördes i radion:
- Dom har knäppt aktre skytten, sir. Han ligger livlös på golvet och det är blod överallt.
- Fortsätt skjuta! var Bovas enda svar. Han styrde nu sitt skadade plan allt längre ut mot havet. Deras enda chans att komma undan var att komma så långt ut över Atlanten att de tyska planen inte kunde förfölja dem längre på grund av bränslebrist.
- Dom kommer från alla håll! skrek toppskytten. Och hälften av våra kanoner fungerar inte. Vi har inte...
- Håll käft och skjut för allt vad ni är värda! röt Bova medan han kämpade vid kontrollerna för att hålla sin svårt skadade maskin på rätt köl. En Junker-88 försökte ett angrepp rätt framifrån, men fångades in av nostornets häftiga salvor. Bensintanken exploderade och det tyska planet virvlade ned mot havsytan i ett moln av svart rök.
Men samtidigt smög sig en annan Junker-88 inpå den amerikanska maskinen från sidan och hann vräka iväg ett par långa kulkärvar innan den åter dök undan. En salva slog rätt igenom vindrutan till höger om Bova. Den bitterkalla luftströmmen slog Bova i ansiktet och förblindade honom nästan innan han kunde dra ner skyddsglasögonen från hjälmen.
Sekunderna senare kom en Focke Wulff-190 girande in från vänster och brassade på för fullt med sina kanoner mot det amerikanska planets armerade sida. Skytten i topptornet upptäckte den, svängde blixtsnabbt runt sina kanoner och tryckte av. Det blev en verklig fullträff. Den första salvan sprättade upp det tyska planets sida och den andra dödade piloten. Jaktplanet stegrade sig och girade sedan över i en häftig spin. Med eldslågorna flammande efter sig rusade tysken mot havsytan och försvann i en jättekaskad av skum. Det var det sjätte planet som gått under sedan drabbningen började.
Bova såg fiendemaskinerna cirkla runt på lite avstånd medan de samlade sig för en ny attack. Hans ögon brände av trötthet och blodet strömmade nedför ansiktet från flera skärsår, som orsakats av den splittrade vindrutan. Aktre skytten var död och mellantornets kanoner var ur funktion. Dessutom var höjdrodret tydligen skadat, maskinen lydde inte roder riktigt som den skulle. Ändå kände Bova en viss tillfredsställelse. Han hade uppehållit Luftwaffeplanen i gott och väl en halvtimme under den här drabbningen. General Doolittles flygande fästning borde vara långt ner efter kusten nu, utom all fara.
Sista chansen
Nu hade fiendeplanen samlats i en stor grupp några kilometer bort och de vände nu för en samtidig massattack bakifrån.
- Se upp! ropade toppskytten. Här kommer dom. Hela packet och vi som inte har några akterkanoner.
Sida vid sida, i tre rader ovanför varandra kom nu de tyska maskinerna dånande in för att ge YB-40 planet dödsstöten. Det fanns ingen chans att fly, ingenstans att gömma sig. Plötsligt sade Bova:
- Topptornet! Gå tillbaka till radiorummet och gör klart att släppa ut livräddningsflottarna!
Det blev tyst ett ögonblick och sedan frågade skytten förbluffat:
- Livräddningsflottarna? Vad menar ni löjtnant?
- Snacka inte utan gör som jag säger! Vräk ut flottarna när jag säger till...
Bova visste att han tog en våldsam chans, men det var den enda möjligheten. Om det misslyckades skulle hans maskin snart störta i havet och hela besättningen drunkna. De tyska planen närmade sig nu snabbt. Plötsligt kände Bova en storm av kulor slå in i YB-40 planet på alla håll. Det stora planet skälvde häftigt, men Bova väntade fortfarande. Han ville att nazimaskinerna skulle vara tillräckligt nära innan han försökte sitt sista trick. Och plötsligt var fiendemaskinerna bara femtio meter borta, nu var det dags!
- Släpp iväg flottarna! skrek Bova.
Sedan väntade han och det dröjde inte länge förrän det knastrade till i radion:
- Herregud, ni skulle se det här löjtnant! Flottarna träffade de främsta planen och trasslade till hela den tyska formationen. Vilken röra!
Bova grinade, men gav sig inte tid att svara. Med de fyra gasreglagen vidöppna och nedhukad i sin stol för att undvika det häftiga vinddraget satte han kurs ännu längre ut mot Atlanten i ett desperat försök att fly undan. Genom sidofönstret kunde han snart se effekten av sitt trick. Flottarna hade trasslat in sig i propellrarna på de ledande tyska planen, piloterna hade mist kontrollen över dem och de hade kolliderat med andra maskiner i den täta grupperingen. Havet nedanför var översållat med brinnande vrak av Messerschmidt, Focke Wullf och Junkerplan. De överlevande tyska piloterna hade vänt om in mot Frankrike. Deras bränsle måste vara på upphällningen och tydligen hade de inte heller någon lust att kämpa vidare mot det amerikanska planet och dess djärve pilot.
Sent på eftermiddagen landade Bova med sin svårt skadade YB-40 i Hurn. Där fick han reda på att inte ett enda fiendeplan nått fram till Doolittles flygande fästning, som kommit fram till Gibraltar. Det var Bovas förtjänst att de allierade inte förlorade några av sina främsta generaler denna dag, män som så väl behövdes för att "Operation Facklan" skulle kunna genomföras lyckligt.
Glenn Infield (Ur Rekord nr 23 1965)
För mer information om krigsböcker och serier, gör gärna ett besök på Den svenska Victory hemsidan. Den här storyn återfinns i nytryck i Truppserien nr 5 som finns att köpa på Victorysidan. En koll på tidningen Rekord finns i PIZZA 2006, utgiven av SLICE.
Michael Eriksson (2005).
SLICE - SLICE KULTNYHETSSIDAN