Jag såg Storsjöodjur vid två olika tillfällen med 40 minuters mellanrum i och kring Frösö båthamnområdet den 10 augusti 1977. Mitt intresse i ämnet började där och här följer en detaljerad redogörelse som finns i min utgåva "Storsjöodjuret" (april 2012). Jag tycker att storyn kan få ligga uppe på den här hemsidan så här har ni den. Artikeln ligger på tre uppslag i utgåvan. Mycket nöje.
Jag har all anledning att vara tacksam för de två unika upplevelser som jag hade i Frösö båthamn och strax intill onsdagen den 10 augusti 1977. Dessa händelser gav mig dels svart på vitt att myten om Storsjöodjuret är baserad på sanning - vi har faktiskt en okänd art i Storsjön av ansenlig storlek - men de gav mig också visuell information som jag har grunnat mycket på genom åren och som har mynnat ut i min tro att vi talar om att den population med djur som vi har här i sjön har en stamtavla som går ända till Svanödlorna. Det skulle alla gånger förklara det jag såg. Jag har skrivit om detta förr men den här gången gör jag det för historieböckerna, med mer information (korrekt datum till exempel) inklusive fler funderingar och mer utförlig text. Det här är vad som hände.
Platsen är Hornsgatan på Frösön och klockan är ungefär halv sju på kvällen. Det har varit en perfekt sommardag och solen skiner fortfarande och sprider en behaglig värme, det blåser överhuvudtaget inte och sjön ett par kvarter ner ligger som en spegel (eller näst intill). Jag är nyss fyllda 16 och jag kommer farandes på min cykel med hemmet nere på Bergsgatan 19 som mål. Jag har kanske varit inne på Fruktis, en lokal kiosk, och kikat på tidningar. Det skulle förklara varför jag befann mig uppe på Hornsgatan. Eller så har jag kanske varit hos någon kompis efter skolan, eller hos mormor på Fjällgatan. Minnet sviker, men på Hornsgatan kommer jag nu och i korsningen Hornsgatan/Rådmansgatan tittar jag nedåt sjön för att förvissa mig om att ingen bil kommer åt mitt håll. Det är bilfritt och fritt fram men jag hinner se något mycket märkligt nere i vattnet innan utsikten skyms av nästa hus. Ett mörkt objekt i vattnet som påminner om en folkvagn både till storlek och till form syns inne i hamnen därnere. Jag ser det bara i ett par sekunder men det har etsat sig fast i minnet till denna dag. Jag tänker “Vad i helvete var det där?” och på några sekunder så har jag vänt på cykeln och har synfältet ner mot hamnen fritt igen. Och där ser jag ingenting, inget båt eller något annat överhuvudtaget. Och båtar brukar vara vita och ser inte ut som det jag just fått en glimt av. Så jag beslutar mig naturligtvis för att cykla ner så fort jag kan vilket betyder att jag tar mig ner på några tiotals sekunder (man fick förstås ta det lugnt i korsningen Rådmansgatan/Bergsgatan som kan ha livig trafik). Då jag väl kommer ner är hamnen tom, ingenting är ute i hamnområdet. Men jag lägger märke till tre herrar i åldern 40-50 (som jag minns det) ett femtiotal meter till vänster om mig som står och talar upphetsat. Jag ser dem peka ut mot platsen som jag just sett något i. Här begriper jag att jag har sett Storsjöodjuret - och att dessa gentlemän gjort det också, men på betydligt närmare håll än undertecknad.
Jag talade aldrig med dessa män, vilket naturligtvis grämer mig till denna dag, utan står istället kvar i några minuter och kikar, men utan att se något mer. Och sen är min impuls att sticka hem så fort som möjligt och berätta om det jag varit med om för de som är hemma. Min lillasyster Maria och en god vän till henne är det inte, jag får veta av min mor Birgitta att de - otroligt nog - cyklat iväg till en brygga vid Frösö Sjukhusområdet för att spana därför att lokal media skrivit om att ett flertal vittnen sett Storsjöodjuret där dagen innan, så Maria är där och missar det här! Min mor tycker att det är spännande och själv är jag förstås uppspelt. Vad i herrans namn kan vara så stort? Vad är det för ett djur egentligen? Det var mycket att processa. Men varför sitta hemma och göra det när sjön lockar - jag gjorde förstås det alla andra i min ålder skulle ha gjort, så 40 minuter efter den första händelsen så hoppar jag på min cykel igen och sticker ner till sjön till samma plats där jag stått och tittat en stund tidigare.
Och det är här det blir riktigt unikt. Jag kan själv inte förstå hur någon kan ha en sådan otrolig tur men så var det och det här är vad som hände. Jag har knappt hunnit stanna cykeln och satt ner fötterna så blir jag varse om ett par unga tjejer i min egen ålder längst ute på krönet vid hamnutloppet som skriker upphetsat och pekar mot piren till. Först kan jag inte se varför de skriker men plötsligt så dyker ryggen på ett djur som simmar åt höger till mot broarna upp i mitt synfält. Jag står ju på vägen och inser att jag måste ut till strandkanten så jag cyklar så snabbt jag kan dit, slänger cykeln ifrån mig och så inväntar jag djuret som nu närmar sig min position och mindre än 10 meter ut så kommer det. Från detta ögonblick så vet jag inte vad tjejerna gör utan jag har all min fokusering på det jag nu har rakt framför mig.
Och det jag ser är ett djur som man kan se i två partier med en längd över ytan på mellan två och tre meter. Det simmar mot broarna i en hastighet motsvarande en joggares, så jag börjar att följa det efter kanten. Jag är så pass nära att jag hinner supa in exakt vad det är jag kan se. Djuret är mörkt, hårlöst, huden påminner om en vals. Först ser jag en liten del (andra skulle ha kunnat kalla det för puckel men jag tycker inte att den var stor nog för det) som höjer sig, sen kommer en upphöjning på ett par tre decimeter (helt klart ryggen på ett stort djur). Och jag hinner notera mer då jag följer det efter stranden. Det är uppenbart att det tar sig fram utan att göra några rörelser som är noterbara, varken upp och ned eller sidledes som till exempel en mal. Det simmar rakt fram och den gamla beskrivningen “som en upp och nedvänd båt” stämmer faktiskt på pricken. Med denna beskrivning så tror jag att folk har iaktagit precis det jag såg nu. Det här är ett djur som uppenbarligen tar sig fram på ett unikt sätt - varifrån jag senare skulle få ett och annat uppslag.
Här sker nu den händelse som jag nödvändigtvis inte är stolt över, men jag var 16 år och var mitt uppe i ett fullständigt unikt ögonblick där vid strandkanten med djuret inte långt ut. Jag ville se mer än det jag redan sett så tanken kom att om jag kastar en liten sten på djurets rygg så blir det kanske någon slags reaktion, i bästa fall kunde jag kanske få det att titta upp vilket skulle ha varit en sjuhelvetes bonus. Något åt det hållet gick i varje fall tankeflödet och jag hittade en sten i storleksordningen medelstor potatis och slängde den. Men jag missade och nästa tanke var att jag kan inte slösa bort tid med att titta ned i backen när jag har det här djuret intill mig så ansatsen slutade där. Jag tänker inte be om ursäkt för det, och ni ska veta att jag tvekade om hurvida jag överhuvudtaget skulle omnämna just det här skeendet då jag skrev om den här händelsen första gången. Jag valde ändå att göra det - det inträffade och är en del av det jag upplevde. Jag tycker att det vore synd om det inte fick vara med. Den som tar sig en promenad nere vid strandkanten nedanför de vita husen mot bron till idag hittar en liten badbrygga, den fanns inte där 1977 men det var på denna plats som djuret till sist dök under ytan och försvann ur sikte (enligt Google map så såg jag djuret i ca 300 meter från piren till denna plats). Jag stannade till på platsen och lade märke till att en liten motorbåt med ett par tre personer närmade sig (den kom just under bilbron), och båten började att cirkla runt på platsen vilket man naturligtvis inte skulle ha haft någon anledning att göra om man inte sett någonting. Jag är säker på att dessa personer såg det jag såg, fast från sin position. Folk i bilar bör ha kunnat se det också. Alla som har åkt bil över bilbron mot Frösön till i högerfilen vet att man har fritt synfält ner rakt över den plats där jag följde djuret efter strandkanten. Vittnen kan dessutom ha sett händelseförloppet från något av husen, många av dem har balkonger mot sjön och det var en fin kväll.
Här tog jag dessvärre ett beslut som jag ångrar till denna dag då jag vände hemåt, cykeln låg ju kullkastad och olåst en bit bort och jag tänkte att det var över så jag drog mig hemåt. Dagen efter kom jag på att om jag sprungit som en världsmästare i sprint så hade jag kanske hunnit fram till gångbron före djuret och därmed också haft en chans att se det uppifrån. En fin dag som denna så kan man nämligen se stenarna på botten nedanför gångbron på sina håll, så chansen skulle alltså ha funnits att även få se djuret från denna unika vinkel. Och då hade jag förstås också vetat. Jag undrar nu om djuret sågs av flanörer därborta? Visade det sig för fler - fortsatte det överhuvudtaget åt det hållet? Jag har inte svaren på dessa frågor, men chansen finns definitivt att fler iaktog detta inte långt ifrån mitt område annorstädes.
För det första. Djuret simmade ju vid ytan. Tjejerna upptäckte det strax före mig utanför båtpiren. Men simmade det på samma vis även några hundra meter eller längre innan det kom dit? Där kan folk som flanerat vid strandvägen ha sett det, men där ligger också ett antal villor och bostadshus. Hur många såg det här den här dagen? Sen undrar jag fortfarande vart tjejerna tog vägen. Jag har inget minne av att de följde mig då jag följde djuret från strandkanten. Varför gjorde de inte det? Eller gjorde de det en liten bit men inte lika lång sträcka som jag? Jag vet inte. Kan tjejerna ha varit nere i hamnen även 40 minuter tidigare och sett mer då? Kan någon av de män jag sett vid första tillfället ha berättat om det man sett hemmavid och så begav sig dessa tjejer ner då? Det finns så många frågor. Jag har ännu inte träffat på något annat vittne, vilket är ganska tragiskt. Det finns så mycket mer i den här berättelsen om alla som var på plats också förmått berätta. Fast nog måste ett antal människor känna till att det här inträffade. Bekanta till de jag såg borde ha hört talas om det. Av alla som var på plats denna dag så vittnade en person och det var jag. Jag hade nog inte kommit på tanken själv men min mor tyckte att jag borde ringa upp LT så det gjorde jag. En person från södra Sverige svarade och han lät ganska tveksam då ärendet lades fram, men någon i bakgrunden sa “Ge hit luren!” och en stund senare kom en reporter och plockade upp en teckning som jag stack ner och ritade. På den tiden var serietecknande en hobby så jag tyckte att de kunde få en teckning. Så hur som helst så gick det i tryck dagen efter, vilket i alla fall bekräftade saken för de andra vittnena gentemot deras bekanta (om de berättat). Men lita aldrig på media, en reporter är nödvändigtvis inte så intresserad i sitt jobb att han också gör det bra. Otroligt nog så står det i pressklippet att objektet jag såg var stillastående. Hur i helsike kunde någon uppfatta min historia på det viset? En god läxa dock, och bra att veta.
Några månader efter denna händelserika afton såg jag en teckning på en Svanödla i Helsingborgs Dagblad, och jag hajade till för jag insåg att ett liknande djur borde kunna motsvara det jag sett rätt bra. Första upplevelsen i hamnen till exempel, jag tror nu att jag såg ett fullvuxet djur resa sig därnere, möjligtvis med halsen under sig i jakt på byte (någon fisk kanske?). Det skulle mycket väl kunna förklara det jag såg. Om arten har något vi känner till som anfader, då hamnar vi där (som jag ser det).
Observation två efter strandkanten pekar som jag ser det på samma sak. Den första mindre biten av djuret jag såg tror jag var en bit av halsen, följd något längre bak av ryggen. Och hur kunde det ta sig fram på det där sättet om det inte haft hjälp av fenor? Förklara det den som kan. Jag vet vad jag såg och jag anser att jag hade turen att få två oerhört viktiga pusselbitar serverade för mig den där dagen. Och båda kan förklaras om djuret är besläktat med Svanödlorna. Att jag på senare tid träffat folk som svär på att se sett just djur som ser ut så tycks bekräfta min tanke och det är ju något som jag gärna vill få ut.
Jag vet inte om de två händelserna hängde ihop, men de borde göra det med tanke på att tidsrymden var så kort mellan dem. Men jag är inte så säker på att det var samma individ som jag såg båda gångerna. Jag har en känsla av att det första djuret kan ha varit större och det andra mindre - talar vi då om ett yngre exemplar som var på väg till ett äldre vid andra tillfället? Det har jag också funderat på. De kan kanske kommunicera med varandra, man har ju fångat upp valliknande (dock ej helt överensstämmande) läten på annat håll (se blogginläggen som återges i tryck i RETROFUTURE 5) där liknande mysterium finns.
I många år så var det här något som jag inte skrev om i media, detta trots att jag utvecklade en framgångsrik karriär för ett stort antal tidningar därute. Fast i fel gebit (musik). Men jag var alltid ärlig då ämnet kom upp (vilket det förstås gör ibland här - en berättelse kan till exempel dyka upp i lokal media och så hör man folk tala om det, etc) och jag har berättat om det jag upplevde för bra många personer genom åren. Det jag märkte då var att bra många hade egna berättelser eller så citerade de något de hört från sin bekantskapskrets. Jag förstod att bra många måste ha upplevt det här och att mörkertalet uppenbarligen bör vara omfattande. Men det var inte förrän 2007 som jag skrev en första artikel i ämnet, vilket jag gjorde för en promotionutgåva med namnet MIN RYMD som jag ämnade dela ut gratis den sommaren i 400 exemplar. Tidningens namn var en anspelning på Internetfenomenet MySpace som var stort då, och till den gamla veckotidningen Min Värld. Utgåvan handlade om min produktion av tidskrifter med några artiklar som bonus, av vilken grejen om Storsjöodjuret låg på tre sidor. Artikeln inleddes med min upplevelse från 1977 och övergick sedan till fakta om fenomenets digra historik. Jag missbedömde avståndet från piren till badbryggan i artikeln (kollade jag upp senare) och jag visste fortfarande inte exakt vilket datum jag varit med om det hela. Men jag fick fin respons och där föddes tanken att det kanske vore en kul idé att skriva mer om ämnet. Då MIN RYMD delades ut gratis i ett nafs (ungefär hälften i Östersund och resten till folk ute i landet brevledes) så tyckte jag att originalartikeln kunde få gå ut i repris. Så skedde i utgåvan TOP SECRET 2009, som sedan dess tagit slut och som finns ute i sina modiga 400-500 exemplar. Sen kom RETROFUTURE och jag gick tillbaka till min händelse på ett par sidor i det första numret och presenterade en mer korrekt version (nu hade jag rätt information om avståndet från piren till badplatsen). Grejen gick ut med ett antal bilder på det sista uppslaget.
Artikeln i TOP SECRET 2009 uppmärksammades av Aftonbladet samma vecka som det gick ut och en journalist från helgbilagan Härligt Hemma, Martin Gustafsson, flög in och gjorde ett jobb. Han gjorde ett seriöst arbete men någon trött jävel lade in ingressen “Huvudet stack upp när Michael bara var tio meter därifrån” och jag såg förstås aldrig djurets huvud (och det påstod heller inte skribenten i sin artikel). Nåväl, på jobbet åkte artikeln upp på väggen och blev förstås en snackis. Inte nödvändigtvis efterlängtat från mitt håll men det är sånt man får ta om man talar öppet. Det jag fick veta då, och tiden därefter, var att flera på min arbetsplats hade egna berättelser. Det var sannerligen oväntat men mycket välkommet från min sida.
Jag frågade redaktören för brittiska Paranormal Magazine om han ville ha storyn för sin publikation och han ville ha den på insändarsidorna (det vill säga, gratis!). Det fick han, så storyn har gått ut även i England via nr 47 utgivet i maj 2010 där. Jag har repriserat texten i RETROFUTURE sedan dess eftersom det kan användas i engelskalektioner i skolor här hemma, och jag delar ju ut massor av gratistidningar runt sjön.
I Allers nr 27 2010, ute veckan före Föreningen Storsjöodjurets berättarkväll den sommaren, medverkade jag tillsammans med vittnet Ove Jonsson som sett ett djur från sitt köksfönster året innan mellan stan och Frösön. Reporter var Göran Larsson Bernstål och Lars Lööv var fotograf. De gjorde ett bra jobb.
Jag har varit på platsen några gånger och gått igenom det som hände. I september 2010 var tre elever från Sundlergymnasiet i Vårgårda i stan för att göra en uppsats om Storsjöodjuret och då var vi där (i sällskap med Evert Festin). Det finns att se i RETROFUTURE 3.
I augusti 2011 blev jag fotograferad på platsen av Maria Fossdal för den stora - och smått historiska - artikeln som gick ut i ÖP om fenomenet med omslag och tre uppslag den 3 september. Skribent var Tord Andersson.
Jag har en känsla av att det kommer att bli fler turer till platsen, men det är OK. Jag står till 100% för min upplevelse och jag kan inte se varför jag skulle ha någon anledning att låta något förminska mig till total tystnad. Det är inte värdigt, snarare tragiskt. Ändå så väljer nästan alla att inte tala. Jag kan förstå det för visst blir det enklare om man går den vägen. Men hur känns det att leva utan ryggrad då? För mig finns det inte på kartan.
Med den här utgåvan står jag åter igen för det jag var med om den där augustidagen 1977 och tillsammans med den stora artikeln med Svanödleteorin så positionerar jag mig med utgångspunkt från min egen och andras upplevelser. Jag kan ha fel, men jag kan också ha rätt. Just nu har vi inte alla svar. Men de frågor vi har är icke desto mindre viktiga att lufta.
RETROFUTURE har gjort att mitt intresse i ämnet har tagit fart och det har varit kul att ha fått samtala med så många vittnen och att få ta del av så många berättelser. Jag har också haft nöjet att få vara den som fört historiska pressklipp från det förflutna upp till ytan igen och jag vet att det jag gjort de senaste två tre åren har haft ett kulturellt värde i min egen hemtrakt. För första gången så har folk här fått ta del av en tidning som tar ämnet på allvar, det måste vara unikt hur man än vrider och vänder på det. Det får fortgå tills den dag då annat kallar och då kan jag i alla fall se mig själv i spegeln och säga, “Du gjorde i alla fall nåt för det här, du backade inte”. Det kommer jag att vara nöjd med. Och det var kanske det som var meningen med hela resan, vem vet?
Michael Eriksson (c).
(Citat ur texten får göras, men fråga först)
