Artikel ur RETROFUTURE nr 2 (2010) - Är sjöodjuren världen över de sista Svanödlorna?

I RETROFUTURE nr 2 presenterar vi 17 sidor om Storsjöodjuret och relaterade djur och två av dessa sidor tas upp av den här artikeln, som vi lägger ut som preview för er att läsa som ett exempel ur tidningen. Mycket nöje.

Accepterar man historierna från Storsjön och ett stort antal sjöar i övriga världen så måste man också tillåta sig att spekulera i vad det kan vara för art det handlar om. Närmast till hands är då utan tvekan de så kallade Svanödlorna (Plesiosaurs). Teorin dyker också upp i ett stort antal böcker och kikar man på det så visst kan det ligga något i det. En bättre teori är alla gånger svår att hitta, även om dessa djur egentligen hör hemma i Kritaperioden och inte i 2000-talet.

Sättet som dessa djur tog sig fram på stämmer nämligen överens med de vittnesmål som allt som oftast dyker upp, då dessa djur har fyra kraftiga fenor som ger dem skjuts framåt, samt en svansliknande bakdel som kan vara boven bakom alla vittnesmål om zickzackmönster i vattnet bakom okända djur (sådana rapporter dök upp så sent som 2009 i Storsjön, se RETROFUTURE nr 1 2010). Svanödlorna har dessutom långa halsar vilket förklarar varför folk ser flera delar av ett djur då det far fram. Ett vittne här i Jämtland hade en stor kropp intill sin båt och dessutom något på kroken annorstädes. Det här vittnet trodde bokstavligt talat att hans sista stund var kommen, men upplevelsen är också minst sagt av intresse för dem som önskar att spekulera i ämnet.

Svanödlorna existerade i ett stort antal grupper och är alltså inte precis lika varandra i utseende. De rörde sig i alla hav och ben finns att beskåda på museum över hela världen. De kunde bli upp till 13 meter långa och en underart, Elasmosaurus, hade hela 76 halskotor. De behövde luft ibland men förmodligen inte oftare än var femte timme. Så sent som 2008 så upptäckte norska vetenskapsmän Predator X i Svalbard, en bjässe på 15 meter och 45 ton som förmodligen gillade att käka Svanödlor till frukost. Detta kan ha fått dem att hålla sig i grunt vatten och det är månne ingen slump att de sjöar som sägs ha liknande djur idag samtliga ligger på platser där isen har dragit sig tillbaka och resulterat i landhöjning. Precis som Storsjön. Problemet är tidsperspektivet - men visst är det en bra teori!

Om Predator X en gång i tiden var skyldig till att Svanödlorna sökte sig inåt lågvatten och fjordar (vilket för övrigt National Geographic hävdar bör ha varit fallet) samt att de också kan ha tagit sig in i sjösystem där de helt enkelt fick vara ifred och där naturliga fiender inte fanns - kan de då ha överlevt så att dagens djur är deras naturliga avkomma? Tanken är inte nödvändigtvis långsökt om vi accepterar att dessa djur existerar idag, för någon slags historia måste de ha, eller hur? Den observante tvivlaren kan då poängtera att det är skillnad på havsvatten och sötvattnet i till exempel Storsjön, vilket är helt korrekt. Men det är också ett faktum att vetenskapen känner till arter, till exempel sälar, som numera lever i allsköns ro i sötvattensjöar. Den mest kända av dessa är Bajkalsälen. I Sverige finns rapporter om sälar som tagit sig ända in i Mälaren. Slutsatsen är uppenbar, sötvattenfrågan är redan besvarad av de arter som redan överkommit hindret, och dit räknas för övrigt också en och annan hajvariant av de ca 450 som existerar idag. Hajarna har en historik på 420.000.000 år i ryggsäcken och har klarat sig fint fram till våra dagar. Det är de inte ensamma om, så låt oss titta på tidsperpektivet.

Kritaperioden, då Svanödlorna fanns i alla hav, slutade för ca 65.000.000 år sedan. De som då hävdar att detta i sig är skäl nog att kalla alla teorier om att Svanödlorna kan ha överlevt för kvalificerat nonsens, är alltså ute på tunn is. Det finns nämligen exempel på arter som plötsligt dykt upp livs levande framför en häpen värld, som 1938 då man upptäckte att Kvastfeningen fortfarande lever utanför Sydafrikas kust. Och den skulle ha varit utdöd sedan 70.000.000 år. Det finns alltså skäl att hålla dörren öppen även för teorin om Svanödlorna även om den etablerade vetenskapsscenen knappast kommer att ta det på allvar innan bevisbördan är överväldigande. Men prejudikaten finns och det är också ett faktum att vi har ett antal sjöar på det norra halvklotet där människor gång på gång ser skymtar av en art som överhuvudtaget inte bör kunna existera. Vi har alltså ett fenomen som ej förklarats av vetenskapen och samtidigt så har vi ett förflutet som uppenbarligen erbjuder oss intressanta möjligheter till spekulation.

Den omtalade händelsen utanför Nya Zeelands kust den 25 april 1977, då den japanska fiskebåten Zuijo Maru håvade in ett enormt kadaver från 300 meters djup, ger oss god inblick i hur vetenskapen har reagerat. Fiskebåtens kapten förstod att det var något ovanligt så han såg till att besten fotograferades och mättes upp, men han ville samtidigt inte att det ruttnande kadavret skulle ruinera båtens fångst så efter denna dokumentation så kastades djuret överbord till havet igen. Då bilderna blev officiella en tid senare konstaterade Yoshinori Imaizumi på Vetenskapliga museet i Japan att djuret kan ha varit en Svanödla. Vetenskapsmän från hela världen vägrade att tro på teorin och en strid som fortfarande pågår bröt ut. Denna attityd säger en del om hur känslig frågan kan vara.

Fakta är att djuret hade fyra fenor på en meter vardera, halsen var en och en halv meter och den totala längden var sex meter. Själva huvudet mätte 45 cm. Dessa mått ifrågasätts av dem som inte kan acceptera teorin att detta var en Svanödla men de fotografier som togs verifierar vittnesmålen och det gör att saken fortfarande är kontroversiell. På ena sidan har vi alltså forskare som tror att detta var århundradets upptäckt och på den andra sidan de som ropar "Nonsens!" unisont därför att det inte passar in i deras föreställningsvärld. 1977 var det här en stor händelse i media och jag glömmer själv aldrig då nyheterna på svensk television nämnde att det här inträffat och visade upp en av de nu så klassiska bilderna. Men om det nu faktiskt var en Svanödla så har det i alla fall inte accepterats av vetenskapen. Men om vi för ett ögonblick säger att vi tror att det var det, ja, då har vi plötsligt ett helt nytt läge då vi talar om okända djur i nutid.

Jag skulle avslutningsvis vilja återknyta till ett av de vittnesmål från Storsjön som ni hittar igen på annan plats i denna tidning, nämligen det som lämnades av Nils Ling 1898 och som inträffade 1896 från ångbåten Trafik. Nils säger sig ha sett "två segel" som var " två alnars längd vid vattenytan, en och en halv aln höga i bakre kanten samt lägre, med sakta rundning i övre, främre kanten". Kan denne gentleman i själva verket ha sett ett djur liggandes "på sidan" i vattnet? Kan "seglen" alltså i själva verket ha varit den ena sidans kraftiga fenor? Det skulle isåfall stämma in väldigt bra med just Svanödlan. Men då vittnesmålet gjordes så fanns ingen allmän kunskap om denna art, så vittnet kallade det han såg för segel. Då man idag föreställer sig hur Svanödlorna såg ut - och det man har att gå efter är de lämningar som finns kvar och den samlade kunskapen om djur som står oss tillbud - så tar man för givet att undersidan är/var ljusare i färgen. Så det här vittnet kan alltså ha sett den undre delen av detta djurs fenor. Det är i alla fall en teori värd att ha i åtanke.

Men det finns en hake och det är om en Svanödla var konstruerad så att den kunde lyfta huvudet en bit över vattenytan? Därom tvistar de lärde. Och vittnen har gång på gång sett något fara fram med faslig fart i Storsjön, med ett huvud ovanför vattnet. Ett fotografi på detta fenomen togs 2009 av vittnet Michael Johansson (se förra numret) och det skulle lika gärna kunna beskrivas i ord av detta vittnesmål av tre herrar i Jämtlands Tidning den 15 augusti 1947... -"Det var soligt, varmt och blickstilla på sjön. Jag tittade ut över vattnet bort mot Vålbackens tegelbruk, då vattenspegeln plötsligt krasades sönder av ett stort svart föremål, som kom dykande upp ur djupet. Att det var liv i föremålet märktes minsann, ty det plöjde fram i sjön så att skummet yrde och svallvågorna gick höga. Vi uppskattade djurets fart till 15 a´20 knop. Det befann sig med huvudet ca en halv meter ovan ytan. På grund av det stora avståndet - ca 400 meter - var det svårt att urskilja några detaljer, men huvudet liknade rotändan på en stock. Att det inte rörde sig om en sådan, förstår man ju av hastigheten" (fallet är omnämnt i Odjursbladet nr 2 2006).

Michael Eriksson

Tidningens omslag - den finns att införskaffa via...

KULTPORTALEN - MYSTERIET STORSJÖODJURET

(Copyright - Michael Eriksson 2010).