Tom Neal-En historia från Söderhavet
Australien-Nya Zeeland-Söderhavet-Restips-Ge dina restips-Reskompis-Reselänkar-Ryggsäcken--Kontakta mig

Tillbaka till Startsidan>>>
Tom Neal-en som ville leva ett Robinson Crusoe-liv på ön Suvarov i Söderhavet. Atollen är belägen i ögruppen Cook-öarna. Ön blev första gången besökt 1813 och här har många fartyg fölists. Under flera år har många personer besökt ön på jakt efter skatter och andra förlista saker. Nu till historien om Tom Neal......

Tom Neal, Nya Zeeländare och fd.fartygsmaskinist.Historien börjar vid en tidpunkt när Tom arbetade bakom disken i en speceriaffär på Rarotonga och sålde konserver, tvål, tyger och metkrokar. Tom hade en ungdomsdröm, nämligen att kunna hitta en ö, och där kunna leva ett fritt och lyckligt Robinson Crusoe-liv. Han träffade då en annan äventyrare som levt ett vagabondliv i Polynesien, nämligen den amerkanske författaren Robert Dean Frisbie. Frisbie hade tidigare levt stundtals på atollen Suvarov. Allt Frisbie berättade om Suvarov gjorde Tom övertygad om att det var den idealiska platsen för honom.Nu när ingen längre sökte efter skatter och förlista saker på ön så skulle han få möjlighet att vara ifred. När nu ingen var intresserad av att fara till Suvarov, var det därför svårt att hitta en båt som hade vägarna dit. Det fanns visserligen åtskilliga skonarkaptener, som var villiga att göra en avstickare-mot kontant betalning. Men pengar var precis vad Tom saknade.Åren gick därför, och det hann bli 1952, innan han hade sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa utrustning och proviant och betala för den 950 kilometer långa sjöresan från Rarotonga till Suvarov. Tom tog med sig redskap, kokkärl och fiskedon samt proviant för ett halvår. Han hoppades även att bo i det hus som använts av de Nya Zeeländska luftbevakarna under senaste världskriget. Huset visade sig övervuxet med grönska, men när Tom röjt undan den fann han till sin glägje, att det var helt beboeligt och fullt möblerat. Det fanns till och med en hylla med böcker. På ön fanns även en oskadad vattentank. För det fanns naturligtvis inte några sötvattenskällor på ön, och det enda sättet att trygga en regelbunden vattenförsörjning var därför att använda husets plåttak som regnfångare och förvara det hopsammlade dricksvattnet i en plåttank.Vad tillgången på mat var den ännu mer begränsad än på de flesta atoller. Lagunen och havet vimlade av fisk, men det fanns bara några dussin kokospalmer. Han började även att plantera bananer, pumpor och papaya, som förstås omgående åts upp av de myriader krabbor och råttor som fanns på Suvarov. Tom hade även problem med förvildade svin, som lämnats kvar av tidigare öinvånare. Svinen gluffsade i sig de nya skotten under natten, och Tom fick tillbringa många nätter med att lurpassa på svinen innan han lyckades döda dem en efter en.För att skydda odlingarna mot krabborna och råttorna var naturligtvis att sätta upp stängsel, som var ett omständigt företag.En annan daglig syssla, som aldrig tog slut, var att skaffa ved för matlagningen. Det fanns bara några få att hugga ned till ved. Alla dessa dagliga göromål upptog all Toms tid från soluppgången till solnedgången. Den dröm som han haft att ostört kunna studera världslitteraturens klassiker och ägna sig åt andliga övningar kom därför helt på skam.Han kunde heller inte använda kvällarna till att läsa och skriva, därför att fotogenförrådet fort tog slut.

Liksom Robinson Crusoe ansåg han däremot av gammal ingrodd vana, att det var nödvändigt att hålla reda på dagarna och gjorde det enkelt genom att varje kväll anteckna de viktigaste händelserna. Dagarna gick och blev till veckor, som förlängdes till månader, utan att Tom tröttnade på sitt ensamma, slitsamma och enformiga liv, som bara stördes en gång 1952 och två gånger 1953 av kortvariga besök av långseglare. Till hans förvåning frågade de alla, om han inte var rädd för att bli sjuk eller råka ut för en olycka. Han svarade att han inte hade tid att vara rädd.
Minst av allt var han det den 22 maj 1954, då han i strålande väder seglade över till en av lagunholmarna för att hämta ved och kokosnötter. I samma ögonblick som han hivade ut ankaret, kände han en våldsam smärta i ryggen att han kvidande sjönk ihop. Den minsta rörelse gjorde fruktansvärt ont. Om han inte lyckades ta sig tillbaka till huset skulle han dö av utmattning, solsting och svält.Vad som räddade honom var att vinden av en lycklig slump låg rätt mot ön. Det räckte därför att hissa seglet, vilket Tom kunde göra liggande på rygg. När båten gled upp på stranden vid landningsplatsen vältrade han sig ur, kröp långsamt på alla fyra upp till huset, kravlade sig i säng och domnade bort. Han väcktes av att någon ihållande ropade: Anybody home?    Tom fick med stor möda fram ett rosslande ljud, vilket resulterade i att dörren öppnades av två unga män med ovårdade skägg, som artigt undrade om de kunde få plocka lite kokosnötter. De var på väg från Tahiti till Samoa. När Tom kvicknade till och frågade dem vilken dag det var visade det sig att han legat i dvala i hela fyra dygn. De två långseglarna stoppade i honom mängder av medicin, lagade mat åt honom och gav honom daglig massage. Efter tre veckor var Tom så pass mycket bättre att han vägrade lämna ön med dem. De fortsatte därför till Samoa och telegraferade därifrån till Rarotonga, där myndigheterna beslöt att evakuera Tom, antingen han ville eller inte.Tom Neal blev ganska förargad när han den 24 juni 1954 fick se en skonare dyka upp. Kaptenen hade order att evakuera honom och besatt alla maktmedel som behövdes för att verkställa sin order, trots Toms protester. Denne var så säker på att han snart skulle kunna återvända hem till Suvarov, att han inte brydde sig om att ta med några ägodelar eller djur.Han blev i själva verket kvar på Rarotonga i sex långa år. Problemet var inte hans rygg-för sjukhusläkarna där konstaterade att han bara hade akut ledgångsreumatism och inte diskbråck som han trott-utan myndigheternas avoga inställning.Det hade nämligen kostat mycket pengar att sända upp en skonare till Suvarov, och det enda sättet att undvika liknande extrautgifter i framtiden var förstås att förbjuda Tom att resa tillbaka. Tom tog nu arbete i Rarotonga,för att kunna få ihop till den nödvändiga reskassa som behövdes. Eftersom det bedrövliga olycksfallet hade visat hur farligt det är för en Robinson Crusoe att vara helt ensam, skaffade han sig för säkerhets skull en Fredag. Det synnerligen kloka valet föll på en trettioårig kvinna från Palmerston, Sarah, som alltså var van vid atolliv och kunde harpunera fisk, klättra i palmer och laga mat i jordugn.Hon hade även bott en längre tid på Suvarov.

Åren gick emellertid utan att myndigheterna veknade. Tom Neal beslöt därför till sist att förverkliga sin dröm genom att helt enkelt bygga sig en båt.Även om myndigheterna fortsatte att neka honom tillstånd, kunde de knappast hindra honom från att sticka till havs på sin egen ägandes båt, som kanske förr eller senare skulle tvingas söka nödhamn, till exempel på Suvarov.För sina hopsparade pengar kunde Tom även köpa alla förråd som Sarah och han behövde.Det blev till sist så många lådor och tunnor att båten nästan sjönk. En snäll långseglare som just anlänt Rarotonga, erbjöds sig inte bara att sköta om godstransporten utan även att bogsera Toms lilla båt till Suvarov. De blev tvugna att göra två turer, som märkligt nog förlöpte utan missöden, bortsett från att Toms hustru i sista stund vägrade följa med, mest för att hon blivit för bortskämd med sin civiliserade tillvaro i Rarotongas lilla huvudstad. Tom förblev naturligtvis sin första kärlek, Suvarov, trogen och reste utan Sarah. I slutet av april 1960 var han på nytt ensam på Suvarov, som dock hunnitväxa igen under de 6 år som han var borta.Tålmodigt röjde Tom sina land, satte åter upp stängslet och gjorde i ordning planteringen. Liksom tidigare hade han vad han mest av allt önskade sig: en ostörd frid.

Men friden kom att brytas. En dag fick han höra motorbuller, men det kom inte utifrån havet, utan från skyn.Åh ja, tänkte Tom, det kan ju hända, att en flygmaskin har sina vägar förbi. Motordånet kom emellertid snabbt närmare på låg höjd. Det var två helikoptrar, och de landade på stranden. Männen som hoppade ur var alla klädda i amerikanska militäruniformer. De kom fram till Tom, varefter följande samtal utspann sig:

-Vad i helvete gör du på en öde ö? 

-Jag bor här.

-Hur länge har du varit här?

-Ett och ett halvt år.

-Tur för dig att vår båt passerade. Det är en isbrytare, som heter Glacier . Vi är på väg till Antarktis. Chefen gav oss en halvtimmes landpermission för att plocka kokosnötter. Du är räddad nu.Var kommer du ifrån?

-Nya Zeeland.

-Då har du tur igen, för vi ska gå in i Auckland.

-Låt mig vara. Jag vill inte bli räddad.

Männen blev synnerligen konfunderade, de tänkte att tom kanske hade fått solsting eller rent av blivit sinnessjuk. 

Tom bad dem att följa med upp till huset och odlingarna. Efter att ha sett hur välorganiserat hans tillvaro var och läst hans prydligt skrivna dagbok, insåg de till sist att han var helt lycklig i sin ensamhet. Detta korta besök av männen skulle emellertid få ödesdigra konsekvenser för stackars Tom. Då Glacier anlöpte Auckland berättade helikopterpiloterna för några nyazeeländska journalister on Suvarovs märkliga Robinson Crusoe. Berättelsen gavs mycket spaltutrymme i olika tidningar världen runt. Redaktören för den engelska dagstidningen Daily Express, som frossar i skandaler, tillmätte historien stort nyhetsvärde och sände ut en reporter och en fotograf ända till Suvarov.En dag hoppade alltså de två reportrarna i land på Suvarov med armarna fulla av spritbuteljer och cigarettkartonger. På två dar lyckades de klämma ur Tom vad han ansåg om livet, världen och människorna. De snärtigt skrivna artiklarna väckte stor uppmärksamhet, och med nästa postbåt, 14 månader senare, anlände ett brev från en engelsk förläggare, som erbjöd Tom ett väl tilltaget förskott för att i bokform berätta om hur det är att vara en modern Robinson Crusoe. Tom blev klart intresserad när han tänkte på alla de saker som han skulle kunna skaffa sig: ett större hus, en båt med motor, ett bibliotek och kanske ett elverk drivet av en vindmotor. Det var alltför lockande och han beslöt att anta erbjudandet, vilket tyvärr hade den nackdelen att han var tvungen att resa till Rarotonga, det enda ställe på tusen kilometers avstånd, där det fanns postkontor, bank och affärer. Men också skrivhjälp, för Tom var inte särskilt duktig i att sätta ihop ord och meningar. Efter att ha bott tre och ett halvt år på Suvarov var han i januari 1964 åter tillbaka vid sin startpunkt, Rarotonga. Det var inte så lätt för Tom att skriva sin självbiografi, men den blev klar och kom ut under titeln AnIsland to Oneself. Den sålde mycket bra och den nu smått förmögne Tom gjorde så stora inköp i Rarotonga, att hans lådor och säckar fyllde upp hela lastutrymmet på den lokala handelsskonare, som tog honom tillbaka till Suvarov i juni 1967. Inte heller den här gången ville hans hustru Sarah följa med, och hon hade faktiskt två goda skäl för att stanna kvar på civiliserade Rarotonga: en son och en dotter, som hon fött under väntetiden och som alltså ännu var spädbarn.

Tyvärr hade Tom genom att skriva en bestsellerbok förstört grundvalen för sitt lyckliga öliv. Allt fler och fler av de hundratals långseglare, som varje år fann vägen till Stilla havet, satte nämligen kurs på Suvarov för att hälsa på honom. De flesta hade för sig att Tom hade det långtråkigt i sin ensamhet och tråkade istället ut honom genom sin närgångenhet och påflugenhet.De besökare som kom efter den 11 mars 1977 för att hälsa på Tom möttes på husets ytterdörr följande lapp:

Jag har måst ge mig iväg till Rarotonga och kommer förmodligen att vara borta minst en månad. Jag ber enträget alla besökare att inte göra någon åverkan på min tomt. Jag har öppnat dörren till hönshuset, så att hönsen ska kunna hitta mat själva. Äggen de lägger får ni besökare gärna ta. Jag tillägger bara att jag är tvungen att lämna kvar mina saker, som ni får använda. Jag hoppas också att alla besökare vill skriva in sina namn i min gästbok och ange hur länge de stannat.

                                  Den 11 mars 1977-Tom Neal

Stackars Tom kom aldrig tillbaka, för han led av en långt framskriden magcancer och dog på sjukhuset i Rarotonga åtta månader senare. Som framgick av den ordentligt förda gästboken utlagd på verandabordet hade under de arton månader som gått sedan Tom satte upp lappen inte mindre än tio båtar anlöpt ön. Besökarna hade i allmänhet bott i Toms stuga, använt hans trädgårdsredskap och ätit hans ägg.

 

Ref:Bengt Danielsson i Söderhavet-1986