I natten finns döden
Det här äventyret kräver att rollpersonerna både kan slåss och tänka till, då de kan
finna sig möta Nattens Ögon såväl som de krigiska Caaribold medan de söker sanningen bakom
en konspiration. Scenariot utgår från att Nattens Ögons existens, eller åtminstone
deras närvaro i Geeliew, inte har varit känd tidigare. Om så inte är fallet i SL:s kampanj
kan det ändå spelas med några mindre justeringar i bakgrunden.
Bakgrund
Ättehövdingen Mirg Wenilis driver strikt en alltigenom fredsivrande politik gentemot
Sarokhelas grannar, en politik som får stort gehör pga hans personliga inflytande och hans
ämbetes status inom ätten. Sarokhela må vara omtalade som fredliga, men även de har sin
andel av hetsporrar och stridshetsare, och Mirgs politik gör honom inte populär i alla
läger.
För ett par nätter sedan tog sig en maskerad lönnmördare in i hans hem. En av krigarna
som bor i huset råkade ligga vaken och slog larm när hon upptäckte den svartklädde
inkräktaren. Trots att denne mötte några av stadens främsta boldager dräpte han en och
sårade två andra allvarligt innan han övermannades. Fången kunde dock inte förmås
att ens svara på tilltal förrän Mirg tillkallade en gammal geelbraag, som med hypnotiska
droger och ritualer lyckades få honom att tala. Även då var den information man fick ur
honom mycket knapphändig. Fången kallade sig Jighin, vilket verkade vara en
titel snarare än ett namn. Han sade sig tillhöra en shivaloorisk organisation vid namn
Nattens Ögon som mördar mot betalning. Han skulle döda Sarokhelas ättehövding, på uppdrag
av en man som hette Onilas som han själv inte hade mött, men som troligen bara var en
mellanhand för någon annan. Detta var allt de fick ur lönnmördaren, så han låstes in
i en jordkällare tills de bestämt sig för vad de skulle göra av honom. När man kort
därefter tittade till honom hade han emellertid lyckats fly. En inspektion av källarluckan
visade att den mest troligt hade låsts upp utifrån.
Mirg ansåg att fallet krävde mer vidsträckta resurser än
vad han kunde uppbringa och kontaktade därför KhelinnOrden. Dessa började diskret ställa
frågor i staden angående dessa "Nattens Ögon", men utan framgång. Ingen hade hört talas
om någon sådan grupp, och det enda resultatet var att rykten började gå bland folket.
Khelinnerna hörde sig också för om vilka ortsbor och besökare med namnet Onilas som fanns
i Geeliew. Av de fem män man fick reda på visade sig fyra vara enkla bönder och fiskare
som knappast skulle haft råd att betala en hyrd mördare. Den femte var en välbärgad
handelsman vid namn Onilas Haari, som hade lämnat staden ett par dagar tidigare. En
betrodd khelinnkrigare vid namn Ungwaar Dynær fick i uppdrag att följa upp detta spår och
leda en grupp för att finna Onilas och ta reda på om han visste något om saken. De övriga
lokala khelinnerna behövdes dock i staden för att söka efter Nattens Ögon, så taaralen
tyckte inte att de kunde undvara fler män till uppdraget. Dessutom kunde det vara bra att
ha några utomstående som inte var kända av ättehövdingens män - av allt att döma hade ju
någon i Mirgs närhet släppt ut hans tilltänkte mördare...
Inledning
Dessa utomstående är givetvis rollpersonerna, som blir tillfrågade och godkända av
Ungwaar. Om de gjort sig kända i trakten på annat sätt hittar han dem genom en av deras
tidigare kontakter, annars kan han helt enkelt kontakta dem på ett av Geeliews värdshus.
Han berättar från början bara för dem att uppdraget gäller att finna denne Onilas Haari
och att undersökningen måste skötas diskret; han vill inte berätta för dem vad det hela
handlar om förrän han varit med dem ett tag och själv kunnat se att de är pålitliga.
Betalningen är frikostigt lagd på fem anokinn om de tar reda på var handelsmannen är,
ytterligare fem anokinn om de kan hitta honom, och slutligen två werolab om de kan ta reda
på vem som egentligen hyrde lönnmördaren och varför. Alltså kan rollpersonerna tjäna tre
werolab vardera om de sköter sig bra. Ungwaar reser med dem utan uniform, men har
ett brev på sig som förklarar vem han är och att han är på ett uppdrag för ättehövdingen,
undertecknat av Wenilis och Sarokhelas myntaaral.
Genom att lite försynt nämna Onilas hos stadens handlare
och affärsmän kan rollpersonerna finna ut ganska mycket om honom. Onilas Haari är en
omtyckt man som är välsedd i inflytelserika kretsar. Han handlar främst med lyxvaror som
fina tyger, kryddor och pärlor från Ægoor. Hans familj har ett hus i Geeliew, men Onilas
själv är ofta ute och reser i affärer mellan Geeliew, Taarwor, Eilapam och Saarelæ. Han
har en fru och en halvvuxen dotter, som dock inte har setts i staden på ett tag; någon har
hört att hon bor hos släktingar. Det är ganska välkänt bland Onilas’ bekanta att han ett
tag tidigare under året aktivt agiterade mot Caaribold; han talade på ättetinget för att
kraftfullt besvara aggressioner från dem och stödde vissa grupper av politiska oroselement,
men lugnade senare ner sig i frågan. För två dagar sedan tog han med sig sin hustru och
gav sig iväg söderut i ett hast.
Skulle rollpersonerna få för sig att bryta sig in i familjen
Haaris hem måste de först övertyga Ungwaar att det är en bra idé, vilket skulle visa sig
mycket svårt. Det finns hur som helst inget i huset som på något sätt kopplar Onilas till
mordförsöket.
Om rollpersonerna funderar på saken bör de inse att det gäller att hinna ikapp Onilas
innan han hinner försvinna och spåren bli alltför gamla. Han är inte svår att följa nerför
Veihmniihl, då han har rest den sträckan många gånger förr och många boende längs vägen
känner igen honom. Han och hans fru tar sig heller inte fram speciellt fort. Den
enda kritiska punkten är vid vägens slut där den möter Rahlbaniihl och rollpersonerna
måste ta reda på åt vilket håll paret har fortsatt. Genom att höra sig för på Waloars Härd
kan man dock ganska snabbt få reda på att de sågs fortsätta västerut i riktning mot
Taarwor.
Faktum är att Onilas har förutsett detta och betalat några
hårdföra personer som brukar hålla till kring Waloars Härd för att stoppa eventuella
personer som kommer och frågar efter honom. Om rollpersonerna tar in på värdshuset kan de
bli utsätta för rånmordsförsök på sina rum under nattens sena timmar. Det finns även
flera möjligheter till överfall ute i vildmarken på vägen mot Taarwor under både dag-
och nattetid.
Så småningom bör rollpersonerna spåra upp paret Haari. Till en början spelar de helt
ovetande, men om rollpersonerna pressar dem börjar Minthael snart att gråta. Då bryter
Onilas samman och erkänner med sorg i rösten att han tvingats ta kontakt med Nattens Ögon
då hans "uppdragsgivare" håller deras dotter Minatra fången. Om han inte samarbetade
skulle hon föras västerut till Menithiew och därifrån säljas på tanganernas slavmarknad.
Onilas säger sig inte veta mer än att han skulle leverera ett förseglat brev och ett
penningskinn till en man (som han inte vet namnet på) i Geeliew, och därefter rapportera
tillbaka till sin uppdragsgivare. Han har ytterst svårt att berätta för gruppen vem
uppdragsgivaren är av rädsla för att aldrig få se sin dotter igen. Om, och bara om,
rollpersonerna lovar att rädda flickan så får de reda på att han "anställdes" av en viss
Minor Saæri, rådgivare och högra hand till Trakha Cavaanæ, klanhövdingen av Taarbold.
Om han tillfrågas varför Taarbold skulle ha något
intresse av att döda Sarokhelas ättehövding så vet han inte, men spekulerar att Caaribolds
klanhövdingar kanske har en hållhake på någon som vore trolig att få efterträda Mirg
Wenilis; det skulle ge Caaribold ett starkt dolt inflytande över Sarokhela. Dock påpekar
han att detta bara är en gissning från hans sida. Han säger att han och hans fru
skall resa tillbaka till Waloars Härd och vänta på rollpersonerna där.
Fortsättning
Så har rollpersonerna nu två uppdrag på halsen - att ta reda på varför en Caariboldklan
vill undanröja Sarokhelas ättehövding, och att rädda Minatra Haari - och båda torde ha
sin lösning på samma plats. Att ta sig till Taarbolds tingsby Tyylælaas är inte
särskilt svårt, men det är en lång resa dit. Den ligger i den nordvästa delen av
klanlandet, vid den stora landsvägen Rahlbaniihls slut vid kusten, tvärs över sundet mot
Taarwor. En annan större väg därifrån går norrut mot Amonin, och det finns en hamn med ett
färjeläge där en tung färja korsar sundet en gång i timmen. Byn är anpassad för att kunna
ta emot många transporter och resenärer, med ölstugor, ett stort värdshus, flera mindre
gästgivare och ett antal lagerbyggnader. En del resande kommer även dit för att besöka
det närbelägna Röda Berget, Gaarmenith, som utgör en mäktig syn vid byns norra horisont
men som egentligen ligger på grannklanen Wilavels område. Tyylælaas har omkring ett
hundratal bofasta invånare - fast det beror lite på vad man räknar som "bofast".
Rollpersonerna bör ha en trovärdig täckmantel för att kunna
röra sig omkring i byn och ta reda på var flickan är utan att väcka misstankar. Medan de
letar efter henne spanar Ungwaar på Saæri och klanhövdingen, och följer deras förehavanden.
KhelinnOrden har en saarluhn i Tyylælaas men för att skydda sin täckmantel väljer han
att inte ta kontakt med dem om han inte blir tvungen. Detta detektivarbete bör ta ett par
svettiga dagar. Om rollpersonerna råkar röja sig kommer de att gripas av en grupp boldager
och föras inför Saæri som vill veta vad de egentligen sysslar med (de själva kan förstås
vänta sig något åtskilligt värre och kanske agera därefter). Hur som helst så kommer de
inte att kunna arbeta länge i området utan att börja dra till sig bybornas uppmärksamhet.
Emellertid bör de snart upptäcka att någonting inte stämmer.
Flickan finns mycket riktigt i byn - hon bor på klanhövdingens gård - men hålls inte alls
inspärrad utan brukar synas ute i full frihet. När rollpersonerna väl fått reda på hur
Minatra Haari ser ut bör de komma ihåg att de nog redan sett henne gå förbi flera gånger
sedan de kom dit. Hon kan ofta ses i glatt samspråk med andra flickor från byn. Ungwaar
kan berätta att han även har sett flickan tala med Saæri, och hon har då verkat allvarlig
men knappast arg eller betryckt.
Om rollpersonerna hellre koncentrerar sig på det ursprungliga uppdraget så märker de
efterhand samma sak som Ungwaar - allt som Trakha Cavaanæ och Minor Saæri gör verkar fullt
normalt. På dagarna arbetar de med klanfrågor eller handel, på kvällarna umgås de med sina
familjer eller så agerar hövdingen värd för tillresta gäster från olika håll. Eventuella
uppsnappade samtal eller brev innehåller heller inget som binder någon av dem till
händelserna i Sarokhela.
Så småningom bör rollpersonerna förstå att det enda sättet
att få fram någon konkret information torde vara att övermanna den utpekade uppdragsgivaren,
Minor Saæri, vid något lämpligt tillfälle när han är ensam och tvinga honom att besvara
lite direkta frågor. Alternativt kan de göra detta med Minatra, men Ungwaar skulle vägra
att försöka sig på något sådant med klanhövdingen själv. Om de för bort och förhör
Saæri kommer han först att inte verka förstå vad de pratar om och ställer minst lika många
frågor tillbaka. Efter en stunds förhoppningsvis ganska förvirrad konversation kan
rollpersonerna i alla fall få reda på följande:
Onilas Haari och hövding Trakha Cavaanæ, som i det privata är
en hård men rättvis handelsman, är gamla bekanta. Onilas passerar regelbundet byn på sina
resor till och från Taarwor, och de två männen har ofta idkat handel med varandra genom
åren. Det senaste året har dock Onilas gjort en del dåliga affärer och blev som ett
resultat skyldig Trakha en ansenlig summa pengar. Tonläget hårdnade snabbt mellan dem, så
Saæri presenterade ett förslag; som en garanti för Onilas’ goda intentioner kunde han
skicka sin dotter att arbeta på hövdingagården som piga tills han betalat sin skuld. Trakha
tyckte att det var en god idé medan Onilas var synligt missnöjd, men han accepterade och
kom dit med flickan några veckor senare. Saæri säger sig bara känna till Sarokhelas
ättehövding till namnet, och några shivalooriska mördare har han aldrig hört talas om.
Rollpersonerna bör med ledning av detta kunna räkna ut att
Onilas inte bara har lurat dem, utan måste vara Nattens Ögons verkliga uppdragsgivare. Om
de har fått fram detta genom att förhöra Saæri måste de sedan fundera ut vad de ska göra
med honom. Ungwaar kommer att hindra dem om de försöker döda honom, men om de släpper honom
lös kommer han att ge sig iväg till hövdingens gård så snabbt han någonsin kan för att
berätta vad som hänt.
Upplösning
Hur äventyret slutar beror på vad rollpersonerna väljer att företa sig. Om de uppdagar
sanningen vill de säkert återvända till Sarokhela för att ställa Onilas mot väggen. De kan
ge sig av tyst och diskret, eller först underrätta Trakha Cavaanæ om handelsmannens intriger
(kan vara svårt att undvika om de har korsförhört Saæri). Ungwaar kan avslöja sin identitet
för honom för att styrka deras berättelse. Klanhövdingen blir då rasande när han får veta
att han blivit djupt baktalad av en affärspartner, och kör prompt lögnarens dotter på
porten. Rollpersonerna blir sålunda tvungna att ta den gråtande flickan med sig vare sig
de vill eller inte.
Om SL vill krydda upp handlingen kan Onilas under tiden ha
tagit ny kontakt med Nattens Ögon. Det finns en direkt risk att hans bluff kommer att bli
avslöjad, och efter det misslyckade mordförsöket kan han avkräva organisationen att sopa
igen sina spår genom att eliminera rollpersonerna. Två jighin kommer i så fall att vänta
på dem, redo att överfalla dem längs vägen eller besöka dem när de övernattar på något
värdshus. Lönnmördarna strävar efter att handla tyst och snabbt - de har strikta order att
inte skada Minatra om hon är med gruppen - fast om de möter på för starkt motstånd flyr de
hellre än att bli kvar på platsen för länge.
Väl tillbaka i Sarokhela kan de hitta Onilas på Waloars Härd
som avtalat. När de konfronterar honom, och Ungwaar visar honom sitt brev, ser han spelet
förlorat och bekänner. Den verkliga bakgrunden, som han chansade på att
rollpersonerna inte skulle upptäcka, är att Saæris förslag var ytterst förödmjukande för
honom - både att behöva lämna pant som om han inte var pålitlig, och att behöva skicka
bort sin egen ögonsten att bli en simpel piga. Han misstänkte att den egentliga avsikten
var att någon av byns unga män skulle fatta tycke för henne; om Trakha presenterade en ung
släkting som friare skulle Onilas knappast kunna vägra att gifta bort henne, och då skulle
klanhövdingen sedan sitta med ett mycket starkt inflytande över hans affärer. Minthael var
rasande och Minatra förtvivlad, men Onilas hade varit tvungen att acceptera för att inte
framstå som samarbetsovillig och kunde inte ta sitt ord tillbaka. Han var ändock
hämndlysten på Saæri, Trakha Cavaanæ, Taarboldklanen och hela Caaribolds kallblodiga ätt,
och i Geeliew började han agitera offentligt för hårdare tag mot dem. Försämrade
klanrelationer skulle dessutom vara ett bra ursäkt för att förhindra eventuella giftermål.
Saaræ är ju en forn Caariboldklan och det gamla krigslynnet sitter djupt i dem, så med
hans inflytande borde han ha haft goda chanser att lyckas... men det fanns en annan,
alldeles för stark person i staden som aktivt motarbetade alla krigssträvanden - Mirg
Wenilis. Onilas insåg snart att om han någonsin skulle kunna hetsa Sjöklanen mot grannen i
väster måste ättehövdingen på något sätt bort. Han fick höra talas om Nattens Ögon
genom en affärsbekant och arrangerade deras uppdrag. Sedan begav sig han och hans fru mot
Taarwor för att ligga lågt ett tag, tills de hanns upp av rollpersonerna och han såg en
möjlighet att få tillbaka Minatra mycket fortare.
Om Onilas grips låter sig han och hans fru föras till
Geeliew utan motstånd för att senare ställas till svars på ättetinget. Fredlöshet är den
enda möjliga domen för hans brott (om SL föredrar kan dock Nattens Ögon likvidera honom
samma dag som han anländer till staden, för att hindra honom att berätta hur han kontaktade
dem). En bitter Minthael ställs att böta till ättehövdingen för att ha uppmuntrat sin mans
planer, och hon flyttar kort därefter långt från Geeliew med sin dotter. När
rollpersonerna är tillbaka med informationen får de sin betalning av KhelinnOrden. De
belönas även med ytterligare en werolab var av Mirg Wenilis för ett väl utfört uppdrag
och, kanske viktigast av allt, har från och med nu ättehövdingens eviga tacksamhet.
Skulle de istället förbise, misstro eller ignorera tecknen på att Onilas’ historia är
falsk, och inrikta sig på att rädda Minatra ur Caaribolds klor, måste de klara sig
utan Ungwaar - en sådan operation går långt utanför KhelinnOrdens befogenheter så han
önskar dem lycka till och återvänder mot Geeliew för att rapportera. Minatra själv kommer
att protestera mot alla påståenden om att hon hålls fången, men följer med godvilligt om
rollpersonerna kan övertyga henne om att de är utsända av hennes föräldrar. De bör fly
från byn illa kvickt innan "räddningsförsöket" uppdagas, för när det händer blir de med
största sannolikhet förföljda av ett stort antal boldager, ledda av klanens fruktade
boldtaar Elowan Menghie, som anser sig jaga en grupp kidnappare. Caariboldkrigare är inte
kända för att fråga först och hugga sedan, så en konfrontation leder troligen till en kamp
på liv och död.
Tar de sig helskinnade till Waloars Härd (Nattens Ögon kan
ju fortfarande vänta längs vägen) med Minatra så blir de rikligt belönade av Onilas - mest
i varor - som därefter flyttar med sin familj österut för att försöka undkomma Taarbold,
Wenilis och KhelinnOrden. Om rollpersonerna snabbt reser tillbaka till Geeliew kan de
hämta sin utlovade betalning från saarluhnen. Khelinnernas tonläge ändras dock inom några
dagar, när en rapport anländer från Caaribolds myntaaral om några kvinnorövare som flytt
österut med en bortförd piga.
En kombination av ovanstående händelser är också tänkbar,
till exempel om de rymmer från Tyylælaas med Minatra, men under samtal med henne på vägen
tillbaka inser att hennes far har ljugit för dem. De skulle då göra klokt i att försöka
kontakta de förföljande krigarna för att på något sätt förklara situationen utan att bli
anfallna, och torde vara ganska ilskna när de senare återser Onilas.
I vilket fall som helst blir det aldrig klarlagt vem det var som hjälpte lönnmördaren
att fly från Mirg Wenilis’ jordkällare...
|
Död före vanära
I ett samhälle som Khelataars kan det mycket lätt gå politik i personligt
groll, i synnerhet om de som grälar är män med hög ställning och inflytande.
Det här äventyret skickar ut rollpersonerna genom södra Sarokhela i en kamp
mot tiden för att klara ut missförstånd och fria oskyldigt misstänkta, men
det kräver också att de har gedigna stridsfärdigheter.
Bakgrund
Udeins och Saaræs klanhövdingar är två viljestarka män. Narai Woorilem och
Kirano Ari är båda kända för sin integritet, sina bestämda åsikter och för att
inte dra jämnt med varandra. Alla vet att ingen av dem är särskilt väl omtyckt
av den andre. Vad desto färre känner till är att det bottnar i svartsjuka, en
mångårig konflikt kring Narais hustru Almina. Narai retar sig på att den ogifte
Saaræhövdingen har ett gott öga till henne, och tycker att hon verkar vara mer
älskvärd mot Kirano än vad plikten påkallar. Kirano anser att den sköna och älskliga
Almina vore värd en godare make än den buttre Udeinhövdingen, och det retar honom
starkt att Narai ofta lämnar henne hemma när han reser till Geeliew i affärer. Båda
har dock sett till att inte låta det påverka deras arbete eller relationerna med
respektive grannklan, så inget av det har kommit till allmän kännedom... förrän
helt nyligen.
Under festligheterna efter ättetinget råkade de två hövdingarna i en fruktlös
dispyt om tullar och gränsbevakning. I slutänden satte de sig diplomatiskt kring
ett parti worymbold för att svalka ner känslorna, men flera försåtligt giftiga
kommentarer passerade mellan dem under partiet, som hölls utomhus och inför
många framstående åskådare. Den utlösande gnistan kom när Kirano slog ut en
av Narais pjäser och, lätt omtöcknad av vin, skrockade: "Där åkte hon omkull, lika
fort som Imathiel när du hälsar på!" Imathiel Sariem är en släkting till Almina,
en ogift sömmerska från Udein som är bosatt i Geeliew, som Narai brukar besöka när
han är i staden - och Kirano hade just antytt offentligt att hon var den gifte
Udeinhövdingens älskarinna. Innan någon hann reagera flög Narai upp, även han lätt
berusad, och röt: "Du anklagar mig för att lägra kvinnfolk?! Gick jag till
Imathiel vore du ovanpå min Almina innan jag hunnit till dörren!" Därmed stod
Saaræhövdingen anklagad för att ha en utomäktenskaplig affär med Narais fru.
Kirano vräkte undan bordet mellan dem, men män från båda klanerna rusade fram
och höll dem handgripligen borta från varandra. Hårda blickar utväxlades mellan
de två grupperna, och khelinner steg fram och påminde att tingsfred rådde. De
rasande hövdingarna såg båda sin heder befläckad men kunde inte vanhelga tinget,
så under morrande ordalag utmanade de varandra på tvekamp - till döden, framför
Allfaderstemplet vid nästa fullmåne. Det var endast tre dagar dit.
Ryktet om den kommande duellen spred sig blixtsnabbt
över tingsplatsen. Många rös och talade om skandal, andra sade att det var ett vist
drag för att undvika något som annars kunde utvecklas till klankrig. De som tänkte
efter skakade på huvudet och sade att utgången var given på förhand. Innan Kirano
blev klanhövding var han en av Saaræs mest framstående boldager; Narai skulle inte
ha en chans mot honom med svärd i hand. Denna insikt sjönk även in för Narai, där
han satt bland bistra män och en gråtande hustru, men att nu backa från sitt beslut
var uteslutet. Ättehövdingen skakade uppgivet på huvudet, sin vana trogen.
Mirg Wenilis förstod att han inte kunde hindra de två männen från att duellera;
ättetinget var just avslutat så han kunde inte kalla de inblandade att svära sig
till sanning förrän vid nästa ting. Tvekampen skulle stå långt innan dess, och
utsikterna att övertala dem att skjuta på den föreföll ganska små.
Inledning
Hur rollpersonerna kommer in i handlingen beror på deras eventuella relationer
till de inblandade. Är de bara besökare kan de vara närvarande på tinget, kanske
även bevittna bråket och fås att intressera sig för saken den vägen. Om de har
närmare band till någon av de två klanhövdingarna inträffar dock ett par andra
viktiga incidenter under det närmaste dygnet.
Många närvarande från Udein, inklusive Narai själv,
beslutar sig för att stanna i Geeliew fram till duellen. Den otröstliga Almina
vill däremot inte vara kvar ett ögonblick till, utan avreser mot Innlaas i sällskap
med ett par andra tingsbesökare tidigt nästa morgon. Dagen förlöper sedan
huvudsakligen i möten och diskussioner mellan allehanda inflytelserika personer,
som dock bara kan konstatera samma sak som ättehövdingen. Kirano vandrar fram och
tillbaka mellan sitt hem och Fridens Hus i upprepade rådslag om saken, Narai
tillbringar den mesta tiden inne på värdshuset Hinden där han för samtal bakom
stängda dörrar med några medarbetare. De flesta andra från Udein stannar i tälten
de tidigare slagit upp vid tingsplatsen.
Strax efter skymningen är Kirano på väg hem med ett par följeslagare, när
plötsligt en pil slår in i husväggen en hårsmån från hans huvud. De andra kastar
sig genast i skydd medan han själv drar en dolk och ropar åt skytten att visa sig.
En andra pil kommer flygande, men han hinner kasta sig omkull och rulla in bakom
en husknut. Någonstans längre bort hör de springande steg som snabbt försvinner.
De hämtar facklor och letar igenom området, men hittar inga spår efter skytten.
Ryktet om attentatsförsöket sprider sig under kvällen,
och om Nattens Ögons närvaro i staden har avslöjats kommer de flesta att anse att
det var de som utförde mordförsöket. Många stadsbor, speciellt de från Saaræ, tvekar
inte att antyda att Udeins hövding säkert är feg nog att låta lönnmörda sin motståndare
hellre än att möta honom i en hopplös strid... Narai blir ursinnig när det ryktet når
hans öron - om någon frågar honom säger han att Kirano troligen hade arrangerat det
hela själv. Kirano yppar inga misstankar högt, men alla vet vem han tänker på.
Rollpersonerna kan komma in i äventyret här, anlitade
av antingen Kirano, Narai, Mirg Wenilis eller KhelinnOrden, som alla har anledningar
att se bågskytten avslöjad så snabbt som möjligt. Denna har dock inte lämnat några
spår efter sig, och även Kirano anser att det bästa vore att vänta tills det har
blivit ljust.
Innan dess, mitt i natten, kommer dock en bonde till staden söderifrån med en
worrskärra och ropar högt på hjälp. Uppe på kärran ligger en blodig och sönderslagen
man. Ett par khelinner möter dem och leder ekipaget till helaren Monthars hus. Det
blir en viss uppståndelse när folk vaknar av ropen och tittar ut, för flera känner
igen den skadade som en av männen som avreste söderut med Almina Woorilem.
Väl omhändertagen av helaren är han fortfarande svag
av skador och utmattning, men kan berätta att deras följe överfölls av en grupp
män som kom ut från skogen strax norr om gränsen mot Udeins land. De förde med sig
Almina och högg ner de övriga resenärerna skoningslöst. Mannen själv var den ende
andre överlevande, och han lyckades omväxlande stappla och kräla tillbaka norrut
tills han nådde en bondgård.
Nyheten sprids snart till folket som samlats utanför,
och nu viskar många att Kirano kanske vill undanröja sin älskarinna så att hon inte
kan fås att vittna på ättetinget om deras förhållande. Narai är övertygad om det,
och måste fysiskt hindras från att springa ut och anfalla sin motståndare. Kirano
blir synligt chockad av nyheten, och än blekare när han får höra att han utpekas
för den.
Om rollpersonerna bara är på visit och inte känner
någon av de inblandade kan de komma in i äventyret här, för flera uppbåd samlas nu
för att resa ut och frita hövdingahustrun. Narai leder ett av dem (han svär att vara
tillbaka i tid till duellen, oavsett vad som händer) och utlovar även en riklig
belöning till den som kan rädda henne. Kirano inser det olämpliga i att ge sig iväg
själv, men även han skickar ut boldager för att leta.
Fortsättning
| Dag 1 | |
Dag
Kväll | |
Ätteting
Klanhövdingarna utbyter grova anklagelser |
| Dag 2 |
Morgon
Kväll
Natt |
Almina lämnar Geeliew
Kirano blir beskjuten
Bud om Alminas bortrövande når Geeliew |
| Dag 4 |
Kväll |
(Den överenskomna tiden för tvekampen) |
De centrala händelserna bör så här långt ha förlöpt ungefär som ovan, så
rollpersonerna har mindre än två dagar på sig att hitta en lösning på situationen.
Vad är det då som egentligen har hänt?
Pilarna avfyrades av den baktalade Imathiel. Tack vare
Kirano tror nu halva Geeliew att hon har haft ett hemligt förhållande med en gift man,
och den ende som verkligen kan bestrida det kommer att gå i tvekamp med samme Kirano
innan nästa ting hinner hållas, och förmodligen bli dräpt av honom. Imathiel är, kort
sagt, rasande. Hon kan inte förmå sig att mörda Saaræhövdingen men vill skadskjuta
honom så han ska veta hur hon känner. Hon har god lust att försöka igen.
Överfallet mot Almina har egentligen inget med saken
att göra; hon rövades bort av en grupp stråtrövare som anföll resenärerna i syfte att
plundra dem. Deras ledare Sathono Minase kände dock igen hövdingahustrun och tänkte
att hon kunde inbringa en god lösen. Bandets härjningar är välkända i Sarokhela,
men de sågs senast en bit norr om Wohlsaaræ och har inte varit i sydliga trakter
särskilt länge, så ingen har tänkt på att misstänka dem.
Om SL vill så kan dock historien ändras så att den ene
eller båda hövdingarna faktiskt är skyldiga till det de nu misstänks för. Narai tänker
kanske inte offra sitt liv i en duell mot Kirano? Kirano har kanske verkligen haft en
affär med Almina som han till varje pris vill dölja? SL får i så fall själv modifiera
slutet på äventyret.
Oavsett rollpersonernas ursprungliga uppdrag bör deras första prioritet nu vara att
rädda Almina Woorilem ur rövarnas klor. Den logiska starten torde vara att bege sig
söderut till platsen för överfallet. Det är ungefär en dagsfärd dit (om de avreser på
morgonen kommer de dit framåt aftonen), så SL bör påminna dem att de inte har mycket
tid på sig om de vill vara tillbaka innan tvekampen. Rollpersonerna passerar en
handfull gårdar av varierande storlek innan de hittar platsen ca fyra km norr om
gränsen mot Udeins land; några lokala bönder har redan varit där och städat upp. En
liten kärra ligger omkullvält och sönderslagen intill vägen, och tre sargade kroppar
ligger övertäckta vid vägkanten. En undersökning ger vid handen att alla har fått
pilar i sig, och de har dödats genom att få halsar och bukar uppskurna. Alla värdesaker
de hade på sig har avlägsnats. En bastant bonddräng som vaktar kropparna mot nyfikna
småpojkar kan visa rollpersonerna spår efter flera människor i skogsbrynet vid vägens
östra sida; tydligen kom och försvann förövarna den vägen.
De fredlösa är flera och har en motspänstig kvinna att släpa
på, så de lämnar spår som vore relativt enkla för en van spårare att följa. Dock bör SL
hålla i minnet att det finns fler som är ute och letar efter Almina, så här finns bra
tillfällen till falska alarm när rollpersonerna kan springa på grupper av boldager från
Geeliew.
Vid det här laget har de fredlösa förflyttat sig omkring
en mil från vägen och slår nattläger inne i skogen nära foten av berget. Om
rollpersonerna spårar dem helt oupptäckta är bara en vakt vaken och Almina sitter bunden
vid ett träd. Om SL föredrar en större utmaning kan de mycket väl vara förvarnade, då
det för närvarande är ovanligt mycket folk som rör sig i skogen. Sathono för i så fall
Almina ett par kilometer norrut medan resten av gruppen arrangerar ett bakhåll kring en
lägereld, genom att bädda upp några "sovande" och en "vakt" med hjälp av torv, stenar
och filtar. De själva väntar i buskagen och en man med pilbåge sitter uppe i ett träd.
De fredlösa tar dock inga onödiga risker, utan flyr hellre än stannar i en strid
som verkar gå emot dem.
Om rollpersonerna lyckas befria Almina är hon svårt medtagen, blåslagen och smutsig,
men har inga allvarliga skador. Hon ber dem att ta henne till hennes föräldrarhem, en
stor gård som ligger någon mil söderut. Om tiden börjar vara knapp kan de dock ta
henne till närmaste bondgård istället; de är ju ändå på hennes hemklans mark och har
troligen själva skador som skulle behöva tas omhand.
Almina är för svag för att föra utdragna samtal under
resan men kan berätta för rollpersonerna, om inte de själva är från trakten, att hon
kände igen ledaren som Sathono Minase, en välkänd boldag norrifrån som för ett par år
sedan dömdes fredlös efter ett antal oprovocerade våldsdåd. Av stråtrövarnas samtal
med varandra kunde hon också sluta sig till att de inte agerade på uppdrag av någon
utan hade råkat på henne av en ren slump. Hon frågar även om något mer har hänt
i Geeliew sedan hon gav sig av. Här berättar rollpersonerna antagligen för henne om
mordförsöket på Kirano (om de inte gör det bör SL påminna dem; folket i staden
misstänker ju hennes make för det). När Almina får höra talas om det blir hon först
alldeles blek, sedan ser hon tankfull ut en lång stund och mumlar till sist: "Nej...
Det kan nog bara ha varit en person." Hon är dock inte i form att prata på utan
yrkar på att de först tar sig ut ur skogen.
Vart de än beger sig kommer lokalbefolkningen där att bli
förskräckta över nyheterna och tacksamma över rollpersonernas heroiska insats med att
befria hövdingahustrun. De får sina sår omsedda, mat, bad och vila. Väl omhändertagna
berättar Almina om sina misstankar: "Samma kväll som skandalen på tingsplatsen
samlades våra släktingar i Geeliew för att rådslå om saken. Min kusin Imathiel är en
hetlevrad natur, och hon var fruktansvärt arg över Kiranos antydningar om henne
och Narai. Hon stormade ut därifrån mitt under överläggningarna. Imathiel är ganska
duktig med en båge och jag vet att hon har en hemma. Jag är helt säker att pilarna mot
Kirano kom i vredesmod från henne!" Almina ber rollpersonerna att snarast resa
tillbaka till Geeliew för att underrätta Narai och Kirano, samt hitta Imathiel. Hon
råder dem att rådfråga ättehövdingen ifall de skulle stöta på problem. Själv behöver hon
stanna där hon är i ett par dagar för att återhämta sig.
Upplösning
Hur handlingen sedan avlöper blir till stor del en fråga om timing; SL har här
stora möjligheter att kunna styra omständigheterna. Det är omkring en dagsfärd tillbaka
norrut, så rollpersonerna måste skynda sig om de ska hinna till Geeliew innan tiden är
inne för hövdingarnas tvekamp. Även om de reser tidigt nästa dag har det troligen
hunnit börja skymma innan de når staden.
Om de kommer dit före duellen har Narai tvingats ge upp
sökandet efter Almina och återvänt före dem. Han befinner sig på Hinden där han sitter
i allvarliga samtal med några släktingar (då han inte väntar sig att komma levande ur
kampen). Boldtaaren Tartzaal Bathari står på vakt utanför och har fått bestämda order
om att inte låta någon störa hövdingen. Kirano har gått upp till Templet där han
har ägnat aftonen åt reningsriter. När skymningen nalkas vandrar han bland tempellundarna
i ensam kontemplation över den stundande striden, och är sålunda svår att lokalisera.
Mirg Wenilis finns i Fridens Hus där han sitter i en sista överläggning med Wirak
Zeminak om händelseutvecklingen. Imathiel vill inte åse tvekampen utan befinner
sig hemma. Hon är också mycket nervös alltsedan sin oövertänkta - och tämligen ärelösa
- attack, och om hon får oväntad visit av främlingar blir hon rädd och flyr ut genom
en bakdörr (se nedan).
Om SL vill liva upp handlingen lite kan de möta ett nytt
problem när de beger sig till Hinden. Släktingar till de båda hövdingarna är spända inför
duellen. En del har druckit lite, några män ur Narais följe har muckat bråk med fränder
till Kirano, och just nu pågår som bäst ett stort slagsmål utanför värdshuset. Inga
vapen har blivit dragna än, men folk har dolkar i bältena och de kan åka fram när som
helst. Om rollpersonerna har setts på endera hövdingens sida tidigare kommer även de
att bli angripna av den motsatta sidan när de visar sig. Har de dock sökt upp
ättehövdingen innan de gick hit så ber han några khelinner att hämta klanhövdingarna,
och dessa dyker upp vid Hinden strax efter rollpersonerna.
Om rollpersonerna kommer fram lite senare, vid mörkrets
inbrott, har folket i staden börjat dra sig upp mot Templet för att bevittna tvekampen.
De två hövdingarna står på kamppodiet med blanka svärd och rundsköldar, upplysta av en
ring av facklor och redo för strid (om SL verkligen vill stressa spelarna kan de
ha hunnit börja...). Att avblåsa eller avbryta kampen i det här stadiet är inte så enkelt,
för boldager och khelinner har slagit en ring runt podiet och tänker inte tillåta några
störande element. Den ende som egentligen har auktoritet att kunna stoppa duellen nu är
Mirg Wenilis - om rollpersonerna kan hitta honom i folkmassan.
En alternativ händelseutveckling kan vara att Imathiel
har tagit mod till sig att göra ett nytt försök; kan hon skada Kirano finns det ändå en
chans att tvekampen blir uppskjuten. Om rollpersonerna tagit fasta på Alminas råd kan
de förutse detta och hålla utkik efter henne kring området. Det finns gott om upphöjda
platser i närheten där man har fritt skottfält mot podiet... men om hon blir störd av
intervenerande rollpersoner eller dylikt, är chansen stor att hon råkar rikta pilen lite
fel och sårar Kirano allvarligt - eller dödar honom.
En tredje möjlighet är att rollpersonerna blir så pass
försenade att de inte kommer fram till Geeliew förrän mycket sent på kvällen. Tvekampen
har då redan stått, och vem som helst i staden kan berätta för dem att Narai Woorilem
stupade hedersamt för Kirano Aris svärd efter en kort men hård kamp.
Om rollpersonerna anländer för sent och Narai dödas av Kirano är saken formellt
avslutad; hövdingarna kämpade om saken och bäste man vann - men om rollpersonerna
senare berättar för folk vad de vet och det framkommer att Narai sannolikt var oskyldig
till såväl otrohet som mordförsök, tänder de en häxkittel av känslor och gör i princip
domen ogjord. Imathiel kallas att bekräfta det hela, och vrede, sorg och smärta
blandas med varandra hos Udeins klanmedlemmar. Inom kort väljs en lovande härförare som
eldar klanens krigare i krig mot den förhatlige Kirano för att skipa sann
rättvisa. Mirg Wenilis och KhelinnOrden blir givetvis inte särskilt glada åt
rollpersonerna över detta. Även Almina känner sig då förpliktad att göra en
insats för sin döde makes heder och kan i samband med kriget komma att bli vald till
Udeins nästa klanhövding, till Kiranos förtvivlan.
Om rollpersonerna dessutom misslyckats med att rädda
Almina har Kirano än värre problem. Han har visserligen kämpat sig till rätt, men
även bland hans egna hyses misstankar om att han ändå låg bakom hennes bortförande.
Som boldag kände han Sathono Minase innan denne blev fredlös, så det hjälper inte
Kirano när bud så småningom anländer till Innlaas med krav på lösen för henne. Hans
återstående tid som klanhövding kan då vara kort.
Skulle Kirano istället bli nesligt mördad av Imathiel
inför tvekampen så uppstår ren lynchstämning mot Narai. Det skulle vara mycket svårt
att övertyga stadsborna om att mordet inte skedde på hans uppdrag, och ett närstundande
klankrig lär blir följden även om han lyckas ta sig levande från Geeliew. Imathiel
själv dräps antagligen av folkmassan kort efter dådet, annars infångas hon och uttalas
fredlös av både Saaræ och Udein.
Om rollpersonerna hinner fram i tid och ges möjlighet att berätta det de vet, är det
inte särskilt svårt att övertyga hövdingarna om sanningshalten i deras berättelse.
Förutsatt att Imathiel inte redan har gripits tågar alla sedan tillsammans i rask takt
mot hennes hem. När de bultar på hennes dörr slås hon av panik och flyr ut genom en
bakdörr; hon lämnar den öppen efter sig, så om någon går runt huset ser de den genast.
Hon har ingen flyktplan utan springer bara planlöst mellan husen för att försöka
undkomma dem. Om rollpersonerna förföljer henne är hon inte svår att komma ikapp, och
de bör försöka ta fast henne utan att skada henne. Hon har dock en dolk och kan tänka
sig att dra den om de verkar hotfulla. Så fort Imathiel konfronteras med
misstankarna mot henne börjar hon gråta och erkänner.
Båda hövdingarna har då friats från misstankar och kommer
överens om att inställa sin tvekamp. Rollpersonerna belönas av Kirano (SL bestämmer vad).
Narai vill avresa söderut snarast möjligt för att ta hand om sin hustru, men även han
lovar dem en riklig belöning för deras insatser om de kommer till Innlaas.
Geeliews Vise rekommenderar ett lämpligt straff för
Imathiel, och på nästa ting bötfälls hon att gälda Kirano i silver eller utföra arbete
i hans hus. Det anses förmildrande att han hade farit med osanning om henne, men de
ställs båda med skam för sina gärningar och måste offentligt be varandra om ursäkt.
|
Förunderlig flykt
Den utstötte är försvarslös i ett samhälle där ens röst hänger på ens goda
anseende. De fredlösas utsatthet belyses när rollpersonerna måste slå sig ihop
en jagad man för att kunna rädda en baktalad ung kvinna från en grupp
inflytelserika mördare. Äventyret kräver viss strids- och vildmarksvana, men
framför allt att rollpersonerna kan tänka efter och hålla huvudet kallt.
Bakgrund
Förra året greps några unga män och kvinnor i Geeliew efter en serie småstölder,
som slutade med att en köpman dödades när han ertappade dem. De dömdes alla fredlösa
och flydde upp i bergen. Den mördades bror, en ansedd jägare vid namn Terrak Limbæ,
tänkte dock inte nöja sig med det. Han och några andra släktingar har i hemlighet
skoningslöst jagat de fredlösa kring gränstrakterna mellan Saaræ och Udein för att
utkräva hämnd. På ett år har de lyckats spåra upp och dräpa alla utom en, utan att
dra till sig någon uppmärksamhet, men de själva har förändrats under jaktens gång.
Deras första offer avrättades lugnt och hedersamt, de sista misshandlades till döds
under skrän och hånskratt, och kvinnorna våldtogs innan de dödades.
För ett par dagar sedan spårade de sitt sista
offer, en viss Nurmor, till en liten gård uppe i bergen. Han var systerson till
kvinnan i huset och familjen höll honom gömd på gården. Emellertid blev
människojägarna upptäckta när de skulle ta fast honom, och det som inte fick
hända inträffade - i den strid som följde gick två av dem bärsärkagång och dödade
gårdsfolket. De enda som undkom i förvirringen var den fredlöse själv och familjens
dotter, som flydde åt varsitt håll. Terrak visste att de nu hade gjort något
oförlåtligt och själva skulle bli fredlösa om det kom ut att de hade mördat
familjen, så innan de kunde ge sig efter Nurmor måste de hitta och tysta jäntan.
Inledning
Flickan försöker ta sig ner till Geeliew, så rollpersonerna kan lämpligen
stöta på henne då förföljarna hinner ikapp henne en bit utanför staden. Vid det
laget är hon ganska smutsig och har trasiga kläder. Hon kastar sig i famnen
på vem hon än möter, sliter i dennes kläder och ropar panikslaget: "Hjälp mig!
Låt dem inte ta mig! Låt dem inte ta mig!" Männen har dock ingen lust att ge
sig in i en ny strid för att komma åt henne, utan håller sig på avstånd och
granskar ilsket rollpersonerna en kort stund innan de försvinner bortåt (de
tar en omväg in till staden). Flickan är aningen febrig och faller ihop på
marken av utmattning.
Nu är det upp till rollpersonerna att antingen
agera hjälpare i nöden eller agera hjärtlösa typer och lämna henne i vägdammet.
De bör se till att hon blir tvättad, får något ätbart och nya kläder, och blir
undersökt av en helare. Febern ger med sig efter att hon vilat sig en dag, och
rollpersonerna kan ställa frågor till henne efter det. Hon presenterar sig
som Mintra Cron och kan berätta om slakten i sitt hem, och hur förföljarna har
jagat henne i flera dagar fram till nu. Hon känner igen Terrak och de andra som
medlemmar av klanen men vet inte vilka de är till namnet. Om rollpersonerna
frågar om hon vet varför gården blev anfallen blir hon mer tystlåten,
men kan fås att berätta om sin kusin Nurmor efter lite lirkande. Hon vet
förstås att han är fredlös; det var hennes mors beslut att ge honom en fristad
och ingen motsatte sig det högt.
Under tiden färdas Nurmor bort från området och siktar på att försöka ta sig
till Taarwor. Färden går ganska långsamt eftersom han håller sig gömd dagtid
och endast reser efter mörkrets inbrott. En resenär med normala kläder men
ingen packning väcker en del nyfikenhet, och han har en lätt skada i ena benet.
Till folk som frågar säger han att han blev anfallen av stråtrövare; det är
allmänt känt att ett band av sådana har setts i trakten. Han går först en
omväg uppe på bergen och fortsätter sedan söderut längs Veihmniihl. Om ingen
hinner upp honom når han Waloars Härd efter fyra dagar, och beger sig vidare
västerut kvällen därpå. Ett par dagar senare når han Caaribolds land där han
känner sig något tryggare, och stannar ett tag i byn Irwere för att vila upp
sig inför den fortsatta resan.
Ungefär samtidigt som Mintra tillfrisknar blir massakern känd i Geeliew då
Terrak och hans kamrater söker upp klanhövdingen. De berättar att de funnit
familjen mördad och såg Nurmor och Mintra fly därifrån tillsammans. Kirano Ari
drar av detta den naturliga slutsaten att jäntan och hennes fredlöse kusin har
ett kärleksförhållande, och dödade hennes föräldrar och bror i vredesmod när
dessa motsatte sig det. Terrak åtar sig uppdraget att döda Nurmor och infånga
Mintra för att föra henne till tinget - fast han har förstås inte den minsta
tanke på att ta någon av dem levande.
Fortsättning
Rollpersonerna bör upptäcka att Mintra är eftersökt ganska snabbt om de ska
kunna skydda henne; det tar inte lång tid för Terraks kumpaner att få reda på
var hon befinner sig. Hon förstår genast - om rollpersonerna inte gör det -
vilken krissituation hon står inför. Även om hon skulle vittna om massakern på
tinget så står hennes ord mot deras, och hennes ord väger just nu fjäderlätt
mot betrodda män som Terrak. Rollpersonerna själva har förmodligen setts
tillsammans med henne. Folk kommer då att anta att hon har hyrt in några
skumma hårdingar för beskydd.
Om rollpersonerna bestämmer sig för att hjälpa
Mintra bör de inse att de först måste se till att få ut henne ur staden. Att
gömma flickan i Geeliew är bara inte hållbart i längden, och de kan inte ge
sig ut på vedergällning mot Terrak och hans släktingar när de inte har några
bevis mot dem. Utanför staden har de dessutom bara jägarna och enstaka boldager
att oroa sig för, medan de inne i Geeliew även måste akta sig för upprörda
stadsbors och khelinners skarpa ögon. De måste gå försiktigt tillväga för att
inte bli tillfångatagna, vilket i så fall torde sluta riktigt illa.
Troligen skulle det enda andra sättet att komma åt mördarna vara att finna
Nurmor och låta honom vittna tillsammans med henne (fredlösa har ingen egen
rätt att tala på tinget, men kan göra det om en klanmedlem kräver det); bara
att de kommer till tinget frivilligt torde tala starkt för dem, och det borde
räcka för att åtminstone kasta konkreta tvivel på Terraks version av historien.
Mintra kan föreslå det om inte rollpersonerna tänker på det. Problemet är att
hon inte har en aning om vart Nurmor tog vägen; allt hon kan säga, med ledning
av hans bakgrund, är att han knappast skulle bege sig mot Geeliew. Att
söka efter honom uppe i bergen kommer inte att ge dem mycket mer än förföljare
i hasorna - SL bör dock undvika en slutlig konfrontation med Terraks grupp så
snart - men om de tänker på att fråga sig fram söderut märker de ganska snart
att många boende efter vägen känner igen Nurmor på en beskrivning och kan
berätta när och var de såg honom.
Möjligheten finns förstås alltid att envisa
rollpersoner försöker ge sig på någon helt annan strategi. De får i så fall lov
att vara rejält påhittiga om de vill ha något mer än en i längden fruktlös
katt-och-råtta-lek mellan dem själva och förföljarna. En sådan hjälper heller
inte Mintra; ju längre de håller sig undan, desto starkare blir allmänhetens
misstankar mot henne.
Om de ger sig av söderut men inte rör sig fortare
än ryktet sprider sig finns dock en risk att stöta på lokala rättskaffens män
efter vägen; SL har där gott om chanser att ställa till tumult inne på tavernor
och liknande. Terrak skulle dra sig för att göra något om rollpersonerna lyckas
korsa gränsen till Udeins land - och än mer om de tar sig över till Caaribold -
men skulle fortsätta att spåra dem. Om rollpersonerna inte varit snabba nog kan
dock Huggarklanen ha egna boldager ute på vakt efter dem.
Nurmor kan återfinnas på Irweres enda värdshus där han vilar upp sitt ben, om
rollpersonerna inte hittar honom tidigare. Väl där bör han inte vara särskilt
svår för rollpersonerna att finna, och de kan leta ganska ostört; byborna är
vana att se allt möjligt sorts folk passera för att besöka den närbelägna
stencirkeln. Nurmor är beredd att följa med rollpersonerna om de får honom att
förstå att enda utvägen för honom och Mintra att behålla livhanken är att vittna
inför klantinget. Om hon inte är med dem kommer han dock att anta att de är
utsända från Saaræ för att fånga eller döda honom, och kan vara svår att övertyga
om motsatsen.
Färden tillbaka blir inte alldeles enkel; de
inblandades signalement har vid det här laget spritts ganska långt och folk håller
utkik efter dem. Rollpersonerna kan inte färdas med maximal hastighet pga Nurmors
skada. Terraks grupp, som bör har kunnat spåra dem, bevakar dem nu på avstånd. Om
de märker att rollpersonerna reser tillbaka mot Geeliew inser Terrak vad de
planerar, och tar sina män norrut för att arrangera ett bakhåll vid någon
väl dold plats längs färdvägen där de kan konfrontera och likvidera dem. Han
föredrar att om möjligt göra detta när de kommit in på Saaræs land, ungefär
en dagsfärd från Geeliew, där han och hans kamrater har stöd av lagen.
Om det kommer till en sådan uppgörelse kan det
bli en hård strid; jägarna vet vad som står på spel om de förlorar och kommer
inte att ge sig eller fly om det inte är uppenbart att de blir dödade om de
fortsätter.
Upplösning
Om rollpersonerna lyckas ta sig förbi Terraks grupp och kommer till Geeliew
i ett stycke, så kommer stadsborna till en början att bara se dem som en grupp
skurkar. De måste alltså hitta ett sätt att göra sina röster hörda utan att
först bli attackerade. Det finns ett otal varianter på hur de kan tänkas agera här,
men SL bör låta stadsborna tänka först och anfalla sedan om rollpersonerna kommer
upp med någonting någorlunda genomtänkt. Att dra vapen och stridslystet ge sig
på boldager och khelinner som kommer rusande när de upptäcks får dem däremot
bara att verka mer misstänkta.
Om de övermannas och infångas med våld är de riktigt
illa ute eftersom ingen då kommer att lyssna på vad de än har att säga. Tinget
kommer att finna Nurmor och Mintra skyldiga för morden på hennes familj; han är
då så gott som död, och Mintra blir fredlös. Vad som händer rollpersonerna beror
på vad de gjort under tiden, men de kommer som minst att ses som de två mördarnas
hejdukar och bli fördrivna ut ur staden.
Om Mintra och Nurmor tillåts presentera sin version på tinget blir situationen
en annan; när tvivel väl kastats på Terraks grupp inser folk att det låter mer
troligt att jägarna skulle varit ute efter Nurmor - fredlös för mordet på Terraks
bror - än att han och Mintra skulle ha dödat sina egna nära släktingar. Då fler
detaljer kommer fram uppdagas sanningen efterhand, och om Terrak och hans kamrater
är vid liv döms de till fredlöshet. Nurmor är ju lika fredlös som tidigare, men
han tillåts ge sig av i frid och får med sig proviant och nya kläder för sin
insats. Mintra får hjälp av andra släktingar att ta hand om gården tills de har
hittat en make åt henne så att hon kan börja sitt liv på nytt. Rollpersonerna
blir även de skäligt belönade av klanen.
Oavsett hur det slutar kommer förvanskade vandringshistorier att berättas
vida ikring efteråt, om en fredlös som förförde sin egen kusin och fick henne
att dräpa sin familj, med en varierande mängd smaskiga detaljer.
|
Problematiskt
Detta scenario handlar främst om rollpersonerna själva, och i viss mån om
deras förflutna. Efter ett par andra äventyr i trakten har ryktet om de nykorade
hjältarnas stordåd fått fäste bland folk, vilket kan ge oanade konsekvenser...
Nedanstående situationer kan vara en början till en uppsjö incidenter för
rollpersonerna. Det vore knappast möjligt att använda samtliga, men de går i
begränsad mån att kombinera.
Grabben
| • | När rollpersonerna som bäst sitter och äter på ett värdshus
dyker en pojke upp vid deras bord. Han står där tyst och stirrar på dem med ett
saligt flin under det att de äter, och om någon visar honom den minsta
uppmärksamhet vänder han bort blicken och låtsas att det regnar. Om de ber
värdshusvärden fösa undan honom så ser de honom snart stå intill ytterdörren och
stirra än värre på dem på betryggande avstånd. När de senare går ut springer han
efter och håller ett avstånd på ca 40 meter, och om de stannar upp och vänder
sig om så stannar även han genast och stirrar upp mot himlen. På detta vis
kommer han att fortsätta färden tills någon av rollpersonerna börjar gå emot
honom; då springer han kvickt sin väg, men något senare ser de pojken igen.
Han vill inget särskilt, utöver att titta på dem, men om SL vill kan han
sedan dyka upp på något livsfarligt ställe mitt under ett äventyr. Skulle de rädda
hans liv kommer det ju inte att minska hans benägenhet att följa efter dem... |
| • | Som ovan, men pojken söker upp dem och erbjuder sig att bli deras
hjälpreda. Han vill bli en hjälte precis som dem. Om de säger åt honom att gå
hem berättar han med plågad blick att han inte har något hem; hans familj blev
uppätna av krooler (eller något annat lagom sannolikt), och ber med darrande
stämma att få följa dem på äventyr. Han hävdar att han ska bli en mäktig krigare
och viftar med sin dolk mot några fantasimonster. Han kommer att följa efter dem
och tjata vidare i frågan. Om de faller till föga och tar honom med sig
(som springpojke, för att hitta hans familj eller vad som helst) får de dock
problem lite senare. Han är verkligen föräldrarlös men bor egentligen hos en
släkting, en bondgubbe vid namn Erbas som har en gård ett par mil utanför
Geeliew. Livet där är hårt och slitsamt, men bonden är pojkens laglige
förmyndare och har bett bekanta att hålla utkik efter honom; om han ses
tillsammans med rollpersonerna kan de bli anklagade för barnarov. Tar de pojken
tillbaka till gården får han ett kok stryk och sätts i arbete, och rymmer igen
samma kväll för att söka upp dem igen. |
| • | Rollpersonerna möter pojken i Geeliew. Han frågar ganska mycket,
men är varken tröttsam eller påflugen utan verkar bara intresserad, och försöker
få dem att berätta om deras bravader (med fokus på strider och skattletande).
Efteråt säger han stolt att han vill bli precis som dem när han blir stor.
Någon dag senare ser de honom springa förbi, iförd en vacker ny skjorta
och med en stor brödkaka och en fläskstek under vardera armen. Lite senare hör
de ett par tanter tala om en hemsk rackarunge i trakten. Ytterligare någon dag
senare söks de upp av några surmulna karlar som säger att en ung spoling har
gripits efter att ha begått ett antal småstölder; han har även utfört farliga
busstreck mot folk och fä (kasta stenar på arga handlare från hustak, jaga in
gatpojkar i gränder med snubbeltrådar, etc; om möjligt saker som påminner om
något de själva har gjort). Han har sagt till karlarna att han ville bli som
rollpersonerna. De anklagas nu för att ha utövat ett dåligt inflytande
på pojken - inte direkt ett brott, men ganska illa för deras rykte. De bör
också inse att han riskerar att bli fredlös innan han fått manshår om han
fortsätter på sin inslagna bana. Vad gör de? |
Jäntan
| • | Dagen efter en rejäl krogsväng möts rollpersonerna av en
ung kvinna, som ser ut att vara i övre tonåren och är ganska vacker, ute på
gatan. Hon ropar ut en manlig rollpersons namn, springer fram - och går lös på
honom med naglar och små nävar medan hon högljutt spottar och skäller och
skriker: "Hur kunde du lämna mig?!" och "Tror du att du kan utnyttja mig som
någon leksak?!" Han blir inte av med henne om inte de andra rollpersonerna
handgripligen drar bort henne (eller om han drar vapen). Kvinnan hotar att
kalla honom inför stadstinget och kräva ett högt skadestånd, och andra åhörare
inom hörhåll nickar mumlande. Egentligen har hon aldrig träffat honom
förr, men ser en möjlighet att utnyttja hans berömmelse för att tjäna en slant.
Rollpersonen själv har förstås inget minne av henne, men minns överlag ganska
lite av vad han gjorde i fyllan och villan häromkvällen. Vad gör han nu? |
| • | Kvinnan kommer istället fram till rollpersonerna medan de sitter
på ett värdshus eller annan offentlig plats. Hon sätter sig hastigt i knät på
en av dem och slår armarna runt honom, säger högt: "Hej älskling!!" och ger
honom en lång tungkyss. Därefter går hon iväg medan hon sneglar bakåt med ett
förföriskt leende på läpparna. Hennes känslor är egentligen riktade mot en
skön yngling som sitter längre bort och ser det hela; hon har flörtat med honom
en tid och såg här ett bra tillfälle att göra honom svartsjuk. Det fungerar - så
fort hon har gått går han över till deras bord och kräver att få veta vad
rollpersonen har för slags förhållande med henne. Givetvis tror han inte på att
hon skulle ge sig till att kyssa någon som aldrig sett henne förut, och vid
minsta nedsättande ord om henne blir han rasande och utmanar rollpersonen på
tvekamp. Han ser inte ut som en svärdssvingare och är det inte heller; han
skulle vara helt chanslös i en väpnad duell. Vad gör rollpersonerna? |
| • | Den unga kvinnan har lyssnat lite för mycket på historierna om
rollpersonernas dåd och har fattat hett tycke för en av dem. Hon börjar följa
efter vartän han beger sig, släpper honom inte ur sikte och är allmänt
påfrestande. Hennes uppvaktning kan verka trevlig... ett tag, men det bör
framgå att hon försöker få hans hela uppmärksamhet hela tiden.
Hon hanterar det hela på ett ganska flickaktigt sätt, låter honom inte bli
fysiskt närgången, och jagar nitiskt bort andra kvinnor från honom. Om han
uppvisar irritation över hennes beteende ställer hon till melodramatiska
scener - bönfaller honom vid hans fötter att förlåta henne, lägger sig i
vägdammet och ropar hans namn, etc - och om han uttryckligen stöter bort
henne drar hon en dolk och hotar att stöta den i sitt bröst (hon kommer inte
att göra allvar av det). Allt inför en massa folk, givetvis. Bryr de sig inte
om henne vore det ändå skadligt för deras rykte att ha drivit en ung jänta
till att skämma ut sig, så de bör bli tvungna att försöka lugna henne med
hedern i behåll. |
Efter dessa händelser har nu rollpersonerna eventuellt en osnuten spoling
till kompanjon och/eller en omedgörlig jänta på halsen. Om SL vill kan dessa
även bli återkommande SLP i kampanjen.
|