---

Caarlaasia

---

Caarlaasia är ättens mest välkända plats, möjligen med undantag för Veloem. Folk i avlägsna trakter som bara hört talas om Sarokhela och kanske vet att det finns en stad någonstans som heter Geeliew, känner mycket väl till KhelinnOrdens heliga ö där Meenorek avslutade det Stora Kriget. (Namnet ’Caarlaasia’ betecknar egentligen själva ön, inte khelinnernas huvudfäste, men i dagligt tal brukar det användas om bådadera.)
     Fastän Caarlaasia är belägen mitt i Saaræs klanland är den Sarokhelas enda större neutrala territorium; klanen avsade sig sina anspråk på ön kort efter det Stora Kriget, och den betraktas idag som helgad mark.

Caarlaasia [Borg-ön (arkaisk ordform)] är en avlång klippö, ca 2×6,5 km, belägen omkring 1,5 km från sjöns norra strand och knappt två mil från Geeliew. Geologiskt sett är den egentligen en låg fjärde topp i Soorweammassivet som reser sig ur vattnet. Den är påtagligt brant och tvär - många har liknat dess utseende vid ryggen på en väldig simmande best - och det finns bara några få platser runtom ön som är flacka nog för att man ska kunna landstiga vid dem. Frånsett några små strandnära holmar är Caarlaasia den enda ön i Geelaamæ.
     Den är ganska kal och vindpinad, så utöver mossor och lavar finner man inte mycket växtlighet på dess klipphällar. Buskar och enstaka träd hittar ibland fotfäste i klippskrevor där jorden har lä för vinden. KhelinnOrden har även försökt anlägga små odlingar på några låglänta platser genom att frakta dit matjord utifrån, men med ganska magert resultat.  Djurlivet utgörs främst av fåglar; flera arter har häckningsplatser på de bortre delarna av ön.

Förutom KhelinnOrdens byggnader finns det inte särskilt mycket att se på Caarlaasia. Dess stränder brukar ändå få sporadiska besök av människor som tror sig kunna få närmare kontakt med Allfadern där, t ex unga krigare, barnlösa par eller geelbraager. KhelinnOrden tillåter sådana visiter men avråder folk från att försöka ta sig dit själva pga de svåra landstigningsförhållandena utanför hamnarna.

I gamla tider var Caarlaasia känd som Rahlia, ibland kallad Weocia, och hade inga bofasta invånare. Vid det flacka inlopp där KhelinnOrden idag har sitt södra färjeläge fanns en liten stuga som brukade användas som tillfälligt läger för Saaræs fiskare.  Enligt en gammal legend var öns östra del en gång ett fäste för Caareveldyrkande kvinnor som frammanade ffaligi och ondskefulla andar, tills en grupp digoner tog sig dit och lyckades få dessa väsen att vända sig mot kvinnorna själva. Man har dock aldrig hittat några lämningar av bosättningar på den delen av ön.

Klippön skrevs in i historien en natt år 709 då den unge boldagen Meenorek Lleworaan och hans kamrat Grimor Margel - samt två Caariboldkrigare vars namn inte har ihågkommits - förde bort Brondival Rhaloffaan och tog honom dit för Gudarnas Prov; en incident som inte bara avslutade det Stora Kriget utan sådde fröet till en ny (eller nygammal) samhällsordning på Khelataar. Det branta Sanningens Stup där provet ägde rum är idag en helig plats där khelinnerna varje år håller storslagna offerceremonier till Mont för att åminna om händelsen.
     Det bör dock påpekas att den skildring som gjorts populär genom Akiwor Labastican är dramatiskt överdriven. Sträckan mellan ön och Geelaamæs stränder är för lång för att de rimligen skulle ha kunnat simma över med en motsträvig fånge, och pga avståndet kan man inte bevittna och åhöra enskilda personer ute på ön ens från den norra stranden. I verkligheten stal de antagligen en båt för att ta sig dit. Krigarna som åsåg provet betraktade det antagligen från de låga uddar som kantar Sanningens Stup.

Efter KhelinnOrdens grundande tjänade den nybyggda saarluhnen i Geeliew som dess centralfäste under de första åren; det nuvarande huvudborgen började uppföras ute på Caarlaasia år 727 (varvid ön fick sitt nuvarande namn). Saaræklanen hade då flera år tidigare frånsagt sig ön och proklamerat den neutral mark. Den ursprungliga borgen var mycket mindre än dagens, som började uppföras först efter Meenorek Lleworaans död, men revs aldrig utan infogades i den senare byggnadens kärna.
     Grimor Margel, Lleworaans kamrat vid Gudarnas Prov, var KhelinnOrdens välkände förste ledare. Han kom från Taaragoar, som då fortfarande ingick i Ghelinpaa, och beskrivs av alla källor som en rättskaffens man med klart huvud. Själva idén om ett "Rättvisans Sällskap" brukar populärt tillskrivas Lleworaan, men till stor del var det Margels vision, för de två utformade tillsammans KhelinnOrdens organisation och syfte.  När han dog år 753 spreds hans aska utför Sanningens Stup. En populär historia bland khelinner hävdar att man vissa fullmånenätter kan se den gamle woralen stå vid klippans kant och blicka ner, på vakt mot Rhaloffaan om denne någonsin skulle komma upp från Wohlsaaræs djup.
     Inga stora förändringar har skett med borgen sedan den byggdes. En brand förstörde delar av den år 912, men skadorna var reparerade inom ett par år.

Anm: KhelinnOrdens saarluhner brukar ibland benämnas ’kloster’ [khe: erelaas]; khelinner och digoner bedriver visserligen ungefär lika mycket religiös verksamhet, men termen är strikt sett förbehållen byggnader ägda av Vishetens Sällskap. Vill man ha en motsvarande svensk term så är ’fort’ ett mer passande ordval (Världsboken kallar dem ’garnisoner’). Borgen [khe: caaras] på Caarlaasia är dock inte en vanlig saarluhn.

KhelinnOrdens huvudborg är ett av Khelataars mest fantasieggande arkitektoniska verk, konstruerad som en enorm kopia av en slimaloah, Ordens symbol.¹  Byggnaden planerades av den hyllade digonen Larækh Volnicat och har inspirerat förundrade besökare till en uppsjö av dikter och sånger genom århundradena. Genom sin konstruktion är den naturligt uppdelad i tre huvudsektioner:
     Den norra sektionen består främst av träningsarenor och lärosalar där de stationerade krigarna kan utöva vapenkonster och få teoretisk bildning (merparten av deras fysiska träning brukar dock utföras utomhus). Bland khelinnerna själva är dessa kända som ’Svettens Salar’. Den innefattar även tvätt- och badstugor samt verkstäder för underhåll och reparationer av deras materiel.
     Den sydöstra sektionen innehåller kök, matsal, sovsalar för ordenskrigare - fem bäddar per rum - och borgens lagerlokaler. Här finns också den stora offersalen där alla samlas varje morgon och kväll. I dess centrum står en stor stenstod av Allfadern, men av hänsyn till de khelinner som kommer från regioner där man ogillar gudabilder brukar den hållas övertäckt.
     I den sydvästra sektionen finns ledningens arbetsrum och bibliotek med Ordens samlingar av kartor och dokument. Woralen och varje mondal är tilldelade enskilda rum. Därutöver finns några rådssalar i varierande storlek, privata bostäder för woralen och mondalerna, samt ett antal gästrum.

¹	De tre axen står för KhelinnOrdens "odlande" av Allfaderns egenskaper, och symboliserar hans tre huvudattribut - rättvisa/mod/kamp, mandom och tid/död.  De tre stjärnorna tillkom senare; ledstjärnor för Ordens tre huvuduppgifter - vaka, bekämpa, försvara (se nedan).

Majoriteten av besökare som kommer till borgen är där för att utföra någon form av arbete; de flesta förstår att KhelinnOrden har annat att göra än att ta emot vem som helst som vill klampa in på ett krus vin för att se sig om. Dock finns det en liten men stadig ström av människor som önskar beskåda den heliga platsen och (i synnerhet) få stå vid Sanningens Stup. Khelinnerna har inget emot att arrangera en överskeppning och kort rundvisning för dem, men de måste anmäla sitt intresse i förväg vid saarluhnen i Geeliew; besökare som kommer oanmälda i egna båtar och vill landstiga blir artigt avvisade.

Borgen är förstås inte det enda byggnadsverket på ön. KhelinnOrden har två färjelägen för dagliga transporter till och från Geeliew och byn ••• i norr, samt en större fartygshamn någon kilometer bort längs Caarlaasias sydstrand. Det finns även ett antal utkiksposter och små rastbyggnader uppförda runtom ön för khelinner på patrull eller träningsmarsch.
     Enligt rykten fann man i slutet av 700-talet en avsides belägen skreva som ledde ner till en stor grotta inne i ön. Orden har dock aldrig bekräftat dess eventuella existens eller vad de i så fall fann däri. Sant är att det sedan den tiden står en liten men bastant stenbyggnad ungefär där öppningen sägs ha hittats, dit bara woralen och mondalerna har tillträde.

När man betraktar denna snart 300-åriga organisation är det viktigt att minnas dess starka koppling till woren och det ämbetets ursprung. Efter kriget fanns en stark allmän opinion för förändringar; den progressiva utvecklingen mot starka ättemakter hade fått fruktansvärda konsekvenser, och folket längtade till en återgång till direkt klanstyre - en renare och enklare värld, så som förfäderna hade levt - samtidigt som stämningarna var mer öppna än någonsin för ett mer gränsöverskridande samhälle. Lleworaan fann en lösning på detta dilemma i de urgamla, välkända legenderna om forntidens Mäktiga; nobla överhövdingar som likt Woribold av Minethar talade för hela folk, åtföljda av sina härar av rättrådiga krigare.
     Med detta som grund instiftade han den nygamle Mäktige, Allfaderns helgade ställföreträdare med makten att råda och vägleda Khelataars alla ätter utan att härska över dem. Hans andra åtgärd var att skapa en orden av rättfärdighetens krigare, direkt inspirerade av legenderna, som skulle vara Khelataars ädlaste kämpar, landets silver [khel-inn], och i Monts/worens namn vaka över fred och heder i landet. Dessa skulle stå utanför, men inte över, klanernas styre och följa deras förehavanden på det att allt sker i enlighet med Allfaderns vilja.
     Att rekrytera khelinnerna från "Meenoreks ätt" sågs vid den här tiden som en självklarhet, och Orden höll ganska länge fast vid att endast ha medlemmar från Sarokhela. Lleworaan själv kom att ångra det beslutet och argumenterade mycket på äldre dagar för att krigarna måste hämtas från hela landet, men rekryteringsrutinerna förändrades inte förrän efter Grimor Margels död. Därmed släpptes också många spänningar på väg att byggas upp mellan KhelinnOrden och, framför allt, klaner i Caaribold och Gooronib.

Det faktum att en orden tillägnad Allfadern även tar in kvinnor har satt myror (och ekivoka skämt) i huvudet på många genom åren, och det har funnits woraler som velat ändra på det. Lleworaan följde dock Elimor Wirdons gamla tes att endast Allmodern har enbart kvinnliga egenskaper, och menade att en kvinna mycket väl kan företräda fadersidealen om hon bejakar dem hos sig själv.
     Khelinner är tillåtna att gifta sig och skaffa barn, om de anses kunna ordna familjens försörjning som anstår en man utan att störa deras arbete för KhelinnOrden - kvinnliga khelinner som blir gravida sätts oftast på administrativ tjänst i saarluhnen. Ogifta khelinner får ha älskarinnor/älskare, men umgänge som bryter någons äktenskapslöfte resulterar i omedelbar uteslutning.

Organisation

KhelinnOrdens ledning består av woralen och mondalerna, vars främsta plikt är att samla in uppgifter och agera som woralens rådgivare. De kallas ofta ’Stora Rådet’ av khelinnerna, men det är ingen officiell term och de fungerar inte som ett egentligt råd; woralen har besluts- och vetorätt vid alla överläggningar och omröstningar. Ledningen har till uppgift att hålla Orden funktionsduglig och fattar alla övergripande beslut utan något direkt inflytande från lägre instanser - en organisationsform som är ganska ovanlig på Khelataar.  En av mondalernas viktigaste plikter är att sköta KhelinnOrdens ekonomi; föra räkning över dess gåvor och tributer, och distribuera resurser till de olika saarluhnerna.
     Under ledningen finns en enkel befälsordning hos det lokalt stationerade manskapet, ordnad efter geografiska ansvarsområden. KhelinnOrdens rangordning och numerär kan grovt räknat sägas se ut så här (i Khelatyyl har khelal- och myntaaralämbetena tidvis innehafts av en och samma person, men inte för närvarande):

Caarlaasia Woral (1) | Mondaler (ca 10)   Khelamhis Khelaryn Khelafoor Khelatyyl Taarwor Khelal (1) | Myntaaraler (4) | Taaraler (18) | Khelinner (180) Khelal (1) | Myntaaraler (3) | Taaraler (15) | Khelinner (150) Khelal (1) | Myntaaraler (2) | Taaraler (9) | Khelinner (90) Khelal (1) | Myntaaral (1) | Taaraler (4) | Khelinner (40) Sooral (1) | Worsoor (20) roterande schema

Anm: Det är inte ovanligt, även i publicerade produkter, att se de två befälsgraderna taaral [klan-ansvarig] och myntaaral [ätte-ansvarig] skrivna som ’tarall’ och ’myntaraal’. Detta är enbart felstavningar.

I praktiken ingår förstås fler personer än dessa i och omkring organisationen. Det finns alltid khelinner, i synnerhet äldre, som inte är ute i aktiv tjänst hos klanerna utan arbetar med rutinuppgifter i saarluhnerna såsom instruktörer, lägre administratörer eller allmän handräckning. Många khelinner har familjer som ibland, men långt ifrån alltid, lever i anslutning till makens/makans saarluhn. Dessutom finns alltid hjälpande händer i periferin; mondalerna samarbetar med kheligoner från Vishetens Sällskap, alla saarluhner har egna odlingar och en del boskap (i Caarlaasias fall belägna på fastlandet norr om sjön) som i första hand sköts av andra än khelinnerna själva, och de har ofta behov av att anlita smeder, stenhuggare och andra hantverkare utifrån.
     Förutom det permanenta worsoor-gardet i Taarwor, som står lite vid sidan om resten av organisationen, har vissa grenar av den speciella uppgifter. Det gäller t ex de som är stationerade i Eilapam, där man har en extra khelinngrupp för att bevaka den etniskt blandade och ganska oroliga fristaden, och khelinnerna i Amonin som tränas i marina strider för den Woriska Flottan. I Foorteer och Taarluhn finns spioner som i tysthet försöker ta reda på mer om tanganernas aktiviteter i Västlandet, men detta arbete utförs av frivilliga informatörer som inte själva är khelinner.

Verksamhet

KhelinnOrdens främsta syfte är att upprätthålla Allfaderns - och Meenorek Lleworaans - höga ideal genom att stå som förkämpar för heder, mod och rättvisa bland khelataarerna. I sitt värv räknar de in tre primära uppgifter:
     Vaka: Khelinnerna har egentligen inga militära mål att bevaka men fyller en viktig uppgift som utomstående ögon, som med opartisk blick kan bevittna (och senare vittna om) skeenden där de inblandade är subjektiva, eller som kan kliva fram och helt enkelt påpeka att ett dåd som håller på att utföras är orättfärdigt. Deras integritet i allmänhetens ögon är livsviktig för detta, för utan sin egen heder och oomtvistade neutralitet skulle Orden inte klara sig länge ute bland klanerna.
     Bekämpa: KhelinnOrden påtar sig gärna att bekämpa svåra (men opolitiska) hot mot sina värdklaner om dessa ber dem. Fredlösa stråtrövare och vilda djur som ofredar befolkningen är de vanligaste exemplen. För detta måste de förbli en obesegrad elit av mästerkrigare, både för att klara själva uppgifterna och för att klanerna skall hysa sådan tilltro till dem att de kan be dem om hjälp utan skam.
     Försvara: Man försvarar inte i första hand gränser och territorier - det sköter klanerna själva - utan de oskyldiga och de orörbara. Att skydda neutrala personer och heliga platser från övergrepp vid klankrig är den viktigaste uppgiften inom detta område. Det kan även innefatta att t ex eskortera långväga resenärer över farliga områden. Även för detta måste de vara en krigarelit, och de har ofta nytta av sitt klanöverskridande kontaktnät.
     Andra uppgifter inkluderar att erbjuda alla klanmedlemmar träning i vapenkonst (många släkter ser det dock som en hederssak att lära upp sina medlemmar i att hantera vapen själva) och att rekrytera nya khelinner bland de lokala ungdomarna.

Det är inte ovanligt att allmänheten även tillskriver khelinner andra av Monts attribut, och ger dem uppgifter därefter. De bjuds t ex ibland att delta i klanernas fruktbarhetsriter för att med sin manskraft stärka den lokala återväxten bland spannmål, boskap och familjer - i synnerhet kvinnliga khelinner anses ofta besitta mäktiga fruktbarhetsbringande egenskaper. Det har t o m hänt att barnlösa familjer bett en khelinn att befrukta hustrun, i hopp om att Allmodern skall välsigna henne om hon får motta säd från en Allfaderskrigare. Khelinner får dock absolut inte ge sig in på dylika äventyr utan godkännande från högre instans, efter öppet rådslag med familjens släkt.
     I sin egenskap av dödsbringare är Mont den som tar de döda från deras forna liv och återför dem till naturen, och khelinner inbjuds regelbundet att bevista klanmedlemmars gravbål för att försäkra den döde om en god och problemfri passage. Ibland ombeds de även att be över sjuka för att Allfadern skall låta bli att ta dem, men KhelinnOrden anser att sådana önskemål bör riktas till Lemina.
     Khelinnerna härstammar förstås från samma allmoge själva och har samma bild av guden med sig i bagaget, så även inom Orden är det ett ganska vedertaget ideal att en sann khelinn även ska vara upprätthållare av mogen manbarhet och somber dödsfrid. Deras heder och krigarmod kommer förstås alltid i första rummet, men det ger dem en livssyn som skiljer sig något från moderna militärers.

KhelinnOrdens syfte är intimt sammanflätat med worens, och han är den naturliga centralpunkten i många khelinners världsbild; att tas med i worsoor och få beskydda kungsgården är för dem en religiös upplevelse. Ibland slår det dock tillbaka på dem, för det kan vara ett hårt slag för dem om de sedan möter honom och upplever att han är en vanlig man. Detta är i synnerhet ett problem i dagsläget - det är en ganska vanlig åsikt bland gemene khelinn att Weirimus Grymerin inte är värdig att vara wor. Det har hänt att khelinner som hört talas om eller bevittnat hans olater har drabbats av håglöshet och depression, ibland även konkreta fysiska symptom som kronisk trötthet och muskelsvaghet. Vissa blir efteråt överdrivet nitiska och dödsföraktande, och vill ta sig an så många livsfarliga uppgifter de bara kan.
     KhelinnOrden är mycket tystlåtna om detta och försöker sörja för att inget kommer till allmän kännedom - officiellt står de lika obrottsligt bakom Grymerin som bakom alla worer före honom - men sooralen kan inte låta bli att oroa sig för att någon khelinn en dag skall bestämma sig för att worämbetets heder bäst försvaras om Weirimus dör...