---

Saaræ

---

Saaræ, Sjöklanen, anses allmänt vara den mäktigaste och mest inflytelserika klanen i Sarokhela. De är i alla fall med god marginal den mest välbesökta, och när folk från andra ätter talar om "mellanlänningarna" är det ganska ofta Saaræs folk som avses. Deras centrala läge är förstås den viktigaste bidragande faktorn till detta, men man bör inte förbise klanens utåtriktade mentalitet som gör dem till en tongivande röst inom ätten.  De har 5.100 medlemmar men samtidigt det till ytan minsta territoriet bland de fyra klanerna, så deras land är också den mest tätbefolkade regionen i Landet Mittemellan.  Klanens emblem är en roddbåt.

Även om det är höglänt är Sjöklanens land synligt mindre kuperat än deras ättefränders. De östra delarna består av hed- och slättmark medan de södra trakterna täcks av låga kullar som är ganska bördiga med Sarokhela-mått mätt. Det rinner en myriad av bäckar och små åar genom större delen av landskapet. Klanen saknar dock inte berg; i norr reser sig Weibrahre [’Weirbralure’; det Stora Barnet], det minsta av Soorweams toppar med en skarp och öde nordsida men en relativt flack sydsida. Den västra delen av klanlandet utgörs nästan helt av berget •••

Wohlsaaræ

Saaræs territorium domineras fullständigt av den väldiga Wohlsaaræ i dess mitt. Den är Sarokhelas med råge största insjö och mer än 80% av klanens medlemmar bor i anslutning till dess stränder. Då sjön föds av oräkneliga bäckar från de omgivande bergen är dess vatten klart och fiskrikt, men iskallt; att simma i det rekommenderas endast i grunda vikar och utlopp under soliga sommardagar. Sjöns botten är sluttande in mot centrum, där man uppmätt ett största vattendjup på ca 45 meter. Lokala sägner talar om mörka bottenlösa skrevor i dess mitt, bebodda av enorma men blinda vidunder. Såvitt man vet har ingen sett några sådana varelser - och den dagliga båttrafiken på sjön är ganska tät - men gamlingar berättar att det hände när de var små att fiskares nät ibland fastnade och trasades sönder ute på öppet vatten.
     I nordväst löper ett brett bergspass ner mot klanen Braamiirs land, och längs dess södra sida flyter Geelaamæ ut från Wohlsaaræ. Dess vatten är ganska lugnt eftersom den är uppemot ett par kilometer bred längst upp; den smalnar sedan av betydligt när den kommer ner på Khelamhisslätten. Utloppet är en mäktig syn när man passerar nerför den stora floden och ser •••s bergväggar stupa nästan rakt ner i vattnet vid den södra stranden. Hänförda barder har skrivit många sånger om platsen genom åren.

Veloem

Den sydöstra delen av klanlandet är Khelataars kanske mest ökända plats. Veloem, där mer än 2000 boldager stupade år 709, är ett stort platt område av öppen gräs- och buskvegetation. Folk från andra regioner som aldrig besökt den tror ofta att Dödsslätten i sin helhet är ett dystert, spöklikt område där ingen vill leva. Hela slätten sträcker sig dock över ett mer än 400 km² stort område, den är välbesökt av klanens jägare och det finns relativt gott om bondgårdar i dess utkanter. I det stora hela är Veloem ett ganska idylliskt och välmående landskap.
     Slättens centrum, nära platsen där slaget ägde rum, är däremot en trakt som befolkningen inte gärna vill besöka. Sommartid är den lätt att upptäcka eftersom det växer en särskild typ av röda blommor här, som man aldrig hittat någon annanstans. Själva marken skiftar i en rödbrun nyans och det sägs att den fick sin färg då den dränktes i de unga krigarnas blod. Digoner misstänker dock att jorden här hade den färgen redan före kriget; Veloem var då känd som Gaaroem [Rödslätten].

Det finns en uppsjö av sägner om Dödsslätten. De döda sägs hemsöka den för att fortsätta sin strid på Dödsdagens natt. Bönder boende i trakten säger sig ha kunnat höra klagande röster och skrik i kvällsvinden. Vissa hävdar att Brondival Rhaloffaan själv visar sig på slätten denna natt (men den åsikten är inte särskilt vanlig; han dog ju faktiskt inte här).  Dock anser även de lärde att Veloem har påverkats på ett osunt sätt av sin historia. Ffaluurer säger att slättens ande utstrålar vrede och förtvivlan, ett väsen som man gör klokt i att inte väcka, och geelbraager varnar för att utföra ritualer där; de påverkas av platsen på sätt som kan vara skadliga för magikern själv.

Saaræs tidiga historia är påtagligt blodigare än de andra klanernas. Någon gång under 300-talet hade Caaribolds urfäder splittrats upp i olika klaner efter att de spritt sig ut från nordväst över den södra Khelamhisslätten. Samtidigt hade folket som skulle bli ätten Gooronib kommit ner från norr och börjat ta dominans över slättlanden norr om Geelaamæ. Klanen Taarcaar [Stark Klan] rotade sig invid floden upp mot de östra bergen men låg i fejd med grannklanen Braamiir om markerna längre uppströms. Dessa hade sedan länge utforskats av jägare och vandringsmän, och det var antagligen välkänt att det låg en väldig sjö däruppe. Man visste att det på andra sidan bergen låg ett skogbeväxt land med välbesuttna främlingar, för klanen Taarbold i söder hade fått besök av deras handelsmän.  Någon gång vid den här tiden hittade så en man (som bara ihågkommits som ’Stigfinnaren’) en annan farled över bergen, förbi sjön. När både Taarcaar och Braamiir insåg hur värdefullt landet kring "den fjärran höga bergasjön" var, blossade fejden upp till fullskaligt klankrig. Efter en långvarig serie hårda strider avgick Taarcaar slutligen med segern, och etablerade kontakt med den avlägsna skogsklanen.
     Snart fann man även andra passager över bergen lite längre norrut, som ledde till andra främlingars marker. Övernattningsstugor byggdes upp längs de nya handelslederna, och det dröjde bara ett par år innan de första bosättarna slog sig ner uppe i höglandet; två familjer vid namn Wyrth och Entar byggde upp varsin släktgård på en udde vid Geelaamæs utlopp, på platsen där Geeliew idag ligger.  Det hela skedde dock inte utan blodsspillan, för Taarbold uppskattade inte att Taarcaar hade börjat konkurrera med dem om handeln med öst. På andra sidan bergen blossade liknande konflikter upp mellan de främmande klanerna. Ett antal klankrig utkämpades uppe på höglandet och karavanerna fick resa med ständig eskort av boldager - en tid fanns det t o m en särskild yrkeskår av "karavankrigare".
     Med tiden rotade sig klanen allt mer kring Wohlsaaræ. Östlänningarna hade också börjat befolka höglandet söderifrån, så efterhand möttes deras klanmarker någon dagsfärd söder om sjön, vilket kraftigt bidrog till att matta av spänningarna mot Taarbold - men istället skapade en del territoriella fejder med de nya grannarna. Efter ett par generationer var de båda nybyggargruppernas förhållande mycket gott, men nya konflikter växte långsamt fram inom klanen. Förutom bergslederna hade man också börjat resa längs floden och handla med byn Amonin som växte upp vid dess ände, och handeln var nu så framgångsrik att höglandet såg ut att bli klanens nya maktcentrum. Familjerna på deras gamla slättmarker, där man främst ägnade sig åt jakt, jordbruk och flodfiske, motsatte sig kraftigt att (bokstavligen) bli förbiseglade. Höglandsborna såg inget sätt att vända utvecklingen och ansåg att tiden helt enkelt sprungit ifrån slättborna; på höglandet var handel viktigare än jaktmarker. De inflytelserika höll många och långa överslätande tal om lojalitet och blodsband på Taarcaars ting, men det var en splittrad och oenig klan som såg 500-talet ta sin början.
     Gnistan kom när inflytelserika handelsmän framförde vad man redan länge tänkt uppe vid Wohlsaaræ, att tingen borde hållas i Geeliew istället för på klanens traditionella tingsplats vid Geelaamæs strand. Slättborna vägrade och anklagade upprört höglandsborna för att vilja reducera dem till att få tillhandahålla härbärge när mer välbärgade släktingar kom åkande på floden. Situationen diskuterades under flera år uppe runt sjön, och åsikten spreds att en brytning var tragisk men oundviklig; om slättborna inte ville acceptera utvecklingen så hörde man inte längre samman med dem. Efter ett två dygn långt rådslag vid familjen Entars gård i Geeliew fattades beslutet att bilda den nya Sjöklanen år 524. Wero Entar valdes till dess första hövding.
     Reaktionen blev våldsam. Röster på Taarcaars ting kallade höglandssläktena förrädare och tjuvar som ville stjäla klanens egendom, och boldager tågade uppför floden för att ge utlopp för slättbornas uppdämda vrede; man sade att om klanen skulle stympas skulle blod forsa från såret. Det korta men intensiva Frändekriget delade familjer och förbittrade gamla vänskapsband, men Saaræ avgick med segern över sin moderklan - fast till priset av sin hövding, som var en av de stupade. Slättborna tände ett symboliskt gravbål på sin tingsplats, där de proklamerade att klanen Taarcaar var död och tog sig det nya namnet ’Nocerfi’ [Jakt].

möten med Weirsiim och Taaragoar
Mörka tiden, kriget; Ymintrogna
trauma över krigsslutet

•••

Caariboldska krigarideal har levt vidare i en förkärlek för grupptraditioner - man anordnar stora tävlingar och dansmöten vid sjön o dyl.
Det Stora Kriget har även gett klanen ett par lokala traditioner av mer ovanlig sort; se ’Övrigt’ nedan och kapitlet ’Udein’.

I det underskott på män som rådde efter kriget förekom det evenemang på tingen där familjer, i konkurrens med varandra, presenterade sina döttrar inför de ogifta ynglingar som fanns tillgängliga. Flickorna fick i första hand försöka imponera på den potentielle fästmannen med kokkonst och hantverk och fördelaktiga arvsegendomar, men det hela är mest omtalat för de tämligen erotiska uppvisningar där flickorna dansade för ynglingen i en så lätt klädsel som deras familjer tillät - till namnet en demonstration av deras goda fysik, i praktiken en skönhetstävling med en make som pris.
     Dessa kvinnomarknader försvann efter någon generation när klanens könsfördelning hade utjämnats, men inte förrän de givit upphov till en lokal konstart. Mienerfi är en gracil ensamdans som utförs i en speciell dress med bar mage. Trots att den är aningen vågad ses den idag som en del av Saaræs kulturarv och många kvinnor i klanen är mycket skickliga på den. Alla siimluurer i trakten är utmärkta mienerfi-dansöser. De lokala barderna komponerar särskilda melodier för dansen, och vid ting och större högtider anordnas ofta uppvisningar (och ibland tävlingar) i den. Det är vanligt vid familjers äktenskapsförhandlingar att flickan, i enlighet med traditionen, dansar mienerfi för pojken och hans familj. Dressen har också påverkat Saaræs likväl som grannklanernas klädmode, varför kvinnor med bar mage är en vanligare syn i Sarokhela än någon annanstans på Khelataar.

Saaræs religiösa trauma efter kriget har bleknat bort med århundradena, men de utmärker sig än idag av en utpräglad Mont-dyrkan där han står högt över de andra gudarna, inklusive Lemina - i klanens riter förutsätts Allfadern vaka över allt som sker, Allmodern och de andra måste man kalla på. Goor och (speciellt i Geeliew) Vegirn ägnas också många riter, då de är viktiga för välstånd och handel, men det är främst från enskilda familjer. Fiskarna runtom Wohlsaaræ brukar offra till Æruun; han kallas lokalt Braaleesaaræ [Sjöfadern] och ses av vissa som en särskild undergud, en son till Æruun och Goor.
     Rykten om familjer på avsides platser högt uppe i bergen som i hemlighet ännu dyrkar Ymin brukar dyka upp med jämna mellanrum. De existerade under 700-talet men idag har inga bevis på några sådana setts på många generationer. Klanens officiella åsikt om Ymin är att han bara var en galnings fantasi, men av gemene man betraktas han ofta som en ondskefull realitet, ibland omtalad som Caarevels son eller make.

Tingen

     Tingsplatsen ligger strax utanför Geeliew, ca tio minuters promenadväg bortom erelaaset som man passerar på vägen dit. Den utgörs av en liten skogsomgärdad högplatå och har brukats för syftet sedan 500-talet. Mitt på området står ett upphöjt talarpodium av sten (ursprungligen byggt runt en Mont-staty som dock förstördes under det Stora Kriget) framför en öppen area. Den senare kantas av en halvcirkel av stenbänkar, där folk som står långt bak kan kliva upp för att se bättre. I områdets periferi finns gott om tältutrymmen med eldningsplatser där långväga besökare kan slå läger, och tingsplatsen har en egen brunn.

Hövdingen

Boldagen Kirano Ari har varit klanhövding i något över fem år. Han tillhör en av klanens mest inflytelserika familjer - hans far var hövding när han växte upp - och •••

Allmänt

Geeliew kontra resten av klanen...

Saaræ har ett 90-tal stridstränade boldager som snabbt kan rycka in vid oroligheter, och uppemot 250 övriga klanmedlemmar kan göras tillgängliga för strid efter en tid. Utöver dessa finns ett 30-tal man som arbetar som vakter åt handelsmän i Geeliew, som är bättre tränade och utrustade än gemene man men vars stridsfärdigheter sällan kan mäta sig med yrkeskrigarnas. Om ett klankrig utbryter erbjuder sig khelinnerna att ta över deras vaktuppgifter, men det varierar kraftigt hur många av dem som befinner sig i trakten; vissa tider kan majoriteten av dem vara ute på långa resor med sina arbetsgivare.
     Klanens höga levnadsstandard gör att många familjer har råd att både skaffa sig kvalitetsvapen och hålla sina medlemmar relativt vältränade, så även de vanliga gårdskrigarna är värda att frukta. De är som regel alerta och väl motiverade; även om man undviker att hetsa till strid själva är försvarsviljan mycket hög, och de vet att de har dugliga fränder med sig.

Den färgstarke Gelii Wekhooh är Saaræs främste kämpe och en av vapenmästaren Peræthairs gamla elever. Boldtaaren är lätt att känna igen med sin kalrakade hjässa och sina öronringar (ursprungligen kännetecken för ett uråldrigt krigarsällskap från den gamla Taarcaarklanen, ’Rahasoor’, som han drömmer om att återuppliva). Hans favoritvapen är en stridsklubba, vilket är ganska ovanligt i den här regionen, men han trivs med det och kan även nedkämpa de flesta med ett svärd om man skulle behöva.
     Gelii finns avbildad i Världsboken och figurerar även i första delen av serien Caarevels dolk; se Rubicon #5.

Liksom hos de flesta klaner bor den övervägande delen av Weirsiims medlemmar i enskilda gårdar, i små klungor av gårdar och i småbyar med mindre än 50 invånare. Sådana byar finns det mängder av i klanlandet, och en karta där de alla var utsatta skulle bli ganska prickig. De tas inte upp här så deras antal och placering är upp till SL.
     Sjöklanens med råge viktigaste tätort är förstås Geeliew. Staden är dock alltför stor för att kunna beskrivas här, utan har getts ett eget kapitel (se nedan).

Hjarpænde

Hjarpænde är med sitt 70-tal invånare klanens största by och ligger på nordsidan av Geelaamæs utlopp från Wohlsaaræ, tvärs över floden från Geeliew sett. Byn har en för sin storlek väl utbyggd hamn och kan själv ta emot reguljär skeppstrafik längs floden och över sjön, men den lever i mycket stor utsträckning på de resenärer som färdas mellan Geeliew och klanlandets norra delar. Dess affärsliv är centrerat kring färjan som korsar floden (i endera riktningen) en gång i timmen under dagtid. Restiden är ungefär 20 minuter.
     Invånarna i Hjarpænde är •••

Härunder samlas lokala detaljer av allmänt intresse eller som kan användas som grund för äventyr, men som inte passar in under någon av de övriga rubrikerna.

Änkedagen

Årsdagen för slaget vid Veloem högtidlighålls under högst allvarsamma former, i Saaræ såväl som i övriga Sarokhela. I Geeliew finns dock även en annan tradition i en helt annan anda. Högtiden ’Änkedagen’ uppstod någon gång strax efter kriget när de många unga hustrur som fanns kvar efter de stupade ännu levde. Dess ursprungliga syfte var antagligen välgörenhet till stadens behövande änkor, men har av senare generationer förts vidare i en alltmer modifierad form.
     På Änkedagen går unga kvinnor klädda i trasor och med sot i ansiktet runt stadens gator, jämrar sig och mottar små gåvor (som regel något ätbart) från de övriga stadsborna. "Trasorna" är dock inte sällan rena uppvisningsplagg som noggrannt sytts om och försetts med fransar, och sotet kan vara högst estetiskt applicerat. Deras jämmer stiliseras ofta till oo-ande körsång. Många "änkor" har också med sig "föräldrarlösa"; småflickor vars förmodat erbarmliga utstyrsel kan vara än mer kokett utförd, som på den här dagen ogenerat kan tigga sötebröd och karameller av de vuxna. Framåt kvällen kan många av kvinnorna, som upprepade gånger har blivit bjudna på vin, vara i tämligen uppsluppen stämning. Detta går förstås inte de unga männen förbi, och det brukar vara full aktivitet på stadens tavernor.
     Efter mörkrets inbrott finns det ett antal mer eller mindre vanliga seder anknutna till den här traditionen, t ex att en "änka" har rätt att begära en kyss av vilken man hon vill, och att unga män insmorda i kalk och sot (föreställande spöken efter de döda) följer efter dem. Nästa morgon ser man inte sällan bakfulla "änkor" och "spöken" diskret smyga ner från närbelägna höloft.  En anknuten senkvällssed som de äldre förfasar sig över men som hålls vid liv av ungdomarna, är ett improviserat skådespel där en "änka" plötsligt byter roll till Caarevel i förklädnad och försöker röva bort valfritt "spöke" från hans "änka", som ska försöka hålla honom kvar. Berusning och faktiskt rivalitet kvinnorna emellan gör ofta att det hela urartar i offentlig gyttjebrottning ute på gatan.

Änkedagen har ofta blivit hårt kritiserad för att göra festligheter av en tragedi och vanhedra förfädernas minne. Traditionen har dock inte visat sig lätt att utrota; den hålls i stort sett under ordnade former på dagtid, det är svårt för föräldrar att neka barnen att få pynta sig och tigga godsaker, och den är även ganska populär bland de vuxna.  Änkedags-firande förekommer dock knappast alls utanför Geeliew.