---

Udein

---

Udein, Huggarklanen, är med sina 4.200 medlemmar den klart minsta av Sarokhelas klaner, men på inga sätt den svagaste. Deras land ligger söder om de andras och har ett mycket strategiskt läge, vilket Huggarna genom århundraden har sett till att utnyttja.  Klanens emblem är en yxa.

För mer information om Udeinklanen, se kampanjen Tre vise män (se ’Länkar’).

Udeins land kantas av två stora berg, den skarpa toppen ••• i väst och det östliga ••• som är klart rundare och mer farbart. Längst i syd gränsar landet mot den stora floden Ægooraamæ där man kan blicka ut över de nordöstra trakterna av Ei Weir Menithi.
     Topografiskt sett består deras territorium i huvudsak av två breda bergspass mellan de här massiven. Det södra, som löper parallellt med floden, är sedan urminnes tider känt som Rynteer [Sydporten] och har alltid varit den främsta farleden mellan Khelamhis och Khelaryn. Den stora handelsleden Rahlbaniihl från Eilapam till Taarwor går genom Rynteer.  Det andra stora passet sträcker sig i nordöstlig riktning upp mot Wohlsaaræ. Det kallas Veihmniihl [Tvådagarsvägen], liksom handelsleden som löper längs dess botten; folk gör ingen åtskillnad på dem.

Klanens marker var en gång till stor del skogbeväxta, men man har avverkat hårt längs bergspassen. Då området var en av det Stora Krigets starkaste fronter startades ofta väldiga skogsbränder här i slutet av 600-talet, och fortsatt avverkning har sedan dess hindrat större obrutna skogsmarker från att få fotfäste. Dock finns det fortfarande gott om mindre skogar.

(Wilaamiils) bosättare från öst uppför Ægooraamæ, genom Rynteer, kontakt med Taarbold, senare Taarcaar. Klankrig mot (Taarwonir).
splittring om kontrollen över handelslederna
Stora Kriget; Mont-trogna

Eilapams betydelse för klanen, kontroverser

En del handelsmän från Eilapam kringgår Udeins tullar genom att frakta sina varor på Ægooraamæ och sedan landstiga hos Taarbold. Det är dock ett dyrt och omständigt arbete i sig, och de måste skicka ut tomma worrskärror att möta dem då dessa sällan går att ta med på floden. Krigsklanen försöker ändå uppmuntra detta genom att hålla nere sina egna tullar för flodfarare, vilket skapar fortsatt friktion mot Udein.

•••

Udein höll fast vid sin gamla tro under det Stora Kriget. De har måttlig förståelse för vissa andra klaners teologiska problem med att betrakta Allfadern som antingen det ena eller det andra, utan ser till att vörda alla hans aspekter med olika riter vid olika tillfällen. Jämfört med andra arrangerar klanen en ganska stor mängd religiösa riter, för de är noggranna med att ägna hela den Gudomliga Familjen sin dyrkan; Hjovi må vara mindre viktig för dem själva än Goor, men det bär sig inte väl att ignorera henne för den skull. Mer undanskymt inkluderar detta även riter till Caarevel - för att hålla Häxgudinnan lugn och få henne att hålla sig borta.
     Deras föreställningra om panteonet överensstämmer i stort med den som Vishetens Sällskap stödjer. De flesta släkter inom klanen föredrar dock symboliska representationer av gudarna framför mänskliga avbilder.

Tingen

Hövdingen

Narai Woorilem har varit Udeins hövding i arton år och har sett många kollegor komma och gå i grannklanerna.

Allmänt

Udeins släkter håller ca 70 man stridstränade och kan uppbringa omkring 250 fler krigare från gårdarna på någon veckas varsel.

Klanens boldtaar heter Tartzaal Bathari. Han har en vingård en bit utanför Innlaas, men tillbringar mer tid på resande fot, oftast för att bevaka gränsmarkerna eller hålla ett öga på trafiken längs Rahlbaniihl. Den bestämde krigaren sätter en ära i att hålla klanens territorium fritt från smugglare och främmande fridstörare, och han drar sig inte för att söka igenom en vagnskaravan bara för att handelsmännen bär fina mantlar.
     Det har historiskt varit ganska vanligt att Udeins boldtaarer har varit yxkämpar, och Tartzaal är inget undantag. Han är upplärd av sin far att slåss med stridsyxa och sköld, och fnyser nedlåtande kommentarer om "dansöser" som viftar med svärd på slagfältet. Hans egen vildsinta stridsteknik är inte särskilt vacker att skåda, men ett tränat öga kan se att han i första hand kämpar med hjälp av sin sköld (han är vänsterhänt); han använder den för att utmanövrera sin motståndare och skapa blottor, som han följer upp med dödligt blixtsnabba yxhugg.
     Tartzaals rykte är inte helt fläckfritt - det går rykten om att kvinnliga handlare från andra klaner har tvingats "betala tull" till honom ute i buskarna för att få föra sina varor genom landet. På tinget säger man att sådant endast är illasinnat prat som främmande handelsmän har spritt för att skada Udeins affärer, men många viskar något annat bakom hans rygg.

Liksom hos de flesta klaner bor den övervägande delen av Weirsiims medlemmar i enskilda gårdar, i små klungor av gårdar och i småbyar med mindre än 50 invånare. Sådana byar finns det mängder av i klanlandet, och en karta där de alla var utsatta skulle bli ganska prickig. De tas inte upp här så deras antal och placering är upp till SL.

Innlaas

Udeins främsta centralort är en småstad snarare än en by. •••

Innlaas’ invånare och omgivningar finns beskrivna i detalj i kampanjen Tre vise män (se ’Länkar’).

Abraanas

Denna by är vackert beläget i en dalgång sydöst om •••. Ur klanens eget perspektiv är den lite avsides, men den ligger vid en väg som löper från Saaræs östmarker till Eilapam, och tar emot ett stort antal resenärer. Byn har ett 70-tal invånare.  I Abraanas finns ett centralt beläget värdshus, en smedja och en handelsbod, samt ett antal kringliggande bondgårdar. En bäck rinner genom byn och mynnar ut i en liten grund sjö vid dess utkant. Förbiresande som vill tvätta av sig resdammet brukar rådas att ta ett bad där, vilket kan vara en genant upplevelse för resenärer från mer pryda regioner. Byborna själva använder sjön regelbundet.
     Värdshuset ’Örnens Näbb’ ägs av en 40-årig änka vid namn Grenda Meriew. Två duktiga barder som är tvillingbröder brukar ständigt vistas här. Hon kan tillgodose gäster med sovplatser och kost till ett rimligt pris.  Handelsboden drivs av Hirgor Manthniihl, en 65-årig gubbe som håller ett ovanligt brett sortiment för en landsbygdshandlare, men hans varor är inte av bästa kvalitet. Trots det är priserna 20% högre än normalt, utom på mjöl.  Byns smed heter Klontar Jaantar, en inte alltför skicklig ung man som vann smedjan genom tärningsspel. Hans yrkesförmåga sträcker sig till att laga plogar och hammare.

För mer information om Abraanas, se Lancelot Games’ Eilapam – Äventyrens stad.

Härunder samlas lokala detaljer av allmänt intresse eller som kan användas som grund för äventyr, men som inte passar in under någon av de övriga rubrikerna.

Waloars Härd

Sarokhelas största värdshus ligger inte i Geeliew, eller ens i någon tätort, utan vid vägkorsningen där Veihmniihl möter Rahlbaniihl en mil väster om Innlaas.  Det har anor från 600-talet, när handeln norrut började tillta. Innlaas hade redan växt upp en bit österut, men storbonden Wermahl Aethor såg allt fler resenärer gå över hans marker från tre håll, och insåg att hans familj satt på en blivande vägkorsning. Han anade att trafiken skulle fortsätta växa, så istället för att kämpa emot den började han erbjuda främlingarna mat och natthärbärge mot betalning. Huset hette ursprungligen ’Wermahls Härd’, men det byter namn varje gång en ny generation tar över det, så att namnet fortsätter ange dess nuvarande herre; i gamla dagböcker och reseskrifter hittar man ofta hänvisningar till "Tefalas Härd" eller "Miirmiens Härd". Idag går det under namnet Waloars Härd.
     Waloars Härd är klanens kanske mest välkända byggnad, välbesökt av resenärer från öns alla hörn. Värdshuset har växt under årens lopp, och förstörts ett par gånger, men släkten Aethor har stannat kvar. De äger all kringliggande mark; alla gårdar inom synhåll från värdshuset bebos av släktingar som förser det med livsmedel och förbrukningsvaror. Nyckeln till dess framgång är dels värdshusets utmärkta läge i korsningen mellan två vältrafikerade handelsleder, dels dess optimala avstånd till tingsbyn - Innlaas ligger lagom långt borta för att göra Waloars Härd till ett passande delmål för resenärer, men tillräckligt nära för att göra det olönsamt att sälja andra varor här.
     Själva värdshuset är en bastant stenbyggnad i två våningar, med en rymlig vagnsbod och en stor inhägnad där worrser kan gå och beta. Övervåningen upptas av en stor sovsal, samt ett par mindre rum för den som önskar mer avskildhet och har råd med det. Bakom huvudbyggnaden finns en liten badstuga vid brunnen om man vill tvätta kläder eller vaska sig utom synhåll för andra; för den oblyge ligger Ægooraamæ bara ca 20 minuters promenadväg från värdshuset.  Priserna ligger ca 10% över dem i Regelbokens prislista, men har man ont om bytesvaror eller mynt kan man även betala för sig med tjänster till huset, som tvätt, diskning och vedhuggning. Maten håller god klass och ägaren Waloar Aethor är generös med bröd och sås. Dryckerna som serveras består främst av ortens eget vin och öl.
     Förutom handelsmän och andra långväga vandrare frekventeras huset ofta av passerande klanmedlemmar som tittar in för ett mål mat - Waloar håller låga priser för folk från Udein - så det är en bra plats för resenärer som vill knyta lokala kontakter och höra nyheter från trakten.

Gastarnas spel

En gång varje år, på årsdagen av slaget vid Veloem, hålls en stor bolltävling mellan Saaræ och Udein. Matchen slutar alltid oavgjort, och anledningen är följande legend:

År 717, åtta år efter slaget vid Veloem, var några pojkar från Udein ute och spelade boll på vägen en bit bort från sin by. Det var sent på kvällen och de skulle egentligen ha gått hem för länge sedan, men de ville spela en stund till.  Då hörde de ett stönande och suckande bortifrån vägen, och till sin fasa såg de en hel hird komma vandrande längs vägen; en spökhird, ledd av Saaræs berömde boldtaar som stupat nesligen under slaget.
     "Undan spolingar!" rosslade boldtaarens gast, "Jag har svurit vid mitt svärd att vinna över Huggarklanen, och inte ens Mont ska få hindra mig!"
     De flesta pojkarna blev livrädda, men en käck gosse sade:
     "Pytt så; du och dina krigare är alltför slut för det, det tog ju er hela åtta år att kräla hit."
     "Reta inte min vrede, spoling!" sade boldtaaren. "Åtta år har det tagit oss, för bara på årsnatten får vi vandra, för det är Sorgens Natt. Släpp fram oss nu!"
     "Ånej!" sade pojken, "ni skulle bara göra bort er än mer. Jag slår vad om att ni inte ens kan besegra oss i boll."
     "Topp det!" rosslade boldtaaren, "men om vi vinner måste ni släppa fram oss!"
     "Topp" sade pojken, "men om vi vinner måste ni återvända till er tingsplats och erkänna er besegrade."
     Nu fanns där en annan gosse med mer vett och mindre mod än den förste, och han hade liten lust att spela boll mot dödingar, så han sade:
     "Vänta nu, när folk av skilda klaner spelar boll, då måste man ha en oväldig domare, annars blir det bara bråk; så mycket har jag sett när jag följde far min till ättetinget."
     För han hoppades, se, att eftersom det knappast fanns någon oväldig domare där, så skulle de slippa spela.  Men då hände det sig att just i det ögonblicket kom en vandrande bard gående längs vägen, och han var mitt uppe i ett skaldstycke, så han såg vare sig pojkar eller spöken förrän han var mitt uppe bland dem.
     "Här har vi en domare" rosslade boldtaaren och grep tag i bardens arm med sina iskalla fingrar, "Döm oväldigt, sångare, annars ska du få känna på min vrede!"
     Och barden hade inte annat än att lyda.
     Så de spelade. Nu var pojkarna visserligen duktiga, men många boldager låter dagar utan klanfejd gå genom att spela boll, så vad natten led fick dödingarna övertaget. Barden såg det, men tordes inget säga.
     Så när gryningen närmade sig och lärkan varsnade om Thyliab Ljusbringaren, som får alla spökens skuggor att blekna, då vände sig boldtaaren till barden och skrek:
     "Nå, domare, vem vinner!"
     "Ingen" svarade barden " en hand mål till er, en hand mål till dem."
     "Jag räknar fler mål än så" skrek gasten, för nu började han blekna.
     "Jag ber om ursäkt, boldtaar" sade barden, "men jag har vakat hela natten och har en visa i huvudet; fler än en hand mål har jag inte sett."
     Och så gick solen upp.  Men varje år kommer boldtaaren och hans hird tillbaka, och varje år spelar de boll mot Udeins pojkar, och varje år slutar det oavgjort.

Nuförtiden är "spökena" utklädda karlar från Saaræ, och "pojkarna" är snarast unga män, även om vuxna karlar inte gärna kan visa sig på sådana upptåg med hedern i behåll. Ingendera sidan vill att gastarna ska vinna, så man håller fast vid seden att domaren tittar åt annat håll, men rent inofficiellt gör klanen Saaræ sitt bästa för att vinna matchen; dels bara för sakens skull, dels för att man är rädd att faktiskt reta sina förfäders spöken. Det inofficiella resultatet - man får aldrig tala om hur det egentligen gick, spökena kan höra en - är något man tyst skryter med under resten av året sedan. Det vanliga är att vinnaren viftar med så många fingrar som antalet mål man gjorde i luften.
     Domaren måste vara en främling, och det är roligast om han inte har hört om seden förut. En grupp "spöken" från Saaræ, unga busar nedsmetade med rödbetssaft och aska, kidnappar en gårdfarihandlare, bard, digon eller annan lösdrivare och drar iväg honom till vägskälet. Bägge sidorna försöker "muta" domaren genom att bjuda honom på stora mängder alkohol vilket snart resulterar i att han är inkapabel att utföra uppgiften (vilket är meningen).
     Så varför vinner inte de levande? Dels sägs det ju i legenden att spökena faktiskt var bättre på att spela boll, och när de bägge klanerna blev allierade ville man inte skämma ut boldtaaren totalt - även om han framstår som hemsk i legenden hade han så mycket heder att han inte anföll en grupp försvarslösa pojkar som var det enda hindret för hans hird att nå Innlaas och fullfölja sin ed - så man kan inte vara hur elak som helst med honom. I senare tider har man förstås resonerat så att om någon gång Udein skulle vinna skulle ju seden ta slut, och man skulle missa en chans att få vara uppe hela natten och ha roligt.

Khelataarer spelar boll på många olika sätt, men i Sarokhela gäller Mynsonib-regler: Man får inte röra vid bollen med händerna och fötterna utan använder armar, knän och huvud. Det finns ett mål, och ingen får stå i det, även om man gärna håller ett par man i närheten. Planens gränser är ganska diffusa, men om bollen hamnar utanför går den över till det lag som inte hade den sist; varje lag har en "hemmabas" (t ex en sten eller ett träd) ungefär lika långt bort från målet där bollen startar från i dylika fall. Det är tillåtet att tackla motståndaren, men man får inte röra vid honom med vare sig händer eller fötter; inga grepp, sparkar eller slag. Den som gör det sistnämnda åker ut tills motståndarlaget gör nästa mål och motståndarlaget får bollen.