---

Taaragoar

---

Taaragoar, Vildsvinsklanen, har 5.500 medlemmar och är bara aningen mindre än Weirsiim. De är en stor klan som bebor ett stort område, men många av dess medlemmar har endast begränsade kontakter med omvärlden då de bor i ganska avsides belägna trakter.  Klanens emblem är ett vildsvin (ofta bara ett vildsvinshuvud).

Klanlandet är långsmalt och liksom hos Weirsiim uppdelat i flera regioner med olika sorters terräng, men nästan genomgående kuperat. Till ytan består större delen av deras land av två berg; Weiluume [’Weirluugeeme’; den Stora Modern] i väster, Soorweams mellantopp, är det mindre men högre av de två. Liksom hos Weirsiim är berget glest befolkat och de som bor på västsidan har mycket oregelbundna kontakter med resten av klanen.
     Det lägre Færmenith [Kristallberget, Glasberget] i nordöst är långt och flackt, och täcker nästan halva klanlandet. Det har fått sitt namn av att det är rikt på bergskristall. Fler personer bor här än på Weiluume och dess bortre östsida är inte lika isolerad, främst på grund av en kopparfyndighet som gör flera släkter mycket välbärgade. Det är dock ett problem för klanen att man inte har lyckats hålla områdena nedanför dess nordvästra och norra sidor; Weirsiim har framgångsrikt kunnat lägga anspråk på all mark fram till själva berget, så alla resor i Taaragoars norra territorier måste ske uppe på slingriga bergsvägar. I norr sträcker sig Færmenith ända fram till Rahlsaaæs stränder där det stupar nedåt ganska kraftigt, så det är inte möjligt att resa med vagnar till sjön utan att gå över Fredsklanens mark - ett faktum som gett upphov till många krig mellan de två klanerna.
     Færmeniths sydvästsluttning planar ut i ett långsträckt, kulligt område med stenig men fullt odlingsbar terräng. Väster om den finns de södra delarna av den stora dalgång som fortsätter norrut in i Weirsiims marker. Taaragoar kontrollerar även de södra delarna av skogen Aamynsaa som täcker större delen av dalen.
     Söder om skogen ligger en stor region av höglänta hedar. Delar av dessa är ganska platta och jordmånen här är den bästa i klanlandet. Här och där finns också mindre barrskogsområden utspridda bland hedarna.

Bland folk i Mynsonib är det inte ovanligt att tro att Taaragoar härstammar från deras ätteklan Taarwonir (det finns t o m en barnsaga om det, ’Fader Björn och lille Vildsvin’, som talar om ett sådant förhållande i symboliska termer). Det stämmer att det fanns nybyggare från den nuvarande Björnklanen i regionen under 300- och tidigt 400-tal, men Taaragoars verkliga ursprung är mer komplicerat - och geografiskt sett mer osannolikt - än så, för deras förfäder kom från Ghelinpaaklanen Taarathor.

Man tror att folk har mötts och bytt varor vid sjön Rahlsaaræs stränder så långt tillbaka som på 200-talet. Under århundradet därpå växte den fram som en riktig handelsplats när avlägsna bosättare längs Rahagaamæ hörde talas om handel kring sjön vid flodens källa, och började följa den uppåt. Då folket kom från norr och öster höll sig dessa resenärer till flodens östra sida, och frånsett enstaka jägare var det vid den tiden inte många som brydde sig om det höglänta vildlandet väster om sjön - eller berget som stupade ner i vattnet på dess sydvästsida.
     Detta ändrades någon gång under det sena 300-talet när en ung man vid namn Miirat begav sig över Rahlsaaræ för att jaga vildsvin i de västra utmarkerna, men aldrig återvände. Hans mor, änkan Ranea den Tålmodiga, blev bestört över sonens försvinnande och svor på att hon skulle vänta på andra sidan vattnet tills hennes son kom tillbaka. Hon och hennes dotter Miram korsade sjön och byggde med släktingars hjälp upp ett litet hus där. De levde där i flera år, odlade marken kring huset och hjälptes av fränder som kom över i båtar, men de fann aldrig ett spår efter Miirat. Miram vägrade flytta tillbaka när hon blev giftasvuxen, och tog sig istället en make som bosatte sig med dem. Därmed grundades den första familjen väster om Rahlsaaræ.
     Natten då hennes första barn föddes fick Miram en vision; hon såg Miirat lyfta ett vildsvin över ryggen och vandra söderut längs bergets västsida. Hon ansåg att detta var ett tecken från hennes bror. Den sommaren hade Taarathor fått dåliga skördar och många fruktade hungersnöd framåt vintern. Då släktingar fick höra talas om Mirams dröm beslöt flera jägare att trotsa faran och följa Miirat söderut i vildlandet - och de kom tillbaka med rikliga byten av vildsvin. Snart bosatte sig flera jägarfamiljer väster om sjön och inom några decennier hade ett stort antal nya bondgårdar växt upp här. På bergets östsida började Dalklanen få konkurrens av bosättare från söder (klanen Taarwonir) och Taarathor gjorde inom kort anspråk på hela Færmenith med omnejd.

Dock hade man nu upptäckt att höglandet även var på väg att befolkas av främlingar från norr; Weirsiims förfäder. De territoriella fejderna med dem blev politiskt känsliga, för deras klanfränder från slätten var en välkommen ny handelspartner vid Rahlsaaræ. Det sistnämnda var inte en viktig fråga för de västra släktena som började känna sig alltmer isolerade från sina släktingar på andra sidan berget. Problematiken gjordes extra tydlig av klanens namn; många västliga agitatorer gjorde ett stort nummer av att de räknades till "Dalklanen" fastän de ju var högländare. Taarathor lyckades ändå hålla samman under högljudda bråk genom hela 400-talet, trots att frågan om en utbrytning blossade upp varje gång ett år av dåliga skördar påminde höglandets folk om att de hade större nytta av jaktmarker än av handelskontakter.
     I det nya århundradets början fick så en annan händelse en avgörande betydelse då en ung kvinna vid namn Æinane Droni gick med i Vishetens Sällskap. Hon blev satt att assistera i ett stort arbete med att kartlägga forna släktskap för att fastställa klaners ursprungliga band med varandra, deras ätter. Detta nya begrepp spreds som en löpeld genom höglandet när yngonen berättade om det för sina släktingar - idén att man kunde lämna en klan och samtidigt behålla sitt släktband med den, ryckte undan alla argument för att förbli medlemmar av Dalklanen. År 512, mindre än ett år efter att ätten Ghelinpaa blivit officiellt fastställd, grundades Vildsvinsklanen vid en stor offerceremoni ledd av Æinane på Rahlsaaræs strand. Mirams ättling Amidar Fooralur valdes att bli dess första hövding.

Den nya klanens första decennier kantades av motgångar. Deras land nådde nu ner till Aamynsaas dalgång, men nybyggare från den rivaliserande klanen i väst hade också börjat slå sig ner där. Taaragoar, som ville ha hela skogen, slogs tillbaka i en serie klankrig om den och tvingades avstå sina anspråk på merparten av regionen. En tid efter det gjorde sig även segrarna fria från låglandet och bildade klanen Taarweam.
     Krigen avstannade inte där; tvärtom. Då Taaragoar var blockerade västerut expanderade man istället mot söder under det senare 500-talet, men fann efterhand att landen bortom de södra hedarna sedan länge var befolkade av ännu en annan klan - Saaræ. Taarweam hade redan börjat lägga beslag på de sydvästra bergsområden som gränsade mot Sjöklanens territorier. Vildsvinens klanland bestod ännu mest av berg, och mängden tillgängliga nya marker hade plötsligt tagit slut.  Det var inte en acceptabel situation; Taarweam var inte större än Taaragoar men förfogade över ett långt mer vidsträckt och varierat område. Alla fria marker blev nu föremål för häftig konkurrens mellan de båda klanerna, det hetsades till krig på tingen, och från Taaragoars smedjor kom en ström av nya skarpa klingor. Mindre fejder trappades upp till väpnade krig och 600-talets början blev en tid av blodsspillan - och av segrar. Rivalerna utkämpade fem krig åren 602-603, varav Taaragoar bara förlorade ett. Efter att ha tillskansat sig de södra delarna av Aamynsaa pressade Vildsvinen vidare västerut och drev bort grannklanen tills man i det sista segerrika kriget erövrade berget Weiluume, och därmed kapade Taarweams förbindelser med Saaræ; Taaragoar var nu Sjöklanens enda granne i norr.  Den väldiga segerfesten efteråt är omsjungen än idag, inte minst för att handelsplatsen som så småningom blev Rynimæ grundades i samband med den.

Då de krigiska stämningarna lugnade sig började Vildsvinsklanen istället bygga upp sitt välstånd och fortsatte med det under större delen av 600-talet. Saaræ visade sig vara en värdefull kontakt, och ändringar i maktbalansen mellan klaner uppe i norr gjorde Taaragoars tillgång till Rahlsaaræ mer lukrativ än tidigare. Den ökade handeln i norr medförde ökade kontakter med resten av ätten, vilket fick de unga att i högre grad blicka utåt och betrakta sig som en del av Ghelinpaa. Færmenith fortsatte dock att skärma av Taaragoar från dess fränder, så den drogs inte med i den nya tidens stämningar i samma utsträckning som många andra. Traditioner och gamla lojalitetsband kändes måhända lite ålderstigna, men man var inte beredda att förkasta dem.
     När det började talas på höglandet om ruunigonens epokgörande skrift, uppfattade Vildsvinen alltså det hela som en ganska stollig teori. De gamla gudarna fortsatte ju att bringa dem barn, byte och skördar, och man hade svårt att se på vilket sätt en ensam övergud bättre skulle motsvara den verklighet man såg omkring sig. Tyvärr greps båda grannklanerna av det här nya vanvettet, så när stämningen blev mer hotfull fann sig Taaragoar omgivet av ovänner medan ett högt berg reste sig mellan dem och deras allierade ättefränder.

Utgångsläget var det sämsta tänkbara när det Stora Kriget bröt ut, särskilt i de västra delarna där klanens territorium låg mellan två fienders länder. Till deras lycka dröjde dock den väntade stora attacken mot Weiluume, och Saaræ drog tillbaka många krigare från gränsen när de anfölls i söder och öster, så Taaragoar fick lite andrum tills vänner från Ghelinpaa och Mynsonib hade hunnit ta sig genom bergspassen.  Dock kunde den första respiten inte i längden uppväga klanens ofördelaktiga position. Nordlandets horder vällde in från norr och sydväst, och mötte Sydlandets krigare mitt i hjärtat av Taaragoars land. Fält och hela byar stod i brand tills hela hedlandet efter några år blivit i princip obefolkat, ett ingenmansland av ruiner där bara stridande trupper rörde sig. Barn och gamla lyckades i många fall fly upp på Færmenith (ofta efter att ha gömt familjens värdesaker; man kan än idag hitta nedgrävda skatter i hedarna) men förlusterna av folk i arbetsför ålder var fruktansvärda. De flesta som höll stånd gjorde det i norr, där det höga berget gav försvararna taktiska fördelar. Genom att hålla undan Taarweam från de översta delarna av Rahagaamæ fick man också ständiga tillskott av trupper från öst som tog sig över floden. Även där var dock klanen svårt decimerad innan kriget till sist ändades - det var ganska få krigare från Taaragoar som alls kunde ta sig till slaget vid Veloem.
     Klanen var svårt sargad efter kriget och skulle antagligen ha förtvinat om det inte varit för att den tillhörde den segrande sidan. Taaragoar som förblivit trogna Allfadern plågades aldrig av någon kollektiv skam - men det gjorde deras grannar. Det var en lätt sak att få tillbaka alla territorier som gått förlorade under kriget. De skuldtyngda Taarweam bidrog med viss hjälp att återuppbygga skövlade gårdar, och Saaræ gav Vildsvinen fritt tillträde till Rahagaamæ utan tullar eller kontroller. Däremot fick de inte mycket stöd från öst. Ätten hävdade att man redan hade hjälpt klanen genom att sända dit trupper under kriget, men Taaragoar började se det gångna decenniet i ett annat ljus; att se till att fronten inte kom längre än till höglandet framstod i efterhand snarare som ett sätt för de andra Ghelinpaaklanerna att skydda sina egna gårdar. Vid ett gemensamt rådslag i Geeliew visade det sig att de andra höglandsklanerna hade börjat få liknande tankar...

•••

Marlaas
Förluster i krig om Færmeniths närområden, mot både Weirsiim och Taarathor

situationen gentemot Weirsiim; utestängda av W från Rahlsaaræ, utestänger W från Wohlsaaræ
Laasehn Mien Laasehn

Vildsvinsklanen som helhet lever i en mycket Sarokhela-centrerad värld. De håller regelbunden kontakt med de närmaste ättefränderna, i synnerhet med Weirsiim, men i andra riktningar ser de bara höga berg och tenderar - åtminstone i klanlandets inre delar - att inte fundera särskilt mycket över vad som händer bortom dem. Detta ointresse för omvärlden har bidragit starkt till att isolera de klanfränder som bor på de bortre sidorna av Weiluume och Færmenith.

Attityder

Taaragoars folk har en torr och lite cynisk syn på tillvaron. Naturen skänker ingenting gratis, så hårt arbete är en förutsättning för livet självt. Arbetet kan utan förvarning raseras av stormar och häftiga skyfall, så man är vana att inte ta någonting för givet. Vildsvinen är inte särskilt filosofiskt lagda utan hyllar flit och ihärdighet över intellektuella drömmerier. En typisk detalj i deras livsattityd är att de gör stor skillnad på vardag och högtid; deras ting och offerfester är synnerligen uppsluppna - och alkoholhaltiga - tillställningar. Vissa klanmedlemmar går så långt som att ta sig ett "gladnamn", ett alias som bara används vid festliga tillfällen, för att skilja den de är då från deras vardags-jag.

Folket har en konservativ syn på traditioner och värderingar. Gamla seder är till för att hedras, och den som inte gör det tappar status bland de sina. Varje gård har ett självskrivet överhuvud, liksom varje by har en informell "byhövding" som brukar samla de andra byborna till regelbundna rådslag. Familjerna håller samman mycket hårt, och när brott begås tas de ganska sällan upp vid klantinget - det är mer vanligt att de tas om hand lokalt inom släkten eller byn.
     Merparten av alla giftermål arrangeras av brudparens äldre släktingar. Klanen är omtalad för en sed att förlova par vid ung ålder; den är numera inte särskilt vanlig här heller, men man kan på sina håll fortfarande hitta förlovade barn som ännu bara ser varandra som lekkamrater. Det är viktigt att de knyter band till varandra, så när de blivit lite äldre uppmuntrar förutseende föräldrar dem ibland till förtroliga möten efter mörkrets inbrott... även om det ibland resulterar i att man måste ordna ett bröllop i all hast.
     Klanens medlemmar har inte för vana att visa sig lättklädda, i synnerhet inte uppe i bergen. De har en pragmatisk syn på sina kroppar och bryr sig inte nämnvärt om någon ser dem tvaga sig, men att gå runt och avsiktligt exponera sig med bar bringa eller korta kjolar anses "onödigt" och genant för familjen (ungdomar väljer ibland lätt klädsel som ett sätt att vara upproriska, men brukar växa ifrån det).  Dock har religiösa faktorer skapat ett par undantag. Ceremoniell nakenhet förekommer i klanens fruktbarhetsriter, som även kan inkludera högst oblyga rituella procedurer; kulthandlingar är något helt annat än vardagligt liv och följer helt andra regler. På samma sätt är havande kvinnor smått heliga och står över vanligt pryderi, så en blivande mor kan med stolthet visa upp sin kropps framsteg för beundrande släktingar och bybor.

Trots ättens fredsälskande rykte är Taaragoars medlemmar ganska benägna att hetsa till vapen när en konflikt uppstår - i synnerhet mot Weirsiim, som man har en utpräglad hatkärlek till. De två klanerna möts ofta i relativt oblodiga strider med en udda stämning av kamratlig fiendskap, och umgås i fred under kärv kamratanda. Liksom dem tycker man om att ta krigsfångar; behandlingen av dylika från Fredsklanen (se ’Weirsiim’) är omtalad, men vissa Taaragoarsläkter erbjuder även fången att köpa sin frihet genom äktenskapserbjudanden, med sig själv eller någon nära släkting, och skaffar friskt blod till sin by på det sättet.
     Förr brukade besegrade motståndare från östliga klaner ofta köpas från segraren och tas till Marlaas där de fick arbeta av sin skuld vid dess koppargruva, men detta skapade starka protester på Sarokhelas ätteting då det påminde alltför mycket om slaveri.

Estetik

En poet i Geeliew beskrev en gång Vildsvinsklanen som "ett folk med sinnen av jord och torv". Taaragoars barder komponerar enkla, stillsamma melodier och skriver jordnära lyrik om ruskiga stormar och flickor som möter pojkar. Klanens konsthantverk känns igen på sin avsaknad av symbolik eller poetiska omskrivningar; gräsliga våldsdåd och mytologiska älskogsscener visas i konkreta avbildningar.
     Man dekorerar kläder och hantverksföremål i mindre utsträckning än i många andra klaner - åtminstone på sådant som används till vardags - och när man gör det, är det ofta med enkla kors- och sicksackmönster. Däremot är vapen och rustningar rikligt utsirade, gärna med blodigt krigiska bildmotiv.  Kvinnor brukar inte bära smycken i vardagslag, förutom att de pryder sig med blommor i håret på sommaren, fast de äger ofta en uppsättning för ting och festliga tillfällen. Dessa är ofta relativt påkostade kreationer av polerat ben, färggranna stenar, brons eller (i välbärgade familjer) silver. Riktigt fina damer har smycken av exotiska material som pärlor och bärnsten. Många män pryder sig också vid högtider men de brukar bära troféer, som halsband av klor och tänder från farliga bytesdjur, eller ett träsmycke gjort av en bit av en fiendes sköld.
     Det höglänta landskapet kräver varm och stadig klädsel, så klanens plagg är som regel robusta och slitstarka, utformade för att vara praktiska snarare än vackra, och går ofta i mörka jordfärger. Färgstarka kläder anses lite pråliga och opassande för vardagsbruk. Andra klaner brukar betrakta Taaragoars textilier som ganska simpla och charmlösa, men deras skor och stövlar är eftertraktade kvalitetsvaror i Geeliew.  Männen bär kraftiga byxor och tröjor när de är ute och arbetar, med jackor av skinn i kallt väder - mantlar är mindre vanliga här än på många andra håll. Kvinnorna går oftast i lång klänning eller långkjol med en tjock blus och sjal, och bär byxor om de arbetar utanför hemmet. Pälskappor är vanliga plagg vintertid.

Religion

Taaragoars religion har i alla tider haft en stark inriktning på fruktbarhetsdyrkan. Som sydlandsklan dyrkade man aldrig Ymin, och påverkades i relativt liten utsträckning av den Mont-kult som blev rådande i Sarokhela under efterkrigstiden. För de flesta klanmedlemmar är Allfadern en fruktsam fadersgestalt mer än en döds- och krigsgud, ofta avbildad utan stav men med en naturtrogen och abnormt stor erektion. På samma sätt avbildas Allmodern vanligen höggravid och utan sitt krus. En välkänd detalj är att man på många gårdar ställer gudastatyer av Mont och Lemina invid husparets säng, så att gudarna skall kunna se att mannen och hustrun utför sina äktenskapliga plikter. Den här sedvänjan har med tiden spritts längs handelslederna och kan återfinnas bland enskilda familjer även i regioner långt från Sarokhela.
     Dyrkan av de övriga gudarna är mer splittrad, då många familjer ännu håller fast vid mycket gamla traditioner. Den vanliga bilden av panteonet, med Mont och Leminas fem barn, härrör från 600-talet och spreds av Vishetens Sällskap som ville "städa upp" i dåtidens skiftande och mycket regionala religiösa föreställningar (det var t ex då som Regnaren, Flodfadern och Djupdrickaren samlades till vattenguden Vattengud). Här, i synnerhet uppe i bergen, lever ovanligt många av dessa tidiga traditioner kvar, och man tillägnar således Lurahag, den vilda naturens härskarinna, och Amaelanur, skördarnas moder, separata offer snarare än att vända sig till Goor, som digonerna säger att båda är aspekter av. Efter mörkrets inbrott offrar man på vissa håll också till en nattens, mystikens och drömmarnas gudinna, ett dunkelt väsen kallat Saarevel...
     Oavsett vilken gudom de riktas till brukar Taaragoars riter utmärkas av fysisk aktivitet - sång och trummor, dans kring eldar eller kultföremål, nakna kroppar och extasiska offerprocedurer. Vissa fruktbarhetsriter är förbjudna för utomstående att bevittna.

I klanens myter förekommer även en gudom kallad Worgoar, ett vresigt väsen i vildsvinsgestalt som är farlig men kan hjälpa jägare om han är på gott humör. Vishetens Sällskap säger att detta helt enkelt är berättelser om vildsvinens skyddsande, medan klanfolk hävdar att han är en son till Goor/Lurahag och en far som ibland är Thyliab, ibland deras anfader Miirat. Under 900-talet har Worgoar reducerats till en mytisk bifigur och det hålls inte längre offerriter till honom, men jägare brukar än idag ägna honom korta böner och hedra honom med mindre slaktoffer och dylikt.

Tingen

Taaragoars ting hålls i det centralt belägna Rynimæ. Klanlandets långsmala form och bergiga terräng gör att familjer från dess nordligaste delar har en lite ojämn representation på tingen, även om Mhisniihl gör det relativt lätt att resa dit och därifrån. Gruvbrytarsläkterna i Marlaas ser till att alltid ha representanter närvarande på varje klanting.
     Själva tingsplatsen är en öppen äng vid skogsbrynet, en bra plats för långväga resenärer att slå läger på och inom bekvämt promenadavstånd från byn. Förr hade den ett centralt talarpodium av timmer, men det rasade ihop mitt under ett ting år 922 och skadade sju personer svårt. Sedan dess brukar talare ställa sig på en vagn eller något annat tillgängligt att kliva upp på. Arrangemanget har kritiserats för att framstå som "fattigt" och lite ovärdigt en stolt klan, men det har också visat sig vara mycket flexibelt.

Hövdingen

Den nuvarande klanhövdingen heter Jinha Saarinh, en kvinnlig krämare som innehaft posten i drygt tre år, allmänt känd som "Lilla Jinha" eftersom hon är ganska liten till växten. Saarinh utövar sitt hövdingaskap genom energiskt engagemang och snabba beslut snarare än genom eftertänksam visdom, men har visat sig mycket skicklig på att medla och hitta lösningar. Hon älskar att umgås med folk, och har ett gott minne för detaljer om sina klanfränder.
     Innan Saarinh valdes till hövding tillbringade hon åratal med att resa runtom Taaragoar för att sälja sina varor, alltid med ett tips och ett gott råd till övers. Hon har därför gamla bekanta över hela klanlandet, och känner klanens hela regionaliserade territorium som sin egen ficka. Deras avskurenhet från Rahlsaaræ är inget stort problem enligt henne; Taaragoars position garanterar ju en stadig trafik av handelsmän genom klanlandet.  I början hade hon en del problem med Marlaas gruvfamiljer, som ville se en av de sina på posten istället för en pratsam gårdfarihandlare. De kan dock inte förneka att hon trots allt har visat sig ganska duglig, och deras relation till Lilla Jinha har förbättrats det senaste året.

Allmänt

Inflytande från Marlaas

Klanen har omkring 100 tränade boldager som snabbt kan fås redo för strid, och med lite mer tid på sig kan man få fram ca 300 krigare till från de övriga klanmedlemmarna.

Frontalfiguren i Taaragoars styrkor är boldtaaren Khelgam Morakh, en veritabel koloss till karl som varit boldag i snart 20 år. Han börjar vara lite till åren för sitt värv, men har ännu inte förlorat något av sin snabbhet och väldiga styrka. Fredingarna kallar honom ’Galten’, ett smeknamn som de lånat från Weirsiims boldager; namnet känns ganska passande när man på långt håll ser honom torna upp sig högt över de övriga krigarnas huvuden.
     Morakhs ständige följeslagare i strid är hans långsvärd Sköldbane som han oftast använder med tvåhandsfattning. Svärdet har antagligen krossat fler sköldar än någon annan klinga i Sarokhela, och har fått egna ballader som omsjunger det. I unga år skolades han i svärdskonst av en morbror som var boldag, och har under åren utvecklat en personlig stridsteknik som bättre utnyttjar hans kroppshyddas stora räckvidd och slagkraft. Vapenmästaren Peræthair har beskrivit Morakh som "en ek som tror den är en orm".
     Galten var förr om åren en vanlig syn när han reste omkring i Taaragoars marker. Numera håller han sig oftast på sin familjs gård vid Aamynsaa och har överlåtit patrullering av klanlandet till yngre förmågor - alla vet ju var de kan hitta honom om han skulle behövas.

Liksom hos de flesta klaner bor den övervägande delen av Weirsiims medlemmar i enskilda gårdar, i små klungor av gårdar och i småbyar med mindre än 50 invånare. Sådana byar finns det mängder av i klanlandet, och en karta där de alla var utsatta skulle bli ganska prickig. De tas inte upp här så deras antal och placering är upp till SL.
     I konventsäventyret Laasehn Mien Laasehn (se ’Länkar’) beskrivs den lilla byn Ablinnæ på Færmeniths västsida. Några ganska färgstarka klanmedlemmar bor bland dess 30-tal invånare, och den är omtalad för sin rikliga tillgång på friskt vatten. I det stora hela är den dock bara en oansenlig småby bland många andra i klanlandet.

Rynimæ

Taaragoars tingsby •••

En av Rynimæs mest välkända invånare är smeden Tharol Chaari, som är mycket populär och väl ansedd. Många hoppfulla ungdomar i trakten försöker få bli hans lärlingar.
     Här bor även storhandlaren Goar Morakh, centralfiguren i klanens textilhandel. Han anses vara Rynimæs rikaste person och många köpmannafamiljer står på kö för att presentera sina söner för hans två döttrar, som dock för det mesta befinner sig ute på resor å sin fars vägnar.
     En bit utanför byn flyter en å där det står en liten kvarn. På en kulle bortom den lever traktens original, mjölnaren Guthaar Ænuin som sköter om kvarnen. Han är en sjukligt misstänksam person och hittar ständigt tecken på dolda konspirationer i omgivningen som syftar till att ta hans kvarn och köra bort hela hans familj från byn. Eftersom han också är väldigt girig låter han byborna använda kvarnen, efter långvarigt schackrande, men om någon främling passerar springer han som regel och gömmer sig.

Marlaas

•••

Härunder samlas lokala detaljer av allmänt intresse eller som kan användas som grund för äventyr, men som inte passar in under någon av de övriga rubrikerna.

Jirgan och Jaana

Framviskade historier har cirkulerat i klanen det senaste året, om två fredlösa unga syskon - en syster och en bror - som fördrevs från en enslig familj på Weiluume då de upptäcktes ha haft upprepat könsumgänge med varandra (de flesta khelataarer betraktar detta som ett hädiskt illdåd; i sådan otukt finns utomordentligt kraftfull magi som är förbehållen gudarna, och nära släktingar som ägnar sig åt sådant riskerar att dra ner gudavrede över sin släkt). Jirgan och Jaana förbannade sin familj och har sedan regelbundet observerats i Aamynsaa och vid södra Soorweam där de har stulit mat och utrustning.
     De är emellertid inga vanliga fredlösa; jägare och bönder i trakten berättar att det unga syskonparet kan dyka upp var som helst, helt utan förvarning, och deklamerar en egendomlig dikt innan de anfaller. De har en karismatisk utstrålning som nära nog paralyserar deras offer - vissa misstänker att den märkliga dikten är en sorts besvärjelse. När de tagit vad de vill ha försvinner de igen lika plötsligt som de kom.  Alla vittnesutsagor säger att en uggla alltid följer med dem, och några vill hävda att de är hamnskiftare som antar uggleform när de flyr.
     Barden Milorim säger sig ha mött och talat med syskonen. Han förtäljer att ugglan Hooht är deras barn, avlad av deras styggelser och kläckt från ett ägg sprunget ur Jaanas sköte. Hooht har lärt sina föräldrar hädisk trolldom, och den oheliga familjen reser nu tillsammans och samlar resurser till sin dolda hemvist någonstans uppe i bergen. På sikt ämnar de grunda en egen klan, uppbyggd på incest och blodsmagi.  Många tvivlar på sanningshalten i bardens berättelse, men KhelinnOrden tar den på allvar och betraktar syskonparet som två blodshjältar. Taaragoars khelinner patrullerar området på jakt efter dem, ännu så länge helt utan resultat.

Släkten Droni

En av klanens mer välkända barn är digonen Laek Droni (se Lancelot Games’ Zimarakh – Gudarnas hem och Wohlgoor – Urtidens spår) vars släktingar lever i klanlandet. Han själv tillhör en familjegren som varit ansluten till Vishetens Sällskap i många generationer, ättlingar till yngonen Æinane, men majoriteten av släktens medlemmar är faktiskt så långt ifrån Laek man kan finna. De flesta lever uppe på Færmenith, många av dem är jägare, och hos Taaragoar framkallar namnet Droni en bild av hårdföra och väderbitna bergsmän snarare än av timida och tankspridda lärde.
     De själva uttalar förstås stolthet över sin omtalade släkting och hans fynd av den sjunde stencirkeln i de södra utmarkerna, men inbördes är de lite sura över att han inte frågade dem när han behövde eskort dit...