---

Weirsiim

---

Weirsiim [Fred] är den nordligaste och med sina 5.600 medlemmar största av Sarokhelas klaner. De är också de sarokhelier som är mest isolerade från sina ättefränder, men detta bekymrar inte gemene klanmedlem särskilt mycket. Ute på sina höga, fria vidder odlar Weirsiims folk en stark självidentitet som "sanna" mellanlänningar och bärare av de ideal som en gång formade ätten - på ett genuint weirsiimskt sätt, förstås.  Klanens emblem är en sköld med ett svärd i.

Weirsiims klanland är stort till ytan och uppdelat i tre separata regioner av skiftande karaktär. I väst reser sig det väldiga Weibraalme [av ’Weirbraaleeme’; den Stora Fadern], det största av Soorweams tre berg, som täcker halva klanlandet. Det är också Sarokhelas högsta topp med 2.900 meter över havet. Bergets branta östsida är relativt glest befolkat, och den avlägsna västsidan än mer så. De släkter som bor där syns sällan på några ting utan brukar hålla sig för sig själva. Bland övriga klanmedlemmar är de kända som "bergstrollen" och har ett rykte om sig som kufiska, lätt efterblivna och ganska oberäkneliga. Den relativt flacka nordsidan är dock hemvist för ett antal jägarfamiljer.
     Landets östra halva utgörs av en flack, fem mil lång sluttning från berget Færmenith, och lutar i nordvästlig riktning ner mot Gooronibklanen Aamsaarahls slättland. Den består mest av öppen mark, väl lämpad för jordbruk om än ganska stenig, och mindre skogsområden. Majoriteten av klanens medlemmar är bosatta här.  I nordost avgränsas landet av den strida floden Rahagaamæ, som är farlig - och på många platser omöjlig - att korsa, men längre uppströms är den farbar hela vägen till den stora insjön Rahlsaaræ med sina lukrativa handelsplatser.
     Mellan dessa regioner ligger en stor dalgång som löper rakt igenom klanlandet. Den täcks i huvudsak av den stora Aamynsaaskogen vars södra delar fortsätter över till Taaragoars territorier. De flesta som bor under trädkronorna är skogshuggare eller jägare.  Dalen är den lägsta punkten i landskapet, så skogen innehåller gott om myrmarker och mindre vattendrag som rinner av norrut. Pga detta går den ofta under öknamnet "Æmynsaa" [Vattenskogen] bland klanmedlemmarna.

Vädret är mycket beroende av vindarna. När det blåser från öst eller väst är landet skyddat av de omgivande bergen och får värme och sol, medan syd- och (framför allt) nordanvinden kan bära med sig våldsamma regnfronter mellan bergstopparna.

I slutet av 300-talet hade de släkter som idag är klanen Aamsaarahl befolkat de östra delarna av Khelamhisslätten. Trakterna i söder var mer höglänta och av mindre intresse för bönderna, som hade ändlösa vidder av bördig slättmark till sitt förfogande. Äventyrliga handelsmän sökte sig dock redan då upp längs den strida Rahagaamæ, vid vars slut den djärve sades kunna hitta en bergsomgärdad sjö där man kunde möta handelsmän från fjärran klaner i öst. Från sina färder längs floden kunde de berätta att de södra högländerna sträckte sig ut mycket långt, och även om de var kargare odlingsmarker än slättlandet verkade de hysa gott om vilt. Enskilda jägarfamiljer började snart utforska trakterna i söder och återvände med kött och pälsverk från arter som man sällan såg nere på slätten.
     Den förste att bygga en bosättning söder om slätten var en man kallad Gaalin Rahgor, en jägare som (om man skall tro legenden) flyttade hit med sina två söner och två döttrar för att han hade ingått ett vad med sin hövding. Han vann vadet, för hans barn fann ett gott liv här och deras hus blev med tiden en stor släktgård. Den har brunnit ner och återuppbyggts flera gånger under århundradena, men står än idag kvar i nordöstra Weirsiim och är säte för hans ättlingar.
     Fler familjer bosatte sig efterhand och spred klanlandets gränser allt längre mot söder och sydväst. Det dröjde dock inte länge innan man upptäckte att hela höglandet inte var obefolkat; främlingar österifrån - de blivande Taaragoar - hade letat sig runt Færmenith och börjat bygga gårdar i sydöst. Detta blev början på en långvarig konkurrens om att expandera söderut, och på en lång serie territoriella klankrig som ibland blossar upp än idag.

Till skillnad från sina rivaler hade nybyggarna inget berg mellan sig själva och sina anfäders marker, och behöll därför goda kontakter med resten av sin klan under hela 400-talet. Rivaliteten gentemot östlänningarna bidrog dock starkt till att skapa en egen identitet för dem, då många klanfränder i norr hade föga förståelse för deras expansionsvilja och ansåg att höglandet inte riktigt var värt de fejder som blev följden.
     Till sist nådde deras territorium fram till skogen Aamynsaa, som både de och de andra - som vid det laget redan bildat Taaragoarklanen - gjorde anspråk på. Sändebud från höglandet reste norrut och talade på tinget för att samlas till ännu ett krig mot Vildsvinen, men möttes av kompakt motstånd från slättborna; klanen ägde ju redan den väldiga Rynmynsaa och hade inget större behov av ännu ett stort skogsområde. Rasande återvände sändebuden till höglandet och kallade till rådslag bland de lokala släktena. Norr om skogen, i den lilla byn Fooroem, beslöt man så att själva rusta sig och gå till kamp i strid mot tingets beslut. Klankriget blev en framgång, även om det bara var det första av många under åren, och efter det var det bara en tidsfråga innan folket började tala om att kapa sina band och bilda sin egen klan. Slättborna protesterade ljudligt, men beslutade att inte ta till våld om saken. Taarweam [Hög Klan] grundades i Fooroem år 554 som en del av ätten Gooronib, under ledning av jägaren Ganthir Rahgor.

Under det följande århundradet utvecklades Taarweam till en relativt välmående klan. Expansionen söderut avstannade dock när man mötte resenärer från Saaræ och fann att de redan hade väl etablerade bosättningar i landen bortom Soorweam. Det blev sedan upptakten till en starkt krigisk period på höglandet. Vetskapen om att mängden land som de och Taaragoar kunde konkurrera om var begränsad, gjorde att de ständiga småfejderna mot Vildsvinen trappades upp. En lång tid av väpnade konflikter vid 600-talets början kulminerade i en serie blodiga klankrig om de södra utmarkerna. Fem krig utkämpades på två år, och Taarweam förlorade fyra av dem. Efter det sista, än idag omtalat av Weirsiim som det ’Svarta Kriget’, tvingades man ge upp sina anspråk på berget Weiluume och trakten öster om det - hela regionen söder om Taarweams klanland blev därmed Taaragoar-mark. Mer sentida klankrig har flyttat gränserna fram och tillbaka, men man har aldrig återfått någon direkt förbindelse mot Saaræs territorier.
     Istället började några släkter etablera sig uppför Weibraalme, vars högre höjder dittills hade lämnats ganska obefolkade. Det lyckades i viss mån även om de strövande flockarna av bergstroll gjorde det riskabelt att bygga upp gårdar på berget. En i klanen välkänd legend om Tharthag Trolltämjare, en kraftkarl som sägs ha brottat ner ett troll och spänt det för plogen, härstammar från den tiden.

I takt med att de två klanerna stadgade sig under 600-talet slutade deras fortsatta fejder mer sällan i väpnad kamp. Istället för territoriella strider i söder uppstod en konkurrens om handeln i nordost; maktförskjutningar hade börjat ske mellan klanerna längs Rahagaamæfloden, som båda klanerna hade tillgång till, och gyllene tillfällen erbjöds för den som kunde få sina varor upp till Rahlsaaræ eller ner förbi forsarna.  Samtidigt hade nya generationer alltmer börjat överskrida gränser och åsidosätta gamla traditioner för en ny anda av pragmatism och fria möjligheter. De unga började se sig som medlemmar av det väldiga Gooronib lika mycket som de var medlemmar av Taarweam, och de kände sig otåliga att bygga upp något mäktigt och kosmopolitiskt vid Rahagaamæ, något som kunde mäta sig med deras västliga fränders Amonin. Många gamlingar såg denna nya ljusa tid för vad den var, men dem var det allt färre som lyssnade på.
     Den Mörka Tiden hade sedan länge satt sina spår i Taarweams kollektiva medvetande när ryktena om Brondivals banbrytande upptäckter spreds i klanlandet. Många tvekade, men de unga lockades av tanken på en alltomfattande övergud, helt i linje med den centrala, flexibla värld de önskade. Vissa äldre ogillade den oro och instabilitet som uppstått sedan de var unga; de flesta lyssnade inte på pratet om att den gamla "hednatron" bar skulden för detta, men nyheten om att Ymin sänt ett fruktansvärt skyfall över Taarwor gav ny tyngd åt hans ord.  Taarweam omvändes gradvis till Brondivals tro, till priset av tidvis våldsamma konflikter - och med den väcktes en fatal känsla av ny gemenskap. De Ymintrogna Caaribold var nu deras bröder och systrar, Taaragoar som hade vägrat se sanningen var... några andra.

Scenariot när det Stora Kriget väl bröt ut var välbekant för Taarweam; fienden var de Monttrogna Vildsvinen, på övriga sidor var klanen omgiven av vänner. Folkets dagliga liv påverkades ändå i högre grad än i andra Gooronibklaner när horder av krigare norrifrån strömmade till höglandet för att delta i striderna. Det tog längre tid för Taaragoar att få över allierade genom sina bergspass, så kriget var till en början upplagt för seger. Brondivals strateger fick dock en idé om att Taaragoars sydland skulle tas i en koordinerad attack från två håll, och sände order till Saaræ och Taarweam att avvakta en gemensam framryckning; därmed försvann deras försprång i regionen, och attacken gick om intet när Sjöklanen tvingades vända sin uppmärksamhet söderut.
     De följande åren blev för högländarna ett utdraget krig mot Vildsvinen, men stridslusten falnade i takt med att de två rivalernas egna mannar dukade under och blev alltmer sällsynta i leden. Inom några år såg folket i byarna mest krigsrustade främlingar passera, äta deras mat och beslagta djur och vagnar; det var inte längre deras krig. Jäntorna lärde sig snabbt att gömma sig när krigare kom, oavsett vilken sida de slogs för. Samtidigt böljade fronten fram och tillbaka, och gårdar skövlades i ett allt vidare bälte i öster.  Trots allt detta var Taarweam den av höglandsklanerna som utsattes för minst förödelse, men det betydde också att de hade flest mannar kvar att sätta in när Nordlandet satsade allt på ett avgörande vid Veloem...

Att klanen var mer intakt när kriget tog slut gjorde på ett sätt de groteska dödstalen extra tydliga - många gårdar hade bara gamlingar kvar, och bland dem i arbetsför ålder fanns det grovt räknat fyra kvinnor för varje man. Man sade att Allfadern hade kapat klanens mandom i rättrådig hämnd för dess dårskap. Kombinationen av skamkänslor och en desperat situation skapade ett socialt och religiöst kaos som gav upphov till hårresande incidenter - det finns bl a historier om Yminpräster som mördades i regelrätta människooffer till Mont.  Då folket drog sig samman till ting lyckades dock en digon vid namn Thalani Khiir inge dem nytt hopp. Hon menade att klanen inte bara hade straffats utan även getts en chans till en ny framtid. Nu talades om att grunda en ny ätt, och nu var tid att grunda nya familjer, så varför inte lägga det som varit bakom sig och grunda en ny klan?
     Hennes idéer fick stort gensvar. Folk började röja upp skövlade gårdar och kvinnorna startade en tämligen kreativ jakt på äkta hälfter. Många tog sig nya släktnamn, inte minst familjer som hunnit göra sig kända som förkämpar för Ymin. Khiir valdes till ny hövding (den gamle, vars namn inte har ihågkommits, var en av de slaktade Yminprästerna) och klanen själv tog sig namnet Weirsiim - ett namn för älskare av fred och förnuft.

Det kan tilläggas att ordet "weirsiim" i den betydelsen är jämngammalt med klanens namn; det tidigare ordet för ’fred’ var jynbold, som än idag används på många håll. Ei weir siim [den stora glädjen] betecknade specifikt freden efter det Stora Kriget, men med tiden har termen kommit att användas om fred i allmänhet.  (Leamilems tingsstad Weirsiim på nordöstkusten är av långt äldre dato, och vad som egentligen låg bakom dess namn har för länge sedan försvunnit i historiens dimmor.)

•••

Näringar, politiskt läge; situationen vid Rahlsaaræ.
"Vänskapsföreningar" m Gooronib.

Weirsiim identifierar sig starkt med Sarokhela, trots deras bristande kontakter med Saaræ och Udein. De håller Mellanlandets ideal högt och praktiserar dem med förkärlek på grannklanen Aamsaarahl i norr. Den här inställningen har också skapat ett lite egendomligt förhållande till deras andra grannar, den traditionella ärkerivalen och ättefränden Taaragoar. Livet mellan en främmande kamrat och en kär gammal fiende har gett Fredingarna en ovanlig syn på omvärlden.
     Ett särdrag som tydligt visar klanens gooronibska rötter är deras bosättningar; Weirsiim lever i klart större grad än ättefränderna i utspridda storgårdar där det bor mycket folk. Bland de andra klanerna är det också ganska vanligt med en viss rörlighet inom territoriet, men hos Weirsiim är man mer benägna att hålla ihop sin släkt på ett geografiskt område; det är inte ovanligt att hela släktgrenar av klanen lever tillsammans kring en och samma by.

Attityder

Fredingarna odlar en tydlig bild av sig själva som ett folk sprungna ur Meenoreks visioner. Sålunda bemödar man sig, åtminstone i officiella sammanhang, om att vara öppensinniga mot främlingar och att främja handel och fredliga kontakter. I praktiken blir detta ofta mest klappar för egna axlar, och många besökare får ett intryck av Weirsiim som skrytsamma, men det har i alla fall gett klanen ett rykte som ett ganska trevligt folk. De intresserar sig för nyheter från fjärran och diskuterar gärna sinsemellan aktuella situationer i andra klaner och ätter - om än i lite nedlåtande tonläge; själva har de ju alltid lösningar om låglänningarna bara skulle lyssna på dem.
     De har kallats en klan med vida horisonter, vilket kan sägas både om dess medlemmar och om dess territorium. Fredingar är företagsamma och har gott om initiativförmåga, men säger också att man inte får bli stående med blicken nere i myllan utan ibland måste lyfta ögonen (grå strävsamhet liknas ofta vid vildsvins bökande i jorden; en hänvisning till Taaragoar). Folkligt huvudbry av typen gåtor eller luriga räkneproblem är en ganska populär bisyssla vid böndernas arbete. Amatörfilosofi och dito skaldande har också relativt högt anseende i klanen, och är särskilt vanligt bland herdarna som vaktar Weirsiims många betande djurflockar.
     Detta ger emellanåt upphov till udda filosofiska eller teologiska idéer, som ibland har resulterat i små märkliga rörelser. Bland de mest ökända är en släkt i Aamynsaa som anser att visdom "sätter sig i blodet" och därför låter sina barn dricka äldre släktingars blod; släkten har haft svårt att få sina medlemmar gifta och är sakta på väg att försvinna.  I början av 900-talet uppkom en religiös grupp bland kvinnliga herdar, de s k Eonianerna, som utförde hemliga riter baserade på grundaren Eonas egna teorier om relationen mellan Goor och Hjovi. Rörelsen var ganska harmlös, men det uppstod prat om herdeflickornas förmodade förehavanden som inte uppskattades av deras familjer. Rykten om att den ännu fortlever i hemlighet brukar dyka upp ibland, i synnerhet sedan Eonas dotterdotter Wirmira Thyliman blev mondigon i religion...

Klanen berömmer sig för att inte sitta fast i urgamla traditioner utan söka de lösningar som passar bäst i nuläget. Det är sant att de har lämnat många seder och värderingar från Taarweam bakom sig - men deras nuvarande sedvänjor har ändå vid det här laget 200-åriga anor. De är inte mindre benägna att hänvisa till Meenorek eller Thalani Khiir än vad andra klaner är till sina egna förfäder och forna vismän, och de flesta av Weirsiims nuvarande värderingar var allmängods inom klanen redan på 700-talet.  Ett område där den weirsiimska andan blir tydlig är i synen på auktoritet. Det anses viktigt att alla skall kunna få sina åsikter hörda, så man arbetar aktivt för att även ungdomar och familjer med svagt inflytande skall ha möjlighet att yttra sig i olika frågor. I praktiken är sådant ofta svårt att genomföra - och "bergstrollen" på Weibraalme omfattas sällan av dylika strävanden - men själva attityden har ändå synliga effekter. T ex är påtvingade äktenskap sällsynta i klanen; de flesta giftermål som ingås är mellan makar som själva har valt varandra (valet måste givetvis även vara godkänt av deras familjer). Barnuppfostran medelst aga är också tämligen ovanligt.
     Weirsiim är generellt mer kroppsblyga än folket i södra Sarokhela och stänger fönsterluckorna om sig innan de byter om, fast de är mindre pryda än Taaragoar. Kvinnornas sommarkjolar visar halva låren, och männen arbetar gärna ute med bar överkropp i varmt väder. Att bli sedd när man badar är kanske ingen stor skandal, men det är mäkta genant oavsett ens kön; förmodligen blir det omtalat i trakten ett tag efteråt.
     Det finns ett undantag, som faktiskt härrör från klanens krigstrauma. I den nya ättens fredliga anda var det inte längre riktigt rumsrent att hylla blodiga krig, men samtidigt var det otänkbart att inte hylla klanens modiga förkämpar. Sålunda växte ett heroiskt kroppsideal fram, där skalder och konstnärer istället började framhålla kraftfulla, vältränade krigares fysiska företräden. Weirsiims boldager uppmuntras att visa upp sig och låta suckande pigor känna på deras muskler. Inför fejder brukar både manliga och kvinnliga krigare posera på tinget, halvnakna och gärna inoljade, där de utför demonstrationer av sin styrka och vighet för jublande klanfränder. Att strida oskyld hyllas av poeter som speciellt djärvt och nobelt - få skulle vilja göra det i ett klankrig, men vid tvekamper hemmavid har yrkeskrigare och boldtaarer ofta särskilda duellkläder som exponerar deras fysik på ett sätt som skulle vara oacceptabelt i andra sammanhang. (Cirana är iförd en sådan duelldress av tunt läder på Khelataars omslagsbox; notera att hon bär en lång kappa över den.)

Fredingarna bemödar sig om att inte vara de som startar en konflikt, och de försöker först hitta andra utvägar, men om det inte går är de lika beredda som andra klaner att försvara sin heder med blanka vapen. Klanen har en utbredd vana att ta med sig besegrade motståndare efter ett klankrig. Det är inte ovanligt även hos andra ätter att hålla och begära lösen för en förlorare, eller att tvinga denne att arbeta en tid på segrarens gård, men hos Weirsiim - liksom Taaragoar - är det praktiskt taget ett standardförfarande.
     När de två klanerna strider mot varandra har de också en speciell kodex i ämnet, ett eko från deras gamla rivalitet som tillåter en ovanligt förödmjukande behandling av fångar från grannklanen. T ex fick en kvinnlig Vildsvinsboldag göra dagsverken hos dem endast iförd en underklänning med texten "Vill du se mig böka?". En man tvingades genomgå ett låtsasbröllop där han giftes bort med en gris. KhelinnOrden tycker att seden är osmaklig och har ofta protesterat mot den, men bägge klanerna anser det vara en affär dem emellan.

Estetik

Musik, konst och poesi från andra klaner och ätter är populärt i Fredsklanen, som välkomnar främmande barder till sina festligheter. Deras egna verk uppvisar därför ofta en mängd influenser från andra regioner. Själva producerar de gärna känslosamma, högtsträvande alster fyllda av symboler och bakomliggande budskap om fred och frihet. Liknelser eller halvt dolda hänvisningar har högt anseende, fast man medger också själva att bara riktigt skickliga skalder kan göra något verkligt bra av det (Weirsiim-lyrik parodieras ibland av barder hos Taaragoar som framför rena nonsensverser under högljudda skratt från åhörarna).

Klanen har en lång tradition av att utsmycka sina hantverksföremål, i abstrakta och/eller symboliska snirklande mönster. I synnerhet deras vapen brukar vara rikt dekorerade och framstår ofta som pråliga för andra klaner. För Weirsiim är det ett sätt att ge vapnen andra kvaliteter än att bara vara dödsredskap.  Man dekorerar också gärna sina kläder, särskilt kvinnornas, med skirt inbroderade mönster och fastsydda prydnader; välbärgade bondhustrur kan uppvisa mycket ståtliga kreationer på tingen. Däremot bärs lösa smycken i relativt liten omfattning då sådant anses fåfängt. I den mån smycken används är det främst i form av jakt- och krigstroféer som man själv eller någon anhörig har kämpat sig till. Vid Goors offerfester brukar kvinnorna bära blomsterkransar i håret.
     Weirsiim tycker om lediga kläder i ljusa färger. Mjuka västar, tunikor och vida byxor är vanliga plagg bland männen, och bärs ibland även av kvinnor. Kjolar och klänningar är ofta försedda med prydnader nedtill för att hålla dem på plats vid kastvindar, eller har snörda skärningar i sidorna som gör dem genomsläppliga. Blusar med bar mage har letat sig upp från Saaræ genom ingiften, men Fredingars kvinnfolk bär sådana främst under varma sommardagar. Om det blåser upp eller blir oväder har man långa mantlar eller kappor.
     I de flesta av Weirsiims släkter brukar kvinnorna avlägsna kroppshår från vader och armhålor; sådant "karlahår" är okvinnligt. Alltför håriga män betraktas inte heller som tilltalande, och även om många män har mustascher - skägg bärs främst av de äldre - ser de till att hålla dem väl ansade. Weibraalmes bergsbor brukar dock vara märkbart lurvigare än folk nere på höglandet.

Religion

Som hos alla mellanlänningar har Mont en framträdande ställning i klanens religiösa föreställningar, vanligen i en hårdför variant av rollen som den Rättvise Krigaren; på statyer är hans vandringsstav ofta ersatt av ett svärd. Hans mandomsaspekt är på många håll nedtonad till förmån för Lemina, som mottar offer även för manlig fruktbarhet. Många statyer avbildar henne hållande sin urna i ena handen och en stiliserad manslem i den andra - klanens manlighet, som hon sägs ha plockat upp när Allfadern högg av den i det Stora Kriget. Den myten har bidragit till ovannämnda sexualisering av klanens krigare; att vinna Allmoderns gunst är ett bra skydd mot hennes makes vrede.
     Weirsiims syn på Mont som värd att frukta har gjort att han relativt sällan ägnas privat dyrkan. Offer till honom hålls i första hand under ting och andra större offentliga sammankomster - men då brukar de också vara stora kulthändelser - medan Allmodern oftare dyrkas hemma på gårdarna som en gudinna för familjens välgång.  Skillnaden blir särskilt tydligt vid bröllop; man håller först en offentlig och högst formell ceremoni där den ingifta parten adopteras in i sin nya släkt, och kanske in i klanen, med hyllningssånger och ett brännoffer till Mont. Senare utför brudparets föräldrar en privat rit till Lemina där de nygifta kläs av och tvättas, och brudens kropp bemålas med gudinnans symboler, innan de tillsammans förs till sängs. Båda ritualerna behövs för att fullborda bröllopet men är separata och mycket olika till sin natur.

Goor är också en viktig gudom till vars ära man håller stora uppsluppna offerfester vid sådd och skördetid; till skillnad från sina föräldrar tillägnas hon både privata och offentliga kulthandingar. Æruun, Hjovi och Thyliab dyrkas som vädergudar, dock inte alltid under de namn som Vishetens Sällskap förfäktar, och betraktas av några släkter som lägre tjänare till Goor. Vegirn är vördad av vissa hantverkare, men vanliga bönder brukar se honom som "digonernas gud" och nämner honom sällan i sina egna offerriter.
     Uppe i bergen lever en del äldre religiösa särdrag kvar. Goor nämns framför allt i sin aspekt som bergsgudinna, och det förekommer sammanblandning mellan henne och Lemina - vissa släkter dyrkar Allmodern som en uppenbar korsning av de två.  Hjovi och Æruun framställs ofta som två ganska oblida ovädersgudar, motarbetade av den vänligare Thyliab. I synnerhet Hjovi kan ibland omtalas i direkt hånfulla ordalag; bergens plötsliga kastvindar liknas vid att hon släpper sig, och bergsborna sjunger mustiga dryckesvisor om gudinnans bakdel (gärna med vulgära ljudeffekter). För säkerhets skull nämner man henne dock inte vid namn i dessa sammanhang.

Tingen

Tingen är av central betydelse för Weirsiims självbild; det är här som klanens ideal prövas och omsätts i praktiken. Den informella pressen att allt skall gå rätt och hedersamt till är därför ganska stor, och fridstörare brukar omgående straffas med ett kok gruppstryk utanför tingsområdet. Det ses även som viktigare än i många andra trakter att alla klanens släktgrenar faktiskt bevistar tingen; "bergstrollen" är i praktiken avskrivna som hopplösa fall (och får väldig uppmärksamhet de gånger någon av dem faktiskt dyker upp, vilket förmodligen bidragit till deras frånvaro) men familjer från höglandet eller dalen som inte åtminstone skickat någon till tinget på ett tag brukar få bekymrade frågor från klanfränder.  Fooroem ligger bara en halv dagsmarsch från grannklanen Aamsaarahls marker, så handelsmän från Dolkklanen är också en ganska vanlig syn här.
     Det är inte ovanligt att folk anländer till tinget ett par dagar i förväg eller stannar ett par dagar efteråt, för att utbyta varor eller ingå avtal med andra familjer. Tingsplatsen är därför ganska sällan helt folktom, och det är inte alltid helt klart när själva tinget börjar eller slutar.  Varje ting har dock en officiell inledning, en somber offerceremoni till Allfadern. Den leds ofta av någon av de lokala khelinnerna, på hövdingens inbjudan. Efteråt på kvällen brukar området genljuda av sång och vara upplyst av dussintals lägereldar vid de tillresta besökarnas vagnar.

Tingsområdet kallas Urme och är en liten rund dalsänka några hundra meter utanför Fooroem, samma plats där förfäderna en gång beslöt att bilda klanen. Flera hundra människor kan samlas och sitta på dess gräsklädda sluttningar med god utsikt ner mot mitten.
     I dess centrum står en knähög, kvadratisk plattform av sten med två meters sida, med 9×9 stenplattor infattade på ovansidan. Vanligen används det som talarpodium men har även en annan uppgift; detta är det så kallade ’tingsbrädet’, ett stort worymbold-bräde som klanen fick i vängåva av Taaragoar efter det Stora Kriget. Till brädet hör en uppsättning 30 cm höga spelpjäser av bergskristall. Det är ett hedersuppdrag för den sittande klanhövdingen att hålla dem i säkert förvar mellan tingen.  Klanmedlemmarna använder ofta sitt tingsbräde som ett oblodigt sätt att lösa dispyter, och det har en stor dignitet i klanen - att avsiktligt vandalisera det skulle vara liktydigt med en krigshandling. Dock händer det att folk tappar eller råkar välta de tunga och ganska sköra pjäserna under pågående spel, så efter snart 200 år av regelbundet användande är det bara en handfull av de 25 pjäserna som är kvar från originaluppsättningen.

Anm: Världsboken anger att worymbold spelas med 18 respektive 9+1 pjäser, vilket skulle göra det omöjligt att ställa upp dem symmetriskt. Ett mer troligt antal är 16 och 8+1.

Hövdingen

Handelsmannen Odhar Merkh har varit Weirsiims hövding i nio år och uppfyller schablonbilden om mellanlänningar ganska väl. Han är en varm förespråkare av policyn om fred genom handel, och vill stödja alla kontakter med klanens utom-ättliga grannar. Själv är han inte helt glad över att så mycket av den handel hans ätt är kända för passerar dem själva förbi långt nere i söder; han ser istället Weirsiims starka närvaro vid Rahlsaaræ som klanens styrka; där kan de agera mellanhand mot Geeliew med Ghelinpaas viner och hantverk från Leamilem.
     Något som personligen irriterar honom stort att han är den av hövdingarna som har (med råge) längst resväg till ättetingen. Han kan alltid kombinera resorna med personliga affärer, men det roar honom inte att behöva korsa Taaragoars land för att komma dit - i synnerhet inte under tider då klanens relationer med Vildsvinen inte är de bästa.

Allmänt

Särskilt inflytelserika släkter, geografisk fördelning av inflytande, dyl.

Sitt namn till trots är Fredsklanen väl rustad för strid. Om de behöver kan de på kort varsel mobilisera ca 100 boldager, samt ytterligare ca 300 krigare efter någon vecka. Yrkeskrigarna är som regel vältränade och väl utrustade, med högkvalitativa läderskydd och ibland även plåthjälmar. Många av dem använder svärd från ••• smedja i Fooroem.  Gårdskrigarnas kvalitet varierar, även om de alla är motiverade och inte tvekar att blöda för sin ädla klan (en bard beskrev en gång Weirsiims stridslynne som "frejdigt"). Klanmedlemmar från Aamynsaa och, i synnerhet, de östra vidderna brukar vara någotsånär tekniskt kompetenta i stilenliga finter och manövrer. Bergsborna från Weibraalme är däremot kända för att slåss ganska rått och oborstat; deras drabbningar blir ofta blodiga men är sällan en vacker syn.
     Weirsiims krigarhär utgörs av kvinnor i högre grad än i många andra klaner. Detta har delvis historiska skäl, men även religiösa. Det finns en halvt outtalad uppfattning om att krigarkvinnor har särskild chans att vinna Allfaderns gillande (och därmed stridslycka) då de inte påminner honom om de män från klanen som stred för Ymin.

En mycket viktig faktor för Weirsiims styrka är klanens - och förmodligen ättens - främsta boldtaar, Cirana. Hon är en stridsmaskin som få andra kämpar i landet kan stå upp emot. Att ha henne i spetsen för klankrigarna räcker ofta för att få motståndarna att skrävla mindre högljutt, för de flesta boldager i landet backar undan hellre än att behöva möta hennes utsirade långsvärd.  Hennes stridsteknik är ganska akrobatisk och bygger till stor utsträckning på breda hugg som hon utför medan hon duckar och rör sig med hela kroppen. Den är mycket effektiv men kräver att utövaren har god fysik.
     Ciranas skicklighet beror främst på riklig erfarenhet från sin blodbestänkta bakgrund, som är omsjungen och allmänt känd i Sarokhela. Hennes hemby utplånades av en grupp Caareveldyrkare när hon var sexton år, och som ensam överlevande blev hon ett vandrande hyrsvärd som reste vida ikring i sitt sökande efter blodskultens ledare. Efter sju år fann hon honom slutligen i Eilapam och kunde där utkräva sin hämnd under dramatiska omständigheter. Hon återvände sedermera till Weirsiim för att återknyta banden med sin klan.
     Cirana har inget fast hem utan brukar färdas runt i landet och inhyser sig hos klanfränder när hon inte sover under bar himmel. Ibland kan hon återfinnas vid ruinerna av byn där hon växte upp. Man kan känna igen henne på långt håll eftersom hon äger Weirsiims enda shivalooriska ridhäst, ett kolossalt djur med närapå en manslängd upp till manken.

Hon är dock inte klanens enda boldtaar. Då Weirsiim och Taaragoar för fyra år sedan utkämpade ett mindre klankrig utmärkte sig den unga Anaræ Lamoth på slagfältet genom att nedkämpa varje fiende hon mötte utan att själv få en skråma. Den gamle boldtaaren blev däremot sårad och drog sig tillbaka efter kriget, så klanen beslöt att Lamoth hade gjort sig förtjänt av titeln.
     Hon är upplärd av Peræthair och använder en avancerad teknik för svärd och sköld, med snabba sidoförflyttningar och en förmåga att utdela dödliga stick när motståndaren är som minst beredd på det. Som person är Lamoth väldigt olik Cirana; hon är sällskaplig, pratsam och förtjust i att visa upp sig. I tysthet hatar hon att hyrsvärdet kom tillbaka till Weirsiim och stal hennes position som klanens mästerkrigerska. Hon kan inte gärna kritisera sin klanfrände högt, men ser till att hålla en hög profil - och när nästa klankrig väl kommer ska alla få se vem som är nummer ett.

Liksom hos de flesta klaner bor den övervägande delen av Weirsiims medlemmar i enskilda gårdar, i små klungor av gårdar och i småbyar med mindre än 50 invånare. Sådana byar finns det mängder av i klanlandet, och en karta där de alla var utsatta skulle bli ganska prickig. De tas inte upp här så deras antal och placering är upp till SL.

Fooroem

•••

Härunder samlas lokala detaljer av allmänt intresse eller som kan användas som grund för äventyr, men som inte passar in under någon av de övriga rubrikerna.

Laascaari

Vid den lilla insjön Saaræwir i klanlandets östra delar finns ruinerna efter Ciranas forna hemby. Innan år 989 var den hemvist för ett knappt trettiotal människor, huvudsakligen bönder och jägare, men det enda som finns att se där idag är några halvt överväxta husgrunder och ett litet röse som bybornas klanfränder reste till minne av dem.  Dock säger resenärer som befunnit sig i trakten nattetid att någon eller något verkar ha dröjt sig kvar på platsen...
     Man talar tyst om saken av respekt för den enda bybon som överlevt; om en vålnad verkligen hemsöker Laascaari så är det med största sannolikhet en släkting till Cirana. Hon vistas ute vid ruinerna ganska ofta, men ännu har ingen vågat fråga henne om hon har märkt något.

Sagan om Falsinia

Klanens högtflygande verstraditioner har gett upphov till vad som antagligen är Khelataars första fantasylitteratur. Jägaren Dewara Agiryn komponerade under 940-talet en serie dikter, baserade på hennes drömmar, som skrevs ner av digonen Ulbhani Khondar.  Diktsviten utspelas i Falsinia, ett fjärran land fyllt av fantasiväsen och förunderliga ting. Agiryn namngav personer, orter och titlar i sitt drömland; Khondar fascinerades av idén och utökade den senare med några egna fantasifulla skrifter om Falsinias historia, folk och geografi. När hon läste hon upp Agiryns dikter på ett ting år 954 insåg flera barder att det var en utmärkt grund att bygga egna verk på.
     Floran av dikter, sånger och berättelser från Falsinia har fortsatt att växa sedan dess. En fast skara anhängare hittar själva på nya djärva äventyr eller romantiska intriger i det - fast många finner det lite överdrivet när de mest inbitna beundrarna börjar diskutera kulturella och sociala detaljer i det fiktiva landet. Trots detta finns det folk som t ex har skapat recept på "falsinisk" mat eller sytt upp "falsiniska" kläder.