Landskap
Sarokhelas geografiska läge är unikt; deras långsmala bergiga land bildar en veritabel
mur rakt genom centrala Khelataar, som effektivt skär av de omgivande ätterna från
varandra. Väst om Sarokhela ligger den enorma Khelamhisslätten där Gooronibs vidsträckta
jordbruksmarker breder ut sig, öst om Sarokhela ligger det tätbefolkade Khelaryn med
sina kullar och djupa skogar.
Det är beläget på den centrala bergrygg som går ut från Ei
Weir Menithi i sydväst-nordostlig riktning, och löper vidare genom Leamilem ända upp till
Eria och de Yttersta Öarna. Bergskedjan kallas sedan gammalt Soorweam [den Höga
Skaran], men lokalt används detta namn oftast bara om de tre stora bergen i Weirsiims
västra marker. Sarokhela är Khelataars ojämförligt mest kuperade ätteland; i huvudsak
består det av två parallella bergskammar med ett långsmalt högland mellan dem, vilket är
särskilt tydligt i norr. Längre söderut är landet på många platser mer låglänt, men
landskapet präglas där av höga berg och djupa dalar i skarp kontrast. Dess enskilt största
platta område är den historiskt ökända Veloem.
Vädret är blåsigt, omväxlande och kan ofta skifta från sol
till störtregn och tillbaka till sol på mindre än en timme. I synnerhet på hösten är hårda
vindar och plötslig nederbörd en del av vardagen för Sarokhelas folk. Medeltemperaturen är
några grader kallare än i övriga Khelamhis, mycket varierande efter den lokala höjden över
havet. Uppe i bergsregionerna får man alltid gott om snö på vintern, och den ligger ibland
kvar i ett par månader.
De höglänta hedarna pryds av spröda skogsdungar, främst barrskog, och korsas på ett
flertal ställen av mindre floder. Det absolut största sammanhängande skogsområdet är
Aamynsaa i norr, som nästan helt täcker den stora dalen mellan Soorweam och
Færmenith.
Den övriga vegetationen utgörs mest av mossa, buskar och
härdiga småväxter. Stora delar av Sarokhela befinner sig mer än 200 meter över havet, och
de frodiga gräsmarker som kännetecknar dess angränsande regioner återfinns här bara i
låglänta områden. Det gör också att jordbruket, om än fullt tillräckligt för att föda
invånarna, är ganska magert jämfört med vad som kommer upp ur grannätternas rika mylla.
I hjärtat av Sarokhela, i en djupficka mellan tre av bergen, ligger den stora sjön
Wohlsaaræ. Den räknas som Khelataars tredje största insjö (av de som khelataarerna
känner till och har kunnat mäta; egentligen är det den femte). Floden Geelaamæ som
är Nordlandets antagligen viktigaste vattenled rinner ut härifrån, och vid dess utlopp på
sjöns västsida ligger ättens huvudort Geeliew, ett av Khelataars främsta
handelscentra.
En ensam klippö skjuter upp ur vattnet nära den norra
stranden. Den karga men historietyngda Caarlaasia är en av Khelataars mest välkända
platser, och många besökare i Geeliew brukar bli besvikna över att man inte kan se ön från
staden.
Fauna
Landet har ett rikt och varierat djurliv. Jägare kan hitta gott om hjort, rådjur, älg
och skälg i olika regioner av höglandet. Skogstrakterna huserar även ett stort bestånd av
vildsvin. Småvilt såsom hare och en mängd fågelarter är också ganska talrika, och skvadrar
är en inte ovanlig syn i Aamynsaa. Högre upp i bergen jagar man främst vildgetter.
De vanligaste rovdjuren i Sarokhela är björn och puma, de
senare framförallt i bergsområdena. Aamynsaa hemsöks av en ganska stor vargflock, och
grottlejon är ett återkommande problem för boskapsuppfödare i landets södra delar.
Berättelser talar om att även kortnoshyenor levde här i gamla tider, men ingen har sett de
väldiga asätarna i regionen på flera århundraden. Högt uppe på Soorweam kan man
emellanåt se bergstroll. De anfaller sällan människor men det finns historier om att
vandrare blivit bortjagade av hotfulla troll som verkat vilja hålla dem borta från vissa
områden. Trollen håller dock till på höjder dit människor sällan har något ärende.
På sommaren letar sig ibland låglandsdjur som visenter och
stäppnoshörningar upp mot Weirsiims norra trakter, men de återvänder som regel till
Gooronib framåt hösten.
|
Historia
Sarokhela stod länge obefolkat medan befolkningarna i de omkringliggande låglanden
rotade sig under 200- och 300-talen. De gjorde anspråk på bergen i (varsin ände av)
Soorweam som sina territorier ganska tidigt, men använde dem främst som jaktmarker. Det
centrala höglandet bortom dem förblev under lång tid ett klanlöst vildland som bara enstaka
vandrare hade blickat ner på från bergstopparna.
Så småningom började de här klanerna utforska bergen mer
noggrant. Snart hittade man farbara passager över dem, vilket gjorde att handel kunde börja
föras mellan Khelamhis och Khelaryn. Stigarna blev till vägar när trafiken genom höglandet
tilltog, och lägerplatserna ersattes av karavanstugor. Det tidigaste kända
omnämnandet av Wohlsaaræ återfinns i en dikt om det stora klankrig där Gooronibklanen
Braamiir trängdes bort från sjön av den Caariboldklan som idag är Nocerfi och Saaræ:
Långt i öst står tapper kamp, skäggmäns blod göder jorden
Svärdsmän kallar Kampfars namn uppå mäktiga flodens stränder
Ära vinner starkkämpar, med skarpjärn visar de styrka
Vid fjärran höga bergasjön starkmän vinner rättfärdig seger
Man tror att de tidigaste fasta bosättarna anlände under det sena 300-talet. De fyra
klanerna hävdar alla att just de var Sarokhelas första nybyggare, och kan hänvisa
till gamla legender om var det hände. Då de kom från fyra olika håll är det dock svårt att
idag datera legenderna med någon exakthet. Det enda man vet säkert är att bosättarna
etablerade sig oberoende av varandra och möttes senare, när de redan var bofasta.
Khelae Sarokhela
Regionen präglades under lång tid av allt annat än harmoni och samförstånd. Under de
första generationerna räknade man sig ännu till sina hemklaner på andra sidan bergen medan
de övriga höglandsklanerna var främlingar från andra landsdelar. Konkurrensen om kontrollen
över de lukrativa handelslederna var hård, och de fick tidvis användas lika mycket av
boldager på väg till klankrig som av karavaner med varor.
Terrängen och avstånden gjorde dock att höglandsfolken efterhand fick mer och mer
kontakt med varandra och kände mindre och mindre gemenskap med "dem där nere". Nya
konflikter uppstod när de en efter en bröt med sina fränder på låglanden för att bilda nya
klaner. Alla fyra behöll kontakterna med sina respektive ätter - vid den tiden ett ganska
nytt begrepp som Vishetens Sällskap just börjat sprida - fast villkoren för handel över
bergen hårdnade ändå betydligt när de nu började utkräva tullar för varor som fraktades
över deras land. Detta resulterade i nya klankrig, i flera fall mot deras forna
klanfränder. Separationen från låglandsborna var en utdragen process, men någon gång under
500-talet stod de som fyra självständiga klaner; Taarweam (nuvarande Weirsiim) av
Gooronib, Saaræ av Caaribold, Taaragoar av Ghelinpaa, och Udein av
Mynsonib. Namnet ’Sarokhela’ hade då redan börjat användas som en geografisk term för
regionen.
Samtidigt med detta knöts de inbördes banden hårdare mellan
de nya klanerna. Väpnade konflikter var fortfarande vanliga - i synnerhet mellan Taarweam
och Taaragoar - men man hade uppenbart någonting gemensamt som man inte hade med dem
där nere. Äktenskap hölls allt oftare mellan medlemmar av klanerna, och i det växande
Geeliew blev det inte helt ovanligt att Saaræmedlemmars ingifta släktingar kom och bosatte
sig i staden. Tanken uppstod att man borde ha någon form av Sarokhela-ting där klanerna
kunde rådslå mellan varandra, vid sidan om de respektive ättetingen bortom bergen, för det
där med att vara släkt med varandra var väl ändå inte så viktigt i praktiken?
Den Mörka Tiden hade alltså börjat göra sitt intåg i höglandet...
Friktion uppstod när den nya tidsandan växte fram även på
andra håll, men med helt andra följder. Nere på låglandet fick klantingen en allt mindre
roll till förmån för större ätte-omfattande rörelser, och nya fraktioner uppstod när de
gamla började suddas ut av dessa gränsöverskridande idéer. Klanerna i Sarokhela hamnade i
en intressekonflikt då de började betrakta sina ätter som större auktoriter, samtidigt som
de försökte utöka kontakterna med de andra klanerna på höglandet. I synnerhet Taarweam och
Saaræ upplevde svåra slitningar mellan motstridiga interna intressen under den här tiden,
och stämningen bland folket växte sig sakta alltmer spänd.
Explosionen kom med Brondival Rhaloffaan och hans bok. Han spred sitt budskap om en
nyfunnen världsordning från Taarwor, men det var Sarokhela som fick ta kollisionen mellan
förnyare och traditionalister. När ätterna väl hade enats om vilken sida de skulle välja
gick gränsen mellan de två fraktionerna rakt genom höglandet, med Saaræ och Taarweam bakom
Ymin den Ende, och Taaragoar och Udein bakom Mont Allfadern.
Det Stora Kriget var större, våldsammare och mer oförsonligt
än något annat krig före eller efter det - och klanerna i höglandet fann sig fångade i dess
brännpunkt. Då deras klanländer utgjorde krigets front utsattes oskyldiga sarokhelier för
övergrepp och materiell förstörelse av aldrig tidigare skådade proportioner, och fler unga
män och kvinnor drogs med som krigare än någon annanstans; omkring en tredjedel av alla de
som stupade under kriget kom från Sarokhela. Än mer tragisk än dess konkreta grymheter var
dock de uppslitande konflikter som drabbade enskilda släkter när lojalitet med ätten och
gudomen ställdes mot lojalitet med fränder, vänner och grannar. Familjer med ingifta
medlemmar från "fiendeklaner" slets itu, syskon ställdes mot varandra, föräldrar ställdes
mot sina egna barn. Kriget rasade i tio år, en tid som för de flesta var tio år av
vansinne och slutet på världen som de kände den. Många unga män som dittills hållit sig
utanför gick med i ren desperation när härarna drogs samman för en slutgiltig strid år 709,
för att kunna få till stånd ett avgörande och ett slut på kriget. Istället fick de slaget
vid Veloem, med blodsspillan av en ofattbar omfattning och fler döda vänner och släktingar
än någon hade kunnat föreställa sig, men ingen segrare. Efter detta verkade det inte finnas
någonting som kunde avsluta stridandet förrän varje man, kvinna och barn i landet
låg döda, och det var många som gav upp allt hopp och bittert resignerade inför sin egen
och alltings förestående undergång... och då avslutades kriget abrupt av en ensam man;
Meenorek Lleworaan.
Långt ifrån alla välkomnade nyheten om Brondival Gudsförnekarens lögner, i synnerhet i
Taarweam och Saaræ där det fanns många som hade hunnit bli varmt troende Ymindyrkare, och
flera av dessa tog sina liv. Reaktionen hos de flesta blev dock en våg av nygammal religiös
iver för de gamla klangudarna, vilket i några fall fick våldsamma följder. Många av de ännu
Ymintroende stupade i en serie mord och lynchningar, där även flera digoner fick sätta
livet till, och Ymintemplet i Geeliew förstördes av en rasande folkmassa.
Religiöst nytänkande ersattes snart av mer pragmatiskt sådant.
De blödande höglandsklanerna såg på varandra och såg välkända fränder i samma situation,
med eller utan släktband, medan deras ätter på låglandet i ljus av den nya freden framstod
som avlägsna klaner som hade sett det bekvämt att hetsa dem mot varandra. Tanken att
byta ut sina släktband hade knappast uppstått om inte den Mörka Tidens anda ännu
hade varit rådande, men när representanter för de fyra klanerna samlades till rådslag i
Geeliew var det just vad man kom fram till.
Idén var ändå tillräckligt chockerande för att möta på hårt
motstånd från alla tänkbara håll, och hade troligen inte gått att genomföra om den inte
hade fått stöd från Meenorek Lleworaan. Efter långdragna förhandlingar med Vishetens
Sällskap och fyra ättehövdingar (Caaribold hotade att gå till klankrig hellre än att
förlora Geeliew, men de var alltför försvagade för att kunna sätta det i verket) genomdrev
han grundandet av Khelataars tionde ätt - ätten Sarokhela.
Myntaare Sarokhela
Bildandet av "deras egen" ätt fick stort symboliskt värde som en ny början för det
krigströtta folket. Nu skulle man bryta med maktlystna ledare och gamla ättetraditioner,
och man hade mäktiga viljor på sin sida. Fredsskaparen och ättegrundaren Meenorek hade
helgats till Khelataars förste wor. KhelinnOrden, som skapades i Sarokhela av sarokhelier,
skulle framgent vaka över att Allfaderns vilja ärades över landet. Ett notervärt
tecken på viljan till uppbrott med gamla tider var att Taarweamklanen valde att byta sitt
namn till Weirsiim [Fred].
En mer nykter syn på sakernas tillstånd infann sig dock
ganska snabbt. Sarokhela var en härjad och utplundrad krigszon, och det fanns mycket som
behövde återuppbyggas innan man ens kunde säkra sin egen försörjning. Många gårdar som inte
bränts ned stod öde och hade börjat förfalla, igenväxta åkrar fläckade landskapet, boskap
hade släppts ut och förvildats, vart man gick hade heliga platser förstörts eller skändats
i Ymins namn. Ordstävet "sträck ut en hand till en vän i nöd", som syftade på hjälp mellan
sarokheliska ättefränder, härstammar från den här tiden.
I första hand behövde man bygga upp sin befolkning; en
övervägande majoritet av krigarna som hade stupat under kriget var män, ofta unga
män, och det rådde ett smärtsamt mansunderskott i det nya ättelandet. Bristen på ogifta
karlar gav upphov till en rad ovanliga seder, varav några lever kvar än idag. Rena
kidnappningar av ynglingar förekom också. Den kanske mest spektakulära följden av
situationen var det sk ’Brudkriget’ mellan Weirsiim och Taaragoar år 715 - Sarokhelas
första interna klankrig utkämpades nästan uteslutande mellan kvinnor, och de förlorande
Taaragoar fick ge upp tio ogifta män som tvingades flytta och giftas in i
Weirsiim-krigerskornas familjer.
Mansbristen lindrades i viss mån av att många rotlösa män
vandrade omkring i Sarokhela efter kriget, boldager från andra ätter som hade kämpat för
Brondival och nu skämdes för att återvända hem. I andra tider hade de slutat som fredlösa,
men under den rådande situationen drogs de in i lokala familjer utan särskilt mycket
besvärande frågor. Flera av Sarokhelaklanernas släktgrenar härstammar från sådana förlupna
krigare, och bland avsides bosatta familjer kan man än idag hitta spår av sedvänjor och
dialekter från andra landsänder.
Efter de första smärtsamma åren återfick dock Sarokhela sin hälsa. Bönderna välsignades
av en lång rad goda skördar - vilket fick deras grannar i väst att åter tala om höglandets
"blodgödda jord" - och när handeln åter kom igång var man inte sena att utnyttja sitt
centrala läge, speciellt gynnsamt nu när man inte längre hade ättegränser mellan sina
klaner. Geeliew mer än fördubblade sin storlek under 700-talet och intog sin roll som en av
Khelataars viktigaste handelslänkar.
Från 700-talet och framåt •••
Under 900-talet skedde också en stark utbyggnad av ättens vinodlingar, som har blivit
en viktig födkrok för flera av klanerna. De släkter som satsade hårdast på detta hade
förhoppningar om att bli starka exportörer utanför Sarokhela och kunna konkurrera med
Ghelinpaas odlare. Så har dock inte skett; deras viner håller förvisso god kvalitet och
finns att köpa i både Taarwor och Eilapam, men de kan inte mäta sig med de välkända
dryckerna från östkusten.
••• Ätten har under dess snart 300 år utmärkt sig som
driftig och utåtriktad på fler sätt än så; det finns många sägner och berättelser om stora
hjältedåd utförda av mäktiga krigare och unga äventyrare från Sarokhela.
|
Sarokhela idag
År 996 är Mellanlandet både ekonomiskt och politiskt en välmående ätt.
•••
Sammanhållningen mellan de fyra klanerna är den starkaste bland alla Khelataars ätter,
även om mindre klankrig ibland blossar upp även här. Kulturellt har de tagit till sig
många saker från varandra under åren, men de kommer inte undan det faktum att de
ursprungligen härstammar från fyra olika ätter; deras interna olikheter - i fråga om
värderingar, etikett, lokala riter och liknande - kan än idag vara ganska påtagliga. En
följd av detta är att de är långt mer vana än genomsnittliga khelataarer att möta folk som
inte liknar dem själva, och mer toleranta mot avvikande beteenden från sina ättefränder.
(Dock har det även skapat en flora av vitsar och skrönor om ’Igitaar’, en påhittad femte
klan där allting är bisarrt, konstigt och groteskt.) Det finns en mer eller mindre uttalad
policy inom ätten om att man ska betona sina likheter men bevara sina skillnader.
Deras bild av sig själva som en "fredens ätt" är också en
stark faktor i deras externa relationer. Sarokhela försöker undvika politiskt
vapenskramlande mot sina grannar och strävar mot att istället bygga upp gynnsamma
kontakter med omvärlden genom sin handel. En viss snobbism kring detta förekommer dock;
många av dem ser ner på andra ätter som inte är lika toleranta och fredsivrande som
de själva... Dessa utbredda handelskontakter tenderar att även prägla deras politik, då de
påverkas och är beroende av sina omgivande klaner och ätter i större utsträckning än de
flesta andra khelataarer. I lägen där andra skulle lägga stor vikt vid gamla lojaliteter
och vad förfäderna ansåg om saken, brukar mellanlänningar vara mer benägna att
kompromissa, vara flexibla och anpassa sig efter den rådande situationen. Bland andra
ätter ser man ofta detta som traditionslöshet - och därmed ett svaghetstecken - men för
sarokhelierna är det deras traditionella sätt att agera.
En central faktor för mellanlänningarnas inre sammanhållning är deras syn på
ättehövdingadömet. Ätten som enhet är starkare i deras medvetande än hos andra
khelataarer, så en ättehövding av Sarokhela har - i kraft av sitt ämbete - större respekt
bland sitt folk än vad andra ättehövdingar har. Detta märks inte minst vid ättetingen, då
man ofta ger honom beslutsrätt i tvister där andra ätter skulle anordnat långa
medlingsförhandlingar klanerna emellan. En naturlig följd är att man ställer ovanligt höga
krav på hans opartiskhet, men också att Sarokhela i högre utsträckning än sina grannar kan
samordna sig i praktiska frågor.
Den nuvarande ättehövdingen, Mirg Wenilis, har varit
Sarokhelas hövding i snart femton år och inget tyder på att ättens medlemmar kommer att
vilja ha någon annan på posten inom en nära framtid. Mirgs familj tillverkar lätta men
robusta worrskärror, väl lämpade för ättelandets krävande terräng, som är eftertraktade
över hela Sarokhela. Numera sköter hans söner och svågrar merparten av det arbetet, men
tack vare sitt yrke har han i alla tider rest mycket och handlat mycket. Hans politik
kännetecknas av outtröttlig samordning av handelskontakter och handelsvägar, och av
ivrande för fred. När grannätterna tar till vapen skakar han uppgivet på huvudet och
förbannar deras dumhet - "Mirg skakar på huvet" är ett välkänt uttryck i Sarokhela för att
något är fel någonstans.
Ett annat sätt för sarokhelierna att betona sina likheter är att värna om sin historia,
som av naturliga skäl är starkt centrerad kring det Stora Kriget och ättens grundande. Det
finns många platser i ättelandet där stora grymheter har utspelats, och nästan vart man
går kan man hitta välskötta rösen och skriftstenar som åminner om dem. Ättens senare
historia hålls också aktivt vid liv i gårdar och byaskolor, medan händelser från före
kriget har fått ett mer diffust sagoskimmer över sig. Meenorek Lleworaan har (trots att
han kom från Leamilem) på sätt och vis tagit över platsen som de fyra klanernas anfader,
och förfädernas äldre historia omtalas mest i form av lösryckta legender om forntida
hjältedåd.
Ett par historiska högtider är specifika för Sarokhela. Den
tjugonde dagen i Æruunihn¹ varje år infaller Dödsdagen, en mycket somber och
allvarsam dag då man högtidlighåller minnet av slaget vid Veloem. På årsdagen för det
stora slaget klär man sig enkelt utan smycken, städar sina gårdar och tänder eldar för att
hedra de många som fick möta en meningslös död. Många anser att Caarevel, som hatets och
den meningslösa dödens gudinna, är speciellt stark under den månlösa Dödsdagen och de
skulle aldrig drömma om att ge sig ut på Veloem då. De mindre lättskrämda beger sig
dock just till den ökända Dödsslätten där KhelinnOrden leder en stor ceremoni ute vid
minnesröset. Offer hålls till Allfadern, ett stort symboliskt gravbål tänds, människor går
i procession framför röset och reciterar namnen på de av sina förfäder som stupade där.
Två desto mer uppsluppna högtider infaller den 32:a
Æruunihn², Fredsdagen då det Stora Kriget upphörde, och Ättedagen den 21:a
Thylieem³, den dag då Sarokhela föddes, 101 dygn efter krigsslutet. Dessa högtider firas
under olika former av klanerna men präglas i hela ätten av festligheter från gryning till
långt in på småtimmarna.
Dagen innan Fredsdagen firar KhelinnOrden Befrielsedagen
till minne av Gudarnas Prov (se ’Caarlaasia’) då Allfadern visade sin makt. Den är inte en
utbredd högtid bland den khelataariska allmänheten, men i Sarokhela brukar Befrielsedagen
i viss mån även firas av vanligt folk.
|
¹ Enligt månkalendern, den 24:e dagen i Smedens tecken
² 12:e dagen i Druidens tecken
³ 17:e dagen i Härdens tecken
|
|