Corson
alias Cirana

  Bilden på Khelataarboxen var ursprungligen ett omslag från romanen Web of Wind, den andra delen i fantasy- kvadrologin ’Silverglass’ av J.F. Rivkin (en pseudonym för två anonyma kvinnliga författare) om ett udda par – den timida magikern Nyctasia, och den butiga fightern Corson brenn Torisk, som svenska rollspelare alltså känner som Cirana av Weirsiim.  
      De här två damerna brukar för övrigt figurera i listor över bisexuella litterära gestalter. Böckerna om dem ligger även till grund för Rhostshyl, ett av nätets äldsta och mest långlivade MUDs.

Corsons/Ciranas utseende beskrivs så här:
"Her height alone drew stares, since people so tall were rare in the north - but no one had ever found her ungainly. She moved with an athlete’s grace and power, and her beauty was not hidden by her travel-worn tunic and breeches. She had large blue eyes, and skin of a warm, rich gold. After her release from the army, she had let her chestnut hair grow long as a mark of her independence. She usually kept it plaited in a braid and bound like a crown around her brow, but when she let it down, it fell over her broad shoulders and straight, tapered back in a rippling tawny wave."

Bokserien består av The Silverglass, Web of Wind, Witch of Rhostshyl och Mistress of Ambiguities (som kom ut 1991, efter Khelataars aktiva era). Luis Royo målade omslag till de tre första böckerna.


The Silverglass

Corson i högsta hugg. Betänk att det här är precis samma figur som vi har fått presenterad för oss som "den bästa svärdssvingerskan norr om Weirmynsaa". Mer påklädd och med ett mindre flådigt svärd än vi är vana vid, men hon har sin karakteristiskt svällande urringning och bär samma bälte som vi har sett henne ha på sig förut.

Och här ser man hela scenen. Med ett par undantag vore de flesta av figurerna i bakgrunden lättare att tänka sig som khelataarer än de på spelboxen.


Witch of Rhostshyl

Nyctasia och Corson. Udda klädsel och nytt svärd för den sistnämnda, men hon har sina visuella trademarks - pannband med hängprydnad och putande bröstklädsel. Och efter ’Caarevels Dolk’ kunde Nyctasia kanske passera som Jainine Calthoran...
     Figurernas klädsel är egentligen klart lättare att se ur khelataariskt perspektiv än de på boxen. Arkitekturen på den där brinnande stenstaden är bara fel om man försöker tänka sig scenen som en bild från spelet, men ett urklipp av dess högra halva (typ, till höger om det där höga tornet) skulle nog ha fungerat på ett modulomslag.

Ungefär den bilden har faktiskt varit publicerad i Sverige - det här var omslaget på ett nummer av Epix Förlags vuxenserietidning 2000+, utgivet samma år som Lancelot Games gick i graven.


Mistress of Ambiguities

När den fjärde boken kom ut gick jobbet att måla omslagsbild istället till Jean-Pierre Targete - och hans tolkning av paret får Royos bilder att framstå som autentisk lågfantasy. Cirana bar ju kort kjol i ’Caarevels Dolk’ men jag tror att hon skulle ha lite åsikter om att behöva slåss iförd högklackat...

Tillbaka