Vele Ehn Jyn Mien!
Gravskick i Khelataar

av Åke Rosenius,  publicerad 1992 i Hypnosis #2


Kommer ni ihåg den där gången när Nobbe dog nere på Aramanx? Det var då vi saltade in liket och smugglade ut det ur stan i en låda fisk!
     författarens Traveller-grupp

Introduktion

Döden är ett märkligt fenomen i rollspelens värld. Enligt Kult - och bröderna Lejonhjärta - är den bara början, medan Livets Ord säger att den får spelare att begå självmord. Enligt spelarna själva är den något som man skrattar åt (se citatet ovan).
     En aspekt som dock brukar ägnas mindre tanke är vad som skall göras med den hädangångne efteråt. Anta att en följeslagare och nära vän avlider under en lång resa i Khelataars ogästvänliga vildmarker. Spelaren svär en ramsa, plockar fram ett nytt rollformulär och greppar 3T6. Vad gör de andra rollpersonerna? Hans ägodelar tas om hand (de muddrar liket) och klanen måste underrättas, men vad ska man egentligen ta sig till med kroppen?
     ’Tja, vi gräver väl ner honom’ är ett vanligt svar från de andra, som vill resa vidare och har annat att tänka på. Praktiskt lagda spelare kombinerar det med någon säkerhetsåtgärd så att han inte skall gå igen och överfalla gruppen under nästa fullmåne.
     Själv tycker jag att det känns inlevelselöst när alla kulturer i en fantasymiljö - oavsett religion - håller jordfästningar; det luktar kristen schablon, något som jag får allergiska symptom av. Den här lilla artikeln är därför ett försök att ge mer utförliga svar på frågan om hur lik bör behandlas i Klanernas Land. Som vanligt har maskulina pronomen genomgående använts om de döda, även fast kvinnor tyvärr går hädan lika ofta som män.

Klanerna

Khelataarerna hävdar att gudarna skapade Braag och Luur, de första människorna, genom att blanda naturens substanser i ett krus. Någon ytterligare inkarnerande process (som att "blåsa liv" i dem) var överflödig; enligt khelataarerna är ande ett naturligt element, ett ämne likt eld eller jord som världen består av, och liv är en produkt av allt sorts skapande. De anser att den dödes ande - i likhet med de andra ämnena i hans kropp - kommer att sprida ut sig i omgivningen och med tiden blandas upp i naturen varifrån den kom. Som en del av Helheten kan portioner av den senare hamna i nya människor, i andra sorters varelser eller bli till renodlade andeväsen. Om gudarna så önskar kan de föra in den intakta mängden ande från en stupad person i ett nyfött barn, men detta öde är oftast förbehållet framstående hjältar. Mer vanligt är att den förblir befriad från organiska kroppars fångenskap.
     Khelataarerna tänder därför gravbål över sina döda. Om man bränner kroppen hjälper man den döde att bli fri, och det släpper lös den livskraft som kan finnas kvar. En ceremoniellt korrekt likbränning skall inkludera böner och offer till gudarna, helst under ledning av den dödes klanhövding eller någon nära släkting. Allfadern bes att låta den döde lägga sitt gamla liv till ro och glömma gammal agg och längtan, Allmodern får mottaga böner om att låta hans senare liv bli fruktbara och lyckliga. Efteråt lämnar man askan i fred och låter den spridas dit vinden bär den.
     Eld är emellertid inte den enda metod som används för att ta farväl av de döda. En del fiskarklaner på östkusten lägger dem istället i tunga svepningar och sänker dem i havet, och vissa familjer inom klanen Braaluwaamæ tar tillvara deras aska som de gräver ner och planterar ett träd över. Lokala seder är vanliga i trakter där man har kontakt med andra folkslag, men i Eilapam kan ibland fejder uppstå när en person av blandad härkomst går bort.
     Det är ingen direkt skada skedd om den döde tvingas klara sig utan ceremonier, för hans ande kommer slutligen ändå att sippra ut den naturliga vägen. Det kan dock ta tid och kan eventuellt innebära obehag för honom. Om han avled mycket plötsligt eller under särdeles otrevliga omständigheter finns det en risk att han försöker klamra sig fast i de levandes värld och kanske orsaka stort lidande. Att bränna kroppen medan den är någorlunda färsk förhindrar detta.
     Observera att khelataarerna är det enda folket som föreställer sig ’ande’ som en elementarsubstans; de andra folkslagens bilder av ’andar’ har större likheter med det kristna konceptet ’själ’.

Urinnevånarna

Bergsfolket tillber den patriarkaliske guden Khardin som är en arketypisk fadersgestalt, och ursprungligen en smidesgud från ett äldre, numera utdött panteon. Enligt dem skall de efter döden komma till Khardins boning bortom det mest fjärran belägna av alla berg, och få sitta vid sin fars sida i gudens rådssal. Kvinnorna tas upp i det väldiga hushållet. Den döde måste själv genomföra den långa färden dit, men Khardin kan vägleda honom på dolda, mörka stigar djupt nere under bergen.
     Man lägger därför ner sina döda i marken, rustade som inför en resa, och uppför höga stenrösen ovanpå griftena. Den som inte blir lagd i sten riskerar att inte hitta till Khardins boning, och blir en vred gengångare som vandrar blint över bergen i sitt fruktlösa sökande. Detta antas också hända de som har betett sig fegt och ärelöst under sin levnad, som guden inte släpper in i sin boning. En sådan person är inte värd mödan att begrava, så om ingen vill ta sig besväret att göra ett röse släpps liket ner i någon närbelägen klippskreva.
     Kharigaans tro är henoteistisk - de säger: ’Visst, det finns andra gudar, men Khardin är vår gud! De andra rör inte oss.’ Om en avliden bergsman skulle behandlas i enlighet med någon annan religions seder är detta ingen katastrof för dem. De hoppas bara att han kan finna sig tillrätta i sin nya tillvaro, och att Khardin kanske senare kan ordna så att den döde får komma hem.

Träskfolkets religion är en animistisk alligatorkult, och "guden" Nahgan är helt enkelt en mycket stark djurande. Han kan leda byte till en jägare och hålla alligatorer borta från ens hus - om han är på vänligt humör. Man vill alltså hålla sig väl med honom av strikt praktiska skäl, och främlingar som hånar honom bör vakta sina huvuden. Nahgan är dock en gud för de levande som har mycket lite att göra med Nekothiana efter döden.
     En avliden familjemedlem upptas bland det myller av andar och osynliga väsen som anses finnas i träsket. Han kommer senare att hämtas av sitt totemfolk (den djurart som hans familj räknar sig till) men måste först företa resan in i andarnas land.
     Familjen sveper in honom i skinn av bäverkatt och lägger honom i en kanot med hans vapen, proviant och lite sprit i händelse att han måste förhandla under resan. Man skickar sedan ut kanoten i träsket, där han så småningom lämnar sitt skal och sällar sig till de övriga andarna. Dödskanoter som hittats stjälpta med halvätna innehåll är ett tabubelagt samtalsämne hos träskfolket.
     En död man fullföljer inte sin resa förrän hans kvinna förenas med honom, och tills dess väntar han på henne i andarnas land. Träskmän som efterlämnar änkor bör därför föras till Ægoor så att de kan få genomföra sin sista kanotfärd. Det finns redan alltför många sägner om ylande vålnader som hemsöker träsket och letar efter sina försvunna makar.

Skogsfolket har en mycket särpräglad tro; de anser sig tillhöra gudinnan Atheodora som personifierar deras hem, skogen Avanaria som khelataarerna kallar Weirmynsaa. Hon har skapat dem för att de skall vårda och beskydda den enorma skogen (henne) och vid deras bortgång tar gudinnan dem till sin barm i grönskan och myllan där de får njuta frukterna av sitt arbete.
     När en död person överlämnas till gudinnan sätter man honom bekvämt under ett träd i en vacker, avskild glänta tillsammans med lite mat och tillhörigheter i väntan på sin skaperska. Han lämnas ensam med en prästinna som utför en rituell dans över hans kropp medan hon åkallar Atheodora att komma och hämta honom. Därefter lämnar hon honom där och låter naturen sköta resten. Detta måste göras i Weirmynsaa - andra skogar hör inte till gudinnan och nås inte av henne.
     Ritualen är mycket viktig för Anaakiria, och de accepterar inte att en avliden frände tas om hand på något annat sätt. Om den döde inte återbördas till gudinnan kommer hon att leta upp honom för att föra honom hem, och ve den som då står i hennes väg. Detta gäller i än högre grad om den som dött är en kvinna; Atheodora är ytterligt mån om sina döttrar. Givetvis visar hon sig inte som en fysisk person, men hennes vrede kan yttra sig som röta, bränder, rovdjur från skogen eller aggressiva naturväsen. I extremfall kan hon ge en mäktig prästinna en geas för ändamålet.

Folken bortom havet

Tanganerna dyrkar sina förfäder. De anses ge skydd och bistånd till efterkommande, förutsatt att man håller sig väl med dem och inte bringar vanära över sin familj. En förfadersande kan genom sjukdom eller olycka straffa en krigare som missköter sig, kvinnors andar är mycket stränga mot de döttrar som inte är trogna eller sköter sina husliga plikter. Den som är djärv och strävsam har däremot förfädernas fulla stöd.
     Tanganer tror att en del av den dödes ande följer med hans kropp och tar den därför tillvara. Under en schamans vägledning muras en benknota från honom - ibland en hel skalle - in i huset för att han skall stanna hemma och vaka över sina efterkommandes väl och ve. Resten av kroppen läggs i en båt, dimensionerad efter hans status, som sätts ut till havs och sticks i brand. Detta har flera funktioner; dels skall förfäderna genom ritualen förstå att den döde har lämnat de levandes värld och ta upp honom bland de sina, dels förhindrar bålet att onda makter kommer åt honom. Den döde skall genom detta också förstå att han har dött och inte försöka fortsätta leva.
     Om hans kropp inte tas om hand kommer han att stanna hos den varhelst den ligger, kanske långt från sitt folk. Han kan då med tiden fjärmas från dem. Det finns en risk att han inte känner igen ättlingar som många år senare kommer till platsen, utan försöker skada dem.

Shivaloors folk har med bred marginal den mest organiserade av alla kända religioner. De dyrkar solen, som enligt dem är en majestätisk, livgivande gudinna. En god människas själ får efter döden bo i hennes evigt soliga rike ovan molnen.
     Riterna efter ett dödsfall är hårt bundna av dekret och traditioner, och alltför omfattande för att här beskrivas i detalj. Varje deltagare har sin plats och uppgift. Ett otal formaliteter skall följas medan ceremonin pågår. Man håller den utomhus, för den dödes ansikte måste belysas av solen för att gudinnan skall se honom och släppa in honom i sitt rike. Detta är ett problem om himlen är mulen en längre tid, men man måste då vänta tills solen åter visar sig. Ceremonins omfattning och prålighet beror på den dödes sociala klass, och måste ledas av en officiell soltjänare för att vara legitim. Slutligen balsameras kroppen och placeras sittande i en korg som ställs i en krypta, vänd mot öster.
     I annat fall har den döde en svart framtid. Hedningar, syndare och andra själar som solgudinnan inte tar emot förpassas till ett mörkt, fruset dödsrike där kölddemoner slår sina isande klor i dem.
     Shivaloorerna är inte bara monoteister, de är också ganska intoleranta; solkulten är en central del i deras feodala samhälle och den accepterar inga andra religioner. Om en shivaloorisk köpman avlider på Khelataar bör hans kropp helst skickas tillbaka över havet. Det kan uppstå förbittring i hemlandet om det blir känt att hans lekamen fallit i händerna på hedniska barbarer.

Farfars praktiska råd

Det här materialet är i första hand till för den SL som tycker att det har blivit lite "släng å köp en ny" över rollpersonerna i hans kampanj, och vill se mer rollspelande i samband med deras hädangång. SLP bör naturligtvis inte heller diskrimineras i det sammanhanget; ett helt scenario kan t.ex. designas runt en stupad hövding och de förberedelser som måste göras inför hans likbål.
     De andra folkens gravskick kan ge rollpersonerna en djupare inblick i deras kulturer, eller kanske försätta dem i svårigheter (RP i Ægoor: "Hej, vi hittade den här kanoten ute i träsket. Det ligger ett lik i den!"  Träskman: "£@*¶#!?!"). Håll dock i minnet att döden är något som tas med stort allvar av alla folkslag och inte bör skämtas om - i alla fall inte i spelet. Rollpersoner som drar dåliga vitsar om andras sätt att behandla sina avlidna är lovligt byte för repressalier.
     Det bör betonas att vad de olika folken antar blir följden om de rätta ritualerna inte följs naturligtvis inte behöver stämma, men det är vad de tror kommer att hända. En normal anaakirier skulle bli mycket upprörd om han fick höra att en skogsman hade dött utan att ha blivit överlämnad till gudinnan. Spelarna kanske börjar tycka att de respektive världsbilderna motsäger varandra (vilket de mycket riktigt gör) och vill veta vilken uppfattning som egentligen är "rätt"? Sökandet efter Sanningen är ett utmärkt kampanjuppslag, men det är upp till SL om det skall vara möjligt att få entydiga svar på frågan.


Tillbaka