Ælomez Oon Soori
Ffaligis ursprung och natur

av Åke Rosenius,  publicerad 1993 i Hypnosis #4.


Följande text återger ett föredrag av Keaal Martiil, digon i demonologi, hållet i Eilapams erelaas den 32:a Æruunihn i Allfaderns År 997.

Ä-hrm! Mina vänner och åhörare, jag är glad att så många har samlats här denna kväll för att lyssna till mina ord. Salen är måhända i minsta laget, men om det blir alltför kvavt härinne får vi väl ta en paus och gå ut.
     Ja... Sedan jag för tjugosex år sedan hade det tvivelaktiga privilegiet att få se en krool med egna ögon, och nätt och jämt undkom med livet i behåll, har jag studerat dessa märkliga väsen vi kallar ffaligi. Den litteratur som finns i ämnet är knapphändig, motsägande och oftast baserad på gissningar. Jag har därför utfört mina studier främst genom intervjuer av ögonvittnen och diskussioner med magiker. Vissa spår har visat sig mycket farliga att följa, och jag må säga att det finns människor som varit mig till värdefull hjälp men som jag hoppas att jag aldrig behöver möta igen.
     I kväll ämnar jag lägga fram mina slutsatser, resultaten av årtionden av studier och spekulationer. Jag måste tillstå att de är ofullständiga, trots allt mitt arbete, och lämnar obehagligt många detaljer obesvarade. Yngre förmågor som fortsätter mitt arbete kan förhoppningsvis komplettera bilden i framtiden. Här vill jag även framföra ett tack till Wirmira Thyliman, vår ärade mondigon i religion, som stöder mina teorier och genom idog korrespondens har uppmuntrat mitt fortsatta arbete under dessa år.

Ffali kontra ffaligi

Själva ordet ’ffaligi’ antyder okunskap från den som myntade det. Att han kallade krooler och caarffaler ’mystiska andar’ är ändå ganska förståeligt. De förefaller ju vara någon slags andeväsen, samtidigt som det är så skriande uppenbart att de är något helt annat. Flera år av mitt arbete gick faktiskt åt just till att hitta den definitionsmässiga skillnaden mellan ffaligi och andar. Det var en schaman från träskfolket som slutligen förde in mig på rätt spår, då han lärde mig att observera saker som mina ögon inte kunde uppfatta.
     Skillnaden är faktiskt mycket enkel, även om den kanske inte är vad man i första hand tänker sig: Ffaligi har ingen andlig form. Om de inte finns kroppsligen existerar de överhuvudtaget inte.

Eh, ni därborta har en fråga...? Ja det stämmer, i sådan mån att distinktionen kan tyckas vara oklar för en lekman. En ande som frammanas kommer ju för den insiktslöse betraktaren fram ur tomma luften, och verkar inte finnas där ögonblicket innan. Detta är emellertid inte alls fallet; magikern som frammanar anden är fullt medveten om dess ankomst och närvaro redan innan den har bildat sig en synlig form - om den nu gör det. Det är bara en fråga om att veta vad man skall titta efter.
     Ffaligi dyker däremot bokstavligen upp ur ingenstans, och de försvinner in i ingenting om de drivs bort. Ändå förintas de inte! Man känner till säkra fall där en och samma caarffal visat sig i Khelataar mer än en gång, om än ibland med flera århundradens mellanrum. Det finns alltså en stor lucka i vår kännedom om dessa väsens natur. De måste frammanas för att finnas till, så synbarligen existerar de bara om någon vill att de skall göra det. Var och på vilket sätt finns de då när de inte är här?

Att vara men icke vara

Mina teorier om detta kan enklast sammanfattas i tesen att de måste komma hit från en helt annan värld än vår. Denna plats kan vi för enkelhetens skull benämna Kroolgordir, Kroolvärlden. Mondigon Wirmira Thyliman och jag är ense om att den - om dessa teorier stämmer - också är Caarevels ursprungliga hemvist; jag tänker återkomma till detta ämne senare.
     Låt mig bara först förtydliga skillnaden mellan detta Kroolgordir och det vi i dagligt tal kallar ’andeplanet’ eller ’andevärlden’, där vi tidigare antagit att ffaligi har sin boning. Jag har genom åren fått höra en mängd missförstånd och feltolkningar om den senares natur, som om den vore en främmande plats som man på något esoteriskt sätt skulle behöva lämna Khelataar för att besöka. Detta är ett fundamentalt tankefel. Andevärlden är en för oss osynlig aspekt av vår egen vanliga värld, på inget sätt avskild från oss. Ponera t ex att en ande befinner sig i det här rummet, nu i detta ögonblick. Den är då närvarande här, i vår egen fysiska verklighet. Anden själv är visserligen inte materiell, men det kan man knappast heller säga om ljuden från gatan eller värmen från eldstaden där i hörnet. Att vi inte kan se den beror bara på en bristande förmåga hos våra egna sinnen, liksom vi inte kan se luftens gaser eller den kraft som finns i magneter. Vilken magiker som helst kan intyga att anden är lika verklig som vi själva - vissa skulle till och med hävda att vi kan se den, men inte tolka vad våra ögon säger oss.
     Kroolgordir är däremot något helt annat. Den har inga som helst gemensamma band till vår egen värld, och per definition finns den inte ens. Ville ni säga något...? Eh.. ja, mycket lustigt. Vår vördade ruunigon Daviera Wyriel har framgångsrikt bevisat att Urkraften, ur vilken vi själva, hela vår värld och även gudarna har skapats, kan definieras som existens - ren, ostrukturerad existens. Kroolgordir finns till på något helt annat sätt, och existerar därför inte i ordets gängse bemärkelse. Det finns inget sätt för oss att förnimma eller beröra en plats som ligger bortom verkligheten.

Häxgudinnans beskaffenhet

För oräkneliga tider sedan öppnades på något vis en länk mellan vår värld och Kroolgordir. De är sedan dess förbundna med varandra, men deras verkligheter är alltför olika för att kontakten skall kunna märkas. Närvaron av Kroolgordirs motsvarighet till Urkraften märks dock högst påtagligt i vissa aspekter av världen; den är vad vi människor känner som gudinnan Caarevel.
     Ni känner alla till den gamla myten om Caarevels tillkomst, hur Allmodern födde henne efter en älskog i otrohet med en dödlig man. Om man tänker efter är den tämligen absurd, för Allfadern är allt som är manligt; det skulle helt enkelt inte varit möjligt för Allmodern att vara otrogen mot honom. Någonting totalt könlöst skulle visserligen ha uppfyllt ett sådant villkor, men gudinnan hade inte kunnat para sig med det. Wirmira Thyliman och jag är eniga om att myten med största sannolikhet är allegorisk, men exakt hur länkandet av de två världarna egentligen gick till är nog en berättelse som världen har glömt. Jag kan inte ärligen säga att jag har någon hållbar teori om det.

Jag ser att några av er drar andan i häpnad, men ni hör alldeles rätt; jag hävdar att Caarevel inte är en gudinna i den egentliga bemärkelsen. Hon - eller den - är en opersonlig naturkraft. Opersonlig, fastän dess egenskaper är sådana företeelser som i den här världen utgörs av personliga drag; avund, lögnaktighet, förräderi och så vidare. Dess ’intriger’ beror då alltså inte på ett aktivt handlande utan på en passiv influens på omgivningen. Man kan närmast likna Caarevel vid en etisk förruttnelse. Den sk gudinnan är egentligen könlös, men vår världs naturlagar är ju sådana att den måste ha ett kön här för att kunna finnas. Det är troligen där vi kan återfinna kopplingen med Allmodern, hur det nu än hänger samman.
     Dess makt i världen begränsas genom att den egentligen finns i Kroolgordir, och de direkta kontakterna med den världen är punktvisa och förhållandevis svaga. I Kroolgordir är Caarevels makt oändlig medan vi bara känner ett svagt återsken av den. Dock kan de som lever efter dess betingelser här i Khelataar dra kraft från den, och jag vågar hävda att det är just detta som tillåter dess fortsatta existens här. Nu talar jag alltså inte om "onda magiker" - vem har myntat det idiotiska begreppet!? - utan folk som använder svek, lögner och komplotter för att uppnå sina syften, ofta med märkligt god framgång.

Vi vet inte med säkerhet hur den khelataariska Urkraften i sin tur påverkar Kroolgordir, men jag har en god aning efter att ha jämfört de fysikaliska aspekterna med vad vi vet om Caarevel. Kom ihåg att Kroolgordir saknar existens - den är definitionsmässigt mindre än ingenting. Det torde innebära att ju mer omfattande kontakten med den blir, desto mer Urkraft kommer in i den och ju mer verklig blir den. Finner ni idén skrämmande? Det är i så fall med all rätt, för när Urkraft försvinner härifrån blir vår värld samtidigt svagare. Om processen fortsätter upphör Khelataar slutligen helt att existera, gradvis ersatt av Kroolgordir. Vid det laget har dock allt liv för länge sedan utsläckts av den allt mer påtagliga Caarevel. ’Den Starka Döden’ är i det fallet ett ovanligt välfunnet namn.
     Jag ser nu att vissa av er vill... Nej, sitt ner! Betänk att jag talar om en oändligt långsam process, som ju redan måste ha pågått i årtusenden. Det är ingen omedelbar fara. Återigen, sitt ner. Tack.

Vredens härskare

Var var jag nu... Ja, det har tagit mig lång tid att försöka passa in caarffalerna i detta sammanhang. Vi känner bara till ett fåtal av dessa vidunder, och de är alldeles för mäktiga för att passa in i något av oss känt mönster. Bara det att de verkar kunna överbrygga klyftan mellan världarna av egen kraft antyder att de är någonting långt utöver det vanliga.
     Fakta om dem pekar mot en logisk men mycket obehaglig slutsats. Under flera år skyggade jag för att vilja tänka mig möjligheten, men har så småningom sett mig tvungen att acceptera den; caarffaler kan inte vara något annat än Kroolgordirs gudar. Det ger oss en kusligt god samstämmighet med de äldsta myterna om dem, men betyder också att de är långt farligare än vi tidigare anat. Om Caarevel är en Urkraft av destruktiva personliga egenskaper låter det dessvärre bara logiskt att dess gudar visar sig inne i människors sinnen, på just det sätt caarffaler gör. Då är det heller inte konstigt att de fullständigt tar kontrollen över den person de besätter.
     Mer exakt är de väl en analog motsvarighet till gudar; de är i alla fall till sin natur långt mer närbesläktade med Goor och Vegirn än vad Caarevel är. Liksom Caarevel begränsas caarffalerna avsevärt av att de egentligen är hemmahörande i Kroolgordir och bara kan manifestera bråkdelar av sin makt i den här världen. De är ändå mer kraftfulla än något annat enskilt väsen i Khelataar, våra egna gudar undantaget.
     Här bör jag också tillägga att det är min åsikt att caarffaler inte är magiker! Jag har fått höra ganska många utlägg från folk som försökt hävda motsatsen, men jag har aldrig hittat något som tyder på att en caarffal någonsin setts kasta en besvärjelse. Magi, i den bemärkelse vi känner den, går ju ut på att manipulera Urkraften, som är helt främmande för dem. Jag anser att de istället använder sin gudamakt till att skriva sina egna naturlagar. Om en caarffal vill att något skall hända, så ser den till att det händer; svårare än så är det inte.

Det stora problemet med att forska i ämnet är att man så sällan kan veta vilka observationer av caarffaler som verkligen gjorts, och vilka som handlat om oskyldigt utpekade människor. De arbetar så gott som uteslutande inifrån människors hjärnor, där de bara är mönster av tankar, idéer och avsikter - och det kanske ger en mer riktig bild av vad de egentligen är. En gud är ju en manifestation av någon viss företeelse eller egenskap. Det är därför troligt att caarffalerna är Caarevels karaktärsdrag, personifierade.
     Nu tappade jag visst bort mig för ett ögonblick... Få saker i detta arbete har varit så frustrerande som att försöka sammanställa uppgifter om besatthet. De utsagor som finns är ofta så motsägande att de närapå utesluter varandra. Jag tvivlar inte på att många av dessa skildringar bara är påhittade skrönor, men kan heller inte utesluta möjligheten att olika caarffaler besätter sina offer på olika sätt. Förstahandsstudier är omöjliga eftersom besatta personer inte kan identifieras i förväg. Det är framför allt tre punkter som förblivit obesvarade; i vilken utsträckning caarffalers krafter begränsas av den kropp den har besatt, huruvida de kan förändra sina värdkroppar eller inte, och om det finns en koppling mellan dessa och deras egna gestalter. I brist på ett enhetligt faktaunderlag avhåller jag mig därför från att försöka dra några slutsatser. Ämnet är i sig tillräckligt stort för att någon annan skall kunna ägna sin karriär åt det.
     De av er som bevittnade Renigaar Taarins härjningar härom året vet att caarffaler också kan uppenbara sig materiellt. Man skall dock komma ihåg att bara en handfull sådana direkta, fysiska manifestationer har förekommit under hela vårt lands historia. Bara i ett enda fall vet vi att samme individ har setts i denna form mer än en gång; caarffalen Skharuuthak figurerar både i en legend från folkvandringstiden och i 200 år gamla rapporter till woren från KhelinnOrden. Båda källorna namnger honom och beskriver hans ohyggliga, hornförsedda lekamen. Dessa ’verkliga’ kroppar, omtalade men till ytterlighet sällsynta, är egentligen en paradox som jag ännu inte kan förklara till full belåtenhet. Caarffaler är alltför mäktiga för att inte vara kapabla att visa sig fysiskt i vår värld, men då borde de logiskt sett kunna ta sig vilka slags kroppar de vill. Varför dessa trehornade skepnader? Kanske är det så att de trots allt har en slags kroppar i Kroolgordir, som på något sätt motsvaras av dessa former. Liksom Caarevel måste de ha ett kön när de manifesteras på Khelataar - båda sorterna har observerats - men de är med all säkerhet könlösa i sin hemvärld.

Förhållandet mellan Caarevel och caarffalerna är på sitt sätt detsamma som mellan Urkraften och gudarna; de fungerar som Caarevels hjärnor och förlängda armar.* Deras uppgift verkar vara att öka kontakten mellan Khelataar och Kroolgordir, främst genom att främja Caarevels egenskaper bland människorna. Ju mer falskhet, svek och fruktan som florerar bland oss, desto starkare blir bandet. Den Urkraft som utsätts för Kroolgordir ger den sakta en allt fastare verklighet. De som brukar tala om ’Caarevels intriger’ har alltså inte helt fel, men de har förbisett mellanhänderna.
     Det är omöjligt att uttala sig om hur organiserad eller regelbunden denna slags verksamhet egentligen är. Jag bör dock påpeka att bevisade fall av caarffalsk besatthet nästan utan undantag har riktats mot inflytelserika personer, t ex hövdingar, åldermän och boldtaarer, ibland mot deras hustrur. Då ni hör rykten om enkla bondpigor som sägs härbärgera caarffaler kan ni vara ganska säkra på att det är grundlösa anklagelser.

* En jämförelse utanför spelet kan göras med Nyarlathotep i Cthulhu Mythos  - förf.anm.

De vämjeliga

Kroolerna är å sin sida Kroolgordirs innevånare. Om de närmast kan jämföras med människor eller andeväsen är svårt att avgöra; något förenklat kan man säga att de är aggressioner som fått substans. Caarffalerna frammanar dem i vår värld för att använda dem som slavar och krigare. Kraftfulla magiker kan göra detsamma, men utan någon form av Telekontroll beter de sig fullständigt kaotiskt och oförutsägbart. Fastän detta avsevärt begränsar deras användbarhet hindrar det knappast vissa personer från att försöka; de flesta krooler som springer lösa i Khelataar får antas ha frammanats av obetänksamma magiker som sedan misslyckats med att kontrollera dem. Tro mig, jag har talat med några...
     Alla rön tyder på att krooler förblir totalt könlösa när de kommer hit. De är nog faktiskt de enda väsen i hela vårt universum som kan existera utan ett kön. Man måste vara insatt i elementarfysik för att fullt förstå vidden av detta faktum, men det är ett fundamentalt brott mot naturens lagar och utesluter dem från alla definitioner vi känner av levande varelser. Det kan faktiskt inte sägas att krooler lever, på det sätt vi gör. Rent vetenskapligt sett finns det mer liv i en gråsten än i en fullt aktiv krool.
     Om de inte är levande, är de då intelligenta? Tja, jag tror ärligt talat inte att det försiggår något som vi skulle känna igen som tankeverksamhet i deras huvuden. De är mer som förlängda armar av den vilja som har frammanat dem - med den kan de agera som tänkande varelser, utan den kan de bara implementera slumpmässig aggressivitet. De fungerar då enbart via de spår av Caarevel som finns i vår värld.

Kroolernas ökända, skeletala kroppar är troligen bara en analog form av deras sanna utseende. De saknar nog all likhet med deras egentliga former på Kroolgordir. Den omtalade ruttna stank som de avger - och som jag personligen kan vittna om - beror helt enkelt på att omgivningen förpestas av det övergrepp mot naturkrafterna som kroolernas existens utgör. Luften reagerar på att trängas undan av något som inte kan finnas där, och vi känner det i våra näsborrar.
     Det mest anmärkningsvärda med dem är ett mycket simpelt faktum som det ändock tog mig åratal att få rätsida på. Såvitt jag kunnat utröna verkar det troligt att kroolerna till hälften är kvar på Kroolgordir och att deras kroppar är en slags materiella projektioner därifrån. Detta är ännu en obekräftad teori, men det förklarar varför de kan tänja och forma om dessa kroppar i en så till synes omöjlig utsträckning. Håll upp en hand mot en lykta i ett mörkt rum, och föreställ er en krool-kropp som handens skugga mot väggen; genom att ändra handens läge och avstånd till lyktan kan ni få skuggan att ändra form och storlek. I kroolens fall är lyktan Caarevel och väggen är Khelataar.
     Teorin ger också en förklaring på hur deras kroppsdelar kan växa ut igen så fort de huggs av; eftersom de finns i Kroolgordir har de egentligen inte huggits av alls. Så fort projektionen restabiliseras visar sig kroppsdelen igen, ungefär som när vattnet återtar sin yta då man kastat ett föremål i floden. De frammanade kroolernas enda sanna fysiska existens sitter i deras analoger till hjärna och centralt nervsystem, varför det enda sättet att döda dem är att hugga av deras huvuden. Då splittras projektionen helt, och de multnar blixtsnabbt ner till damm som fortsätter sönderfalla tills ingenting återstår. Jag har själv sett det hända; det var som om själva rummet och tiden kollapsade runtom den, som om varje mikroskopisk förändring av dess läge bröt sönder den i allt mindre partiklar. I själva verket var det just denna syn som fick mig att börja studera deras väsen på allvar. Det finns mycket mer forskning att göra i detta ämne, men det står mig helt klart att krooler är mycket, mycket mer främmande än vi tidigare föreställt oss.

Bortom hatet

Vad kan man då säga om Kroolgordir självt? Ytterst lite, för vi kan bara ta kontakt med den genom Caarevel, något som vi givetvis bör undvika i största möjliga mån. Betänk också att om Caarevel verkligen är Kroolgordirs Urkraft så är ju världen en del av henne, inte tvärtom.
     I alla händelser kan vi utgå från att den är en för oss människor totalt obegriplig värld vars naturlagar inte har några som helst likheter med våra. Vår världs byggstenar, Kön och Element, verkar inte ha någon mening där. Det är tveksamt om begrepp som materia och energi, eller tid och rum, gäller i Kroolgordir. Vår egen Urkraft är existens; för att något skall finnas här måste det... finnas. Kroolgordirs Urkraft är Caarevel; för att något skall finnas där måste det hata. Vi har svårt att föreställa oss hur en värld uppbyggd efter sådana förutsättningar kan te sig.
     Nej, Kroolgordir är kaos och vansinne. Kontakten med den har utan tvekan åsamkat oss omätlig skada. Ändå är det kanske en trösterik tanke att lögn, svek och förräderi är egenskaper som har kommit in utifrån - att de egentligen är onaturliga inslag här i Khelataar.

Hrrm! Ja, jag ser att vi skulle kunna ha nytta av den där pausen som jag nämnde tidigare. Om vi sträcker på benen och samlas här inne igen om en halv timme så kan jag ta emot frågor från er.

Keaal Martiils arbete har i ett slag omkullkastat en central del i klanernas mytologi och förändrat mycket i den khelataariska världsbilden. Det har inte oväntat mötts med skepsis från många håll. Vissa har till och med velat likna honom vid en ny Brondival Rhaloffaan. Hans teorier har trots detta accepterats av Vishetens Sällskap, som förärat honom titeln mondigon i demonologi (han är Sällskapets förste mondigon i det ämnet). För sina rön har han dock även utsatts för flera mordförsök, troligen utförda av konservativa Caareveltjänare. Martiil lever numera i avskildhet på Eria tillsammans med ruunigonen Daviera Wyriel.

Tillbaka