Ælomez Oon Soori
|
| Följande text återger ett föredrag av Keaal Martiil, digon i demonologi, hållet i Eilapams erelaas den 32:a Æruunihn i Allfaderns År 997. |
Ä-hrm! Mina vänner och åhörare, jag är glad att så många har samlats här
denna kväll för att lyssna till mina ord. Salen är måhända i minsta laget,
men om det blir alltför kvavt härinne får vi väl ta en paus och gå ut.
Ja... Sedan jag för tjugosex år sedan hade det tvivelaktiga privilegiet
att få se en krool med egna ögon, och nätt och jämt undkom med livet i
behåll, har jag studerat dessa märkliga väsen vi kallar ffaligi. Den
litteratur som finns i ämnet är knapphändig, motsägande och oftast baserad på
gissningar. Jag har därför utfört mina studier främst genom intervjuer av
ögonvittnen och diskussioner med magiker. Vissa spår har visat sig mycket
farliga att följa, och jag må säga att det finns människor som varit mig till
värdefull hjälp men som jag hoppas att jag aldrig behöver möta igen.
I kväll ämnar jag lägga fram mina slutsatser, resultaten av årtionden av
studier och spekulationer. Jag måste tillstå att de är ofullständiga, trots
allt mitt arbete, och lämnar obehagligt många detaljer obesvarade. Yngre
förmågor som fortsätter mitt arbete kan förhoppningsvis komplettera bilden i
framtiden. Här vill jag även framföra ett tack till Wirmira Thyliman, vår
ärade mondigon i religion, som stöder mina teorier och genom idog
korrespondens har uppmuntrat mitt fortsatta arbete under dessa år.
Ffali kontra ffaligi
Själva ordet ’ffaligi’ antyder okunskap från den som myntade det. Att han
kallade krooler och caarffaler ’mystiska andar’ är ändå ganska förståeligt.
De förefaller ju vara någon slags andeväsen, samtidigt som det är så skriande
uppenbart att de är något helt annat. Flera år av mitt arbete gick faktiskt
åt just till att hitta den definitionsmässiga skillnaden mellan ffaligi och
andar. Det var en schaman från träskfolket som slutligen förde in mig på rätt
spår, då han lärde mig att observera saker som mina ögon inte kunde uppfatta.
Skillnaden är faktiskt mycket enkel, även om den kanske inte är vad man i
första hand tänker sig: Ffaligi har ingen andlig form. Om de inte finns
kroppsligen existerar de överhuvudtaget inte.
Eh, ni därborta har en fråga...? Ja det stämmer, i sådan mån att
distinktionen kan tyckas vara oklar för en lekman. En ande som frammanas
kommer ju för den insiktslöse betraktaren fram ur tomma luften, och verkar
inte finnas där ögonblicket innan. Detta är emellertid inte alls fallet;
magikern som frammanar anden är fullt medveten om dess ankomst och närvaro
redan innan den har bildat sig en synlig form - om den nu gör det. Det är
bara en fråga om att veta vad man skall titta efter.
Ffaligi dyker däremot bokstavligen upp ur ingenstans, och de försvinner in
i ingenting om de drivs bort. Ändå förintas de inte! Man känner till säkra
fall där en och samma caarffal visat sig i Khelataar mer än en gång, om
än ibland med flera århundradens mellanrum. Det finns alltså en stor lucka i
vår kännedom om dessa väsens natur. De måste frammanas för att finnas till,
så synbarligen existerar de bara om någon vill att de skall göra det. Var och
på vilket sätt finns de då när de inte är här?
Att vara men icke vara
Mina teorier om detta kan enklast sammanfattas i tesen att de måste komma
hit från en helt annan värld än vår. Denna plats kan vi för enkelhetens skull
benämna Kroolgordir, Kroolvärlden. Mondigon Wirmira Thyliman och jag är ense
om att den - om dessa teorier stämmer - också är Caarevels ursprungliga
hemvist; jag tänker återkomma till detta ämne senare.
Låt mig bara först förtydliga skillnaden mellan detta Kroolgordir och det
vi i dagligt tal kallar ’andeplanet’ eller ’andevärlden’, där vi tidigare
antagit att ffaligi har sin boning. Jag har genom åren fått höra en mängd
missförstånd och feltolkningar om den senares natur, som om den vore en
främmande plats som man på något esoteriskt sätt skulle behöva lämna
Khelataar för att besöka. Detta är ett fundamentalt tankefel. Andevärlden är
en för oss osynlig aspekt av vår egen vanliga värld, på inget sätt avskild
från oss. Ponera t ex att en ande befinner sig i det här rummet, nu i detta
ögonblick. Den är då närvarande här, i vår egen fysiska verklighet. Anden
själv är visserligen inte materiell, men det kan man knappast heller säga om
ljuden från gatan eller värmen från eldstaden där i hörnet. Att vi inte kan
se den beror bara på en bristande förmåga hos våra egna sinnen, liksom vi
inte kan se luftens gaser eller den kraft som finns i magneter. Vilken
magiker som helst kan intyga att anden är lika verklig som vi själva - vissa
skulle till och med hävda att vi kan se den, men inte tolka vad våra ögon
säger oss.
Kroolgordir är däremot något helt annat. Den har inga som helst gemensamma
band till vår egen värld, och per definition finns den inte ens. Ville ni
säga något...? Eh.. ja, mycket lustigt. Vår vördade ruunigon Daviera Wyriel
har framgångsrikt bevisat att Urkraften, ur vilken vi själva, hela vår värld
och även gudarna har skapats, kan definieras som existens - ren,
ostrukturerad existens. Kroolgordir finns till på något helt annat sätt, och
existerar därför inte i ordets gängse bemärkelse. Det finns inget sätt för
oss att förnimma eller beröra en plats som ligger bortom verkligheten.
Häxgudinnans beskaffenhet
För oräkneliga tider sedan öppnades på något vis en länk mellan vår värld och
Kroolgordir. De är sedan dess förbundna med varandra, men deras verkligheter
är alltför olika för att kontakten skall kunna märkas. Närvaron av
Kroolgordirs motsvarighet till Urkraften märks dock högst påtagligt i vissa
aspekter av världen; den är vad vi människor känner som gudinnan Caarevel.
Ni känner alla till den gamla myten om Caarevels tillkomst, hur Allmodern
födde henne efter en älskog i otrohet med en dödlig man. Om man tänker efter
är den tämligen absurd, för Allfadern är allt som är manligt; det skulle helt
enkelt inte varit möjligt för Allmodern att vara otrogen mot honom. Någonting
totalt könlöst skulle visserligen ha uppfyllt ett sådant villkor, men
gudinnan hade inte kunnat para sig med det. Wirmira Thyliman och jag är eniga
om att myten med största sannolikhet är allegorisk, men exakt hur länkandet
av de två världarna egentligen gick till är nog en berättelse som världen har
glömt. Jag kan inte ärligen säga att jag har någon hållbar teori om det.
Jag ser att några av er drar andan i häpnad, men ni hör alldeles rätt; jag
hävdar att Caarevel inte är en gudinna i den egentliga bemärkelsen. Hon -
eller den - är en opersonlig naturkraft. Opersonlig, fastän dess egenskaper
är sådana företeelser som i den här världen utgörs av personliga drag; avund,
lögnaktighet, förräderi och så vidare. Dess ’intriger’ beror då alltså inte
på ett aktivt handlande utan på en passiv influens på omgivningen. Man kan
närmast likna Caarevel vid en etisk förruttnelse. Den sk gudinnan är
egentligen könlös, men vår världs naturlagar är ju sådana att den måste ha
ett kön här för att kunna finnas. Det är troligen där vi kan återfinna
kopplingen med Allmodern, hur det nu än hänger samman.
Dess makt i världen begränsas genom att den egentligen finns i
Kroolgordir, och de direkta kontakterna med den världen är punktvisa och
förhållandevis svaga. I Kroolgordir är Caarevels makt oändlig medan vi bara
känner ett svagt återsken av den. Dock kan de som lever efter dess
betingelser här i Khelataar dra kraft från den, och jag vågar hävda att det
är just detta som tillåter dess fortsatta existens här. Nu talar jag alltså
inte om "onda magiker" - vem har myntat det idiotiska begreppet!? - utan folk
som använder svek, lögner och komplotter för att uppnå sina syften, ofta med
märkligt god framgång.
Vi vet inte med säkerhet hur den khelataariska Urkraften i sin tur påverkar
Kroolgordir, men jag har en god aning efter att ha jämfört de fysikaliska
aspekterna med vad vi vet om Caarevel. Kom ihåg att Kroolgordir saknar
existens - den är definitionsmässigt mindre än ingenting. Det torde innebära
att ju mer omfattande kontakten med den blir, desto mer Urkraft kommer in i
den och ju mer verklig blir den. Finner ni idén skrämmande? Det är i så fall
med all rätt, för när Urkraft försvinner härifrån blir vår värld samtidigt
svagare. Om processen fortsätter upphör Khelataar slutligen helt att
existera, gradvis ersatt av Kroolgordir. Vid det laget har dock allt liv för
länge sedan utsläckts av den allt mer påtagliga Caarevel. ’Den Starka Döden’
är i det fallet ett ovanligt välfunnet namn.
Jag ser nu att vissa av er vill... Nej, sitt ner! Betänk att jag talar om
en oändligt långsam process, som ju redan måste ha pågått i årtusenden. Det
är ingen omedelbar fara. Återigen, sitt ner. Tack.
Vredens härskare
Var var jag nu... Ja, det har tagit mig lång tid att försöka passa in
caarffalerna i detta sammanhang. Vi känner bara till ett fåtal av dessa
vidunder, och de är alldeles för mäktiga för att passa in i något av oss känt
mönster. Bara det att de verkar kunna överbrygga klyftan mellan världarna av
egen kraft antyder att de är någonting långt utöver det vanliga.
Fakta om dem pekar mot en logisk men mycket obehaglig slutsats. Under
flera år skyggade jag för att vilja tänka mig möjligheten, men har så
småningom sett mig tvungen att acceptera den; caarffaler kan inte vara något
annat än Kroolgordirs gudar. Det ger oss en kusligt god samstämmighet med de
äldsta myterna om dem, men betyder också att de är långt farligare än vi
tidigare anat. Om Caarevel är en Urkraft av destruktiva personliga egenskaper
låter det dessvärre bara logiskt att dess gudar visar sig inne i människors
sinnen, på just det sätt caarffaler gör. Då är det heller inte konstigt att
de fullständigt tar kontrollen över den person de besätter.
Mer exakt är de väl en analog motsvarighet till gudar; de är i alla fall
till sin natur långt mer närbesläktade med Goor och Vegirn än vad Caarevel
är. Liksom Caarevel begränsas caarffalerna avsevärt av att de egentligen är
hemmahörande i Kroolgordir och bara kan manifestera bråkdelar av sin makt i
den här världen. De är ändå mer kraftfulla än något annat enskilt väsen i
Khelataar, våra egna gudar undantaget.
Här bör jag också tillägga att det är min åsikt att caarffaler inte är
magiker! Jag har fått höra ganska många utlägg från folk som försökt hävda
motsatsen, men jag har aldrig hittat något som tyder på att en caarffal
någonsin setts kasta en besvärjelse. Magi, i den bemärkelse vi känner den,
går ju ut på att manipulera Urkraften, som är helt främmande för dem. Jag
anser att de istället använder sin gudamakt till att skriva sina egna
naturlagar. Om en caarffal vill att något skall hända, så ser den till att
det händer; svårare än så är det inte.
Det stora problemet med att forska i ämnet är att man så sällan kan veta
vilka observationer av caarffaler som verkligen gjorts, och vilka som handlat
om oskyldigt utpekade människor. De arbetar så gott som uteslutande inifrån
människors hjärnor, där de bara är mönster av tankar, idéer och avsikter -
och det kanske ger en mer riktig bild av vad de egentligen är. En gud är ju
en manifestation av någon viss företeelse eller egenskap. Det är därför
troligt att caarffalerna är Caarevels karaktärsdrag, personifierade.
Nu tappade jag visst bort mig för ett ögonblick... Få saker i detta arbete
har varit så frustrerande som att försöka sammanställa uppgifter om
besatthet. De utsagor som finns är ofta så motsägande att de närapå utesluter
varandra. Jag tvivlar inte på att många av dessa skildringar bara är
påhittade skrönor, men kan heller inte utesluta möjligheten att olika
caarffaler besätter sina offer på olika sätt. Förstahandsstudier är omöjliga
eftersom besatta personer inte kan identifieras i förväg. Det är framför allt
tre punkter som förblivit obesvarade; i vilken utsträckning caarffalers
krafter begränsas av den kropp den har besatt, huruvida de kan förändra sina
värdkroppar eller inte, och om det finns en koppling mellan dessa och deras
egna gestalter. I brist på ett enhetligt faktaunderlag avhåller jag mig
därför från att försöka dra några slutsatser. Ämnet är i sig tillräckligt
stort för att någon annan skall kunna ägna sin karriär åt det.
De av er som bevittnade Renigaar Taarins härjningar härom året vet att
caarffaler också kan uppenbara sig materiellt. Man skall dock komma ihåg att
bara en handfull sådana direkta, fysiska manifestationer har förekommit under
hela vårt lands historia. Bara i ett enda fall vet vi att samme individ har
setts i denna form mer än en gång; caarffalen Skharuuthak figurerar både i en
legend från folkvandringstiden och i 200 år gamla rapporter till woren från
KhelinnOrden. Båda källorna namnger honom och beskriver hans ohyggliga,
hornförsedda lekamen. Dessa ’verkliga’ kroppar, omtalade men till ytterlighet
sällsynta, är egentligen en paradox som jag ännu inte kan förklara till full
belåtenhet. Caarffaler är alltför mäktiga för att inte vara kapabla att visa
sig fysiskt i vår värld, men då borde de logiskt sett kunna ta sig vilka
slags kroppar de vill. Varför dessa trehornade skepnader? Kanske är det så
att de trots allt har en slags kroppar i Kroolgordir, som på något sätt
motsvaras av dessa former. Liksom Caarevel måste de ha ett kön när de
manifesteras på Khelataar - båda sorterna har observerats - men de är med all
säkerhet könlösa i sin hemvärld.
Förhållandet mellan Caarevel och caarffalerna är på sitt sätt detsamma som
mellan Urkraften och gudarna; de fungerar som Caarevels hjärnor och förlängda
armar.* Deras uppgift verkar vara att öka kontakten mellan Khelataar och
Kroolgordir, främst genom att främja Caarevels egenskaper bland människorna.
Ju mer falskhet, svek och fruktan som florerar bland oss, desto starkare blir
bandet. Den Urkraft som utsätts för Kroolgordir ger den sakta en allt fastare
verklighet. De som brukar tala om ’Caarevels intriger’ har alltså inte helt
fel, men de har förbisett mellanhänderna.
Det är omöjligt att uttala sig om hur organiserad eller regelbunden denna
slags verksamhet egentligen är. Jag bör dock påpeka att bevisade fall av
caarffalsk besatthet nästan utan undantag har riktats mot inflytelserika
personer, t ex hövdingar, åldermän och boldtaarer, ibland mot deras hustrur.
Då ni hör rykten om enkla bondpigor som sägs härbärgera caarffaler kan ni
vara ganska säkra på att det är grundlösa anklagelser.
* En jämförelse utanför spelet kan göras med Nyarlathotep i Cthulhu Mythos - förf.anm.
De vämjeliga
Kroolerna är å sin sida Kroolgordirs innevånare. Om de närmast kan
jämföras med människor eller andeväsen är svårt att avgöra; något förenklat
kan man säga att de är aggressioner som fått substans. Caarffalerna frammanar
dem i vår värld för att använda dem som slavar och krigare. Kraftfulla magiker
kan göra detsamma, men utan någon form av Telekontroll beter de sig fullständigt
kaotiskt och oförutsägbart. Fastän detta avsevärt begränsar deras användbarhet
hindrar det knappast vissa personer från att försöka; de flesta krooler som
springer lösa i Khelataar får antas ha frammanats av obetänksamma magiker som
sedan misslyckats med att kontrollera dem. Tro mig, jag har talat med några...
Alla rön tyder på att krooler förblir totalt könlösa när de kommer hit. De
är nog faktiskt de enda väsen i hela vårt universum som kan existera utan ett
kön. Man måste vara insatt i elementarfysik för att fullt förstå vidden av
detta faktum, men det är ett fundamentalt brott mot naturens lagar och
utesluter dem från alla definitioner vi känner av levande varelser. Det kan
faktiskt inte sägas att krooler lever, på det sätt vi gör. Rent vetenskapligt
sett finns det mer liv i en gråsten än i en fullt aktiv krool.
Om de inte är levande, är de då intelligenta? Tja, jag tror ärligt talat
inte att det försiggår något som vi skulle känna igen som tankeverksamhet i
deras huvuden. De är mer som förlängda armar av den vilja som har frammanat
dem - med den kan de agera som tänkande varelser, utan den kan de bara
implementera slumpmässig aggressivitet. De fungerar då enbart via de spår av
Caarevel som finns i vår värld.
Kroolernas ökända, skeletala kroppar är troligen bara en analog form av
deras sanna utseende. De saknar nog all likhet med deras egentliga former på
Kroolgordir. Den omtalade ruttna stank som de avger - och som jag personligen
kan vittna om - beror helt enkelt på att omgivningen förpestas av det
övergrepp mot naturkrafterna som kroolernas existens utgör. Luften reagerar
på att trängas undan av något som inte kan finnas där, och vi känner det i
våra näsborrar.
Det mest anmärkningsvärda med dem är ett mycket simpelt faktum som det
ändock tog mig åratal att få rätsida på. Såvitt jag kunnat utröna verkar det
troligt att kroolerna till hälften är kvar på Kroolgordir och att deras
kroppar är en slags materiella projektioner därifrån. Detta är ännu en
obekräftad teori, men det förklarar varför de kan tänja och forma om dessa
kroppar i en så till synes omöjlig utsträckning. Håll upp en hand mot en
lykta i ett mörkt rum, och föreställ er en krool-kropp som handens skugga mot
väggen; genom att ändra handens läge och avstånd till lyktan kan ni få
skuggan att ändra form och storlek. I kroolens fall är lyktan Caarevel och
väggen är Khelataar.
Teorin ger också en förklaring på hur deras kroppsdelar kan växa ut igen
så fort de huggs av; eftersom de finns i Kroolgordir har de egentligen inte
huggits av alls. Så fort projektionen restabiliseras visar sig kroppsdelen
igen, ungefär som när vattnet återtar sin yta då man kastat ett föremål i
floden. De frammanade kroolernas enda sanna fysiska existens sitter i deras
analoger till hjärna och centralt nervsystem, varför det enda sättet att döda
dem är att hugga av deras huvuden. Då splittras projektionen helt, och de
multnar blixtsnabbt ner till damm som fortsätter sönderfalla tills ingenting
återstår. Jag har själv sett det hända; det var som om själva rummet och
tiden kollapsade runtom den, som om varje mikroskopisk förändring av dess
läge bröt sönder den i allt mindre partiklar. I själva verket var det just
denna syn som fick mig att börja studera deras väsen på allvar. Det finns
mycket mer forskning att göra i detta ämne, men det står mig helt klart att
krooler är mycket, mycket mer främmande än vi tidigare föreställt oss.
Bortom hatet
Vad kan man då säga om Kroolgordir självt? Ytterst lite, för vi kan bara ta
kontakt med den genom Caarevel, något som vi givetvis bör undvika i största
möjliga mån. Betänk också att om Caarevel verkligen är Kroolgordirs Urkraft
så är ju världen en del av henne, inte tvärtom.
I alla händelser kan vi utgå från att den är en för oss människor totalt
obegriplig värld vars naturlagar inte har några som helst likheter med våra.
Vår världs byggstenar, Kön och Element, verkar inte ha någon mening där. Det
är tveksamt om begrepp som materia och energi, eller tid och rum, gäller i
Kroolgordir. Vår egen Urkraft är existens; för att något skall finnas här
måste det... finnas. Kroolgordirs Urkraft är Caarevel; för att något skall
finnas där måste det hata. Vi har svårt att föreställa oss hur en värld
uppbyggd efter sådana förutsättningar kan te sig.
Nej, Kroolgordir är kaos och vansinne. Kontakten med den har utan tvekan
åsamkat oss omätlig skada. Ändå är det kanske en trösterik tanke att lögn,
svek och förräderi är egenskaper som har kommit in utifrån - att de
egentligen är onaturliga inslag här i Khelataar.
Hrrm! Ja, jag ser att vi skulle kunna ha nytta av den där pausen som jag nämnde tidigare. Om vi sträcker på benen och samlas här inne igen om en halv timme så kan jag ta emot frågor från er.
| Keaal Martiils arbete har i ett slag omkullkastat en central del i klanernas mytologi och förändrat mycket i den khelataariska världsbilden. Det har inte oväntat mötts med skepsis från många håll. Vissa har till och med velat likna honom vid en ny Brondival Rhaloffaan. Hans teorier har trots detta accepterats av Vishetens Sällskap, som förärat honom titeln mondigon i demonologi (han är Sällskapets förste mondigon i det ämnet). För sina rön har han dock även utsatts för flera mordförsök, troligen utförda av konservativa Caareveltjänare. Martiil lever numera i avskildhet på Eria tillsammans med ruunigonen Daviera Wyriel. |