Shivaloor
Kejsardömets Kontinent

En översiktsbeskrivning av Lancelot Games’ ofullständiga och aldrig
publicerade expansionssupplement #1200 för Khelataar - Klanernas Land
av Åke Rosenius

1 Förord 2  Allmänt 2.1 Övergripande geografi 2.2  Historia 2.2.1 Kalender 2.3 Folk och fä i Shivaloor 2.3.1 Zoologi 2.4 Samhälle 2.4.1 Rättsväsende 2.4.2 Militär 2.4.3  Ekonomi 2.5 Religion 2.5.1 Solriddare 2.6 Magi 3 Shivaloors riken 3.1 Beneor 3.2 Bordor 3.3 Deeryn 3.4 Detyria 3.5 Erade 3.6 Koskos 3.7 Maniar 3.8 Nataang 3.9 Orim 3.10 Porun 3.11 Seetag 3.12 Sullar 3.13  De fyra furstendömena 4 Riken utanför Shivaloor 4.1 Lemenera 4.2 Tang 4.3 Södern 5 Övrigt 5.1 Khelataariska missuppfattningar 5.2 Shivaloorer på Khelataar 5.3 Rollspelande i Shivaloor 5.3.1 Råd till resenärer 5.3.2  Spelregler 6  Slutord 1  Förord Observera att den här översikten inte består av utdrag ur Shivaloor-modulen. Jag har istället berättat om den med egna ord. Den följer inte originalets uppläggning eller kapitelindelning. Om själva modulen kan nämnas att den fanns med i Lancelots planering från början. Vissa företeelser i Khelataars regler (t ex färdigheter som Etikett, Rida(häst) och Navigera) lades in med en direkt tanke på Shivaloor. De hade som målsättning att med den skapa det supplement om feodal fantasy som DoD Ivanhoe skulle ha varit, men inte blev. Shivalooriska äventyrsmoduler skulle ha publicerats parallellt med de khelataariska (och, senare, med de falsiniska). Så småningom skulle också spelet riktats in mot en stor kampanj över flera moduler om ett storkrig mellan Shivaloor och Khelataar.      Richard Lundgren, en gammal kompis till redaktionen, sattes att konstruera modulen vintern '90, ungefär i samma veva då Micke Nordin började skriva Tarakh. Tanken var att göra den som en box med två böcker, några formulär för shivalooriska rollpersoner, ett häfte med ett introduktionsäventyr och en färgkarta i A2-format. Boxens omslagsbild var redan vald och torde vara ganska välbekant; ett urklipp från den, som utgör ungefär en tredjedel av bilden, hamnade så småningom på omslaget till Rubicon #10.      Enligt planeringen skulle lådan släppas till julen, och jag minns att han levererade några tillägg när vi var på UppCon i oktober. Då höll Björn Wahlberg som bäst på med redigeringen. Sedan hände det nånting - jag har ingen aning vad - som gjorde att projektet sköts fram i planeringen. Någon illustratör blev aldrig satt på det, förutom att Tomas Arfert redan hade gjort kartan, och en bit in på '91 började Lancelot knaka i fogarna och alla fick annat att tänka på. Lundgren är numera bosatt på annan ort och har förmodligen lämnat allt vad Shivaloor heter bakom sig. Det befintliga materialet som jag har hemma är ett oredigerat gytter av textfiler, utskrifter, handskrivna anteckningar, kartskisser och fotostater, och jag har genom åren suttit som en liten Christopher Tolkien och försökt få någon rätsida i alltihop. Wahlbergs redigerade version omfattar inte landsbeskrivningarna, och jag misstänker att han bara fick delar av allt det material som fanns - det är till och med ganska troligt att hela texten aldrig hade varit samlad på ett ställe innan jag själv började rafsa ihop alla papper sommaren '91.      Man kan därför inte säga att det finns någon Shivaloormodul på samma sätt som t ex Sverigemodulen till Wastelands. Utan en ordnad sammanställning blir många fakta och sammanhang öppna för personliga tolkningar, speciellt när materialet är så här omfattande, så jag vill resa en brasklapp för att den här översikten förmodligen till stor del har formats utifrån mina egna intryck av Lundgrens arbete. 2  Allmänt En notis om perspektiv: Majoriteten av alla världsbeskrivningar i rollspel ses ”uppifrån” ur ett allvetande, objektivt perspektiv som även kan detaljbeskriva sådant som kanske ingen levande människa i spelvärlden känner till. Undantag finns, t ex Världsboken där Khelataar skildras så som digonerna ser ön. Den här modulen beskriver Shivaloor ur shivaloorernas, och i synnerhet den shivalooriska adelns, synvinkel. Sådant som inte ingår i deras tillvaro - främmande länder, andra kulturer, övernaturliga fenomen - figurerar här bara som exotiska inslag i periferin och beskrivs mycket knapphändigt.      Lundgrens motiv för detta förefaller ha varit att undvika det som JRR Tolkien kallar ’att förstöra magin’; många spelledare behandlar all information likadant och kan prata obekymrat om platser på andra sidan världen eller händelser som utspelades i förhistorisk tid som om de vore allmängods. Snart har alla SLP och troligen också spelarna samma allvetande perspektiv, vilket gör att de missar en stor del av spelupplevelsen. 2.1  Övergripande geografi Shivaloor är en del av en veckad kontinentalplatå som ligger belägen omkring 600 mil västnordväst om Khelataar. Den långsmala kontinenten sträcker sig nära 700 mil i öst-västlig riktning och ännu längre från nord till syd. Den fortsätter också vidare norrut i form av andra landmassor. Bortom den i väster ligger det stora Ilandaar-havet som leder bort till andra, okända delar av världen (bort till öarna kring Durnhavet, där Falsinia ligger, men det är en helt annan historia).      Kontinenten präglas av att den är genomskuren av en enorm bergskedja, de skyhöga Tornokbergen, som löper från väst- till östkust. Förutom på en enda plats, det tungt befästa Kurzpasset, är bergen nästintill omöjliga att korsa. De klyver därför kontinenten i två delar som har ytterst liten kontakt med varandra. De nordliga och de sydliga innevånarna tillhör olika etniska folkgrupper och har helt olika kulturer.      Shivaloors natur består i huvudsak av slättland och djupa, täta lövskogar. Bergarten utgörs i norr till stora delar av kalksten, vilket dels gör att det finns gott om grottor, dels att merparten av dess kuststräckor är branta och klippiga. Klimatet är som regel kallare än i Khelataar; i de norra delarna kan medeltemperaturen vintertid ligga nere på –15°. Landet är dock så stort att det har många olika termiska zoner, och den södra delen av kontinenten har ett påtagligt varmare klimat än Khelataars.      Termen ’Shivaloor’ kan ibland användas om hela kontinenten, men vanligtvis betecknar den bara länderna norr om Tornokbergen (det är i den bemärkelsen den används i den här texten). Resten av kontinenten brukar kallas Södern. 2.2  Historia Shivaloors tideräkning grundas på profetinnan Myrindas möte med solgudinnan. Ljusets år 1200 motsvarar khelataarernas 996, så khelataariska årtal kan fås fram genom att dra ifrån 204 från de shivalooriska. Fram till omkring år 700 fL (före Ljuset) bestod Shivaloors befolkning av en mängd olika primitiva folkstammar. Vid den tiden skapade en av dem, detyrierna, ett tidigt statsvälde. Som det mest välorganiserade samhället i Shivaloor var det lätt för dem att lägga omgivande landområden och folkslag under sig, och de folk som inte lät sig assimileras av det växande riket förslavades.      Fyrahundra år senare behärskade det detyriska imperiet hela Shivaloor, förutom deerynernas land längst i norr som man ännu tvåhundra år senare förgäves försökte erövra. Dess expansion avstannade i praktiken omkring 300 fL, men ett mäktigare rike har ändå aldrig setts i den här delen av världen. Den shivalooriska kulturen har i sin helhet sin grund i detta imperium.      Man råkade ibland ut för ”barbarer” från Södern som härjade i imperiets sydliga delar. Ett av dessa barbarfolk var tanganerna, som nämns av historien för första gången omkring 120 fL.      Den stora pesten som utplånade demanoartchkulturen i Khelataar drabbade Shivaloor år 124 fL och dödade en femtedel av befolkningen. En annan, lika svår pest bröt ut i slutet av 800-talet, men den nådde aldrig Khelataar.      Efter sitt möte med solgudinnan år 0 företog profetinnan Myrinda en 20 år lång missionsresa genom Shivaloor. Trots stundtals intensiv förföljelse från de kejserliga myndigheterna slog solkulten rot och spreds genom imperiet. Dess militära arm, Solorden, grundades år 70.      Under de första århundradena därefter föll imperiet alltmer sönder. Det var en gradvis process som redan hade pågått i flera hundra år, för imperiet växte ifrån det detyriska folket; de alltmer avlägsna provinserna kom i allt högre grad att styras av folk med lokalt ursprung och lokala lojaliteter. Omkring år 200 började mindre riken frigöras, nominellt som självstyrande provinser inom kejsardömet. Imperiet har aldrig officiellt upplösts eller förlorat territorier, men år 400 bestod det i praktiken av huvudstaden Detyria och landområdena kring floden Veelyn, i början av 1000-talet bara av själva staden.      I mitten av 600-talet utbröt de stora barbarkrigen, ett stort krigståg från Södern under ledning av Imarir Hästätaren. Striderna vanns så småningom av shivaloorerna, men den politiska kartan norr om Tornokbergen hade förändrats grundligt som resultat av kriget. I början av 1000-talet inleddes en begränsad handel med Södern, som idag är den huvudsakliga kontakten mellan nord och syd. Varor som silke och exotiska kryddor kommer till Shivaloor den vägen.      Det gjordes i samband med barbarkrigen ett misslyckat försök att invadera Tang, fastän tanganerna inte deltog i krigen. År 707 bildades dock en väldig flottallians riktad mot tanganerna som fick dem att undvika den shivalooriska östkusten i nästan 200 år. En liknande allians bildad år 1115 resulterade i en av historiens största sjödrabbningar. Den vanns av tanganerna, men endast efter stora förluster. Deras plundringståg har varit försiktigare och mer småskaliga efter detta.      Urgamla sägner talar om en ö, kallad den ’Gröna Ön’, långt ute i havet i öster. Tidigt på hösten år 1178 seglade en bordorisk handelsresande vid namn Mejjlivt österut för att hitta den; han fann Khelataar och skrev ett handelsavtal med dess ”kung”, woren.  Obs att namnet ’Khelataar’ inte används i Shivaloor - Klanernas Land är endast omtalat som den Gröna Ön. (Att det i verkligheten är ett namn på Irland är numera allmänt välkänt, men var det inte när materialet skrevs.)      År 1196 avreste en stor handelsflotta mot Khelataar, men blev överfallen och skövlad av tanganer innan den hunnit lämna shivalooriska farvatten. I flottan ingick ytterst högt uppsatta sändebud från solkulten, utsända för att omvända de hedniska khelataarerna, som allihop blev dräpta. Detta resulterade i att solkulten förklarade heligt krig mot tanganerna. Solorden har dock inte utfört några storskaliga attacker ännu pga interna problem.      År 1199 splittrades Solorden i två jämnstarka grupperingar; den traditionella (som ännu har politisk dominans i Shivaloor) och en rebellfraktion som menar att solkulten frångått sina läror till förmån för girighet och maktlystnad. Den senare är nu officiellt etablerad i Deeryn, där man bygger upp en borg utanför huvudstaden. Både rebellerna och det deerynska kungahuset har bannlysts av solkulten. Framtida religionskrig är således inte otänkbara. Dessa är händelser som varit viktiga för Shivaloor som helhet, men dess historia är mycket mer detaljerad än så. Otaliga krig har flyttat ländernas gränser många gånger om. Mängder av färgstarka personligheter som man minns genom legender, sånger och folksagor har genom århundradena satt sin prägel på Shivaloor. 2.2.1  Kalender Året består av 50 veckor á sju dagar - eftersom Myrinda tillbringade sju dygn med gudinnan - plus den tio dagar långa helgveckan Selluth, den shivalooriska kulturens största högtid, som infaller vid sommarsolståndet och inleder det nya året.      Istället för månader eller säsonger indelar man året i fyra årstider; Missamith (sommar: 14 veckor, varav Selluth är den fjärde), Dirotona (höst: 11 veckor), Diroth (vinter: 15 veckor) och Misstwi (vår: 11 veckor). Deras namn skiljer sig förstås mellan olika språk.      Ett shivalooriskt dygn inleds vid midnatt. Timmarna räknas från 1 fram till 13 - middag, då solen står som högst på himlen - och räknas därefter om från 1 igen. 2.3  Folk och fä i Shivaloor Den shivalooriska civilisationens vagga finns i den jättelika floden Veelyns dalar, där Shivaloors mest bördiga jordbruksmarker ligger. Det är också där befolkningstätheten är som störst. Totalt bor omkring 36 miljoner människor norr om Tornokbergen.      Städerna huserar 5-10% av befolkningen; en medelstor shivaloorisk stad har mellan 2.000-6.000 innevånare, men huvudstäderna når ofta upp till befolkningssiffror på 30.000 eller mer.      De shivalooriska länderna är långt ifrån enhetliga. Det finns många olika folkslag och många olika kulturer, men arvet efter det detyriska imperiet har i mångt och mycket homogeniserat dem. De feodala traditionerna, riddarväsendet och religionen spreds över Shivaloor under den kejserliga eran. Skillnaden mellan en oriman och en benerier är dock lika stor som mellan t ex en engelsman och en grek, som ju delar samma europeiska kulturarv. Mer än ett dussin olika språk talas i Shivaloor, även om flera av dem tillhör samma språkgrupper och enkelt kan förstås av någon med ett besläktat språk som modersmål. Deytiiri, detyriernas gamla tungomål, är solkultens officiella språk och används som ett allmänspråk mellan bildat folk från olika länder. Den vanliga pöbeln behärskar det dock inte. Tangani är ett språk från Södern; det är inte besläktat med något shivalooriskt tungomål.      En notis om uttal: Som ett lån från deytiiri uttalas dubbeltecknat j med che-ljud i de flesta shivalooriska språk. Namnet på halvön Opetjj skall t ex uttalas ”opetch”. 2.3.1  Zoologi Shivaloors fauna är ganska likartad Khelataars men mer varierad och med fler underarter. Några få khelataariska arter, t ex worrser, förekommer inte. Däremot är stora ridhästar inhemska djur här. Det finns också långt fler ”fantasyvarelser” som är omspunna av lokala myter och sägner, fast de förekommer ofta bara i form av en enda, unik individ.      Ett typexempel på en sådan varelse är Pesthunden, som tar gestalt av en enorm svart hund med röda ögon och en skabbig kropp bemängd av bölder. Den brukar visa sig strax innan ett område blir hemsökt av en farsot. Om den orsakar epidemin eller bara är ett omen vet man dock inte. På Khelataar skulle Pesthunden genast associeras till Caarevel eller en ovanligt stark manifestation av en sjukdomsande, men här är den ett konceptuellt isolerat och oförklarat fenomen.      Det finns också drakar i Shivaloor, både det mindre släktet som återfinns på Khelataar (här kallas de ’arakorer’ eller ’arakor-drakar’) och gigantiska vidunder av Tâçquaantirnarestonas sort. Man känner till fem drakar av den senare arten på Shivaloor, men de verkar inte bry sig om människorna och deras värld. 2.4  Samhälle Den feodala samhällsstrukturen är ett arv från det detyriska imperiet. Varje land styrs av en kung (eller drottning), där titeln ursprungligen betecknade lydregenter för vassalstater under Detyrias kejsare, men som numera är självständiga monarker över sina egna kungariken. Dessa riken är indelade i förläningar som styrs av varsin länsherre, vassaler till konungen. De kan i sin tur utnämna vassaler för att styra en stad, en dal eller något annat mindre område inom förläningen. Adeln äger jorden, och de ofrälse betalar skatt för att få bebo och bruka den. Adelns främsta skyldighet gentemot kronan är att hålla armén med soldater i krigstid. Systemet fungerar utmärkt till allas bästa så länge adelsmännen inte missbrukar sin makt.      Förhållandet mellan adel och ofrälse varierar från land till land. På många platser, t ex Bordor och Koskos, är de senare helt livegna, medan adelns privilegier är starkt begränsade i Orim, Sullar och framför allt Deeryn, som ju aldrig tillhörde det detyriska imperiet. Det vanliga är dock att ofrälse i lag är tvingade att arbeta på sin länsherres ägor och förbjudna att flytta från sin hemby eller gifta sig utan hans medgivande. På sina håll förekommer till och med sedvänjor som att länsherren har rätt till den första natten med bruden vid ett bröllop. I vilket fall har han full nyttjanderätt av de ogifta flickorna...      En notis om feodala riken: En adelsman är automatiskt också en länsherre, eller en av länsherrens vassaler. På samma sätt som en kung eller en prins är kung/prins av ett land, är en hertig eller greve också hertig/greve av en förläning. Det finns alltså en naturlig gräns på hur många adelsmän det kan finnas i ett land. Titlarna - hertig, greve, vicomte, baron, friherre - står som de är i min upplaga av modulen, men i den färdiga versionen var de tänkta att konverteras till de adelstitlar som finns i Koor-Maniar. Det är bara namnbyten. 2.4.1  Rättsväsende Adelsmän lyder under andra lagar än allmogen, och kan i praktiken bara dömas för tre brott; förräderi, uppror och konspiration. Straff genom vanära är det vanliga, men adelsmän kan straffas med döden eller landsförvisas om de t ex försökt utföra en statskupp. De har rätt att istället för en rättegång kräva rättvisa genom en duell.      Ofrälse brottslingar sätts sällan i fängelse, utan beläggs med straffarbete, prygel, stympning eller dödsstraff av en mängd olika slag, beroende på brottets art. Till riktigt svåra brott räknas bl a tjuvjakt i adelsmans skog, att skända (förolämpa) en soltjänare, att dra vapen mot en adelsman, och att rida på en häst - det sistnämnda är ett exklusivt privilegium förärat adel och riddare. Brott mot andra ofrälse, som stöld, inbrott eller misshandel är givetvis också straffbara.      Vanligen har enskilda adelsmän rätt att fälla domar och utmäta straff mot ofrälse på egen hand, men reglerna för detta varierar från land till land. 2.4.2  Militär Den militära organisationen är baserad på det gamla riddarväsendet, som är en mycket central del av det shivalooriska samhället (det bör noteras att även kvinnor kan bli riddare i Shivaloor).  De tunga styrkorna utgörs av beridet kavalleri bestående av riddare, väpnare och sergeanter. Infanteriet kan bestå av allt från professionella soldater med spjut och armborst till inkallat slödder som använder jordbruksredskap som vapen. Nämnas bör att adeln har rätt att kalla in folk till krigstjänst, och att rekvirera materiel och livsmedel från byar och gårdar för arméns räkning.      Krigföringen bygger på fältslag med stora arméer, ledda av en adlig fältherre kring vars banér trupperna samlas. Kopplingen mellan krig och ära finns också i Shivaloor, men här ser man inte till individuella krigares prestationer utan till det grandiosa i stora slag med vajande vimplar och väldiga arméer på marsch. Krig i Shivaloor kan vara i flera år, och har få likheter med de väpnade byaslagsmål som khelataarerna kallar klankrig. Många människor dör i shivalooriska krig, till största delen ofrälse fotsoldater, och de resulterar ofta i massiva skövlingar av byar och åkermark. Riddare skyddas från direkt dödande sår av sina rustningar, och i vilket fall dräper man vanligen inte adelsmän; istället tar man dem tillfånga och utkräver lösen för dem.      Krig är inte ovanliga i Shivaloor - bara under 1100-talet utkämpades omkring ett dussin krig av varierande omfattning. Det senaste riktigt stora kriget var 1172-1174 mellan Seetag och Koskos, men några slag stod mellan Nataangs och Bordors arméer för bara två år sedan. Koskos’ och Nataangs respektive strävan att erövra kustland för att kunna upprätta hamnstäder är och har varit den vanligaste orsaken till storpolitiska konflikter i Shivaloor. Inbördeskrig om tronen mellan rivaliserande adelshus kommer som god tvåa. 2.4.3  Ekonomi Shivaloors ekonomi grundas på att adeln har kontroll över jordbruket där omkring 90% av befolkningen arbetar, även om solkulten är den största enskilda markägaren i Shivaloor. Alla län och riken är av nödvändighet självförsörjande på livsmedel. I städerna kontrolleras all handels- och hantverkarverksamhet av skråväsendet. Eftersom skråna har kontroll över produktionen har de vanligen också stark politisk makt.      Landet är genomkorsat av gamla handelsvägar från det detyriska imperiets dagar. De var ursprungligen dikade och stenlagda, men sten har under århundradena tagits från dem för att uppföra murar och hus. Många är idag inte mer än breda, upptrampade stigar (ungefär som handelslederna i Khelataar) och en del har försvunnit helt. De enda vägar som kan användas året om finns i Bordor. Shivaloors myntsystem lever kvar från imperiets dagar. Valörerna är tennmynt, kopparmynt (värt 10 tenn), hålsilvermynt (15 koppar), silvermynt (2 hålsilver) och guldmynt (50 silver). Hålsilvermynt är silvermynt med ett rektangulärt hål i mitten som halverar deras massa. Myntens namn och prägling kan variera starkt mellan olika länder. Deras storlek och grad av renhet i metallen skiljer sig från Khelataars valuta, men ett detyriskt silvermynt och en khelataarisk anokinn är värda ungefär lika mycket. 2.5  Religion Solkulten är en mycket gammal religion, som i tusentals år fanns som en folktro bland många andra inom imperiet. Solgudinnan (det detyriska ordet för solen verkar vara Missilith; möjligen heter gudinnan likadant) steg för 1200 år sedan ner till berget Nerock, vid gränsen mellan Beneor och Nataang, och predikade sina läror för en ung herdeflicka vid namn Myrinda som gått upp på berget för att leta efter en bortsprungen get. Myrindas påföljande 20-åriga mission lade grunden för religionens nuvarande ställning. Mötet och resorna finns skildrade i de två böckerna Ljusskriften och Vandringsskriften - sammantaget kallade de Heliga Skrifterna. Den förstnämnda beskriver vad gudinnan berättade under deras möte, där man kan läsa om hennes uppmaningar och levnadsregler. Den andra boken utgörs av Myrindas reseberättelser, varur man kan dra lärdom om hur religionen kan påverka dagliga gärningar.      Enligt denna religion är det solen och hennes ljus som har skänkt liv till världen, som i urtiden var en kall och död plats endast bebodd av demoner (skall inte förväxlas med ffaligi). Dessa väsen hatar solen för att hon har fördrivit dem från världen och försitter aldrig en chans att hämnas mot hennes barn, människorna. I Myrindas version var religionen en lära för människorna i att leva tillsammans i harmoni och kärlek, men med århundradena har den blivit en genomorganiserad stat i staten, vars främsta uppgifter är att utöka och bevara sin egen makt och att hålla folket i schack för adelns räkning (många av de religiösa ledarna är också länsherrar). Ljusskriften nämner i förbigående en evigt mörk och kall plats kallad Dirnoor, demonernas hemvist dit de för en efter döden om gudinnan inte tar emot en. Den har kommit att bli en central del i kultens syndapredikningar; att inte lyda och visa respekt för överhögheten definieras numera som en synd.      Kulten är hierarkiskt organiserad med en mängd olika titlar med växande makt och stigande löner längs karriärstegen. De högre titlarna har dock mycket lite med religion att göra, och är i första hand politiska till sin natur. Den högsta titel som finns är Ljusets Son (ursprungligen Ljusets Dotter, men kultens från början kvinnliga prästerskap har blivit alltmer mansdominerat i takt med att dess världsliga makt vuxit). Han huserar i den väldiga Solborgen, kultens centrum som uppfördes i de heliga Solbergen (Nerock) på 100-talet.      Det finns en mängd klosterordnar av skiftande slag, uppsåt och storlek. Vissa är bara öppna för män, andra är av blandat kön. De står helt vid sidan om kultens maktkamper och är viktiga för vetenskapens och läkekonstens framåtskridande i Shivaloor. 2.5.1  Solriddare Det finns också sex stridande klosterordnar, som uppvisar klara likheter med den khelataariska KhelinnOrden. Den äldsta och absolut största av dem är Solorden. Dess uppgift var ursprungligen att försvara pilgrimer, som på den tiden ofta var utsatta för yttre hot, men med tiden har den blivit en internationell maktfaktor i sig själv. Dess riddare räknas till Shivaloors yttersta krigarelit. Av khelataariskt intresse är också det Gyllene Ljusets Väktare, som kommer från Bordor och kan tänkas avlägga visit på den Gröna Ön. Den är den minsta av de sex ordnarna, men är ändå till antalet mannar dubbelt så stor som KhelinnOrden.      Dessa ordnar är väpnade styrkor i solkultens tjänst. Flera av dem är egentligen rent militära organisationer som bara till namnet har en religiös livsåskådning. Solorden är fn intressant på grund av de utbrytare som lämnade den år 1199 och delade den i två jämnstarka halvor. Konflikten har sin grund i de otroliga grymheter som begicks då Solorden kväste ett sullanskt bondeuppror mot kulten för ett antal år sedan, vilket skapade en klyfta mellan dess militanta och dess religiöst troende riddare. Rebellernas ledare är Ylvinia, en fd seneshal (den näst högsta titeln inom orden). De två fraktionerna är bittra fiender och kan inte mötas utan en påföljande strid till döds. 2.6  Magi Magi har en mycket undanskymd plats i Shivaloor, eftersom den sedan 600-talet förföljts och aktivt bekämpats av solkulten. Ibland är kunskap om läkande örter tillräcklig för att man skall bli bannlyst.      Förföljelserna inleddes år 659, då den dåvarande Ljusets Son Grolintur II bannlyste alla magiker och förklarade dem allierade med Dirnoors demoner. Det egentliga syftet med detta var att undanröja en magikunnig soltjänare som var en politisk konkurrent om ämbetet som Ljusets Son (denne blev senare avrättad för kätteri). Dock hör ju en stark dualism ihop med den shivalooriska världsordningen, och kulten har sedan sett det kloka i att hålla kvar vid denna linje för att inte magikunniga personer som besitter makt av egen talang skall störa den feodala hierarkin. År 677 utrotade Solorden huvuddelen av Shivaloors magiker, då man intog Aloornaskogen som var ett traditionellt centrum för esoterisk skolning. Det finns ännu utövande magiker i Shivaloor, men de är få och håller sig väl dolda.      Regelmässigt torde deras kunskaper skilja sig från khelataariska magikers eftersom lärdomarna har uppstått och utvecklats separat, och baseras på en annan världsbild. Magi är som konst och vetenskap förhistorisk, och har sitt ursprung i de tidiga kulturer som fanns på Shivaloor före imperiet. Det är därför troligt att den i själva verket utgörs av flera separata läror som utvecklats av olika folkslag på olika delar av kontinenten. Det kan av samma anledning också finnas kopplingar mellan magi och utövande av gamla hedniska religioner, något som verkar förekomma i bl a Koskos och Maniar. Detta skulle förstås bara vara ännu en anledning för solkulten att sky magiker. 3  Shivaloors riken År 1200 utgörs Shivaloor av sexton självständiga stater, varav alla utom en har ingått i det detyriska imperiet. I praktiken kan man dock lägga till ytterligare ett rike; de heliga Solbergen mellan Beneor och Nataang tillhör ingen annan nation, de har sin egen kung (Ljusets Son), sin egen befolkning (tiotusentals soltjänare, klosterbröder och pilgrimer) och sin egen armé (Solorden). Politiskt sett är Ljusets Son mäktigare än någon shivaloorisk kung eller kejsare, eftersom hans auktoritet sträcker sig genom alla länder under kultens inflytande. Ändå vill många hävda att antalet riken formellt bara är ett. Det finns en stark tendens att förhärliga det gamla imperiet, det största och mäktigaste rike som någonsin funnits på Shivaloor, och att i officiella sammanhang inte riktigt erkänna att det inte längre finns. Så fort man vill betona att någonting är riktigt högtidligt använder man epitetet ’detyrisk’ eller ’imperiets’, och nästan alla Shivaloors länder har konstitutioner som definierar riket som ”det detyriska kungadömet...” Alla juridiska spörsmål förs av tradition i kejsaren av Detyrias namn. När ön Maniar gjorde sig fri markerade man sin självständighet genom att utropa den förste regenten till kejsare - med följden att många helt slutade räkna den lilla ön till Shivaloor! Sedan år 1163 bär dock dess regent den mindre provocerande titeln konung.      Liknande fenomen har varit ganska vanliga på Jorden; det medeltida ’tysk-romerska riket’ är ett lysande exempel (kejsartiteln Kaiser är en germanisering av Caesar). Det fanns keltiska klaner i England som numrerade sina krigarhorder som romerska legioner av provinsen Brittannia i flera hundra år efter romarrikets fall. Många länders myndigheter har fortfarande kvar titlar som ”Royal” och ”Colonial” från tiden då de tillhörde det brittiska imperiet. 3.1  Beneor Kungadömet Beneor på västkusten är något isolerat från övriga Shivaloor. Kommunikationerna med omvärlden försvåras av att dess östra gränser till största delen är täckta av berg eller skogar, och kusten är bemängd av svårnavigerade rev. Beneor har ett varmt, soligt klimat och en god jordmån, varför landet är mycket bördigt. Huvuddelen av dess exportinkomster kommer från omfattande vin- och fruktodlingar. På några av öarna bryter man också tenn. Riket har ca 7,5 miljoner innevånare, men trots den höga befolkningssiffran är det ett ruralt jordbruksland med ganska få städer.      De blonda och blåögda benererna är ett högrest folk som inte visar några större släktdrag med andra folkgrupper i omgivande riken. Den beneriska kulturen är dock mycket gammal, och landet är än idag rikt på gamla ruiner och fornlämningar från pre-detyriska tider. Folkets aggressiva och självständiga natur har gjort att det feodala systemet aldrig fungerat tillfredsställande; adeln förtrycker sina undersåtar, och får som följd regelbundna bondeuppror som slås ner med våld. Benerernas kvinnor har en ganska undanskymd plats i samhället.      Beneor är inte hotat av några yttre fiender. Man har tidigare krigat mot Nataang om kontrollen av en kustremsa längst i söder, men nataangeserna har vänt sin uppmärksamhet österut de senaste decennierna. Landets största problem är fn situationen vid hovet som alltmer fått länsherrarna att ta avstånd från centralmakten. Rikets kung är den ålderstigne och ganska senile Baboor VI. Han är egentligen bara en marionett i händerna på sin rådgivare Turtnek som styr kungen med lism och list. Adeln har emellertid börjat inse vem som har den verkliga makten i slottet, och protesterar genom att i allt högre grad fatta alla beslut själva och isolera hovet från landets affärer. Om den processen fortsätter kommer Beneor att sluta fungera som ett enat rike. Den nuvarande drottningen är en 19-årig flickstackare vid namn Alcyra, dotter till en maktlysten länsherre som fick giftermålet arrangerat av Turtnek. 3.2  Bordor Bordor är det till ytan största kungariket på Shivaloor - större än hela Khelataar - och täcks i huvudsak av slättland och enorma skogsområden. Kusten består till stor del av branta klippor, varför sjöfarten är knuten till ett fåtal stora hamnstäder i norr. Handelsskeppen som kommer till Khelataar lägger ut från dessa. I söder reser sig höglandet upp mot de väldiga Tornokbergen. Kurzpasset, den enda farbara vägen genom bergskedjan till Södern, tillhör Bordor. Av landets 7,25 miljoner innevånare bor drygt 21.000 i huvudstaden Rodno. Det finns dock totalt 60 städer i hela riket, som är uppdelat i 27 förläningar.      Bordor är ett av de områden där den shivalooriska kulturen har sina äldsta fotfästen. De norra delarna av landet hörde till de första regionerna som kom in under det detyriska imperiet, medan de södra skogarna länge var befolkade av bordoriska barbarstammar. Bordorerna är resliga, vanligen brun- eller svarthåriga med skarpa anletsdrag. De är av hävd ett kärvt och hårdnackat folk, och idag är landet ett mycket utpräglat feodalrike där skillnaden mellan adel och ofrälse är enorm. Det är dock så stort att det är svårt att göra några generella bedömningar av det. Skogs- och stäppbefolkningarna tillhör i princip två olika kulturer.      Politiskt sett är Bordor en hel värld i sig själv; med undantag för Kurzdalen sköter länen sig i stort sett själva, och några av dess förläningar ligger i praktiken i krig med varandra. Flera länsherrar när en nationell konspiration för att störta kungen, vilket gör att det finns en risk för ett kommande inbördeskrig. Landet i stort ser också ett yttre hot i Nataang, som har börjat uppträda hotfullt mot Bordor. Kungen har inlett diskussioner med det seetagiska kungahuset om en allians, som motvikt mot en väntad allians mellan Koskos och Nataang. Bordors relationer med Södern via Kurzpasset är fredliga, men störs något av den mängd drägg och lycksökare som letar sig dit. En av rikets länsherrar har en hustru från Södern. Bordors monark är Lenrin IV, en våldsam och impulsiv ung man med många fiender, som hellre tränar sina stridsfärdigheter än sitter på tronen och regerar. Han har också många älskarinnor; han har avlat fjorton utomäktenskapliga barn, varav det äldsta föddes när han bara var 13 år gammal. Drottningen Ansola är syster till kung Arco av Erade. Äktenskapet var enbart ett strategiskt drag från kungen - det är inte allmänt känt, men hon tvingades gifta sig med honom under hot om att bordoriska styrkor annars skulle skövla det lilla Erade. Hon hyser i hemlighet planer på att rymma. 3.3  Deeryn Deeryn utgörs av en karg, vindpinad halvö längst uppe i norra Shivaloor, och av en gles men omfattande övärld öster om den. Klimatet är kallt och regnigt, men dess goda jordmån gör att landet är mycket bördigt under sommarhalvåret. Det är också starkt kuperat; malmrika berg och kullar är vanliga i landet, och kusterna utgörs till största delen av höga klippor. Där det övriga landskapet inte täcks av djupa skogar breder vidsträckta hedar ut sig. Majoriteten av Deeryns 2,8 miljoner innevånare bor förstås på fastlandet, men öarna har också sedan urminnes tider en inhemsk befolkning. Den största tätorten i landet är huvudstaden Elindram, med 37.000 innevånare. Alla öarna förutom Novid (den yttersta, rakt norr om Orim) har varit deerynska sedan förhistorisk tid, men år 945 vann nationen också mark längre söderöver då kungen gifte sig med drottningen av Tell, som följaktligen blev en deerynsk förläning. Tells berömda vinodlingar har sedan dess varit en viktig tillgång för landet. Att en del av riket ligger så långt bort har emellertid också inneburit svårigheter att försvara det.      Deeryn var det enda landet i Shivaloor som aldrig erövrades av imperiet. Stamhövdingen Valor som ledde det slutgiltiga slaget mot de detyriska legionerna är deerynernas störste folkhjälte, fast det finns mer legender än fakta nedtecknat om honom. Hans seger innebar att den deerynska kulturen aldrig utsattes för samma influenser från Detyria som de andra shivalooriska folkslagen. Allteftersom civilisationen gjorde sitt intåg kom feodalismen även till Deeryn, men skillnaden mellan adel och ofrälse är i praktiken inte speciellt stor - länsgränserna följer de gamla stamområdena.  Deerynerna är ett ärligt och frihetsälskande folk, vana att ta hand om sig själva och att inte blint lyda order från någon. Deras kvinnor har en ställning jämförbar med de khelataariska, det mest jämlika förhållandet bland alla Shivaloors kulturer. Deerynerna är robusta och resliga, de har oftast brunt hår men delar av öbefolkningen är övervägande blonda.      Riket är inrikespolitiskt stabilt, men har flera yttre problem. Bordor har börjat uppträda hotfullt mot Tell - flera gränsöverträdelser har skett och sedan man fann en guldåder i de sydliga Arberithbergen har de koskanska grannlänen upprustat. Att Deeryn (läs: drottningen) gav en fristad åt Ylvinia och rebellerna från Solorden har dessutom medfört djuptgående religiösa konsekvenser som skadat rikets relationer med andra länder. Solkulten är givetvis landets statsreligion, men den är inte knuten till statsmakten. Dess utövare följer en ”renare” trosriktning än i Shivaloor i stort. En tänkbar händelseutveckling är att rebellerna går samman med en deerynsk stridande orden vid namn Riddarna av den Gyllene Solen. Deeryn regeras av den unge Kador I, en rättvis och folklig man som ofta reser omkring inkognito i sitt rike och kan dyka upp där man minst väntar det. Han är mycket populär, liksom hans drottning Messalin. Hon hoppade av en mycket lovande karriär inom Solorden för att gifta sig, och är själv en riddare med respektingivande kapacitet. Hennes livgarde består helt av kvinnor. 3.4  Detyria Denna gigantiska stad är idag allt som återstår av det detyriska imperiet, vad romantiska skalder än vill låta hävda. Den fria staden Detyria är en självständig stadsstat med 600.000 innevånare (300 gånger så stor som Taarwor). Den omges av en 20 meter hög och 150 km lång stadsmur, som tog 600 år att bygga och räknas till Shivaloors största befästningsarbete. Inne i staden spärrar höga murar av de olika stadsdelarna från varandra.  Detyria behärskar mynningen på floden Veelyn, den viktigaste handelsleden i Shivaloor. Dess inkomster kommer till stor del från de tullavgifter som tas ut av alla skepp som passerar staden. Man belånar också stora summor; Detyria har en enorm statsskuld som ingen verkar särskilt intresserad av att göra något åt.      Det är numera svårt att hitta några renblodiga detyrier, då de under två årtusenden har blandats upp med andra folk som bosatt sig här. Som regel brukar de vara ca 175 cm långa, har höga kindkotor och pannben, med svart eller svartbrunt hår. De var en gång ett strävsamt och ambitiöst folk, men detyrierna i staden har sedan länge sjunkit ner i dekadens. Droger, brutala skådespel och märkliga sexuella böjelser är vardagliga företeelser. Laglösheten är påtaglig bland alla samhällsklasser.      Klassystemet har nått sin yttersta gräns i Detyria, där de fattigaste måste leta efter mat i stadens avskrädeshögar medan de rikaste kan bada i parfym och använda sidendukar som toalettpapper. Slaveriet har i praktiken återinförts; män som inte kan betala sina skatter tvingas skriva på 30-årskontrakt till en av stadens tre legioner, och kvinnor i samma situation placeras i kejserligt ägda bordeller. Den enorma statsapparaten och den oöverskådliga byråkrati som byggts upp under 2.000 års kejsardöme gör att alla ärenden tar en ofantlig tid att behandla. Mutor och hot är nödvändiga för att saker och ting alls skall fungera. Korruptionen är alltså mycket utbredd och rotad i djupa traditioner. Bland den starkt depraverade adeln är otrohet, lönnmord och intriger mer regel än undantag; det finns en mängd gamla kejsarfamiljer som någon gång i tiden suttit i regentposition och strävar efter att få en egen kejsare på tronen igen. En viktig del av de styrandes intrigspel är det Detyriska Brödraskapet, en 700-årig lönnmördarorganisation som kan ta vem som helst av daga mot rätt betalning. Den nuvarande kejsaren är hans höghet Deetrim XXVI, en grym och skrupelfri man som använde ovannämnda organisation för att få sin titel och vars enda ambitioner är att utnyttja sin makt och att njuta av den. Han är barnlös, men kejsarinnan Meelyria IX har fyra utomäktenskapliga barn - fullt normalt med detyriska mått mätt. Staden har figurerat tidigare; scen #1 i auditoriet i Zimarakh (sid 33) är en vy över Detyria. 3.5  Erade Erade är ett av Shivaloors minsta och obetydligaste kungariken. Det har ett varmt, soligt klimat och är väl lämpat för jordbruk. En stor del av dess inkomster grundas på vinodling, men det har också ett mycket strategiskt läge för handel till sjöss. Tyvärr är det också blottställt för tanganska plundrare. Dess marker består nästan helt av frodigt slättland. Erade är unikt bland Shivaloors kungadömen i att det inte är uppdelat i förläningar. Som en konsekvens finns det ganska få adelsmän i landet.      Erades 600.000 innevånare tillhör samma etniska folkslag som bordorerna, men de har inte deras korthuggna sinnelag och dragning till översitterier. Istället är de ett fridfullt folk med rika kulturella traditioner i musik, konst och teater. Skillnaden mellan adel och allmoge är stor, men förhållandena är betydligt fredligare än i Bordor.      Grannlandet Bordor utgör militärt och politiskt en mycket dominant närvaro omkring Erade och påverkar de flesta aspekter av eradisk politik. Tell, dess granne i söder, var ett eget kungadöme fram till för ca 250 år sedan då det blev en del av det avlägsna Deeryn som man därigenom har goda kontakter med. Inrikespolitiskt sett styrs hela landet direkt från huvudstaden. Den nuvarande kungen heter Arco I. Hans utrikespolitik går mest ut på att hålla sig väl med sin väldige granne i väster, och hans syster Ansola är - helt ofrivilligt - Bordors drottning. En liknande situation håller på att uppstå med hans dotter Eli, som har trolovats med en bordorisk länsherre. Hon har en romans med en ung greve från Seetag som planerar att enlevera henne. Om både Ansola och Eli försvinner kan Erades framtida relationer med Bordor således komma att bli något ansträngda. 3.6  Koskos Koskos är ett av Shivaloors militärt starkaste nationer men är trots det inget rikt land. Det har bara kontakt med havet på två ställen i norr, på varsin sida om den deerynska halvön. Terrängen i nordöst består dessutom av sump- och träskmark, varför det är svårt att anlägga några hamnar där. Den smala och starkt försvarade landtungan ner mot Detyria erövrades från Nataang för bara 53 år sedan och har gett riket ett välbehövligt uppsving i sin handel med omvärlden. Huvudstaden Ketlik, med 31.000 innevånare, är Koskos’ största hamnstad. Tyvärr vetter den mot västkusten där den sjöburna handeln är begränsad.  Landet har från imperiets dagar och framåt varit föremål för en ohejdad skogsskövling, vilket har förvandlat stora delar av det gamla skogslandskapet till öppen slättmark; man kan till och med se effekterna av denna avverkning på kartan.      Koskanerna har brunt eller svart hår och är ofta kraftigt byggda. De har mycket karakteristiska anletsdrag, men i de östra provinserna märks tydliga inslag av seetagiskt blod. De levde innan imperiets dagar i ett skogscentrerat klansamhälle, och när detyrierna påtvingade dem sitt feodalsystem fick det till resultat att de adliga familjerna/klanerna använde sin makt mot de övriga. Det finns nästan inget land där skillnaden mellan adel och ofrälse är så fundamental som här; pöbeln är helt livegen och rättslös gentemot de styrande, som tuktar folket hårt. Kanske på grund av detta är koskanerna också ett djupt religiöst folk med ett mycket starkt klosterväsende. Omkring en miljon koskaner lever i landet.      Den gamla klanmentaliteten finns kvar bland adeln, och koskanerna domineras inrikespolitiskt sett av två adelshus - familjerna Dokat och Boter - som av tradition står mot varandra och i alla tider har delat makten i två jämnstarka fraktioner. Koskos är fn inte hotat av andra riken, men är självt en av Shivaloors mest aggressiva nationer. Det finns långt gångna planer på ett storskaligt anfall mot Seetag för att lägga delar av dess kustland under sig, och en militär allians med Nataang har i praktiken redan bildats. Kung Dorim d.y. är en typisk koskan i själ och sinne. Han befattar sig överhuvudtaget inte med landets allmoge - även slottets tjänstefolk är av lågadlig börd. Dorim tillhör själv släkten Boter och har gift sig med en kvinna från Dokat, den unga drottningen Pellindra, för att gjuta olja på vågorna mellan familjerna. Det är alltså ett rent politiskt äktenskap.      Baron Ketooran, länsherren av det nordöstra kustområdet, är också värd att nämna eftersom han har vänt på tanganernas slavtrafik och tagit en tangankvinna till hustru; han betalade en grupp tanganska pirater en förmögenhet för att komma över henne. Man får väl förmoda att hon inte tillhörde samma klan som de som gjorde levereransen... 3.7  Maniar Öriket Maniar (kallat Koor-Maniar av befolkningen) är en av Shivaloors minsta nationer. Ön tillhörde Beneor fram till år 602, då folket gjorde sig fritt och grundade ett eget rike. Dess 165.000 innevånare är - trots landets ringa storlek - uppdelade i elva pyttesmå förläningar, var och en med bara några tusen människor. Den största staden på ön är huvudstaden Koor-Maniar med 8.000 innevånare.      Maniarerna har ett blandat etniskt ursprung men är vanligen mörkhåriga och robusta. Många av dem har tydliga sullanska drag. Liksom i de fyra furstendömena är maniarernas kultur influerad av sydliga källor och skiljer sig påtagligt från den gängse i Shivaloor. Det finns dessutom en minoritet i landet som tillhör en annan folkgrupp söderifrån, och har en annorlunda kultur än de övriga. Maniar använder en annan tideräkning än på fastlandet och räknar årtalet för rikets självständighet som år 0 (år 1200 är alltså år 598 enligt den maniariska kalendern). Detta skulle inte fungera om inte solkultens inflytande var svagt bland folket. En grym religion från Södern som tillber dödsguden Mahoul har sedan gammalt ett starkt fäste på ön - den var länge officiell religion i landet, trots motarbetningar från solkulten. Den är numera bannlyst, men dyker trots det ibland upp igen.      Öns strategiska läge sydväst om Sullar möjliggör en regelbunden kontakt med både nord och syd, vilket är grunden för dess välstånd. Den är en knutpunkt för sjöhandel mellan Shivaloor och Södern. Maniar har inga yttre fiender, men det finns inre spänningar. Den underjordiska Mahoulkulten har ett starkt inflytande bland vissa delar av adeln och strävar efter att rubba den nuvarande samhällsordningen. Konung Menchair II är en gammal vitskäggig farbror som är mycket populär bland folket, men egentligen mest intresserad av att försvara sin egen plats på tronen. De individuella länsherrarna styr därför sina län utan större inblandning från centralmakten. Han är ogift och har inga barn. För mer fakta om Koor-Maniar och dess folk, se Lancelot Games’ universaläventyr med samma namn. 3.8  Nataang Nataang är Shivaloors näst största rike till ytan, och det största till folkmängden; dryga åtta miljoner människor bor här. Det täcker de centrala delarna av Shivaloors inland och består av ett vidsträckt bördigt slättland med djupa, ogenomträngliga skogar i väster. I nordöst, vid trakten mot Detyria, finns ett enormt träsk. Klimatet är både varmt och fuktigt. Detta gör landet mycket lämpat för jordbruk, vilket har möjliggjort dess höga befolkningstäthet. Nataang rymmer, tillsammans med Bordor, Shivaloors äldsta kulturmarker och flera av dess mest anrika städer. Huvudstaden Kerath som ligger intill Veelyn, har något över 32.000 innevånare.      Nataangeserna har inte ett samlat etniskt ursprung, utan utgörs av flera folkslag som blandades under imperiets tid. Bland de mer framträdande finns ett blont eller rödhårigt, kortvuxet folk från den centrala stäppen, ett relativt mörkt folk från skogarna i väster, och detyrier i landets norra och östra delar. De sistnämnda områdena utgjorde huvuddelen av detyriernas ursprungliga hemland, och var den sista regionen som frigjordes från imperiet. Nataangeserna är vida kända som passionerade och hetsiga; de är en stolt nation, och en utbredd krigarromantik hör till kulturen. Detta innebär att man håller hårt på de ridderliga idealen, men också att det feodala hierarkin är mycket utpräglad. Solkulten har en stark och mycket djupt rotad position i Nataang. Religionen kom ursprungligen från dess nordvästra delar, och Myrinda var nataanges.      Mindre etniska konflikter kan fortfarande ibland bryta ut mellan landets olika delar, om än ganska sällan. Nataangs hela östra gräns utgörs av floden Veelyn, men det är trots detta det enda landet i Shivaloor som inte har några som helst territorier vid kusterna. Detta faktum gör Nataang till en fara för sina grannländer - framför allt för Bordor och Detyria, men i viss mån även för Beneor och Sullar - eftersom de aggressivt strävar efter att tillskansa sig kustmarker. En militär allians med Koskos, som har liknande intressen, håller på att bildas. Kungen, Vidron III, är en diplomatisk men mycket hårdför ledare som tar ut höga skatter för att hålla landet med en stark armé. Han är inte omtyckt av folket. Han gifte sig med Roteninia från Bordor i syfte att skapa en politisk allians med grannlandet, men när det politiska läget förändrades försvann hon spårlöst. Det sägs att hon under en ridtur drunknade i ett kärr norr om huvudstaden. Sanningen är dock att hennes ursprung blev en politisk belastning för kungen; drottningen har suttit fängslad i ett välbevakat torn i slottet de senaste fem åren. 3.9  Orim Orim är en stor, regnig och dimmig ö utanför Shivaloors östkust, som till största delen täcks av vidsträckta hedar och skog vid kusttrakterna. I de nordvästra delarna finns det stora träskmarker där bottenlösa gungflyn kan uppsluka oförsiktiga vandrare. Orims inkomster baseras till stor del på handel. Detta har inneburit att landet är ganska urbaniserat, även om städerna är relativt små. Den största staden är huvudstaden Fartow som har 12.600 innevånare. Där finns också rikets största hamnanläggning. Totalt bor ca 1,2 miljoner människor på ön.      Orimanerna är som folkslag en blandning av deerynska och seetagiska bosättare från förhistorisk tid. Ön var under imperiets tid en ganska oviktig utpost som man aldrig la ner några stora mödor på att civilisera. Den gamla orimanska kulturen har därför bevarats relativt intakt. De är kända som ett dristigt och äventyrligt folk som håller sin historia vid liv genom en rik flora av sånger och legender om forna stordåd. Orimanerna har mycket starka begrepp om ära och personlig heder, och liknar i det avseendet khelataarerna. Istället lägger de liten vikt vid feodal status; skillnaden mellan adel och ofrälse är mer ekonomisk än social. Solkulten har en egen trosriktning på Orim. Dess utövare ser som sin främsta uppgift att hjälpa de fattiga, och som en konsekvens är deras årliga tributer i guld till Solbergen ganska magra. Detta har inte gjort dem populära hos Ljusets Son.      Orim har det mest stabila politiska läget på Shivaloor. Det hotas inte av några andra riken, inbördes konflikter förekommer inte mellan förläningarna och adeln förtrycker inte allmogen. Deras enda problem är att öns läge och natur gör den till ett populärt mål för tanganska plundrare. Kung Deteeran IV är en mycket gammal men mycket vital regent, en imponerande figur med långt vitt skägg och genomträngande blick. Han har gjort mycket genom åren för att rusta upp landets flottstyrkor. Drottningen är död sedan länge, och deras enda barn är den oväntat unga kronprinsessan Rona (kungen var 62 år gammal när hon föddes). Prinsessan, som är dubbad riddare, tillbringar största delen av sin tid på resa i Orims vildmarker tillsammans med en väninna. 3.10  Porun Porun är ett litet och ganska fattigt land i nordväst, som är lite av Shivaloors bakvatten. Det är utpräglat ruralt och har mycket få städer. Landets centrala delar är ganska flacka, men det finns kuperad terräng och höga berg längst i norr och i söder, som försvårar dess kontakter med grannländerna. Tre karga öar utanför västkusten tillhör också Porun. De torde vara av intresse för khelataarer eftersom det finns en stencirkel på var och en av dem! Om dessa är av samma typ som de på Khelataar eller bara mundana samlingar av stenblock vet man dock inte. Öborna anser att cirklarna är ”hedniska” och brukar undvika dem.      Poranerna tillhör samma etniska folkgrupp som koskanerna men har inte samma brutala läggning som sina grannar. Däremot är de mycket hierarkiska; det finns stora klyftor mellan krona och adel, liksom mellan adel och allmoge. Kronan står som direkt ägare till stora arealer av landet. Poranerna är ett starkt religiöst folk (i söder tillbad man solgudinnan före Myrindas tid), och det finns många kloster i landet. Allt som allt bor här 2,3 miljoner människor.      Adeln har en ganska svag ställning i landet, som i stor utsträckning styrs direkt från huvudstaden Losslith. Porun är fn inte hotat av omvärlden och har faktiskt inte varit i krig på 50 år. Detta gör att den Gyllene Månorden, en poransk stridande klosterorden, för en ganska tynande tillvaro. De har i hemlighet slutit ett avtal med kung Dorim av Koskos att marschera österut och ansluta sig till honom i händelse av ett krig mot Seetag. Vilken effekt detta kommer att få på Poruns relationer med Koskos när det blir känt är ännu för tidigt att säga. Poruns regent är den fagra drottning Enja I, som styr sitt land med silkesmjuk järnhand. Hon är omtyckt av folket men anses av sina vassaler vara något av en despot eftersom hon vill ha total kontroll över allt som sker inom hennes rike. Hon förser sig också med en omfattande samling älskare; få av landets adelsmän och mer framstående riddare har inte vid åtminstone något tillfälle besökt hennes sängkammare. Detta har förutom personliga nöjen det kallt beräknade syftet att knyta deras lojaliteter till henne. 3.11  Seetag Seetag ligger på halvön See i nordöstra Shivaloor, en strategisk knutpunkt för sjöfarten längs östkusten. Halvön är en höglänt och ganska karg slätt med starkt växlande klimat, förutom i de inre delarna där stora kuperade skogar brer ut sig. Kusterna är branta och klippiga i de nordliga delarna, men övergår till sandstränder längre söderut, in mot den djupa Mostovbukten. Huvudstaden Rende är landets största stad, med drygt 32.000 innevånare.      Seetagerna är ett djupt religiöst folk, men de är också levnadsglada och har kort stubin. Ett kulturellt drag som det detyriska imperiet aldrig lyckades sudda ut är deras benägenhet att hamna i släktfejder, vilket får politiska konsekvenser när det inträffar bland adeln. De är vanligen blonda och blåögda, av medellängd och ganska kraftigt byggda. I landets centrala delar ligger en serie kullar, de Porfyriska Kullarna, som bebos av ett primitivt stamfolk kallade koloshter. De är besläktade med seetagerna men inlemmades aldrig i det detyriska samhället, så de erkänner inga andra herrar än sig själva och tillåter inga intrång på sina marker. Deras gravhögar vaktas noggrannt mot plundrare. Koloshterna räknas inte till Seetags 2,25 miljoner innevånare.      Seetags relationer med andra länder är goda, förutom med Koskos som vill ha mer kustland (samma områden som man krigade om för 26 år sedan) och beter sig ganska aggressivt mot sin granne i öster. Förhandlingar pågår om en försvarsallians mellan Seetag och Bordor. Landets konung, Malnac III, är en ridderlig man som håller hårt på gamla dygder som mod, ärlighet och rättvisa. Riket har mått bra under hans styre, men hans framtid är osäker - hans yngsta barn, prinsessan Evyn, är en skrupelfri ränksmidare som intrigerar mot den kungliga familjen för att själv komma åt tronen. Ännu så länge har hon inte blivit avslöjad. 3.12  Sullar Sullar är ett litet, regnpiskat rike inklämt mellan Nataang och de västra delarna av Tornokbergen (som kallas Kodoronbergen av sullarerna). Det består nästan helt av öppen slätt och hedar som sluttar upp mot bergskedjan. De skogsområden som tidigare funnits i norr är till största delen avverkade. Längst i öster förekommer skogar och myrmarker mellan Veelyns tre bifloder. Rikets inkomster baseras helt på att de har tillgång till den mineralrikaste delen av bergskedjan; större delen av Shivaloors järnmalm exporteras från Sullar, varför det lilla landet är mycket rikt. Det har två miljoner innevånare, som i huvudsak är bönder, fårfarmare eller gruvarbetare. I huvudstaden Letenic bor 15.500 personer. Sullars ekonomiska centrum är dock staden Petura som är dess viktigaste malmutskeppningshamn. Den ligger på en ö i deltat där Veelyns tre bifloder flyter ihop.      Sullarerna är mörkhåriga och vanligen ganska smärt byggda. De är ett karaktärsfast folk som håller hårt på ideal som ärlighet och självuppoffring, och landet har producerat anmärkningsvärt många framstående riddare som gjort sig kända runtom i Shivaloor. Adeln har som regel goda relationer med folket. Sullars kvinnor är i allmänhet mycket tillbakadragna små liv, men de kan uppvisa lika stor pondus som sina män om situationen kräver det av dem. Landets starkaste länsherre är en kvinna.      Sullansk utrikespolitik kännetecknas av att undvika konflikter med sina stora grannländer. Det betyder dock inte att man inte är kapabla att slåss; armborstet uppfanns här i Sullar, och är ett traditionellt vapen som varje krigare med självaktning måste bemästra (ett skytteideal jämförbart med gunfighter-romantiken i Vilda Västern). Legotrupper av sullanska armborstskyttar kan återfinnas i bl a Detyria och de fyra furstendömena. Kung Hasses I är en svag, impopulär regent som driver den diplomatiska politiken alltför långt; han ger efter för varje påtryckning utifrån och har till och med kunnat drivas till att lova bort sin dotter till en nataangesisk hertig. En sådan ryggradslöshet uppskattas inte av adeln och har också skapat en klyfta mellan honom och hans son, den ridderlige prins Hasses d.y., allmänt sedd som rikets framtida hopp. Drottning Mylidia är bara en vacker inventarie och har ingen talan i slottet. 3.13  De fyra furstendömena Wanjet, Temonta, Jempett och Chdeon ligger på den lilla höglänta halvön Opetjj sydöst om Bordor, geologiskt sett en flack landtunga från Tornokbergen. Markerna är förvånansvärt bördiga, men halvöns kuster består nästan helt av klippor som störtar så gott som lodrätt ner i havet, ibland från upp till 70 meters höjd. Alla städer tenderar därför att vara starkt befästa klipphamnar, uppförda på de få platser där kusten är tillräckligt flack. Furstendömena är små och hyser sammanlagt bara 325.000 personer. Den största staden är Mellorok i furstendömet Jempett, med 9.600 innevånare.      De tillhörde tidigare Bordor men gjorde sig fria i slutet av 900-talet pga etniska motsättningar. Innevånarna är inte bordorer utan utgör ett eget folkslag, falejjerna, som har mjuka anletsdrag, brunt hår och lätt mörktonad hy. De är ett mycket stolt men också pragmatiskt folk utan större illusioner om sin omvärld. En notervärd detalj är att falejjiska kvinnor i allmänhet är tränade som krigare - deras gamla livsföring har varit att mannen försörjt familjen genom handel och andra näringar, medan kvinnan försvarat hemmet mot deras mångtaliga fiender. Furstendömenas kultur skiljer sig märkbart från Shivaloor i övrigt, och de har också ett helt annat samhällssystem; feodalismen har gett vika för ett kapitalistiskt samhälle där ens tillgångar bestämmer ens sociala status (se nedan). Solkulten har bara ett svagt inflytande på Opetjj; falejjerna tror på solgudinnan, men den organiserade religionen passar inte riktigt in i deras samhälle.      Basen för de fyra furstendömenas ekonomi är export av sällsynta kryddor som inte växer någon annanstans än här. Detta är en högst lukrativ marknad, och de fyra länderna är mycket rika. Överhuvudtaget är levnadsstandarden högre här än i andra riken.  Furstendömena styrs av varsitt råd bestående av prominenta köpmän. ’Fursten’ av ett land är den medlem som utsetts att leda rådet. De fyra är allierade, men självständiga, nationer som har omfattande handelskontakter med både de shivalooriska länderna och med folken i Södern. Detta inkluderar tanganerna, vilket inte är så konstigt eftersom de är Tangs närmaste grannar. Furstendömenas försvar är baserat på inhyrda legoknektar, kompletterat av deras egna traditionella Wenjjo-krigare som använder fem meter långa pikar. De nuvarande furstarna heter Maltovejj Sellok (Wanjet), Mlovat Ligéen (Temonta), Valootan Feamat (Jempett) och Kemat Korned (Chdeon). De är av varierande ålder och bakgrund, men alla fyra är slipade handelsmän som ser till sina länders förmögenheter i första hand. Maltovejj Sellok anses vara den rikaste mannen i Shivaloor. 4  Riken utanför Shivaloor Shivaloorerna har en ganska ignorant inställning till världen utanför deras egen krets. De brukar sätta stämpeln ”barbarer” på alla som inte följer deras eget kulturmönster, och bryr sig sedan inte så mycket om dem. Det betyder förstås inte att man står helt ovetande om yttervärlden. Om ett så inåtvänt folk som bordorerna kan ta sig omaket att bedriva handel med en grön ö långt ute på havet, har de sjöfarande deerynerna givetvis också besökt den ospecificerade landmassan i norr (den var ganska flack och karg på Arferts färgkarta om jag minns rätt). 4.1  Lemenera Den lilla ön Lemenera i öster hyser ett folk som aldrig inlemmats i det shivalooriska samhället. Enligt deras legender kom de till ön i båtar för tusentals år sedan, men varifrån och av vilken anledning vet man inte längre. Det finns sju byar utspridda längs kusten med omkring 400 innevånare vardera, och öns totala befolkning består av ca 5.000 individer.      Lemenererna är ett märkligt folk - så märkligt att många lärda män anser att de inte helt och hållet tillhör människosläktet. De är mycket långlivade, men när de nått puberteten avstannar de till synes i åldrandet och ser under hela sina liv ut att vara omkring 15 år gamla. Deras åldringar blir svaga och orkeslösa, men förändras inte fysiskt.      Lemenererna lever i storfamiljer, där yrkena går i arv från generation till generation. Många inslag i deras samhälle tyder på att de en gång har tillhört en mycket högstående civilisation. Deras kultur är munter och sorglös (omogen och oansvarig i shivalooriska ögon) men rymmer en djup filosofi och förvånansvärt rika kunskaper i vetenskaper som matematik, astronomi och läkekonst. De pryder sig i strån och blommor och bor i enkla lerhyddor, men lemeneriska vattenur har en precision som inga shivalooriska timglas kan efterlikna.      De har för det mesta fått leva i fred för omvärlden, men det beror mer på den klippiga och skogbeväxta öns beskaffenhet än på att shivaloorerna har respekterat dem. 4.2  Tang Tang är ett bergigt och stenigt land i Söderns nordöstra delar (det räknas kulturellt till Södern även om det tekniskt sett ligger norr om Tornokbergen). Dess kuster är genomkorsade av djupa fjordar med branta klippväggar längs sidorna. Naturen domineras helt av ett vasst bergslandskap som inte tillåter något storskaligt jordbruk eller urbanisering. Klimatet karakteriseras av fuktighet och häftiga väderomslag, men det är mycket varmare här än på Tanatia.      Tanganerna har funnits här i minst 1.300 år, och antagligen mycket längre än så. Som folkslag sett hör tanganerna hemma i Södern. Alla deras kulturella band finns där nere, och de har inget gemensamt med shivaloorerna. De som bor här är majoriteten av det tanganska folket; de tio klanerna som bosatte sig på den Gröna Ön utgjorde bara en mindre grupp av dem. Khelataar-tanganerna har så smått börjat få egna seder och traditioner (t ex den där årliga ’gladiator-turneringen’), men i princip är deras kulturer identiska. På 22 år ändras inte så mycket, och de har ju regelbundna kontakter med varandra. Däremot kan Shivaloor-tanganerna förväntas bära lättare klädsel pga det varmare klimatet.      Deras plundringståg tar sig av nödvändighet andra former här än på Khelataar. Istället för ensamma långskepp på stöldturné skickar de ut mindre flottor, och räderna kan ta formen av rena militära attacker mot borgar och mindre städer (jfr. med de större marodörgängen i Wastelands). Tangs relationer med de shivalooriska rikena är givetvis starkt fientliga på grund av detta. Deras aktiviteter är spridda över hela östkusten upp till de nordligaste öarna i Deeryn, men de seglar sällan runt den deerynska halvön. Porun har aldrig fått besök av dem. Troligen har Tang bättre relationer med kustrikena i Södern; de behåller bevisligen inte alla byten och slavar själva, och kan ju knappast skeppa över alltihop till Khelataar. Alltså måste det finnas en marknad för sådant söderut. Den normala åsikten i Shivaloor om tanganer är att de är ett illaluktande avskum som förpestar havet med sin motbjudande närvaro. Ingen handel mellan tanganer och shivaloorer förekommer, förutom under stor diskretion med de fyra furstendömena. Vad gäller Tangs städer, den nuvarande rangaanen (eller motsvarande), historia och liknande finns det egentligen ingenting specifikt angivet. Lundgren undvek avsiktligt att säga så mycket om länderna utanför själva Shivaloor, för att läsarna inte skulle få en felaktig uppfattning om hur mycket shivaloorerna vet om dem. Tang skulle ändå ha tagits upp i Lancelots folkslags-modul. 4.3  Södern Den södra halvan av den shivalooriska kontinenten har inte upplevt kulturellt homogeniserande faktorer som solkulten och det detyriska imperiet, och är följaktligen ojämförligt mer mångskiftande. Shivaloorerna har aldrig brytt sig om att lära sig så mycket om ”barbarerna” i Södern, men man vet att de utgörs av många olika kulturer och samhällen, av vilka några är stora och mäktiga riken i sig själva. Lundgren namngav inga (förutom tanganerna) för att inte skapa en familjär känsla kring dem; risken finns då att spelledare börjar referera till de namnen på ett vardagligt sätt, som om de vore allmänt kända av shivaloorerna.      Södern, liksom Shivaloor, hyser flera olika folkslag. Man har kontakt med två av dem genom Kurzpasset; det ena är ett mörkhyat folk som bär praktfulla kläder i brokiga färger. De är omtalade för att de praktiserar polygami. Det andra folket verkar vara orientaliskt, för de beskrivs som snedögda och med gulaktig hy (citat från munken Linggrafs reseskildringar: ”Detta låter måhända vämjeligt, men de är tvärtom lika vackra att beskåda som de är artiga”). De är ett stäppfolk som tar sig fram till häst och slåss med kroksablar.  Att de här två grupperna handlar vid Kurzpasset betyder att det måste finnas en gräns mellan deras länder just där. Förmodligen kan man finna fler folkslag än de två längre bort, t ex släktingar till tanganerna vid Söderns östra kuster. Maniar handlar med ett rike på västkusten som troligen tillhör det mörkhyade folket - Imarir Hästätaren och hans horder, som anföll Shivaloor under de stora barbarkrigen, kom därifrån. Södern är dock för stor för att låta sig beskrivas inom ramarna för en Shivaloorbox; den är ett ämne för ett helt eget supplement. I det här sammanhanget är det bättre att behandla den som det Stora Okända Bortom Bergen.      Förutom befolkningen i Södern, på andra sidan bergskedjan, finns det också spridda folkgrupper uppe i själva Tornokbergen. Om dessa vet dock shivaloorerna nästan ingenting. 5  Övrigt Shivaloor har som värld sin förlaga i det medeltida Europa, men man bör inte dra alltför direkta analoger däremellan. Khelataars samhälle är en parallell till keltiska, germanska och fornnordiska järnålderskulturer, men är ju knappast någon exakt kopia. Shivaloor har också en egen identitet som direkt skiljer den från Europa.      Tyvärr finns det mycket lite shivalooriskt bildmaterial som visar hur kläder och byggnader ser ut; mina bilder till Koor-Maniar illustrerar den ön ganska ingående, men saker och ting ser ju helt annorlunda ut i andra länder. I övrigt har jag bara några ark med rustningsskisser av Håkan Jonsson och enstaka designer som Richard Lundgren gjorde. Det slutliga resultatet kunde ha blivit helt annorlunda, för Håkan hade tänkt anlita en frilanstecknare som hette Maximillian (nånting), som ritade i en ganska vass, Moorcockisk stil, lite åt Rodney Matthews’ håll. Dock lutade Hasse Sundqvist åt att sätta den killen på Falsinia istället, vilket jag tycker lät som en bättre idé.      Det kan också nämnas att den ursprungliga omslagsbilden som valdes till boxen föreställde en hamn i något slags fantasy-Bagdad, med en tjej i europeiska 1500-talskläder i förgrunden. Hasse ansåg dock att den gav ett felaktigt intryck av miljön, så den byttes ut mot den bild som senare blev Rubicon #10-omslaget. En oroande detalj med modulen är att det finns företeelser och ett par geografiska namn lånade mer eller mindre direkt från författaren Catherine Kurtz och hennes ’Chronicles of the Deryni’. Själv har jag inte ens läst Camber of Culdi (som ingår i den serien), men om någon annan känner igen eventuella pinsamma karbonkopior därifrån får han/hon gärna säga till... 5.1  Khelataariska missuppfattningar Skeppet som förde den stora pesten till Khelataar kom naturligtvis härifrån. Pesten bröt dock ut i Shivaloor år 124 fL, så Laek Dronis uppskattning att den inträffade för 1.500 år sedan misstämmer med ca 200 år.      Khelataarerna har inte förstått att Shivaloor inte är ett enat kejsardöme, eftersom shivaloorerna tenderar att omtala det som ett sådant i formella sammanhang. De uppgifter man faktiskt fått om självständiga stater har man tolkat som ”inre stridigheter” (Världsboken, sid 24). Khelataarerna tror att de har kontakt med en central auktoritet för hela kontinenten, och att de få handelsresande som kommer till Taarwor är representativa för shivaloorer i allmänhet. Detta är helt fel, speciellt som de inte heller vet att Shivaloor bara utgör halva kontinenten; Söderns existens har helt undgått dem, trots att det ju är uppenbart att tanganerna inte är shivaloorer.      Worens avtal med Shivaloor är egentligen bara ett avtal med Bordor; bordoriern Mejjlivt var den som upptäckte Khelataar, och han skrev ett handelsavtal med den khelataariske ”kungen” för sitt rikes räkning. I praktiken spelar det mindre roll, för så gott som alla shivalooriska skepp som anlöper Khelataar är bordoriska. Detta beror i sin tur på att andra länders köpmän, tack vare handelsavtalet, tror att de inte har något på den Gröna Ön att hämta.      Det meddelande från bordoriska handelsmän som omnämns i slutet av Eilapams tidslinje har också en annan avsändare; solkulten vill inte se en upprepning av 1196 års incident nästa gång de skickar missionärer till den Gröna Ön. Tills vidare är alltså tanganernas närvaro paradoxalt nog en garant för att khelataarerna ska få vara i fred - men det hör ju till saken att kampanjidén om ett shivalooriskt korståg mot Khelataar var den första anledningen att kontinenten infördes i spelet. 5.2  Shivaloorer på Khelataar Under skrivarbetet kontrollerade Lundgren allt som sagts om Shivaloor i de tidigare publicerade modulerna, och vävde in det i texten. De flesta av de shivaloorer som förekommit tidigare kan därför spåras här. Jainine Calthoran: Ganar Enthaars slavinna i Eilapam är dotter till friherre Mejliraat Calthoran av Mulsid, ett ö-län som omfattar de yttre sydöstra öarna i Deeryn. Hon greps av tanganska plundrare när hon var ute och red vid kusten, och hennes far har sedan dess arbetat på att bygga upp länets sjöstridskrafter för att anfalla Tang i hopp om att frita henne. Han vet inte att hon har förts till Khelataar.      Melindia, Liena och Melyriana Kafrook: De tre slavinnorna på Silverkäglan i Uwath (deras efternamn nämns inte i Ægoor) är också döttrar till en länsherre; de kommer från kustlänet Umak i södra Orim. Deras föräldrar dödades och borgen brändes ner under den räd då flickorna fördes bort, men det finns kvar en fjärde syster; grevinnan och riddaren Sellindia Kafrook är Umaks nuvarande länsherre. Hon har lyckats ta reda på att hennes systrar finns på den Gröna Ön, och planerar att resa dit för att hitta dem.      Baghran é Reztak: Inget sägs i texten om den tanganske rangaanen som person, men de tio klanernas uttåg till Khelataar kan spåras till det stora slaget år 1115. Ett alltmer organiserat motstånd och nya shivalooriska fartygstyper har gjort det allt svårare för tanganerna att genomföra sina plundringar utan svåra förluster, så när den Gröna Ön upptäcktes var den ett nytt förlovat land för dem.      Coon Vaninh: Ledaren för Röda Kåpan var medlem av den numera krossade organisationen Nattens Evighet i Rodno, Bordors huvudstad. Anledningen att han landsförvisades (istället för att avrättas) är att han tillhörde den bordoriska lågadeln.      Miyen Shavoor: Ledaren för Nattens Ögon tillhörde tidigare det Detyriska Brödraskapet, ett urgammalt skrå av lönnmördare som finns i Detyria. Han och hans anhängare flydde efter att ha förlorat en intern maktkamp och satts på en dödslista. Till skillnad från Nattens Evighet finns det Detyriska Brödraskapet kvar och arbetar precis som tidigare, så den ”utdöende organisation” som omtalas i Encyklopedia Digoni var hans egen fraktion.      ’Den enögde’: Ciranas gamle ärkefiende från ’Caarevels dolk’ är ett fullständigt mysterium. Namnet Weroe [Örnen] har han fått av sina mannar i Khelataar. I Eilapam är han känd som Boldon Rahlba, men det är sannolikt ett alias. Det som gör honom så underlig är att han dyrkar Caarevel - en khelataarisk gudom som är helt okänd på Shivaloor - och använder khelataarisk magi, komplett med magiord på mynilem.  En teori är att han egentligen kommer från Khelataar, och helt enkelt ljög för sina mannar om sitt ursprung. 5.3  Rollspelande i Shivaloor Feodalsamhället och religionen utmärker Shivaloor i lika hög utsträckning som klansamhället utmärker Khelataar, vilket gör att det ställs helt andra krav på rollpersoner som skall agera här.      Det är i princip ett måste att man tillhör adeln; ofrälse slödder har helt enkelt inte den rörelse- och handlingsfrihet som krävs för att de skall kunna äventyra. Riddare är av rent praktiska skäl den mest rekommendabla yrkesbanan för en rollperson, men lågadliga handelsresande eller äventyrliga aristokrater fungerar också bra. I en lugnare kampanj kan man spela vandringsmunkar/nunnor, som av principskäl är förhindrade att slåss men som knappast skulle bli överfallna av någon. Kvinnliga rollpersoner bör helst resa i manligt sällskap, om inte annat av kulturella orsaker.      De khelataariska kriterierna på ära och heder fungerar annorlunda i Shivaloor; ens ställning i samhället beror på arv, inte på gärningar. En adelsman behöver oftast inte oroa sig för påföljder om han har lite lönnmord och våldtäkter (mot ofrälse) bakom sig, och äktenskaplig otrohet är en ganska accepterad form av socialt umgänge så länge man sköter det med lite finess; dubbelmoral är en högt utvecklad konst. Ett gott rykte är en naturligtvis till hjälp när man har med folk att göra, men det är inget krav. Vad man däremot måste ha är en gott namn, med vänner i inflytelserika positioner som kan tala väl om en. Om drottningen säger att man är en hedervärd man och bonnläpparna säger att man är en flåbuse så är det drottningens ord som gäller, även ifall ingen egentligen tror henne. 5.3.1  Råd till resenärer Shivaloor har en relativt välutbyggd infrastruktur i form av vägar och sjöfartsleder. Den stora befolkningsmängden gör att det kan vara lönsamt att bedriva reseservice, så om man skall förflytta sig inom ett lands gränser kan man oftast hyra en kusk eller en skeppare.      Man bör dock komma ihåg att gränserna mellan olika länder och län verkligen är riktiga gränser. I Khelataar bestäms de av praxis, och det enda som kan hindra en från att resa fritt till andra klaners territorier är klansamhällets inbyggda misstänksamhet mot främlingar. I Shivaloor faller det sistnämnda på att anonymiteten är mycket större, men det finns lagar som reglerar formerna för gränsöverträdelser. Om man medför handelsvaror kan man inte lagligt passera en landsgräns utan att gå igenom en tullkontroll. Till skillnad från på Khelataar är gränserna också exakt definierade; om man står bredvid en gräns kan man genom att ta ett enda steg kliva över till grannlandet, med allt det innebär vad gäller lagar och jurisdiktioner.      Shivaloor är så stort att dess olika delar har mycket sparsamma kontakter med varandra. Folken i Deeryn och Sullar har möjligen hört talas om varandras länder, men vet troligen ingenting om varandra. En resa mellan dem är inget mindre företag än en resa mellan t ex Danmark och Turkiet. Färdigheter som Språk och Kulturkännedom är därför viktigare för en resenär här än på Khelataar (KN Kom eller mer i deytiiri rekommenderas). Etikett och Diplomati är också användbara, eftersom shivaloorerna är mindre benägna att vara toleranta mot sådant som de finner avvikande eller främmande för dem. Besökare från den Gröna Ön skulle främst av allt slås av saker och tings storslagenhet: I Shivaloor finns gigantiska fästningar som en klankrigare inte ens kan göra sig en föreställning om. Städer som är tjugofalt större än Taarwor är vanliga, och en stad har dubbelt så många innevånare som Khelataars hela befolkning. Teknologin ligger århundraden före i utvecklingen. Den prakt och glans som adeln omger sig med kan inte kopieras med klanernas material och hantverksteknik. Shivaloors natur kan uppvisa företeelser som inte liknar någonting på den Gröna Ön - Khelataars enda riktigt märkliga naturfenomen, Gaarmenith, skulle här knappt vara omtalat i grannlänen.      Så småningom kanske besökaren skulle få upp ögonen för det i khelataariska ögon absurda samhällssystemet (hur kan någon födas med en titel!?) och dess orättvisor, men det grundläggande intrycket skulle ändå oundvikligen vara fullständigt bedövande.      Shivaloorernas intryck av denne besökare kunde tänkas bli positiva (han är exotisk och spännande) eller negativa (han är en barbar, och framför allt är han en hedning). Deras skilda seder och moralbegrepp kan i bästa fall orsaka pinsamheter, i värsta fall en diplomatisk krasch. I vilket fall skulle han inte kunna resa fritt i Shivaloor utan en adelsmans beskydd.      Det kan nämnas att de 600 mil som skiljer Khelataar från Shivaloor tar omkring två veckor att tillryggalägga med ett segelfartyg, givetvis beroende på väder och vindförhållanden under färden. Skälet att så få fartyg företar den förhållandevis korta sträckan är att det är så ont om navigatörer som känner rutten; om man seglar österut och missar Khelataar är man ganska illa ute. 5.3.2  Spelregler De nya regler som gjordes till boxen avhandlar huvudsakligen ny utrustning, nya vapen och liknande. Några färdigheter kom också till, t ex Beriden strid, Belägringstaktik, Heraldik, Rättslära och förstås vapenfärdigheter för de nya vapnen (Pik, Lans, Hillebard, Stridsgissel, etc). Färdigheten Språk utökades med olika kostnadsmodifikationer för språk besläktade med ens modersmål. Lundgren införde färdigheten Förföra, men jag har för mig att Wahlberg strök den vid redigeringen, med motiveringen att man i adliga sammanhang kan använda Etikett istället.      Ett magisystem anpassat för shivalooriska förhållanden skulle ha lagts in, men jag tror inte att det blev gjort. Åtminstone har jag aldrig sett något. Enligt Stefan Burström skulle det baserats på magin från rollspelet Falsinia, som Lancelot ju ändå ägde rättigheterna till. 6  Slutord Så, det var en snabb genomgång av ett supplement som i storlek kan tävla med spelet som det är till för. Hoppas den har blivit begriplig ändå.      På det hela taget skulle jag väl ge Kejsardömets Kontinent en trea i betyg. Världen är detaljerad och trovärdig, och väl genomtänkt i fråga om funktionalitet och orsak/verkan-förlopp. Inom sina ramar är den både mer konsekvent och mer varierad än Khelataar. Dess stenhårda bindning till feodalsamhället är nog på både gott och ont, på samma sätt som när man spelar Pendragon.      Det är däremot störande att den ofta verkar ta för givet att rollpersonerna ska vara riddare (beskrivningar av riddarlivet och tornerspel har varsitt eget kapitel) och författaren, som är en hängiven C&S-fan, har en benägenhet att fastna bland alla arméer, befästningar och krigsoffensiver medan han bara viftar förbi sådant som är mindre intressant för honom själv. Ibland låter han också sina skildringar rusa iväg och bli svartvitt melodramatiska i överkant. Inget av det här är dock saker som en ordentlig redigering inte hade kunnat räta ut.      Modulens största och mest svårkorrigerade nackdel är egentligen den adelsfixering som kännetecknar genomgången av länderna; till varje land finns det en separat beskrivning av varje enskilt län, men i allmänhet ägnas mycket större utrymme åt presentationen av länsherren och hans familj än åt länet som sådant. OK, i ett äkta feodalsamhälle är det från det perspektivet som adliga rollpersoner skulle få se stället, men det tvingar fram Dallas-kampanjer där äventyren blir bundna till att utspelas innanför slottsmurarna. Som med allting annat gäller förstås att det här inte är officiellt eftersom det inte har publicerats. Jag har hört talas om några andra tolkningar av Shivaloor; en är det lilla som Jens Rydberg säger om kontinenten i fanzinet Vertigo #1. Där lever kejsardömet kvar i ungefär den form som beskrivs i Världsboken. Shivaloors östkust är en stagnerad region som konkurrerats ut av nya, rika områden på den avlägsna sydkusten, och inbördes konflikter håller på att isolera imperiets kuster från inlandsregionerna. Tanganerna har mer eller mindre övergett sitt hemland, Darchin-arkipelagen, för Tanatia.      En annan, inte helt ovanlig tolkning är att tanganer och shivaloorer tillhör samma folkslag, och kejsardömet utgår från det gamla Kina som förebild (ninja-klonerna Nattens Ögon är förmodligen grundade i en sådan uppfattning, medan Lundgren gjorde det Detyriska Brödraskapet mer lika indiska thugees).      Slutligen kan nämnas ledarsidan i fanzinet Hypnosis #2, som kallar Shivaloor ”ett land där mystiska krafter håller samman ett rike av mäktiga folkslag”. Lite vagt, men mycket intressant. Så... ska det som står i modulen betraktas som officiellt ändå? Svaret är nej. Nu när Rävspel har rätt att bestämma den saken har vi kommit fram till att låta Kejsardömets Kontinent förbli ett oanvänt utkast.  Man kan mycket väl använda den geografi och många av de detaljer som Lundgren utarbetade, men själva idén med ett Ivanhoe-Shivaloor motsäger det som står om kontinenten i Världsboken. Lancelots tanke med boxen, att introducera riddarfantasy för svenska rollspelare, är dessutom helt överspelad idag; det finns redan flera sådana produkter - Västmark, Saga, Eon Riddaren - på marknaden.      Rävspels åsikt är att Shivaloor skall likna den tolkning som nämns ovan, ett intakt kejsardöme av asiatiskt inspirerade kulturer. Däremot kan de fortfarande dyrka en solgudinna och ha regioner som stämmer med Lundgrens kartor... Vi får se vad det blir.

Tillbaka