Vandrarna
folket som försvann

av  Åke Rosenius,
med hjälp av diskussioner med Erik Sieurin och Richard Lindmark, samt
idéer norpade från Urban Konradsson, Stefan Burström och Maria Blom.


Bakgrund (utanför spelet)

Under Lancelots utvecklingsarbete med Khelataar (som då fortfarande var kallat ’Falsinia’) förekom ytterligare ett folkslag på ön, vagt inspirerade av de brittiska pikterna, som levde som nomader på öns stora stäpper. Det var spikat att de skulle vara med långt innan skogsfolket eller tanganerna togs fram. Medan spelet tog form ströks dock ett antal koncept och företeelser i olika uppstädningar, och nomadfolket gick sedermera samma öde till mötes som vittrorna och stäppryttarna. Faktiskt finns det en relativt tidig bild där en av dem är med, som kom med i Världsboken (sid 46); se figuren längst ut till vänster.

(Notera även bergsmannen; kharigaans klädsel hann ändras något efter att bilden gjordes...)
Stefan Burström ogillade beslutet att stryka nomaderna. Han ville först att de skulle återinföras i Encyklopedia Digoni, men när den gjordes var han själv fullt upptagen med Wastelands och ingen annan orkade plocka upp dem. Året därpå, när en andra utgåva av Khelataar var på tal, ville han föra in dem där istället och jag övertalades att lägga in lite hänvisningar till dem i Weamhismodulen... men sedan gick ju allting omkull.

Något ingående utvecklingsarbete hann aldrig göras på dem, men här är en översikt av vad som blev sagt, kompletterat med en del senare uppgifter. Folkslaget har ju aldrig figurerat i tryck, så deras eventuella existens är förstås helt upp till SL.


Bakgrund (i spelet)

"Demanoartchs samhälle var en kultur segregerad i olika grupper som bibehöll separata sociala mönster.  //  De gifte sig inte mellan dessa grupper, och bodde antagligen separerade från varandra.  //  Det fanns fyra sådana grupper - hantverkarna som senare blev de strävsamma Kharigaan, jägarna som blev de naturnära Anaakiria, fiskarna som blev de enkla men företagsamma Nekothiana, och slutligen jordbrukarna.  //  Jordbrukargruppen har synbarligen försvunnit efter den stora pesten, men de följde antagligen med någon av de andra grupperna och smälte samman med dem med tiden."
     (Wohlgoor, sid 34)

Vid tiden för den Stora Pesten, när tre ledare förde de sina till säkra tillflyktsorter långt från de sjukdomshärjade slätterna och floddalarna, fanns det många som valde att inte fly. Jordbrukarfolket, ryggraden i deras civilisation, var genom sin livsstil alltför djupt rotade vid sina förfäders marker och försökte härda ut farsoten där de var. Detta var dock dömt att misslyckas, för den Stora Pesten var ingen vanlig epidemi. Byar reducerades snabbt till gårdar som reducerades till enstaka individer. På skrämmande kort tid hade deras antal decimerats så svårt att det blev omöjligt för dem att upprätthålla sitt leverne; människor tvingades ut från sina hem för att hitta mat för dagen genom jakt, samlande och rotande i övergivna gårdar.
     När pesten så småningom avklingade fanns bara spillror kvar av de forna jordbrukarna, små isolerade grupper av överlevande som höll ihop och livnärde sig på resande fot. Gårdarna hade förfallit, åkrarna var igenväxta och boskapen hade dött eller rymt ut i vildmarken. Sporadiska försök att slå sig ner och återuppbygga dem resulterade bara i nya utbrott av pesten, och kunskaperna om jordbrukets värv föll snart i glömska. Inom ett par generationer hade de helt förvandlats till ett folk av kringvandrande jägare och samlare.

Århundraden senare, när nya människor anlände och började sprida ut sig, höll sig dessa nomader undan från dem, och någon kontakt med dem har aldrig riktigt tagits upp. Man är medvetna om varandras existens men håller distans till varandra. Konfrontationer är oftast inget problem; klanernas bosättningar är tillräckligt glesa för att nomaderna skall kunna röra sig relativt ostört, och de själva har alltid varit fåtaliga. Khelataarerna kallar dem vandrarna [ei-am-ire – de-som-vandrar; i singularis y-am-ire]. Deras eget namn på sig själva är trir, ett ord av okänd betydelse.

Samhälle

Vandrarnas grundläggande sociala enheter är små, sinsemellan självständiga familjegrupper om 10-20 män och kvinnor, samt deras barn som uppfostras kollektivt av gruppen. Männen sköter oftast jakt, spaning och agerar "förtrupp" på deras vandringar, medan kvinnorna brukar stå för samlande och att hålla ordning på barnen (vandrarbarn uppfostras hårt i att inte ströva iväg själva och gå vilse). Byten av arbetsuppgifter mellan könen är dock inte ovanliga. Det finns ingen formell makthierarki eller formella ledare i så små grupper, utan alla vuxna organiserar sig genom inbördes rådslag i olika frågor. Gamla - som ännu är kapabla att hålla de yngres takt - och framstående jägare har som regel mer inflytande än andra, men det hanteras mer på basis av vana och personlig pondus.

Förutom att agera i grupp är kamratlig parbildning en viktig del av deras sociala kultur; män jagar som regel i par, kvinnor samlar i par, etc. Detta är ofta formaliserat genom olika ritualer, kanske religiöst baserade, där två personer formellt förbinder sig att vara jaktkamrater el dyl. Deras motsvarighet till giftermål är också en sådan parbildning; en man och en kvinna kommer överens om att dela sovfäll som bokstavliga ’sängkamrater’. Till skillnad från khelataariska äktenskap förväntas inte dessa partnerskap vara varaktiga och är relativt enkla att upplösa, men många förblir ändå tillsammans med samma bäddkamrat livet ut.
     Deras grupper är dock så små att de måste skaffa partners utifrån för att undvika inavel. Alla pojkar och flickor i gruppen uppfostras som varandras syskon, och sexuella relationer mellan två personer som växt upp i samma grupp betraktas som incest. Det är nästan alltid mannen som "flyttar" till kvinnans grupp, såvida han inte är shaman; dessa är alltid permanent knutna till sin grupp.

Gruppernas vandringar är inte ett planlöst irrande; de färdas runt mellan olika trakter under året och har ett antal tillfälliga visten utplacerade inom dessa regioner. Framför allt bebor de vildländernas folktomma slätter och hedar, men kan ibland återfinnas i mer ensliga områden inne i klanländerna (som regel utan de lokala klanernas kännedom). De föredrar dock stora obefolkade territorier, som centrala Leamilem och Ruunamileme i Khelafoor. Spridda grupper av dem finns över i princip hela Khelataar, utom vid urinvånarnas områden och på Tanatia. Inget annat folk på ön är så utspridda som de - eller så fåtaliga; det totala antalet vandrare på hela ön är troligen inte stort mer än medlemmarna i en khelataarisk klan. Fast ingen vet säkert...
     Deras visten är små, något större än en igloo, inbyggda i jordkullar och oftast mycket svåra att identifiera för en utomstående. Kullarna överges och kamoufleras när de flyttar vidare, för att åter öppnas när de återvänder nästa år. Grupper med stora områden kan ha hus som står tomma i flera år innan de återvänder till dem.

Det finns ett antal traditionella mötesplatser där grupper från olika regioner samlas för att vid olika tider på året hålla något liknande khelataarernas ting - man rådslår, byter varor, tjänster och nyheter sinsemellan, och knyter kontakter mellan giftasvuxna (eller bäddkamratvuxna) ungdomar. En grupp kan hålla flera sådana möten under ett år; de möter folk västerifrån på ett möte, folk söderifrån på ett annat ett halvår senare, etc. Det finns däremot inget enskilt tillfälle då vandrare från hela Khelataar samlas på en plats samtidigt. Förmodligen räknar de inbördes indelningar av sitt folk efter vilka sådana möten grupper bevistar.

Religion

Vandrarnas religion är en shamanistisk andetro. Antagligen har den likheter med träskfolkets och tanganernas religioner, men man känner inte till särskilt mycket detaljer om den och dess världsbild. Kheligoner som studerat ögonvittnesskildringar tror dock att de inriktar sig på att kommunicerara med andeväsen snarare än att dyrka dem.
     Vissa inslag i deras mytologi är kända. De betraktar sin nomadiska livsföring som helig och i enlighet med makternas önskan; de säger sig härstamma från ett mäktigt men besynnerligt folk som levde bofasta tills de angreps av makterna och drevs ut pga sitt onaturliga leverne. Att åter slå sig ner permanent på en plats vore att utmana starka krafter, och de ser med stor misstänksamhet på khelataarerna pga detta.
     Bland andra folk är deras shamaner omtalade för att vara trollkunniga jämlikt den mäktigaste geelbraag eller wa-naghara; vandrarna har i alla tider varit beryktade för sina kontakter med mystiska och farliga makter. (Jfr forna tiders syn på zigenare, eller våra egna samer.) Ögonvittnen har skildrat riter och sällsamma tillställningar av okänt syfte - kanske firande av högtider, kanske ting och rådplägning med osynliga väsen. Vandrarshamaner figurerar även vid jakt, strid och plundring; åtskilliga vittnen säger sig ha sett dem tömma fientliga krigares huvuden på stridsvilja och dra styrkan ur deras svärdsarmar. Mest troligt gör de dock större nytta inom sin grupp som siare om väder och jaktbyte. Såvitt man vet brukar endast män bli shamaner hos dem.

Vandrare och Bofasta

Enstaka observationer av vandrargrupper har gjorts långt tillbaka i tiden, men det var inte förrän under Expansionstiden som någon större medvetenhet om dem spreds bland khelataarerna. Intresset var lindrigt sagt svalt; de har inget speciellt man kan handla med och inkräktar på klanområdena på ett sätt som khelataarer brukar finna hotfullt och ta ganska personligt. De två folkens relation kännetecknas av inbördes misstro. Konflikter uppstår ofta när de blir sedda; den vanlige bondens högsta prioritet är att få bort dem från sina marker - mer omfattande kommunikation än så förekommer sällan.
     När vandrare upptäcks på ett område som någon klan gör anspråk på nöjer sig klanen för det mesta med att putsa sina svärd och hålla vakt tills de har fortsatt därifrån, men ibland kommer vandrarna lite för nära bebyggelse. Khelataarerna reagerar då likadant som om främlingar från en annan klan dyker upp, men har lättare till hands att hysa grava misstankar. Det finns ett otal lägereldshistorier om jäntor i "nån by i den där klanen" som rövades bort av vandrarna, eller lurades att följa med dem, eller förhäxades att smyga ut för älskog med dem var natt och sedan glömma allt nästa morgon...
     Att fundera över vilka de där figurerna är brukar i gemen ses som mindre viktigt. Av den anledningen har tanken inte fallit khelataarerna in att vandrarna kan höra till Khelataars urbefolkning - och om teorin skulle föras fram skulle de flesta bara rycka på axlarna. Den absolut vanligaste teorin om vandrarnas ursprung är att de är de degenererade ättlingarna till fredlösa khelataarer. Mer fantasifulla förklaringar förekommer också.

Khelataarernas misstro är dock inte utan grund; vandrare kan vara lika benägna att plundra folk som tanganer. De söker inte upp sina offer, men resenärer i avsides trakter som tas fast av dem kan räkna med att (bokstavligen) bli bestulna in på bara skinnet. Khelataarerna betraktar detta som stråtrövarfasoner, även om offren släpps fria efteråt - vandrarna tar inte slavar - och har nära till hands att associera till de provocerande kränkningar som ofta förekommer vid klanfejder.
     Som nomader är vandrarna vana vid att mat tillhör den som hittar den. De drar sig därför inte för att jaga khelataarernas boskap och samla in grödor från deras åkrar om de kommer åt; det är ju bekvämt för dem att det finns en stor mängd middag ihopföst på en och samma plats. Hos bergsfolket är de sedan gammalt omtalade som kriminella boskapstjuvar. Dessutom jagar de ofta genom att lägga ut bete med lättflyktigt gift, som betande boskap ibland råkar få i sig.

Vandrarna betraktar för sin del de Bofasta (betyder oftast khelataarer, men används som en generell term för alla andra folk) med stor misstänksamhet. Deras myter och sägner skildrar en sådan livsstil som onaturlig, och de förknippar den med grymhet, girighet, strid... och sjukdom. De flesta vandrare anser att khelataarernas slutliga undergång är, om inte nära förestående så i alla fall oundviklig.
     Klanernas svartsjukt bevakade territorier medför förstås också stora praktiska svårigheter för vandrarna, vilket givetvis gör sitt till för att färga deras bild av de Bofasta, liksom att praktiskt taget alla möten med dem antingen är med uppretade bönder som tycker att vandrarna är inkräktare, eller med utstötta illgärningsmän.

De har dock ett bättre förhållande till klanlösa khelataarer (se nedan) som åtminstone går att begripa sig på. Sådana har i vissa fall tagits upp i vandrargrupper, även om det är vanligare att man nöjer sig med att betrakta varandra på avstånd. Vandrarna har nytta av dessa som tolkar, som guider genom klanländerna och som rådgivare i frågor angående de Bofasta.
     Khelataarerna ser ingen nämnvärd skillnad på vandrare och klanlösa; de är för det mesta inte särskilt medvetna att det finns en skillnad. Just förekomsten av folk som har khelataariskt utseende och behärskar mynilem bland vandrarna bidrar till att blanda ihop de två begreppen. Teorin om "degenererade fredlösa" må vara fel, men den har en viss logik och det är inte lätt att se skillnaden.

Utseende

Vandrarfolket har ofta under århundradena fått tillskott av khelataarer, så deras etniska ursprung är numera delvis uppblandat. Majoriteten av dem är dock till utseendet identifierbara som en distinkt folkgrupp; de brukar beskrivas som mörka, ibland med kraftig kroppsbehåring, något kortare än genomsnittliga khelataarer och ganska slanka och seniga. Det sistnämnda torde bero mer på deras livvstil och kosthållning, men kanske kan man här spåra ett släktskap med träskfolket.

Jämfört med khelataarerna använder vandrare inte särskilt mycket kläder. De bär aldrig mer än nödvändigt, och under sommarhalvåret inskränker sig deras dress ofta till fotbeklädnader och (kanske) höftskynken. Däremot målar de sig gärna på kroppen med stora geometriska symboler i grova cirklar och linjer. Dessa anses ha rituell betydelse, närmast jämförbara med tanganernas tatueringar, men bara vandrarna själva vet vad de symboliserar.
     De kläder de har på sig är ofta stulna från andra, och en vandrare kan bära på en ganska brokig kollektion av olika malplacerade plagg (blandade mans- och kvinnokläder, en halsduk som ländkläde, olika klanfärger om vartannat, etc). Detsamma gäller ofta vapen, eftersom de vanligen rensar stupade fiender på allt de har på sig. Även detta bidrar förstås till att blanda ihop vandrarna med fredlösa i khelataarernas ögon.

Maria Bloms bild från Seriemagasinet, som presenteras närmare på annan plats, ska egentligen föreställa en khelataarisk kvinna men har varit en inspirationskälla till de-som-vandrar och deras utseende (vandrarnas ursprungliga förlaga, pikterna, prydde sig också med mönster på kroppen). Sedd i det perspektivet är blandningen av klädstilar på bilden ganska tydlig.

Språk och namn

Vandrarnas språk är besläktat med de andra urinvånarnas, men likheterna är inte längre särskilt stora och en träsk- eller bergsman kan inte förstå en vandrare av att bara lyssna på honom. Språket är relativt rikt på strupljud som kluckar och smackningar - det går att höra paralleller till neekrak om man tänker på det - vilket för personer med mynilem som modersmål lätt kan låta som att talaren tuggar eller harklar sig medan han pratar.
     Inom grupper som tagit upp klanlösa innehåller språket inslag av mynilem-ord. Den vanlige khelataariske bonden, som inte har erfarenhet av något annat språk, brukar uppfatta detta som gravt degenererad mynilem ("Han försökte prata, men det gick inget vidare"). Den allmänna termen för detta språk är ’vandrarvälska’.
     Klanlösa som lever med dem får dock snabbt se till att lära sig deras språk, så få vandrare behärskar mynilem över KN Nyb. Som SL kan man förstås enklast lösa det genom att låta sina rollpersoner möta en grupp som adopterat en khelataarisk fredlös.

Deras namnformer har aldrig blivit fastställda.

Övrigt material

Både ei-am-ire och klanlösa khelataarer är omnämnda (och avbildade) i Weamhis.  Hypnosis #5 var tänkt att innehålla en uppföljare på artikeln ’Taarinz Mynbraaluu’ om Khelataars övriga folkslag, där vi tänkte introducera vandrarna. Jag påbörjade en illustration till textavsnittet, med en tillhörande berättartext, men den kom inte mycket längre än till en konturskiss. Skissen ser i alla fall ut så här:

Spänd Passage:  Det är en bra dag att vandra på. Den lilla gruppen bröt upp från sitt förra viste för en knapp vecka sedan och har hunnit tillryggalägga närmare tjugo mil sedan dess. Jakten är emellertid inte alltför god på den stora kuperade stäppen (som ett annat folk känner som södra Leamilem) denna sommar, så de fick tillbringa de första dagarna med att spåra upp en hjord visenter innan de hade den proviant som behövs för att korsa bergen längre söderut. Matfrågan är nu löst, men det har medfört att de tillfälligt kommit ur kurs.
De går just nu över ryggen på en långsträckt ås, och har knappt passerat krönet när de plötsligt gör en oroande upptäckt. Bara några hundra meter längre bort ligger en samling timmerhus, byggnader som säkerligen rymmer dubbelt så många som de själva; det finns Bofasta i området! Det var länge sedan de passerade så nära en bosättning och några av barnen är ganska nyfikna, men de vuxna vill skynda vidare till säkrare marker. Ett par av männen håller utkik mot byn medan de andra fortsätter...

Delar av deras utrustning är khelataarisk, t ex den ene mannens läderhjälm, hårbandet på kvinnan i förgrunden, och den ene jägarens björnspjut. Fler detaljer skulle ha ritats in senare. Mannen med köttstycket under armen har ett människoöra runt halsen.


Tillägg: Klanlösa khelataarer

Det finns flera sorters khelataarer som inte räknas till någon av de 46 etablerade klanerna - grupper av enstöringar, resande, eremiter, folk i små isolerade bosättningar, fredlösa som har överlevt i vildmarken, deras ättlingar, etc.
     Dessa är ofta ganska förvildade, luggslitna och osällskapliga, och khelataarer i gemen anser att man gör bäst i att hålla sig borta från dem. Många går aldrig i närheten av större bosättningar, men vissa dyker ibland upp i byar för att byta till sig varor. Några resande grupper, som Flodfolket (Rubicon #10) eller Oonrahls gruvarbetare (’De brustna landen’) har reguljära kontakter med klanerna och ett relativt normalt anseende.
     Vildmarkens klanlösa brukar tala en grov variant av mynilem med många egna ord och uttryck, som ibland är uppblandat med vandrarnas tungomål. Är den riktigt grov brukar även denna betecknas ’vandrarvälska’ av vanliga khelataarer.


Tillbaka