Bihn Arim Aamilemi
3×3 ekivoka folksägner från Khelataar
av Åke Rosenius

Den främsta inspirationskällan till detta projekt var ekivoka folksägner från verkligheten. Från början tänkte jag författa ihop några khelataariska hjälteberättelser, en samling blodiga folksagor att plocka fram när rollpersonerna sitter kring en lägereld. Medan jag letade uppslag bland verkliga sagor slogs jag emellertid av hur ofta de innehöll vågade eller rent erotiska inslag - i många fall var dessa själva poängen med historien - vilket ganska snart fick mig att tänka om. Hjältesagor dräller det ändå av i rollspelssammanhang, och en fräckis vid lägerelden känns klart mer genuin än ännu en legend om en Djärv Drakdödare.  För den som vill läsa mer om verkliga motsvarigheter, både ekivoka och inte, kan jag rekommendera Folksagor band 1-7 (Bra Böcker, 1987-88) i urval av Jan-Öjvind Swahn.
     Notera att de flesta av de här berättelserna antas vara påhittade även i sin spelvärlds kontext, och alltså inte baserade på några faktiska händelser i Khelataar - men vem vet..?

Lägereldshistorier   När pigan rodnade på tinget
Syskonen som var noga med sig
Kvinnan i den grå kåpan
Ölstugehistorier   På fästfolksbesök hos utomklanfolk
Om den vackra Saarmiens märkliga öde
Hur pigan och bondsonen blev kärlekstokiga
Sagor och legender   Igonen och den kloka hövdingadottern
Älskarnas tvekamp
Trolljäntan


Lägereldshistorier

Dessa är typiskt "aftonprat", den sorts folkliga historier som kan höras berättas över en gärdsgård eller vid en vägkant under en paus i arbetet, eller från medresenärer kring en enslig lägereld. De är oftast korta, i anekdotform och lite lagom lättsamma i tonen. Merparten av Khelataars ekivoka sägenflora kan sägas vara av det här slaget; historierna är ofta ganska välkända och spridda över stora delar av ön. Uppgifterna om var de sägs ha ägt rum brukar variera efter var de berättas.

   

När pigan rodnade på tinget

Kommentar: En ganska typisk liten lägerskröna. Grundtemat 'ung kvinna exponerar sig' är i sig oerhört vanligt, men sagofloran har en stor variationsrikedom i fråga om vad som leder fram till detta. (Obs: Som varje bonddräng vet saknar caarffaler normala känslor. De kan försöka imitera känslouttryck, men förstår sig egentligen inte på dem.)

Norrut berättas det att en kvinna hade blivit svartsjuk på en ung piga i trakten och misstänkte henne för att kasta längtande blickar efter kvinnans man. Måhända var det så, men inget orätt hade hänt dem emellan. Kvinnan förde elakt tal om flickstackaren och anklagade henne för än det ena, än det andra. En gång skulle hon ha setts smyga runt deras gård om kvällen, en annan gång skulle hon ha väntat på mannen i skogsbrynet och haft isthoz med sig. De andra kvinnorna klandrade hustrun för att komma med ont tal som hon inte kunde styrka, men det fanns även de som tänkte att det kanske låg sanning i att den liderliga pigan traktade efter gifta män.
     En dag greps så gårdens bodar av en röta. Mjölken surnade i förtid och det gick skorv i mjölsäckarna fast det ännu inte var säsong för sådant. Då blev kvinnan som tokig. Hon anklagade öppet pigan för att vara besatt av en caarffal, och ha förpestat gården för att hindra kvinnan från att göra god mat som en bra hustru.
     Nu blev det förstås ett väldigt rabalder, och saken drogs till tinget. Det tisslades och tasslades och gamla män lade sina pannor i djupa veck och muttrade som gamla män brukar. Många sade att detta bara var illasint prat men några menade att det var något caarevelskt i görningen; rötan slog till vid en ovanlig tid och hade bara drabbat en enda gård. Pigan åhörde detta tal med stigande harm, och till sist steg hon upp där man talade och utropade vredgat: "Ser ni nu då att jag inte är någon caarffal?" Och därpå lyfte hon sin klänning ända upp till axlarna, och stod där med ben och midja och mage och barm blottade inför hela tinget.
     Det gick förstås ett väldigt sus genom folkmassan. Hennes släktingar ropade åt henne att sluta skämma ut sig, men pigan vägrade röra sig och stod envist kvar med Allmoderns alla välsignelser i full åsyn.  När hon såg hur de alla stirrade blev hon alltmer illröd i ansiktet, och alla kunde se att hennes knän darrade, och blicken var fuktig och hotade att spilla över i tårar. Men stod kvar gjorde hon.
     När hövdingen såg detta utropade han: "Så generad kan ingen caarffal vara! Rodnadens lyster bevisar hennes oskuld. Heder åt den dristiga pigan!"
     Ur folkmassan steg ett väldigt jubel. Sedan talade hövdingen igen, den här gången till ryktesspriderskan: "Ingen skam åt pigan för vad vi fått se, stor skam åt dig för vad vi fått höra! Framgent må du tiga med ditt ärelösa tal eller ta emot tingets straff." Hennes familj fick skämmas hela dagen, och när de kom hem såg kvinnans far till att hon fick smaka riset tills hennes bakdel lyste lika röd som pigans kinder hade gjort.
     Och den djärva pigan behövde aldrig tråna efter andras män, för hon blev uppvaktad av sköna ynglingar från hela klanen, men sedan blottade hon sig aldrig mer för någon annan än han som blev hennes egen make.


Syskonen som var noga med sig

Kommentar: Det är värt att notera att folksägner där gudarna medverkar ofta brukar vara minst lika skabrösa som övriga. De betraktas dock inte som mer verklighetsfrämmande.  Den här historiens sensmoral handlar främst om koketteri, även om moderna läsare kan uppfatta det annorlunda. För khelataarer är tankar om saker och tings könsbestämdhet ett välkänt ämne.

I en klan på andra sidan floden fanns det två syskon som var oerhört sjåpiga av sig. Det var alltid problem när pojken skulle vara med och ta upp nät eller dra segel. Han kunde aldrig ställa sig och hugga i tillsammans med de andra, för att gnuggas mot svettiga karlar med bara överkroppar passade sig inte för honom. Flickan ställde alltid till med extra sjå när kvinnorna var ute på vallarna. Arbetet gick nog bra, men att dela bädd eller badbalja och frottera sig med avklätt kvinnfolk, det kunde hon minsann inte tänka sig, och för sina naturbehov skulle hon ha ett eget ställe där inga andra jäntor hade varit med sina ädlare delar.
     En dag hade syskonen åkt in till en stor stad i klanens land för att besöka marknaden. Där kan man inte lämna sin kärra var man vill utan måste skjuta undan den någonstans där den inte står ivägen, och sin worrs får man baxa iväg till någon avskild hage. Pojken, som hade blivit varm och svettig av att göra detta, gick ner till floden för att bada. Det var kvinnor som tvättade kläder vid stranden, så han klädde av sig bakom ett båthus och simmade ut på djupare vatten. Bäst han simmade blev han alltmer medveten om hur de kyliga strömmarna omslöt och smekte hans nakna kropp och förde runt hans manslem, och han utbrast förnärmat: "En skam är det hur närgången Æruun plägar vara mot mansfolk!" Och han förbannade Flodfadern och alla vattnets andar och väsen som tog sig sådana friheter.  Och se - flodens vatten sköt undan honom från sig, och som en kork for han hel och hållen upp till ytan! Det kan man förstå att han skrek högt när detta hände, och alla kvinnorna på stranden gjorde stora ögon när de tittade upp och såg en naken yngling ligga och sprattla ovanpå vattnet. Pojken såg rakt ingen annan råd än att försöka ta sig in till land, men att ställa sig på den guppande ytan gick bara inte, så han fick sakta krypa fram på alla fyra. Kvinnorna fnissade ljudligt åt den komiska synen och mer folk kom springande. Det var en stor munter folksamling som åsåg pojken när han till slut kunde förpassa sig upp på torra land och darrande av skam sprang iväg från stranden.
     Medan detta hände gick flickan runt på marknaden och tittade på allt vad som bjöds ut. Det blåste in från floden, och bäst hon gick där blev hon alltmer medveten om de svala vindpustarna som blåste upp inunder kjolen och innanför hennes vida bluslinning, och hon utbrast förnärmat: "En skam är det hur närgången Hjovi plägar vara mot kvinnfolk!" Och hon förbannade Vindmodern och alla vindens andar och väsen som tog sig sådana friheter.  Och se - vinden vek undan från flickan och snodde sig runt henne, och genast lyftes blus och kjol upp hårt av virvlarna och rycktes loss och försvann upp i skyn! Flickan skrek högt när rumpan och bysten och hela härligheten visades för allt folket på marknaden, och folk skrattade så de kiknade när hon tjutande sprang gata upp och gata ner med allting i full åsyn.
     Det sista någon såg av de två syskonen var när de sprang norrut med endast sina händer att skyla sig med, och i den staden vågar de nog aldrig visa sig mer.
     Men Æruun och Hjovi var visst snara att gratulera varandra för sitt lyckade spratt och vad de då gjorde kan man ju räkna ut, för samma kväll började det hällregna och sedan regnade det i fem dagar och den marknaden regnade bort och handelsmännen for därifrån till andra platser och här sitter jag nu.


Kvinnan i den grå kåpan

Kommentar: Den här berättelsen är typisk för de mustiga historier som barder kan förtälja vid sena fester och tingskvällar när barnen har blivit nattade. Dock kan man även höra sådana återges av vanligt folk (ofta i något grövre version). Den håller en lite mer "litterär" nivå än vanliga folkskrönor och undviker slipprigheter, vilket styrker att den är avsedd för publika tillställningar.

För länge sedan nu, men ändå långt efter Meenoreks tid, fanns det en stilig ung boldag som många av klanens jäntor tittade länge efter, men som snart skulle gifta sig. Hans blivande kvinna var dotter till bonden i den gård där boldagen levde, och hade ett fagert anlete och nätta kvinnoformer. De två verkade särdeles förtjusta i varandra och hela klanen talade om vilket fint par de skulle bli. Nu var det så att flickan hade en bror som var mycket mån om sin kära syster. Han visste att boldagen var eftertraktad och var orolig att denne skulle lockas in under kjolarna av någon bystig piga och göra hans syster olycklig. Denna tanke höll ofta brodern vaken länge om nätterna, och han hade flera gånger försökt ta upp problemet med sin syster som emellertid bara skrattade bort det hela.
     En natt hörde han så försiktiga steg utanför sitt fönster. Han tittade ut och såg boldagen smyga iväg i natten, tydligt mån om att inte bli sedd. Brodern klädde snabbt på sig och följde efter. Han såg boldagen gå in i en tät skogsdunge, och när han smög närmare såg han denne tillsammans med en ung kvinna i en grå kåpa med uppfälld huva. Han kunde inte se hennes ansikte i månskenet, men de kysstes och kramades och vidrörde varandra som två älskare. Upprörd av denna syn skyndade sig brodern hem innan han blev upptäckt.
     Nästa morgon berättade han vad han sett för sin syster, men hon svarade: "Ånej, jag kan inte tro något sådant om min älskade! Du måste ha inbillat dig det." Sedan ville hon inte tala mer om den saken.
     Natten därpå hörde brodern åter steg utanför fönstret. Han såg boldagen smyga bort i mörkret och följde åter efter honom. Den här gången gick färden till en liten skogssjö. När brodern smög närmare såg han boldagen och kvinnan med den grå kåpan ligga på en filt och vänslas på klipphällen. Huvan gjorde att han inte kunde se hennes ansikte i månskenet, men han såg hennes bara ben och armar runt boldagens lekamen. Upprörd av denna syn skyndade sig brodern hem innan han blev upptäckt.
     Nästa morgon berättade han åter vad han sett för sin syster, som svarade: "Min älskade skulle omöjligen ta sig för något sådant! Du har helt säkert inbillat dig alltihop." Sedan ville hon inte tala mer om den saken.
     Den tredje natten hörde brodern åter steg utanför, och följde efter den svekfulle boldagen som den här gången smög upp på ett höloft i närheten. När brodern kröp uppför stegen såg han boldagens kläder och den grå kåpan ligga utspridda i höet, och längre in låg två nakna kroppar i full färd med precis det han hade fruktat. Vredgad av denna syn klättrade nu brodern upp i höet och röt: "Du falske man och du ärelösa kvinna, jag skall se till att detta tas upp på tinget! Ni skall plikta för detta svek mot min syster!" Då satte sig den nakna kvinnan upp i höet - och ansiktet som mötte honom var hans egen systers!
     "Min trofaste, tokige broder..." sade hon, "sade jag inte att min älskades otrohet bara var din inbillning? Vi stämmer möten varje natt härute för att inte väcka far och mor med vår älskog. Mor tvättar och råder mig var kväll och har hundra nyfikna frågor var morgon, men sådant kvinnoprat är inte för dina eller fars öron. Om du hade anklagelser att anföra, varför framförde du dem inte direkt till den du anklagade istället för att komma med skvaller till mig, eller börja tala om tinget?"
     Då skämdes brodern djupt och bad de två älskarna innerligt om ursäkt, sedan lämnade han dem att slutföra det de påbörjat. Och många nätter efter den, även efter att bröllopet hade stått, kunde han höra steg utanför sitt fönster men lät dem gå vidare och försvinna i natten.

Ölstugehistorier

Dessa är den slags grova historier man kan höra inne på värdshus och tavernor under sena kvällar, populära främst bland berusade ynglingar. De är mer oanständiga än den första sorten och brukar vanligen traderas under högljutt skratt och skrål från åhörarna. Som regel förekommer de i flera olika versioner, och man kan även i avlägsna regioner återfinna modifierade varianter av dem.

   

På fästfolksbesök hos utomklanfolk

Kommentar: Detta är en ren och skär bonnskröna. Khelataarer motiverar ofta vad fantasin än kan hitta på med att det hände i någon annan klan eller ätt, där folk är konstiga av sig och har egendomliga vanor. En sådan bild av omvärlden bäddar för burleska rövarhistorier - även om alla inte behöver vara lika pikanta som denna. Klanen Igitaar [Konstig Klan] är vanlig i skrönor från Sarokhela, men finns egentligen inte.

Det hände sig att en ung jänta blev bortlovad i äktenskap åt en ung man i klanen Igitaar. På våren innan bröllopet skulle stå blev hon bjuden till hans föräldrars hem som gäst, och då resan dit var lång företog hon färden med sin bror som sällskap. På vägen påpekade han för henne att andra klaner kan ha seder som är annorlunda från ens egna, men när man är gäst hos folk är det bäst att göra saker på deras vis.
     De reste länge, och till slut kom de fram. Det var en stor fin gård där fästmannen bodde, fast husen var trekantiga och gårdsplanen täckt av torv medan taken var stenlagda. Bredvid gården var en grönskande äng med en brygga, och längre ner låg en liten inhägnad sjö där tre worrser simmade. De två syskonen blev varmt välkomnade av flickans fästman, hans mor och far, tre bröder och tre systrar.
     De satte sig alla i storstugan och modern bjöd sina gäster friskt vatten. Så sade hon: "Ni har rest långt och behöver bada!" Och med det ställde hon en balja framför dem. Så i den fick de turas om att stå och tvaga sig över hela kroppen medan husfolket satt där. Flickan tyckte att det var allt en konstig sed och kände sig mäkta generad, men hon tänkte att det var väl bäst att göra saker på deras vis. Fästmannen utbrast: "Far och mor, jag önskar att ni skall behandla min vackra fästmö och min framtida svåger som vore de era egna barn!" Föräldrarna nickade och svarade att det skulle de allt. Och så tog fadern riset och jagade flickan tre varv runt gården medan han piskade hennes nakna rygg och bak. Modern skällde hennes bror för en lat odåga och slog honom hårt i huvudet med en träslev tills han ramlade ur baljan. De stönade båda av värk och sveda men såg för gott att tacka för den visade gästfriheten.
     När de klätt på sig tog fästmannen och visade dem runt på gården. Flickan tyckte att det verkligen var en fin och välskött gård. Fästmannen svarade stolt: "Långt finare än någon gård i er klan. Och en dag skall jag ärva den eftersom jag är yngst i familjen!"
     Till middag serverades kokt råskalat lamm och välkryddad helstekt potatis, och med bryggda grönsaker och nysköljt öl till. Syskonen fick veta att här åt man inte med händerna, ty sådant skick ansågs ofint. Här satte man ansiktet i fatet och slafsade upp maten med munnen. Flickan tänkte att det var allt en bra konstig middag, men det var väl bäst att göra saker på deras vis. När de ätit upp och slickat faten rena, samlades de alla framför Jordmodern för att visa sin uppskattning över Goors gåvor. Var och en steg de fram till statyn och rapade och släppte sig ljudligt.
     Framåt kvällen blev det tid att ordna med sovplatser åt gästerna. Flickan antydde att hon gärna sov med sin fästman, men hans mor svarade: "Ni är ju inte gifta så det går alls inte an! Men jag ska bädda fint för dig i vår gäststuga." Flickan undrade då om hennes bror kunde sova där också? Modern sade: "Bevare mig, hur skulle det se ut! Men han kan väl få en sovfäll för sig ute i fäboden." Flickan tyckte då att det var allt konstiga seder, men brodern sade att det ändå var bäst att göra saker på deras vis.
     På natten när de gått till sängs vaknade flickan av att fästmannens far klev in i stugan. Alldeles naken var han, men väl utrustad, och hon frågade nervöst vad svärfar ville. "Så dumt du frågar" svarade han, "Kan jag gå med på att du gifter dig med min son innan jag först har sett vad du duger till som hustru?" Flickan tänkte att det allt var en bra konstig sed, men det var väl bäst att göra saker på deras vis. Så fadern fick krypa ner i sängen, och när han till sist gjort det han skulle reste han sig och gick.
     Senare på natten vaknade hon igen av att fästmannens mor klev in i stugan. Alldeles naken var hon, och mellan låren höll hon fast en styv korv som stack rakt ut. Flickan frågade nervöst vad svärmor skulle göra med den. "Så dumt du frågar" svarade hon, "Kan jag gå med på att du gifter dig med min son innan jag först har sett vad du duger till som hustru?" Flickan tänkte att det var allt en bra konstig sed, men det var väl bäst att göra saker på deras vis. Så modern fick krypa ner i sängen, och när hon till sist gjort det hon skulle reste hon sig och gick.
     Nästa morgon var flickan trött och lite buköm efter alla nattliga händelser men hon såg att hennes bror var än värre däran. Han syntes helt utmattad och gick haltande, så hon frågade honom hur det var fatt. "Jo det ska jag säga dig" utbrast han, "att ute i fäboden där synades det grundligt vad jag duger till som svåger. Och din fästmans tre systrar, de är allt sköna damer som jag gärna möter igen fast helst inte samtidigt. Men hans tre bröder, deras sällskap kan jag gott avstå från i fortsättningen!!"


Om den vackra Saarmiens märkliga öde

Kommentar: Detta motsvarar snarast våra egna Råttan i Pizzan-anekdoter; en handling kring välkända laddade ämnen, om påstått identifierbara personer och platser, med en stark och gärna smått sadistisk slutkläm. Khelataarer har gott om stoff till dem också. Historien presenteras som den lätt druckne berättaren lägger fram den.

Var det snopet för boldtaaren säger ni, när hans kvinna lämnade honom för en spinkig liten bard? Äsch, han var bara en uppblåst slaktare som trodde att kvinnfolk var lika imponerade av hans muskler och krigsärr som han själv!  Vill ni höra om en som blev snopen kan jag berätta om den näsvisa Saarmien från vår grannklan neråt kusten. Hon var en fager ung jänta hon, med tjockt blont hår och en byst som kunde fylla blusar tills de var nära att brista, men högfärdig var hon och alls ingen man dög åt henne. Det fanns gott om unga män, och några äldre, som kom för att vinna Saarmiens gunst, men utan lycka. Hon ville bara ha riktiga karlar och kallade dem alla för småpojkar och veklingar - efter att hon låtit dem bjuda henne vin och vackra smycken. Ibland kunde hon tussa ihop två av dem i slagsmål, och då slog de förstås varandra helt sönder och samman för att imponera på henne. Efteråt bara skrattade hon över deras barnslighet och sade att det var bra ynkligt att se småglin kivas. Någon riktig karl som var god nog åt Saarmien fanns då rakt inte i den bygden!
     En dag när de flesta karlarna var ute på fälten kom så ett stort tanganskepp in mot kusten, och de rusade i land och plundrade och stal på tanganers vis, och de rövade bort unga män och töser, och den ljuva Saarmien var bland dem! Ingen i klanen har sett henne sedan dess.
     Nu fanns det de som ville hävda att hon kanske fick sin "riktiga karl" till sist, när hon fjättrad hamnade på rygg under någon smutsig tatuerad tanganpirat... men se så blev det inte, för jag känner män från Menithiew som gör affärer med tanganerna och jag har hört något som andra inte hört.
     Visst slogs Saarmien i kedjor, och nog kläddes hon i de tunnaste slöjor en man har skådat, eller mindre, och då piraterna delade upp sitt byte så togs hon av en stor ärrad tanganhövding, och hon fördes till hans hem... där hon skänktes bort som en present till hans son!  En fnissande liten valp sägs pojken vara, knappt gammal nog att ha hår runt sin lilla mandom - fast att han är tangan nog att få pli på en bångstyrig trälflicka, det kan vi nog lugnt utgå ifrån!  Så mina vänner, när den högfärdiga Saarmien nu får förlusta sig med mansfolk är det som sängleksak åt denne pilske lille gosse, och man får väl säga att hon fick en så riktig karl som hon förtjänade...


Hur pigan och bondsonen blev kärlekstokiga

Kommentar: I en värld med magi finns folk som innehar genuin kompetens i ämnet, men än vanligare är magiskt "fuskande" av lekmän - småtyckande som ofta är lösryckt och förvanskat från beskådade ritualer, mer eller mindre verkningslösa småknep, ibland förståsigpåares egna fantasifoster, gärna med sexuella förtecken. Därav denna förment sedelärande historia.

Jag har hört sägas att på en gård ute på slätten var husfolket oroliga för sina grödor. Det ville inte spira på fälten fast de haft både sol och regn. På samma gård fanns en ogift son och en fyrmenning som gick där som piga, och det visste alla att dessa två hade ett gott öga till varandra. Måhända stämde de även möten i lönndom, i varje fall trodde många att så skedde. Bonden tänkte att man gott kunde ha bruk för detta, för han visste ett och annat sätt att få det att gro bättre på fälten. Nu låg det till så att han aldrig hade försökt sig på sådant förr, men detta år behövde sannerligen någonting göras. Så en kväll när fullmånen sken över landet tog de sonen och pigan ut på ett fält, och där kastade bonden hönsblod och korn i en cirkel och tände facklor som han stötte i jorden runtom, och hans hustru klädde av de unga och smorde dem med olja och målade med jordfärg deras ansikten och kön och händer med Luurs och Braags tecken, och de bjöd dem starkt vin och sade: "Ligg nu i denna cirkel och var kvinna och man med varandra tills facklorna brunnit ner!" Och med detta lämnade de dem därute, och det unga paret gjorde sin plikt och mer därtill, för inte förrän solen gått upp återvände de till gården.
     En vecka gick men grödorna växte inte bättre, snarare förtvinade de och blev än mindre och glesare än de varit förr. Sonens och pigans känslor verkade växa sig desto starkare, för de syntes nu bara i varandras sällskap dag som natt och brydde sig allt mindre om att vara diskreta. Snart hördes deras älskog vartän man gick runt gården, om det så var i sängvrån eller på loftet eller ute bakom en lada. Alls inget arbete fick de gjort. Husfrun befallde dem att sluta sitt skvättande och göra sina sysslor, då gjorde de buttra miner och gick åt varsitt håll men strax var de borta igen. Senare kom släktingar över och förtäljde att de två setts nakna i skogen och i andras höstackar.
     Bonden åsåg hur hans skörd alltmer tynade bort och till slut såg han ingen annan råd än att besöka en kunnig gumma som bodde längre uppåt slätten. Den gamla lyssnade länge på hans klagan, och då han beskrev ritualen de utfört flämtade hon förskräckt: "Goors barm, vad grovt ni felat! Med dessa konster har fältens livslust stulits och givits till er son och till er piga. Om inte vi skyndar kommer era fält helt säkert att vittra bort och dö, och de ungas åtrå att växa tills de helt förlorar förståndet!"
     Mannen såg nu vilket dyrt misstag det varit att fuska med trollkonster och han begrämde sig ljudligt, men hon avbröt honom bryskt: "Jag avreser genast mot söder och hämtar den hjälp jag behöver, och ni skall skilja de älskande tills jag återvänder. Skicka bort er son men låt pigan stanna hemma!"
     Han åtlydde detta när han kom hem och sände sonen att låna nytt utsäde från en släkting som bodde långt borta. Ynglingen bråkade och svarade emot och ställde frågor, men hans far befallde tystnad och skickade honom på dörren. Pigan grät storligen och bönade dem att låta henne följa med, men bonden svarade strängt att något sådant inte kom på fråga. Han såg även till att hålla henne inlåst till kvällen så hon inte flydde efter hans son.
     Dagar gick och fältens grödor syntes lite återhämta sig, men pigan blev som galen under denna tid. Inget annat fanns i hennes sinnen än hur mycket hon saknade sin älskade. När inte gården genljöd av flickans klagogråt hördes hon vidröra sig själv i tankar på honom, och bondhustrun skämdes då besökare kom och åhörde det. Den tredje dagen var det som pigan börjat tänka mindre på bondsonen och mer på mansfolk i stort, för hon gjorde närmanden mot sin husbonde och det även om hans hustru var där, och en gång blev hon ertappad i fäboden och vad flickan gjort där ville hustrun alls inte tala om. Till sist var de tvungna att hålla henne ständigt inlåst så hon inte skulle fly till granngårdar och uppvakta makar och drängar där.
     Då solen gick ned den femte dagen kom så den gamla tillbaka, och med sig hade hon klanens taaral och alla hans khelinner. Hon sade: "Bättre bot än dessa finns alls inte för en jänta i Allmodersfeber!" Och de drog av pigans kläder och hennes kropp smordes och bemålades riktigt, och de tog henne åter ut på fältet och den gamla uppförde där en cirkel men denna gång på rätt sätt. Och hela kvällen och hela natten fram till soluppgången lägrades hon av var och en av Allfaderskrigarna om igen, tills hon slutligen var mättad på deras manlighet och återfick sin sans och fältets hälsa var återställd.
     Men husfolkets lycka var för alltid bruten, för deras son såg de aldrig mer. Hans kärra återfanns övergiven på vägen invid en skog tre dagsfärder bort, och på tinget sades att en skogsmö siktats i de trakterna, och några trodde att han lockat henne då han stannat för att själv lätta på sin lust. Den unga pigan sörjde honom länge tills hon slutligen fann en egen make från annat håll. Men att själva söka utföra kraftritualer, det gjorde hans föräldrar aldrig igen.

Sagor och legender

Dessa faller in under sagoberättande i gängse bemärkelse; de är inget man skräderar över en gärdsgård, utan är tänkta att förtäljas inför en åhörsam publik. Förutom sin längd skiljer de sig också från de tidigare i att de har en kärnhandling där de ekivoka inslagen inte är själva grunden för historien.  Hur stor del av Khelataars totala sago- och legendflora som egentligen innehåller "ekivoka inslag" är väl sedan en bedömningsfråga.

   

Igonen och den kloka hövdingadottern

Kommentar: En saga motsvarande stereotypen om den Lidande Mön - jäntan som ståndaktigt går barfota genom eld och törnen och smälek och snöstorm för att vinna eller återfå sin älskling. Detta är ganska vanligt i europeiska sagor, där det hela ofta blir ett detaljerat frosseri i våndor och pina. Khelataarer brukar föredra dristighet och kampvilja framför lutherskt tyst lidande, men de uppskattar historier om att ta sig genom svåra vedermödor.

I den stora staden nedåt floden berättas att där levde en ättehövding som hade en vacker dotter. Sånger skaldades om hennes skönhet och hon var ofta uppvaktad, men friarna blev alla artigt avvisade för hon var i hemlighet mycket olycklig. Flickan var djupt betagen i en skön ung bard i staden, med silverröst och smekande ögon som fick damers kinder att hetta. Dock föredrog han simplare jäntors sällskap. Han visade inget intresse för hövdingadottern och varken diktade eller sjöng till hennes ära. Många kvällar hade hon smugit ut för att under mantel och uppfälld huva sitta nära och lyssna till hans stämma, var gång sprang hon gråtande hem när någon drucken slyna med osnörd blus välkomnades i hans famn.

Under samma tak bodde en igon som var rådgivare åt flickans far. Kunnig och vis var han väl så det förslog, fast han var lagd åt att snoka och lade sig i affärer där han inget ärende hade. Många var de i ätten som ogillade att han hade hövdingens öra, men de fruktade i tysthet hans konster och teg om saken.
     En dag när man förberedde för ätteting hörde hon denne tala med fadern om hövdingen för en av ätteklanerna och dennes son. Igonen sade att den sonen vore en god make för flickan, och hennes far nickade och hördes hålla med. Då igonen gick ut mötte han flickan som uppretat sade: "Ständigt smider du planer! Även förr har du velat få mig i lag med den hövdingasonen, men min kärlek tillhör en annan!" Igonen fnös och svarade: "Den barden har inga känslor för dig! Bruka ditt vett och sök dig bättre man. Klanhövdingens son har en storgård att ärva, barden är bara en fattig tölp." Men flickan röt: "Hövdingasonen är självgod och dryg, aldrig gifter jag mig med honom!"
     Då blev igonen tankfullt tyst och såg på henne länge. Så sade han: "Nåväl, imorgon hålls tinget. Om barden har dig kär innan tingsdagens slut lovar jag ordna att ert giftermål bifalls. Om inte, lovar du uppvakta hövdingasonen." Flickan blev bestört och sade: "Hur kan jag vinna hans kärlek i hast när han aldrig sett åt mig förr? Något måste du ge till min hjälp." Igonen skrattade: "Är jag en siimluur som bakar glömskebröd och kokar kärleksbrygder?" Han tog ur sin ficka ett halssmycke, av olika metaller och stenar och med tecken på, och han sade: "Bär detta, och du kan förvända folks syn och få dem att se vem du vill i ditt ställe. Är du listig kan du nog göra dig nytta därav." Flickan tog smycket, och de svor bägge trohet till sitt hemliga fördrag.

På kvällen iförde hon sig lättsamma kläder och tog på sig smycket, därefter gick hon till en ölstuga där barden ofta spelade. Hon tänkte på en oskygg smeddotter som ofta rumlade i staden under ättetingen, och när hon steg in var det den jäntan alla där såg. Barden var där, men genast fick flickan en arm om sin midja och såg sig tvungen att spela med. Smedens dotter var nog välkänd där, för som tiden gick åkte flickan från famn till famn och blev oblygt kysst av många män, och väl knådad därbak och vidrörd både ovan och under blusen, men hon fördrog det skrattande för att inte röja sig. Då kvällen var sen blev hon omsider satt i bardens knä.
     Redan hade hon bjudits mycket vin, och i sin kärastes famn var hon dubbelt rusig. Ändå blygdes hon för hans blick, för hennes kläder var i oreda och dolde än mindre än de gjort när hon kom. Hans händer var på hennes skuldror och knän, och hon kände inget tyg däremellan, och han kysste hennes kind och sade: "Aldrig har jag sett dig rodna så!" Hon svarade: "För att jag tänker på en flicka som om hon såg oss nu vore otröstlig." Han kysste hennes axel och sade: "Jäntor i Allmodersrus är barders lott, men djup har känslorna sällan." Hon svarade: "Den jag hört om är annorlunda! Hon är av vördad släkt och har dig länge traktat i smyg." Han kysste hennes barm och sade: "Min nyfikenhet har du väckt. Vem är jäntan om vilken du talar?" Och hon svarade: "Hennes far är det som leder tinget imorgon."
     Då reste sig barden så häftigt att flickan med ett tjut åkte i golvet. Och han grep hårt hennes hår och röt: "Narrar du mig, din falska slyna? Försvinn, och tala aldrig mer om sådana ting!" Och med det stormade han ut. Då steg husfrun fram och sade: "Nu blev vi utan bard ikväll, och din skuld är det!" Och med en träslev daskade hon upp flickan och körde henne på porten.
     Inget förstod hon av vad som väckt bardens vrede. Utanför sågs ingen skymt av honom, så hon gick åter hemåt med missmod i sinnet. Hemmavid hade långväga gäster anlänt och flickan tvangs smyga en bakväg för att inte bli sedd i indiskreta kläder. Något rusig av vin var hon ännu, men gästerna hade hunnit bli detsamma och märkte inget, men modern var arg och gav henne bannor för att hon försvunnit en viktig kväll som den. Den väntade klanhövdingen var där, och dennes son och igonen sågs samtala förstulet i ett hörn.

Nästa dag stundade tinget. Flickan badade och tog sin finaste klänning, för hövliga plikter väntade faderns dotter. Vid tingsplatsen fanns många fränder som nu skulle hälsas i gemytlig samvaro. Barden stod ingenstans att se, men det var inte länge innan hon märkte att hövdingasonen sökte göra sig sedd i hennes sällskap, och hon såg igonen tala med folk och leende peka mot dem. Nu grydde hos flickan en misstanke att här spreds rykten. Så snart hon kunde fann hon en ursäkt att slinka bort, och hon skyndade hem och till den yngsta pigan sade hon: "Ge dig av till pojken du har kär, och var osedd med honom till skymningen så besörjer jag allt!" Och raskt var pigan borta, och flickan tog på simpla kläder. Då hon steg fram tänkte hon på pigan, och fick strax en borste i handen. Den äldre pigan sade: "Här skall allt vara fejat och vädrat innan vi går till tinget. Skura du golvet i stora salen!"
     Och flickan fick gno sig svettig tills knän och fingrar värkte, och när golven var skurade skulle borden torkas och grytor sköljas och prydnader putsas, och om arbetet slarvades fick hon skäll. Långt fram på dagen kom hennes mor åter från tinget och synade dagsverket. Hon sade: "Pigalill, gör dig du fin och kila till tinget, men var hemma i god tid innan skymningen. Mer arbete finns att göra till festen."
     När flickan kom åter till tingsplatsen var där många fler än förr. På marknaden bjöds djur och kram och hantverk, och det fanns mat och godsaker, och tävlingar och uppvisningar och spelande barder. Ingenstans såg hon den bard hon sökte. Ju längre hon letade greps hon alltmer av ängslan, för om han inte hittades före dagens slut måste hon erkänna sitt nederlag inför igonen.

Vid skymningen, medan tingsrådet ännu pågick men hördes närmas sin ände, slank flickan ner i staden. Snart skulle hållas tingsfest vid gården men ännu hade hon inte sett sin käraste. Hon uppgav så en befriad suck när hon steg in i ölstugan, för därinne satt han spelande på en flöjt för några lurviga sällar. Alltjämt som pigan steg hon fram och sade: "Jag har sett hövdingens dotter söka efter dig!" Med misstrogen min sänkte han flöjten och sade: "Här kommer ännu en jänta med samma sällsamma prat. Vad skulle den flickan vilja mig?" Hon svarade: "Inget har hon sagt om det, men öm flirt synes uppsåtet vara." Då blev barden alldeles blek. Han reste sig tvärt och gick för att tala med ölstugans ägare som var en gammal vän. Flickan hörde dem orda om att låna barden worrs och kärra.
     Än mindre förstod hon nu, och hon tänkte förtvivlad att hon måste vara hatad om han ville fly med sådan iver. När han gått ut smög hon sig efter, och bakom huset var han och ställde en kärra redo för avfärd. Nu tänkte hon på en ung dräng hos ölstugans gårdsfolk. Hon kikade fram, för hon var ännu i pigans kläder, och sade: "Bard, vart är du på väg i sådan hast under tinget?" Och han svarade: "Tingsfesten gitter jag inte bevista, utan åker för att hälsa min kära syster. Gå till fähuset och hämta mig en worrs!"
     Flickan kilade till fähuset, och worrsen närmast dörren ledde hon längre in. Hon tog raskt av alla sina kläder och gömde dem i höet, sedan ställde hon sig i worrsens plats med endast halssmycket på. Snart hördes fotsteg närma sig, och barden, muttrande över den lata drängen, gick rakt fram till flickan. Han klappade hennes bakdel och sade: "Ett magert kreatur var du allt men endast ett lätt lass behöver du dra." Så grep han flickans hår och ledde henne ut, där hon spändes naken för kärran.
     Lätt för en worrs var den, men mycket tung för en hövdingadotter, och hon fick slita och dra allt vad hon förmådde. Nedför folkfyllda gator åkte de så. Ingen häpnade över det märkliga ekipaget men en man sade: "Är din worrs sjuk? Anletet är blossande rött, och den flackar vilt med blicken." Barden styrde flickan mot den väg som ledde ut från staden, men från den svängde hon och drog kärran mot faderns gård. Under svordomar ryckte barden hårt i tömmarna och piskade argt det envisa öket, men hon bet ihop och uthärdade smärtan. Fast svetten rann och hennes kusk drog i grimman så käkarna värkte och piskan ven över hennes nakna rygg, trampade hon enträget fram mot hövdingagården.
     När de var där till sist sjönk flickan slutkörd till marken. En av faderns drängar såg på henne och sade: "Bard, detta arma kräk drar dig ingenstans innan det fått vila! Hövdingar och rikfolk gästar gården ikväll. Gå in och gör ditt bardvärv, och du skall bjudas mat och utsökt vin." Men barden sade: "Låt kräket vila så går jag min väg till fots. Säg, hövdingens dotter är väl även hon därinne?" Och drängen svarade: "Ack nej, hon förargar sin far och oroar sin mor, men henne har ingen sett sedan morgonen." Då gjorde barden andra miner och steg in i huset. Drängen tog flickan hårt i örat och ledde henne in i en hage. Så snart han gått klev hon över hägnaden och smög bort till huset.
     Länge vore det omtalat om en ättehövdings dotter blev hittad klädlös på tingsfesten, och det var ett väldigt bestyr att förbli osedd fastän skymningen fallit, för folk var ute och hon fick försiktigt krypa från buske till buske. Slutligen nådde hon ett gläntat fönster där ingen stod, och hon klättrade in i pigornas kammare. Ingen var därinne men väl en välfylld hink, så hon tvagade sig fri från smuts och svett, och baddade sin svidande rygg. Sedan lånade hon en pigas dress att klä sig i.
     Flickan kikade ut i festsalen. Där var barden i färd att dikta för damer, upplivad av en bägare vin. Hon tänkte på systern han nämnt och steg sedan ut. När han såg henne gjorde han stora ögon och utbrast: "Min kära syster! Vad gör du här, eller har vinet förvänt mina ögon?" Hon svarade: "Älskade bror, jag kom av oro för dig." De gick ut tillsammans, han satte sig på en sten och hon lade huvudet i hans knä. Han sade: "Kära syster, att jag är här är ett envist kreaturs verk. Jag ville fly när jag lärde att hövdingadottern ämnar uppvakta mig. Ovärdig den mön är jag, och kan inte låta henne vanära sig så!" Vid dessa ord darrade hennes hjärta och hon var nära att tilltala honom som sig själv, men fann sig och sade: "Men älskade bror, är det inte sant att du aldrig ser åt henne? Och är det alls inte sant att du aldrig gör dikt eller sång till hennes ära?" Och barden svarade: "Visst är det sant. Aldrig vågar jag möta hennes blick, för jag fruktar att helt tappa min sans, och de verser kommer aldrig att skrivas som vore värdiga henne." Och med det sjönk han i drucket tungmod och blev tyst. Flickan reste sig då och sprang åter in, och hon viskade: "Prisa systrar som löser bröders tungoband, men prisa denna över dem alla!"
     Ivrigt sökte hon upp igonen som hon fann i glatt prat med hövdingasonen, och tog honom åt sidan, och när de var ensamma tog hon av halssmycket, och hans ögon fylldes av oro när han såg att det var hon. Hon log och sade: "Med framgång har jag utfört min uppgift. Barden sitter nu utanför, och fastän blyg är jag den han älskar! Din del av avtalet vill jag nu se uppfylld." Han såg i hennes ögon att hon talade sant, för han var igon och kunnig i sådana ting, och han tog smycket och sade: "Nåväl, mitt nederlag bär jag hedersamt. Jag skall bjuda honom något som tar bort hans blygsel. Vänta här, och möt honom sedan i salen."
     Men igonen var illistig och tänkte inte se sig besegrad så snart. Han gick till klanhövdingens son och gav denne halssmycket, och sade: "Använd detta och låt henne tro att du är barden hon håller kär." Sedan tog han fram en påse med krossade örter och sade: "Bjud henne vin kryddat av detta, och hon skall inget högre önska än att bli din kvinna." Och hövdingasonen skrockade ondsint och gick för att utföra planen.
     Flickan väntade, sedan äntrade hon festsalen. Därinne blev hon upprepat hejdad, för många förvånades att se henne och ville höra vart hon varit hela dagen. Till sist såg hon barden stå med bägare i hand och synas leta efter någon. Med sitt bröst fyllt av förväntan gick hon fram, och han log varmt och sade: "Mina känslor är förlösta! Jag vågar nu säga att det är dig jag älskar. Här, min kära, drick och låt oss fröjdas tillsammans!" Och med det räckte han fram bägaren. Strålande av lycka förde hon den till sina läppar, när så en röst hördes bakom hennes rygg: "Caarevels barm, vilken besynnerlig kväll. Här står jag nu inför mig själv!" Flickan vände sig om, och även där stod hennes käraste! Hon såg förvirrat på den ene och den andre medan de bestört stirrade på varandra, och hon märkte nu att de var olika klädda. Så skymtade hon ett välkänt snöre kring den förstes hals. Hon grep det raskt och drog så det gick av, och stod där med igonens halssmycke i näven. Genast blev den barden hövdingasonen.
     Någon ropade: "Se, en hamnskiftare! Klanhövdingens son är hamnskiftare!" Då utbröt väldig oreda i salen, och folk skrek och pekade på den anklagade, och han knuffade sig vredgat fram genom folket och försvann ut genom dörren. Sedan sågs han aldrig mer i den staden, och vart han blev av, det har hans klan aldrig velat tala om.
     Ättehövdingen trängde sig fram genom vimlet, och när han såg sin dotter röt han: "Var har du varit och vad försiggår här?" Och hon svarade: "Söte far, denne dristige bard har räddat min ära och heder från en usel komplott av denne man!" Och med det pekade hon på igonen. Fadern såg då på sin rådgivare och sade: "Dessa ord från en annan hade jag inte trott, men min egen dotter litar jag på. Försvinn från min gård, igon, och visar du dig här igen går det dig illa!" Igonen spottade och fräste av vrede, men försvann gjorde han i ett hast, och ingen har sett honom mer i den trakten.
     Nu gjorde barden generade läten. Han stammade att han bara förts dit av en ostyrig worrs och skulle resa så fort han funnit sin syster. Flickans hjärta blev nu åter tungt. Hon sänkte sin blick, och såg att hon ännu höll bägaren hon fått av hövdingasonen. Då log hon älskligt och sade: "Mycket hellre såg jag dig stanna, men som minst låt mig bjuda min hjälte att dricka som tack för hans dåd!" Detta kunde han knappast neka utan tog bägaren och han tömde den helt, och se, den trollbrygden verkade precis som hon anat. Snart greps barden av otämjd passion till sin käresta och struntade helt i sin blygsel. Han slöt henne hårt i sina armar, och de kysste häftigt varandra inför hennes far och alla hans gäster. Då genljöd salen av jubel och ljudligt bifall, och med en suck utropade fadern: "Tinget har talat, så må det bli!"

De två gick ut och var tillsammans i månskenet tills de sista gästerna gått att sova. Sedan tog hon barden till sin kammare, och de stängde om sig och inte kom de ut förrän solen stod högt sent följande dag. Och flickan sade: "Lite siimluur var nog igonen ändå!"
     Deras bröllop stod samma år, och det firades av folk från hela ätten. Barden skaldade klokt för hövdingens gäster och blev med tiden en vida ärad karl. Vissa kvällar gick han ner till en bullrig ölstuga för att där skråla helt andra visor, men blev hans hustru någon gång misstänksam behövde hon endast ta fram sitt halssmycke.


Älskarnas tvekamp

Kommentar: Berättelser om fiffiga typer som slugt överlistar omgivningen för att kunna träffa, kyssa eller ha sex med sina älskade är ganska vanliga i verkliga historiesamlingar, och minst lika vanliga i khelataariska. Just den här legenden kan dock mycket väl ha en historisk bakgrund; den betraktas i alla fall som helt faktabaserad av den västlandsklan som brukar förtälja den.

En gång fanns två klaner i denna del av landet, och dessa klaner hade länge legat i fejd om en stor obebodd trakt mellan deras marker. De som bodde närmast dessa vidder var två familjer, en ur varje klan, och i dem levde två boldager som var en ung man som hette Pageron och en ung kvinna som hette Fanalea. Bägge reste där ofta ensamma på vakt, och de såg ofta varandra men endast på avstånd och aldrig möttes eller talade de. Med tiden hade de båda blivit vetgiriga om sin motståndare och de var ofta i varandras tankar, men tonen var hård mellan deras klaner och bägge behöll de sina tankar för sig själva.

En dag då solen hettade och Hjovi stillat sina vindar var Pageron på resa i de folklösa markerna, och då han var trött och varm styrde han stegen mot en liten sjö för han tänkte att ett svalkande bad skulle göra honom gott. Då han kom nära möttes hans öron av plaskanden och fager sång. Nyfiken smög han fram mellan träden, och där i sjön fick han se en flicka stående böjd med midjan över vattnet för att tvätta sitt hår. En hänförande syn var hennes oskylda kropp, och han förundrades över vem denna sköna uppenbarelse kunde vara. Så såg han hennes kläder vid stranden. Vid dem låg rustning och hjälm, och sköld och vapen, och han förstod att denna ljuvliga mö måste vara Fanalea. Då steg han tyst fram och ställde sig över hennes saker. Han hostade, och med ett förskräckt tjut vände hon sig om.
     Pageron sade: "Långt in på min klans mark har du färdats, Fanalea! Ett rikligt byte vore du om jag förde dig hem som min fånge."
     Fanalea skar tänder i vrede över sin oförsiktighet, men inget mäktade hon göra där hon var. Hon såg honom vredgat i ögonen, alls utan att försöka hölja sig, och hon sade: "Då må det bli så. Skall jag visas upp för ditt folk som ett naket djur, eller må jag klä mig innan vi går?"
     Och Pageron log och svarade: "Här kläs ingen", och hon flämtade, men han sade: "Detta är en varm dag, alltför varm för fiendskap." Och med det tog han av sina vapen, och sin rustning, och sina kläder, och lugnt steg han naken ner i sjön och badade där med henne. Storögt såg Fanalea på honom, sedan steg hon raskt upp ur vattnet och tog sina saker, och hon försvann in bland träden och inget mer såg han av henne den dagen.

En natt då sollyktan släckts och månen och stjärnorna var över landet, var Fanalea på resa i de folklösa markerna. Länge hade hon vandrat i månskenet, men hon förstod att färden hem var alltför lång och började se sig om efter en god plats för nattläger. Då såg hon bortom några buskar skenet av lågor. Nyfiken närmade hon sig hukande, och fick där se en ung man ligga försänkt i sömn vid en falnande eld. Hon kände genast igen sin fiende Pageron. Hans rofyllda anlete var skönt att se, och en lång stund var hon stilla bland buskarna och vilade sina ögon på den slumrande ynglingen. Sedan steg hon tyst fram och flyttade försiktigt vapnen från hans sida. Så drog hon sitt svärd och sänkte det tills spetsen vidrörde hans hals, och med ett förskräckt utrop slog han upp sina ögon.
     Fanalea sade: "Långt in på min klans mark har du färdats, Pageron! Ett rikligt byte vore du om jag förde dig hem som min fånge."
     Han stirrade vildögt på krigarmön som stod över honom rustad för strid, och han knöt sina nävar i vrede över sin oförsiktighet, men inget mäktade han göra där han var. Klingans isande spets vilade stadig mot hans strupe. Han såg henne kallt i ögonen och sade: "Då må det bli så. Eller föredrar du att ta med mitt huvud på en påle?"
     Och Fanalea log och svarade: "Måhända en god idé", och han flämtade, men hon sade: "Men detta är en kall natt, alltför kall för fiendskap." Och med det stack hon svärdet tillbaka i skidan, och hon tog av sina vapen och sin rustning, och hon lade ut sin sovfäll bredvid hans och lade sig att vila där med honom. Tätt tillsammans låg de, men utan att vidröras, och länge betraktade de varandra under tystnad. Sedan somnade hon, och till sist även han, och i gryningsljuset uppsteg hon och avreste medan han ännu sov.

En tid därpå hårdnade fejden mellan dessa klaner. Ord gick till kamp, och krigare möttes i det folklösa landet, och där hördes djärva utmaningar och järnklang och segerjubel.  Pageron stod där, vid äldre kämpars sida, på den andra kullen var Fanalea bland frändeboldager, men ingen av dem kände någon krigslust i sitt hjärta. Bägges blickar var på den andra och knappast något såg de av striderna. Därnedan föll så en tapper kämpe med svåra sår. Bland ropen och vrålen åsåg de två hans spillda blod under tystnad, och tankfullt betraktade de åter varandra.
     Så steg Pageron fram, och han ropade: "Fanalea! Ilat från mig som en hare har du en gång gjort. En skön syn var du då, men jag tvivlar att du dristar möta mig ens med rustningen på!"
     Och Fanalea ropade: "Pageron din slöfock, hur du sköter sin krigarplikt, det har jag nog sett! Näpen var du då, men ditt snarkande är värt att frukta mer än ditt svärd!"
     De samlade krigarna stod förbryllade inför dessa märkliga utmaningar, då ingen visste vad de två syftade på. Men när båda steg ner mot slagfältet utbröt hetsrop på nytt, för här var två ungkämpar som man aldrig sett mötas i strid.  Länge var de stilla därute med dragna vapen. Den med god blick såg att de talade lågmält, och vad de sade vet ingen. Sedan korsade de vapen i djärv envig, men mer säregen drabbning har sällan skådats, för ingen syntes vilja skada den andra. Där var hotfulla svingar på ofarligt avstånd, och kraftlösa stötar riktade mot sköldar, och dröjande utfall från vilka man simpelt klev undan. Så möttes deras klingor, och Pagerons svärd gled ur hans hand så lätt som om han själv öppnat sina fingrar. Ett sus gick genom folket och Fanaleas ögon blev stora. Sedan högg hon, ett lojt hugg som han ledigt gäckade, och svärdet gled ur hennes hand så lätt som om hon själv öppnat sina fingrar.
     Båda kastade nu sköldarna och drog sina dolkar. En kort stund cirklade de varandra, sedan störtade de fram i samtidigt utfall. Men bägges stick kom alltför snart och var som för att hålla fram sitt vapen till den andra. Pageron grep enkelt Fanaleas handled, och hon gjorde detsamma med hans. Där stod de så, låsta på handsbredds avstånd med armar utsträckta, och de såg djupt i varandras ögon men syntes knappast kämpa för att komma loss.
     Nu höjdes röster i vrede: "Är detta strid eller kurtis?" "De sparar sin fiendes skinn med vilje." "Med pigor på höskullen har jag haft vildare kamp!" Khelinner steg fram och kallade striden bruten. Fanalea och Pageron pekades åter till de sina där de båda mottog mycken skäll och klander, men båda sade att de kämpat så hårt de hade förmått.

Nu möttes deras hövdingar i rådslag, för allas harm var nu riktad mot paret. Pagerons hövding sade: "Dessa två drar löje över kriget och över alla sina krigarfränder, ja, över båda våra klaner!"
     Fanaleas klanfrände boldtaaren utbrast: "Ett nidingsdåd är det och kan aldrig gå ostraffat! Skicka jäntan hemåt i skam, och ge spolingen till mig och han skall strax vara skivad."
     Men en khelinn steg fram och sade: "Sådan är inte krigarseden. Deras kamp är inte ändad, och innan så skett kan ingendera utmanas av annan." Nu förstod alla att utmaningens syfte för dem varit att beskydda varandra. Dock enades man snart att envigen måste göras fullgjord, om så under tvång, för att rädda klanernas ära.

Hövdingarna befallde nu de två till lagfäst tvekamp. De rustades på nytt och en stridsmatta lades ut. Deras hövdingar utropade: "Här må ni mötas tills blod utgjutits och en av er inte längre förmår fortsätta. Mattan är ni båda förbjudna att lämna innan kampen är slut!" Nu nickade man och sade att med dessa villkor kunde blodig strid minsann inte undvikas om än de kastade sina klingor.
     Fanalea sade: "Är det inte så att kämparna själva må välja vapen och rustning så länge de båda är lika utstyrda?" Khelinnerna nickade och sade att nog var det så. Hon sade: "Inget svärd behöver jag mot denne man!" Och med det spände hon av sitt svärd och kastade det åt sidan, och likadant gjorde Pageron. Och han sade: "Ingen sköld behöver jag mot denna kvinna!" Och han kastade undan sin sköld, och likadant gjorde hon. Och hon sade: "Ingen hjälm behöver jag mot denne man!" Och hon avtog sin hjälm, och likadant gjorde han. Och dolk och harnesk och armskydd avtogs och kastades, och sedan stövlar och tröja och byxor, och till sist drog de bägge av sina sista plagg och stod alldeles nakna inför varandra.
     Två klaners krigshorder gapade i häpnad, men inga andra verkade de två se eller höra. De gick fram och möttes i öm omfamning, sedan lade de sig ner och drog hälften av mattan över sig, och snart kunde ingen tveka om vad som skedde därunder.

Lång tid förflöt, och då tvekampens regler ännu inte var brutna kunde de samlade krigarna inget annat göra än vänta. Till sist steg älskarna upp, och de vände sig oblygt mot de sina.
     Pageron ropade: "Jag är besegrad! Mina krafter har Fanalea helt uttömt. Hur än jag försöker förmår jag inte längre fortsätta."
     Och Fanalea ropade: "Jag är besegrad! Pageron har genomträngt mig djupt, och med sitt mandomsvapen utgjutit min mödoms blod."
     För en stund fylldes nejden av häpen tystnad, sedan började någon skratta. Fler stämde in och ljudligt bifall steg från folket. Där fanns även de som muttrade vredgat, men knotade högt gjorde ingen. Denna gång hade tvekampen slutförts enligt de regler som yttrats.

Av klanfejden blev intet mer, och när älskarna återvänt till sina hem blev de båda kallade inför ätteting. Muntert må saken ha slutat, men de hade svikit sin krigarheder och dragit vanära över tappra fränder. Rådslag hölls mellan deras släkter, och på tinget förde dessa gemensam talan.  Som straff fråntogs de två sina krigarnamn och förvisades till det folktomma landet, för att där resa en gård och utan giftermål leva tillsammans. Deras söner skulle vara av faderns släkt och deras döttrar av moderns, men ingendera räknas till någons klan. Och när barnens familjer befolkade landet, då skulle älskarnas brott vara gäldat.
     Och Pageron och Fanalea gjorde sin plikt så flitigt som någon mäktar, för deras barn blev med åren fler än många män kan räkna, och så grundades den stolta klan som är vår egen.


Trolljäntan

Kommentar: Ingen khelataarisk sagosamling vore komplett utan lite SlamDunk-action. Den här manhaftiga historien innehåller dock drag som är mer typiska för bergsfolkets sägner än för klanernas. Sannolikt är det en saga från Ei Weir Menithi, ursprungligen i versform, som här återberättas på mynilemsk prosa. Berättaren ändrar några kulturspecifika detaljer - läsaren får själv fundera över vilka - och kortar antagligen ner den; möjligen är detta bara andra halvan av den kompletta berättelsen.  Namnet ’Ærkas’ är troligen en khelataarisering av det kharigaanska Erkazh.

I Awhaal förtäljde några krigare märkliga historier för mig då jag språkade med dem över öl. I denna by talades det om en herdeflicka som en gång försvann uppe i bergen. Det sades att hon blivit bortrövad av bergstrollen. Detta kan tyckas alldagligt, men några tror att hon inte åts upp utan blev kvar hos dem, och att hon hade fött ett av dem en dotter. En flicka som var till hälften människa, till hälften troll. Åratal senare hände det att män försvann när de jagade uppe på ett berg i söder, och man sade att denna odjursjänta bar skulden.
     Men så en gång var en krigare kallad Ærkas på färd genom just dessa trakter. En ståtlig man var han, högrest och armstark, snabb som ett grottlejon. Han kunde ta språng över enorma stup. Fiender blev svaga när de skådade hans blick. Vid hans sida var ett långsvärd, kallat Segerstark, smitt av hans far, som utan att slöas kunde klyva en klippa.
     Hämnd var resans mål, för stort hade krigaren kämpat för en mäktig rikeman och lovats riklig belöning, men han sveks i striden av en tilltrodd kamrat. Horghur vek från Ærkas' sida och lämnade honom sårad i främmande berg. Uslingen lät sig äras för hjältedåden och tog själv Ærkas' lön. Nu ägde han storgård på mark där safirer bröts och hade egen hird som svor honom trohet, och rikemannens väna dotter var nu Horghurs kvinna.  Ett helt år levde Ærkas i en fuktkall grotta likt ett sårsjukt djur, tills han hjälpt av bergens vättar återfick sin styrka. Fjärran gick färden och vintern var kommen, men törst efter svekfullt blod drev på hans steg.

En kväll kom snöstorm över bergen, och Ærkas gick länge i yrande snö utan sikt eller mål. Så hördes ljud från en mäktig strid. Marken skalv av larmet så stenar och snösjok störtade ner, men han strävade djärvt fram bland dem tills hans ögon fann ljudets upphov. Nere i en djup ravin låg tre myskoxar dräpta. I kamp om bytet var en drakbest och en väldig vildjänta, mer avklädd än klädd, iförd endast ett björnskinn. Vapen var hon utan men slet klippblock ur marken som vräktes på besten. Länge syntes striden ha varat, men nu greps jäntan hårt i krossarnäbben. Då slungade sig Ærkas ner i ravinen och drog sin klinga i avgrundssprånget, och han landade ovanpå huvudet och stötte faderssvärdet djupt däri. Skinande stål genomträngde drakskinn och kött och ben och hjärna, och ravinens väggar täcktes av blodet. Bestens ögon trängde ur sina hålor. Dess dödsskri fick bergen att skälva.
     När dödskampen stillat drog Ærkas svärdet fritt, och han sade: "Att dyka från skyn i dråparvärv, det kunde du. Nu fick du smaka vad själv du gett andra!" Då reste sig jäntan och de såg på varandra. Reslig var Ærkas men huvudet längre var hon, och bred som en man över axlarna, med kraftfulla lemmar. Anletet var grovt och med tjocka ögonbryn, men ägde vild fägring och var inte oskönt att se. Berggrå men människoslät var hyn, svart och svallande var håret. Ærkas förstod att detta var halvblodet man talade om. Hon sade: "Mitt liv har du räddat och kött har jag nu för lång tid. Mitt hus har ingen man fått se, men följ mig nu dit och få skydd undan stormen." Och så lyfte hon en myskoxe under varje arm. Ærkas tog den sista över ryggen. Han yttrade sin häpnad för att hon ägde en boning, och hon svarade: "Fars folk vistas i grottor, men mors dotter är jag. Hon lärde mig sitt folks ord och seder."
     Långt gick de genom snöstormen. Jäntan höll bråd takt i tjock djup snö, och sprang ledigt över raviner och stup, men Ærkas tog i och höll jämna steg. Så kom de till hennes hus, byggt som bergshusen brukar men mycket större. Därinne var en ansenlig härd med ännu pyrande glöd. Hela timmerstockar låg invid. Där fanns bord och bänk och en väldig bädd, och dörrar till andra rum, och en grotthåla dit hon kastade oxarna.
     "Av mor har jag lärt vad gäst skall plägas" sade jäntan, och hon ställde fram på bordet en välrökt get, och med måsägg och svampar och vildrovor till. Ett rikligt mål var det, men Ærkas hade krigaraptit och slukade kosten med friska ljud. Trolljäntan bröt med lätthet en stock och lade på glöden, sedan åsåg hon i tysthet sin gäst tills han tömt alla faten. Då pekade hon mot ett annat rum. Därinne stod ett kar av sten fyllt av kallt klart vatten. Hon tog två stenar och slog dem tre gånger samman och lade i vattnet, och strax steg där ånga som hade det stått över eld. Ærkas häpnade över detta men hon sade: "Mångtaliga konster har jag lärt av far."
     Så tog hon av björnskinnet och stod oklädd helt utan att blygas. Kroppen var mäktig och muskelstark, brösten vart och ett som ett oxhuvud stort, över det kvinnliga växte en ymnig svart tuva. Då han avklätt sig besåg hon hans kraftfulla krigargestalt och hon sade: "Vek och späd som ett gossebarn synes du, men måhända blir det rart att bada dig." Ærkas harmades åt dessa ord men var tyst, besluten att hon skulle bli varse vad gossen förmådde. Hon badade honom och han badade henne, nära som man tvagar en kärmö, och strax hördes andra ljud ur jäntans mun. Hon utbrast: "Liten är du men en jättelik man, och det är gott att känna dina händer!" Då hon var svag lyfte han henne i sina armar, hon bars till sin bädd som ett flickebarn och lades ner däri. Sedan fick hon smaka krigarens redskap. Av deras drabbning skakade huset, jäntan ljöd likt ett vrålande troll, men natten lång mätte Ærkas sin styrka mot hennes.
     När de bägge låg matta i morgonljuset sade hon: "Min gäst har du varit där ingen gästat förr, och rikligt har du fått av allt jag har att bjuda. Min tur är det nu att få en önskan." Ærkas sade: "Av trollblod må du vara, men sällan har jag gästat bättre värd. Säg din vilja och den skall bli följd!" Då sade jäntan: "Skydd är jag av fars folk däruppe, och hållen för liten och klen. Skydd är jag av mors folk därnere, och hållen för ett vidunder. Ont är det att vara ensam. Stanna med mig och bli min make!" Och Ærkas sade: "Ack jänta, min släkt stupar mangrant hellre än blandas av trollblod, och heder kallar mig mot söder för hämnd! Men så länge vintern varar stannar jag, och att jag återvänder svär jag på min krigarheder!"

Och Ærkas var hos trolljäntan under flera månvarvs tid, och han skaffade henne kött och salt och ved, och hon var hans kvinna, tills snön runnit bort och stigar åter var farbara. Därefter tog de avsked. Aldrig hade han sett henne gråta som en vanlig kvinna men han såg det nu.  Hon gav honom en lock av sitt hår och sade: "Drag en gång i denna och du skall synas liksom berget och vara osedd av dina fiender. Drag två gånger och du skall bli hård liksom berget för deras vapen. Drag tre gånger och du skall ha bergets styrka i dina lemmar." Utan fler ord kysstes de, sedan gick han.

Genom djupa pass tog honom färden och över höga bergsryggar. Över stiglösa nejder fick han vandra såväl som över välberesta, och vildsinta vårstormar hämmade hans steg. Efter många dygn nådde han gården högt på en klippa. Stor var den och byggd av sten, och var befäst med en mur runtom, och den vaktades av starka krigare. Ærkas bevakade den länge på avstånd. En dag gick förbi, och Horghur såg han tala med hirdmännen, och han bet sig hårt i handen för att inte genast rusa fram och dräpa nidingen. Den andra dagen gick så fienden ensam ut på jakt. Tyst som leoparden följde honom Ærkas hela dagen. I daglägret fann han ett krus fyllt av välbryggt öl, och han hällde i det rotpulver av örten lodjursöga. Därefter gav han sig av, viss att Horghurs hemkomst skulle bli sen. När mörkret föll kom hämnaren åter till gården.
     Ærkas drog en gång i hårlocken, och när han steg fram såg honom ingen mot stenväggen. Han gick in genom flera rum där män satt. Längst inne var uslingens bäddvrå och där låg hans kvinna. Rummet var mörkt och hon sade: "Är det du, min make?" Han svarade inget utan lade sig hos henne, och han tog för sig väl av det han blivit berövad. Mjuk och slät och liten var hon men tycktes honom likgiltigt lugn, och till trolljäntan gick hans tankar. Hon utbrast: "Mer vild än vanligt är du ikväll, och större!" Tre gånger lägrade han henne, sedan var hon svettig och matt. Då reste han sig så hon såg honom i månskenet. Kvinnan flämtade då hon skådade hans anlete, för hon hade trott honom stupad, och han sade: "Allfaderns rättvisa är skipad, för vad som lovades mig har jag nu tagit." Sedan lämnade han henne.
     Ærkas gick ut och han ställde sig utanför muren. Han drog två gånger i hårlocken, sedan stötte han ton i sin lur. Snart steg krigare ut med dragna vapen, och undrande tjänare stod bakom dem. Flera män igenkände Ærkas och trodde honom en gengångare. Han ropade: "En svekfull herre tjänar ni, men era liv sparar jag om ni avreser. Förgås skall alla som här förblir!" Pilar och spjut och kastknivar kom då flygande, men stoppades av hans bringa och föll till marken. Osårad stod han kvar. De siktade mot hans huvud, men även från pannan föll vapnen. Då greps de alla av fasa, och han lyfte Segerstark och tjänarna flydde då skrikande. En krigare rusade fram med sitt spjut. Grinande tog Ærkas dess stöt i buken, och han sade: "Orädd är du, men för din ledares svek får du plikta." Och mannens huvud föll skilt från halsen, för så snabbt var Ærkas' hugg att man inget såg förrän det var förbi. Då flydde även krigarna från gården och försvann ut i natten.
     Ærkas gick åter in till kvinnan som sökte gömsle under fällarna, och han drog henne fram och sade: "Var gömmer kvinnotjuven de skatter som skulle varit mina?" Hon vågade inte tiga utan svarade: "I en låst kista av gediget stål, i en grop under ett stenblock det tar sex män att lyfta, i en grotta bak en låst dörr även den av stål." Och hon pekade mot dörren, som var grov och djupt infäst i bergväggen. Men Ærkas drog tre gånger i hårlocken, och med sina händer drog han dörren lös från sina fästen, och han vräkte stenen åt sidan och slet locket av kistan. Helt fylld var den av glittrande safirer. Ærkas bar ut kistan hel och hållen, hällde sedan juvelerna i en säck och bar dem ner i en ravin intill.
     Sedan han ställde sig att invänta sin fiende. Horghur kom, arg för att likt en gamling ha somnat på jakt, och fasa fyllde hans ögon då han framför sig såg Ærkas i månskenet. Ærkas röt: "Med svek vann du orätt denna gård. Redan har jag berövat dig allt du hade däri, ditt liv begär jag nu. Döden skall bli din rätta lön!" Horghur greps av skräck vid dessa ord, men vid porten såg han så kvinnan, och han skrattade och sade: "Inget av värde synes du ha tagit. Där står ju min kvinna och väntar mig!" Ærkas sade: "Henne har jag redan haft, och tre gånger känt hennes behag i din säng." Horghur såg hennes blick och visste att det var sant. Då greps han av raseri och röt: "För detta skall jag skära av din manlighet! Mina hirdmän skall hugga dig i stycken som mina tjänare skall sprida över klipporna!" Ærkas svarade: "Dem har jag redan mött, och utöver en har de alla flytt upp i bergen." Och han pekade på det avhuggna huvudet, och Horghur visste att även det var sant. Då greps han av bävan men han härdade sig och sade: "Trogen hird behöver jag inte när krigare finns som kämpar för guld, och rikedomar har jag i överflöd." Ærkas svarade: "Ingen köper dig de stenarna, för även dem har jag redan fråntagit dig." Och han pekade på den uppbrutna kistan, och Horghur visste att även det var sant. Då drog han sitt vapen och han skrek: "Ur Caarevels sköte har du återfötts, nu överlämnar jag själv dig till henne!"
     Klingor möttes med praktfull klang och gnistor skar genom luften, och bergens makter åsåg striden. En hård strid blev det, för Horghur var en mäktig kämpe, men Ærkas var den bättre och hade Allfaderns stridslust. Sakta drev krigaren uslingen bakåt tills han stod vid ravinens rand. Då högg Ærkas en gång, och Horghurs sköldarm skildes från kroppen. Ærkas högg igen, och Horghurs svärdsarm föll kapad till marken. Sedan högg Ærkas en tredje gång. Stål skar genom muskler och ben och mjuka organ, och Horghurs kropp klövs från hans skrev upp till nacken och störtade ner i ravinen. Ännu levande skrek han hela vägen ner, tills han krossades mot sina illvunna skatter. Hans blod sprutade över ravinens väggar och flödade ner över ädelstenarna, och då det spillts i rättrådig hämnd förvandlades safirerna av det till rubiner.
     Ærkas skådade förrädarens död och kände krigarvreden långsamt falna. Han vände sig sedan till kvinnan och sade: "Även hans hem vore gott att riva, men illbragd är att lämna mö utan tak. Ge dig till den förste av krigarna som finner mod att återvända så får du en god ny man." Snyftande sade hon: "Stanna med mig och behåll vad som lovats dig!" Han svarade: "Fager är du, men jag vet en som är mer kvinna än du." Och därefter gick han.

Ærkas tog rubinerna och vände åter till jäntans hem. I berggrunden kunde hon känna hur han kom, och när han nådde huset stod hon utanför i kvinnlig prakt, sitt björnskinn förutan.  Hon sade: "Varm mat och varmt bad väntar segerrik gäst, och jag har oljor för krigares skinn, och nyvädrade fällar är i bädden."
     Senare avreste de båda ner till hans folk. Där blev han förmögen storman och grundade en gård med många djur och väldiga ägor. Trolljäntan kunde förvisso inte bli hans hustru, men som hans tjänare var hon alltid där och aldrig lät han någon tala illa om henne, och aldrig tog han någon annan kvinna till maka.  Och att denna historia är sann, det vet jag, för hans gård står ännu kvar. Och det sägs att de gamle ännu minns hur det ljöd därifrån var natt, då dess väggar skakade och skrän som av ett vrålande troll hördes eka mellan bergen.


Att notera:
Awhaal, där berättaren säger sig ha hört historien, är en större by eller småstad hos klanen Taarahag (södra Caaribold) mot bergen till; Lancelot Games oavslutade roman Lapnil Fyrfinger inleds där.
’Jänta’ används här troligen som översättning av ett kharigaanskt ord för "ogift kvinna (med låg status)", inte som en hänvisning till trolljäntans ålder.
•  För bergsfolk representerar rubiner och safirer Yrakh (eld) resp Ewith (vatten) - och de symboliserar även stammarna Easisa resp Oaalna; khelataarer ser nog bara en ökning av bytets värde i transmutationen, men den har en djupare symbolik i originalversionen.


Tillbaka