| |
|
På fästfolksbesök hos utomklanfolk
Kommentar: Detta är en ren och skär bonnskröna.
Khelataarer motiverar ofta vad fantasin än kan hitta på med att det hände i
någon annan klan eller ätt, där folk är konstiga av sig och har egendomliga
vanor. En sådan bild av omvärlden bäddar för burleska rövarhistorier - även
om alla inte behöver vara lika pikanta som denna. Klanen Igitaar [Konstig
Klan] är vanlig i skrönor från Sarokhela, men finns egentligen inte.
Det hände sig att en ung jänta blev bortlovad i äktenskap åt en ung man i
klanen Igitaar. På våren innan bröllopet skulle stå blev hon bjuden till
hans föräldrars hem som gäst, och då resan dit var lång företog hon färden
med sin bror som sällskap. På vägen påpekade han för henne att andra klaner
kan ha seder som är annorlunda från ens egna, men när man är gäst hos folk
är det bäst att göra saker på deras vis.
De reste länge, och till slut kom de fram. Det
var en stor fin gård där fästmannen bodde, fast husen var trekantiga och
gårdsplanen täckt av torv medan taken var stenlagda. Bredvid gården var en
grönskande äng med en brygga, och längre ner låg en liten inhägnad sjö där
tre worrser simmade. De två syskonen blev varmt välkomnade av flickans fästman,
hans mor och far, tre bröder och tre systrar.
De satte sig alla i storstugan och modern bjöd
sina gäster friskt vatten. Så sade hon: "Ni har rest långt och behöver bada!"
Och med det ställde hon en balja framför dem. Så i den fick de turas om
att stå och tvaga sig över hela kroppen medan husfolket satt där. Flickan
tyckte att det var allt en konstig sed och kände sig mäkta generad, men hon
tänkte att det var väl bäst att göra saker på deras vis. Fästmannen utbrast:
"Far och mor, jag önskar att ni skall behandla min vackra fästmö och min
framtida svåger som vore de era egna barn!" Föräldrarna nickade och svarade
att det skulle de allt. Och så tog fadern riset och jagade flickan tre varv
runt gården medan han piskade hennes nakna rygg och bak. Modern skällde
hennes bror för en lat odåga och slog honom hårt i huvudet med en
träslev tills han ramlade ur baljan. De stönade båda av värk och sveda
men såg för gott att tacka för den visade gästfriheten.
När de klätt på sig tog fästmannen och visade
dem runt på gården. Flickan tyckte att det verkligen var en fin och välskött
gård. Fästmannen svarade stolt: "Långt finare än någon gård i er klan. Och en
dag skall jag ärva den eftersom jag är yngst i familjen!"
Till middag serverades kokt råskalat lamm och
välkryddad helstekt potatis, och med bryggda grönsaker och nysköljt öl till.
Syskonen fick veta att här åt man inte med händerna, ty sådant skick ansågs
ofint. Här satte man ansiktet i fatet och slafsade upp maten med munnen.
Flickan tänkte att det var allt en bra konstig middag, men det var väl bäst
att göra saker på deras vis. När de ätit upp och slickat faten rena, samlades
de alla framför Jordmodern för att visa sin uppskattning över Goors gåvor.
Var och en steg de fram till statyn och rapade och släppte sig ljudligt.
Framåt kvällen blev det tid att ordna med
sovplatser åt gästerna. Flickan antydde att hon gärna sov med sin fästman,
men hans mor svarade: "Ni är ju inte gifta så det går alls inte an! Men jag
ska bädda fint för dig i vår gäststuga." Flickan undrade då om hennes bror
kunde sova där också? Modern sade: "Bevare mig, hur skulle det se ut! Men han
kan väl få en sovfäll för sig ute i fäboden." Flickan tyckte då att det var
allt konstiga seder, men brodern sade att det ändå var bäst att göra saker på
deras vis.
På natten när de gått till sängs vaknade
flickan av att fästmannens far klev in i stugan. Alldeles naken var han, men väl utrustad, och
hon frågade nervöst vad svärfar ville. "Så dumt du frågar" svarade han, "Kan
jag gå med på att du gifter dig med min son innan jag först har sett vad du
duger till som hustru?" Flickan tänkte att det allt var en bra konstig sed,
men det var väl bäst att göra saker på deras vis. Så fadern fick krypa ner i
sängen, och när han till sist gjort det han skulle reste han sig och gick.
Senare på natten vaknade hon igen av att
fästmannens mor klev in i stugan. Alldeles naken var hon, och mellan låren
höll hon fast en styv korv som stack rakt ut. Flickan frågade nervöst vad
svärmor skulle göra med den. "Så dumt du frågar" svarade hon, "Kan jag gå med
på att du gifter dig med min son innan jag först har sett vad du duger till
som hustru?" Flickan tänkte att det var allt en bra konstig sed, men det var
väl bäst att göra saker på deras vis. Så modern fick krypa ner i sängen, och
när hon till sist gjort det hon skulle reste hon sig och gick.
Nästa morgon var flickan trött och lite buköm
efter alla nattliga händelser men hon såg att hennes bror var än värre däran.
Han syntes helt utmattad och gick haltande, så hon frågade honom hur det var
fatt. "Jo det ska jag säga dig" utbrast han, "att ute i fäboden där synades
det grundligt vad jag duger till som svåger. Och din fästmans tre systrar, de
är allt sköna damer som jag gärna möter igen fast helst inte samtidigt. Men
hans tre bröder, deras sällskap kan jag gott avstå från i fortsättningen!!"
Om den vackra Saarmiens märkliga öde
Kommentar: Detta motsvarar snarast våra egna Råttan i
Pizzan-anekdoter; en handling kring välkända laddade ämnen, om påstått
identifierbara personer och platser, med en stark och gärna smått sadistisk
slutkläm. Khelataarer har gott om stoff till dem också. Historien presenteras
som den lätt druckne berättaren lägger fram den.
Var det snopet för boldtaaren säger ni, när hans kvinna lämnade honom för
en spinkig liten bard? Äsch, han var bara en uppblåst slaktare som trodde att
kvinnfolk var lika imponerade av hans muskler och krigsärr som han själv!
Vill ni höra om en som blev snopen kan jag berätta om den näsvisa
Saarmien från vår grannklan neråt kusten. Hon var en fager ung jänta hon, med
tjockt blont hår och en byst som kunde fylla blusar tills de var nära att
brista, men högfärdig var hon och alls ingen man dög åt henne. Det fanns gott
om unga män, och några äldre, som kom för att vinna Saarmiens gunst, men utan
lycka. Hon ville bara ha riktiga karlar och kallade dem alla för
småpojkar och veklingar - efter att hon låtit dem bjuda henne vin och vackra
smycken. Ibland kunde hon tussa ihop två av dem i slagsmål, och då slog de
förstås varandra helt sönder och samman för att imponera på henne. Efteråt
bara skrattade hon över deras barnslighet och sade att det var bra ynkligt
att se småglin kivas. Någon riktig karl som var god nog åt Saarmien fanns då
rakt inte i den bygden!
En dag när de flesta karlarna var ute på fälten
kom så ett stort tanganskepp in mot kusten, och de rusade i land och
plundrade och stal på tanganers vis, och de rövade bort unga män och töser,
och den ljuva Saarmien var bland dem! Ingen i klanen har sett henne sedan
dess.
Nu fanns det de som ville hävda att hon kanske fick sin
"riktiga karl" till sist, när hon fjättrad hamnade på rygg under någon smutsig
tatuerad tanganpirat... men se så blev det inte, för jag känner män från
Menithiew som gör affärer med tanganerna och jag har hört något som andra
inte hört.
Visst slogs Saarmien i kedjor, och nog kläddes
hon i de tunnaste slöjor en man har skådat, eller mindre, och då piraterna
delade upp sitt byte så togs hon av en stor ärrad tanganhövding, och hon
fördes till hans hem... där hon skänktes bort som en present till hans
son! En fnissande liten valp sägs pojken vara, knappt gammal nog att ha
hår runt sin lilla mandom - fast att han är tangan nog att få pli på en
bångstyrig trälflicka, det kan vi nog lugnt utgå ifrån! Så mina vänner,
när den högfärdiga Saarmien nu får förlusta sig med mansfolk är det som
sängleksak åt denne pilske lille gosse, och man får väl säga att hon fick en
så riktig karl som hon förtjänade...
Hur pigan och bondsonen blev kärlekstokiga
Kommentar: I en värld med magi finns folk som innehar
genuin kompetens i ämnet, men än vanligare är magiskt "fuskande" av lekmän -
småtyckande som ofta är lösryckt och förvanskat från beskådade ritualer, mer
eller mindre verkningslösa småknep, ibland förståsigpåares egna fantasifoster,
gärna med sexuella förtecken. Därav denna förment sedelärande historia.
Jag har hört sägas att på en gård ute på slätten var husfolket oroliga för
sina grödor. Det ville inte spira på fälten fast de haft både sol och regn.
På samma gård fanns en ogift son och en fyrmenning som gick där som piga,
och det visste alla att dessa två hade ett gott öga till varandra. Måhända
stämde de även möten i lönndom, i varje fall trodde många att så skedde.
Bonden tänkte att man gott kunde ha bruk för detta, för han visste ett och
annat sätt att få det att gro bättre på fälten. Nu låg det till så att han
aldrig hade försökt sig på sådant förr, men detta år behövde sannerligen
någonting göras. Så en kväll när fullmånen sken över landet tog de sonen
och pigan ut på ett fält, och där kastade bonden hönsblod och korn i en
cirkel och tände facklor som han stötte i jorden runtom, och hans hustru
klädde av de unga och smorde dem med olja och målade med jordfärg deras
ansikten och kön och händer med Luurs och Braags tecken, och de bjöd dem
starkt vin och sade: "Ligg nu i denna cirkel och var kvinna och man med
varandra tills facklorna brunnit ner!" Och med detta lämnade de dem därute,
och det unga paret gjorde sin plikt och mer därtill, för inte förrän solen
gått upp återvände de till gården.
En vecka gick men grödorna växte inte bättre,
snarare förtvinade de och blev än mindre och glesare än de varit förr. Sonens
och pigans känslor verkade växa sig desto starkare, för de syntes nu bara i
varandras sällskap dag som natt och brydde sig allt mindre om att vara
diskreta. Snart hördes deras älskog vartän man gick runt gården, om det så
var i sängvrån eller på loftet eller ute bakom en lada. Alls inget arbete
fick de gjort. Husfrun befallde dem att sluta sitt skvättande och göra sina
sysslor, då gjorde de buttra miner och gick åt varsitt håll men strax var de
borta igen. Senare kom släktingar över och förtäljde att de två setts nakna
i skogen och i andras höstackar.
Bonden åsåg hur hans skörd alltmer tynade bort
och till slut såg han ingen annan råd än att besöka en kunnig gumma som bodde
längre uppåt slätten. Den gamla lyssnade länge på hans klagan, och då han
beskrev ritualen de utfört flämtade hon förskräckt: "Goors barm, vad grovt ni
felat! Med dessa konster har fältens livslust stulits och givits till er son
och till er piga. Om inte vi skyndar kommer era fält helt säkert att vittra
bort och dö, och de ungas åtrå att växa tills de helt förlorar förståndet!"
Mannen såg nu vilket dyrt misstag det varit att
fuska med trollkonster och han begrämde sig ljudligt, men hon avbröt honom
bryskt: "Jag avreser genast mot söder och hämtar den hjälp jag behöver, och
ni skall skilja de älskande tills jag återvänder. Skicka bort er son men låt
pigan stanna hemma!"
Han åtlydde detta när han kom hem och sände
sonen att låna nytt utsäde från en släkting som bodde långt borta. Ynglingen
bråkade och svarade emot och ställde frågor, men hans far befallde tystnad
och skickade honom på dörren. Pigan grät storligen och bönade dem att låta
henne följa med, men bonden svarade strängt att något sådant inte kom på
fråga. Han såg även till att hålla henne inlåst till kvällen så hon inte
flydde efter hans son.
Dagar gick och fältens grödor syntes lite
återhämta sig, men pigan blev som galen under denna tid. Inget annat fanns i
hennes sinnen än hur mycket hon saknade sin älskade. När inte gården genljöd
av flickans klagogråt hördes hon vidröra sig själv i tankar på honom, och
bondhustrun skämdes då besökare kom och åhörde det. Den tredje dagen var det
som pigan börjat tänka mindre på bondsonen och mer på mansfolk i stort, för
hon gjorde närmanden mot sin husbonde och det även om hans hustru var där,
och en gång blev hon ertappad i fäboden och vad flickan gjort där ville
hustrun alls inte tala om. Till sist var de tvungna att hålla henne ständigt
inlåst så hon inte skulle fly till granngårdar och uppvakta makar och drängar
där.
Då solen gick ned den femte dagen kom så den
gamla tillbaka, och med sig hade hon klanens taaral och alla hans khelinner.
Hon sade: "Bättre bot än dessa finns alls inte för en jänta i Allmodersfeber!"
Och de drog av pigans kläder och hennes kropp smordes och bemålades riktigt,
och de tog henne åter ut på fältet och den gamla uppförde där en cirkel men denna
gång på rätt sätt. Och hela kvällen och hela natten fram till soluppgången
lägrades hon av var och en av Allfaderskrigarna om igen, tills hon slutligen
var mättad på deras manlighet och återfick sin sans och fältets hälsa var
återställd.
Men husfolkets lycka var för alltid bruten, för
deras son såg de aldrig mer. Hans kärra återfanns övergiven på vägen invid en
skog tre dagsfärder bort, och på tinget sades att en skogsmö siktats i de
trakterna, och några trodde att han lockat henne då han stannat för att själv
lätta på sin lust. Den unga pigan sörjde honom länge tills hon slutligen fann
en egen make från annat håll. Men att själva söka utföra kraftritualer, det
gjorde hans föräldrar aldrig igen.
|
| |
|
Igonen och den kloka hövdingadottern
Kommentar: En saga motsvarande stereotypen om den
Lidande Mön - jäntan som ståndaktigt går barfota genom eld och törnen och
smälek och snöstorm för att vinna eller återfå sin älskling. Detta är ganska
vanligt i europeiska sagor, där det hela ofta blir ett detaljerat frosseri i
våndor och pina. Khelataarer brukar föredra dristighet och kampvilja framför
lutherskt tyst lidande, men de uppskattar historier om att ta sig genom svåra
vedermödor.
I den stora staden nedåt floden berättas att där levde en ättehövding som
hade en vacker dotter. Sånger skaldades om hennes skönhet och hon var ofta
uppvaktad, men friarna blev alla artigt avvisade för hon var i hemlighet
mycket olycklig. Flickan var djupt betagen i en skön ung bard i staden, med
silverröst och smekande ögon som fick damers kinder att hetta. Dock
föredrog han simplare jäntors sällskap. Han visade inget intresse för
hövdingadottern och varken diktade eller sjöng till hennes ära. Många
kvällar hade hon smugit ut för att under mantel och uppfälld huva sitta
nära och lyssna till hans stämma, var gång sprang hon gråtande hem när
någon drucken slyna med osnörd blus välkomnades i hans famn.
Under samma tak bodde en igon som var rådgivare åt flickans far. Kunnig och
vis var han väl så det förslog, fast han var lagd åt att snoka och lade sig
i affärer där han inget ärende hade. Många var de i ätten som ogillade att
han hade hövdingens öra, men de fruktade i tysthet hans konster och teg om
saken.
En dag när man förberedde för ätteting hörde hon
denne tala med fadern om hövdingen för en av ätteklanerna och dennes son.
Igonen sade att den sonen vore en god make för flickan, och hennes far
nickade och hördes hålla med. Då igonen gick ut mötte han flickan som
uppretat sade: "Ständigt smider du planer! Även förr har du velat få mig i
lag med den hövdingasonen, men min kärlek tillhör en annan!" Igonen fnös och
svarade: "Den barden har inga känslor för dig! Bruka ditt vett och sök dig
bättre man. Klanhövdingens son har en storgård att ärva, barden är bara en
fattig tölp." Men flickan röt: "Hövdingasonen är självgod och dryg, aldrig
gifter jag mig med honom!"
Då blev igonen tankfullt tyst och såg på henne
länge. Så sade han: "Nåväl, imorgon hålls tinget. Om barden har dig kär innan
tingsdagens slut lovar jag ordna att ert giftermål bifalls. Om inte, lovar du
uppvakta hövdingasonen." Flickan blev bestört och sade: "Hur kan jag vinna
hans kärlek i hast när han aldrig sett åt mig förr? Något måste du ge till
min hjälp." Igonen skrattade: "Är jag en siimluur som bakar glömskebröd och
kokar kärleksbrygder?" Han tog ur sin ficka ett halssmycke, av olika metaller
och stenar och med tecken på, och han sade: "Bär detta, och du kan förvända
folks syn och få dem att se vem du vill i ditt ställe. Är du listig kan du
nog göra dig nytta därav." Flickan tog smycket, och de svor bägge trohet till
sitt hemliga fördrag.
På kvällen iförde hon sig lättsamma kläder och tog på sig smycket,
därefter gick hon till en ölstuga där barden ofta spelade. Hon tänkte på en
oskygg smeddotter som ofta rumlade i staden under ättetingen, och när hon
steg in var det den jäntan alla där såg. Barden var där, men genast fick
flickan en arm om sin midja och såg sig tvungen att spela med. Smedens dotter
var nog välkänd där, för som tiden gick åkte flickan från famn till famn och
blev oblygt kysst av många män, och väl knådad därbak och vidrörd både ovan
och under blusen, men hon fördrog det skrattande för att inte röja sig. Då
kvällen var sen blev hon omsider satt i bardens knä.
Redan hade hon bjudits mycket vin, och i sin
kärastes famn var hon dubbelt rusig. Ändå blygdes hon för hans blick, för
hennes kläder var i oreda och dolde än mindre än de gjort när hon kom. Hans
händer var på hennes skuldror och knän, och hon kände inget tyg däremellan,
och han kysste hennes kind och sade: "Aldrig har jag sett dig rodna så!" Hon
svarade: "För att jag tänker på en flicka som om hon såg oss nu vore
otröstlig." Han kysste hennes axel och sade: "Jäntor i Allmodersrus är
barders lott, men djup har känslorna sällan." Hon svarade: "Den jag hört om
är annorlunda! Hon är av vördad släkt och har dig länge traktat i smyg."
Han kysste hennes barm och sade: "Min nyfikenhet har du väckt. Vem är
jäntan om vilken du talar?" Och hon svarade: "Hennes far är det som leder
tinget imorgon."
Då reste sig barden så häftigt att flickan med
ett tjut åkte i golvet. Och han grep hårt hennes hår och röt: "Narrar du mig,
din falska slyna? Försvinn, och tala aldrig mer om sådana ting!" Och med det
stormade han ut. Då steg husfrun fram och sade: "Nu blev vi utan bard ikväll,
och din skuld är det!" Och med en träslev daskade hon upp flickan och körde
henne på porten.
Inget förstod hon av vad som väckt bardens
vrede. Utanför sågs ingen skymt av honom, så hon gick åter hemåt med missmod
i sinnet. Hemmavid hade långväga gäster anlänt och flickan tvangs smyga en
bakväg för att inte bli sedd i indiskreta kläder. Något rusig av vin var hon
ännu, men gästerna hade hunnit bli detsamma och märkte inget, men modern var
arg och gav henne bannor för att hon försvunnit en viktig kväll som den. Den
väntade klanhövdingen var där, och dennes son och igonen sågs samtala
förstulet i ett hörn.
Nästa dag stundade tinget. Flickan badade och tog sin finaste klänning,
för hövliga plikter väntade faderns dotter. Vid tingsplatsen fanns många
fränder som nu skulle hälsas i gemytlig samvaro. Barden stod ingenstans att
se, men det var inte länge innan hon märkte att hövdingasonen sökte göra
sig sedd i hennes sällskap, och hon såg igonen tala med folk och leende
peka mot dem. Nu grydde hos flickan en misstanke att här spreds rykten. Så
snart hon kunde fann hon en ursäkt att slinka bort, och hon skyndade hem
och till den yngsta pigan sade hon: "Ge dig av till pojken du har kär, och
var osedd med honom till skymningen så besörjer jag allt!" Och raskt var
pigan borta, och flickan tog på simpla kläder. Då hon steg fram tänkte hon
på pigan, och fick strax en borste i handen. Den äldre pigan sade: "Här
skall allt vara fejat och vädrat innan vi går till tinget. Skura du golvet
i stora salen!"
Och flickan fick gno sig svettig tills knän och
fingrar värkte, och när golven var skurade skulle borden torkas och grytor
sköljas och prydnader putsas, och om arbetet slarvades fick hon skäll. Långt
fram på dagen kom hennes mor åter från tinget och synade dagsverket. Hon
sade: "Pigalill, gör dig du fin och kila till tinget, men var hemma i god tid
innan skymningen. Mer arbete finns att göra till festen."
När flickan kom åter till tingsplatsen var där
många fler än förr. På marknaden bjöds djur och kram och hantverk, och det
fanns mat och godsaker, och tävlingar och uppvisningar och spelande barder.
Ingenstans såg hon den bard hon sökte. Ju längre hon letade greps hon alltmer
av ängslan, för om han inte hittades före dagens slut måste hon erkänna sitt
nederlag inför igonen.
Vid skymningen, medan tingsrådet ännu pågick men hördes närmas sin ände,
slank flickan ner i staden. Snart skulle hållas tingsfest vid gården men
ännu hade hon inte sett sin käraste. Hon uppgav så en befriad suck när hon
steg in i ölstugan, för därinne satt han spelande på en flöjt för några
lurviga sällar. Alltjämt som pigan steg hon fram och sade: "Jag har sett
hövdingens dotter söka efter dig!" Med misstrogen min sänkte han flöjten
och sade: "Här kommer ännu en jänta med samma sällsamma prat. Vad skulle
den flickan vilja mig?" Hon svarade: "Inget har hon sagt om det, men öm
flirt synes uppsåtet vara." Då blev barden alldeles blek. Han reste sig
tvärt och gick för att tala med ölstugans ägare som var en gammal vän.
Flickan hörde dem orda om att låna barden worrs och kärra.
Än mindre förstod hon nu, och hon tänkte
förtvivlad att hon måste vara hatad om han ville fly med sådan iver. När han
gått ut smög hon sig efter, och bakom huset var han och ställde en kärra redo
för avfärd. Nu tänkte hon på en ung dräng hos ölstugans gårdsfolk. Hon kikade
fram, för hon var ännu i pigans kläder, och sade: "Bard, vart är du på väg i
sådan hast under tinget?" Och han svarade: "Tingsfesten gitter jag inte
bevista, utan åker för att hälsa min kära syster. Gå till fähuset och hämta
mig en worrs!"
Flickan kilade till fähuset, och worrsen
närmast dörren ledde hon längre in. Hon tog raskt av alla sina kläder och
gömde dem i höet, sedan ställde hon sig i worrsens plats med endast halssmycket
på. Snart hördes fotsteg närma sig, och barden, muttrande över den lata
drängen, gick rakt fram till flickan. Han klappade hennes bakdel och sade:
"Ett magert kreatur var du allt men endast ett lätt lass behöver du dra." Så
grep han flickans hår och ledde henne ut, där hon spändes naken för kärran.
Lätt för en worrs var den, men mycket tung för
en hövdingadotter, och hon fick slita och dra allt vad hon förmådde. Nedför
folkfyllda gator åkte de så. Ingen häpnade över det märkliga ekipaget men en
man sade: "Är din worrs sjuk? Anletet är blossande rött, och den flackar vilt
med blicken." Barden styrde flickan mot den väg som ledde ut från staden, men
från den svängde hon och drog kärran mot faderns gård. Under svordomar ryckte
barden hårt i tömmarna och piskade argt det envisa öket, men hon bet ihop och
uthärdade smärtan. Fast svetten rann och hennes kusk drog i grimman så
käkarna värkte och piskan ven över hennes nakna rygg, trampade hon enträget
fram mot hövdingagården.
När de var där till sist sjönk flickan slutkörd
till marken. En av faderns drängar såg på henne och sade: "Bard, detta arma
kräk drar dig ingenstans innan det fått vila! Hövdingar och rikfolk gästar
gården ikväll. Gå in och gör ditt bardvärv, och du skall bjudas mat och
utsökt vin." Men barden sade: "Låt kräket vila så går jag min väg till fots.
Säg, hövdingens dotter är väl även hon därinne?" Och drängen svarade: "Ack
nej, hon förargar sin far och oroar sin mor, men henne har ingen sett sedan
morgonen." Då gjorde barden andra miner och steg in i huset. Drängen tog
flickan hårt i örat och ledde henne in i en hage. Så snart han gått klev
hon över hägnaden och smög bort till huset.
Länge vore det omtalat om en ättehövdings
dotter blev hittad klädlös på tingsfesten, och det var ett väldigt bestyr att
förbli osedd fastän skymningen fallit, för folk var ute och hon fick
försiktigt krypa från buske till buske. Slutligen nådde hon ett gläntat
fönster där ingen stod, och hon klättrade in i pigornas kammare. Ingen var
därinne men väl en välfylld hink, så hon tvagade sig fri från smuts och
svett, och baddade sin svidande rygg. Sedan lånade hon en pigas dress att klä
sig i.
Flickan kikade ut i festsalen. Där var barden i
färd att dikta för damer, upplivad av en bägare vin. Hon tänkte på systern
han nämnt och steg sedan ut. När han såg henne gjorde han stora ögon och
utbrast: "Min kära syster! Vad gör du här, eller har vinet förvänt mina
ögon?" Hon svarade: "Älskade bror, jag kom av oro för dig." De gick ut
tillsammans, han satte sig på en sten och hon lade huvudet i hans knä. Han
sade: "Kära syster, att jag är här är ett envist kreaturs verk. Jag ville fly
när jag lärde att hövdingadottern ämnar uppvakta mig. Ovärdig den mön är jag,
och kan inte låta henne vanära sig så!" Vid dessa ord darrade hennes hjärta
och hon var nära att tilltala honom som sig själv, men fann sig och sade:
"Men älskade bror, är det inte sant att du aldrig ser åt henne? Och är det
alls inte sant att du aldrig gör dikt eller sång till hennes ära?" Och barden
svarade: "Visst är det sant. Aldrig vågar jag möta hennes blick, för jag
fruktar att helt tappa min sans, och de verser kommer aldrig att skrivas
som vore värdiga henne." Och med det sjönk han i drucket tungmod och blev
tyst. Flickan reste sig då och sprang åter in, och hon viskade: "Prisa
systrar som löser bröders tungoband, men prisa denna över dem alla!"
Ivrigt sökte hon upp igonen som hon fann i
glatt prat med hövdingasonen, och tog honom åt sidan, och när de var ensamma
tog hon av halssmycket, och hans ögon fylldes av oro när han såg att det var
hon. Hon log och sade: "Med framgång har jag utfört min uppgift. Barden
sitter nu utanför, och fastän blyg är jag den han älskar! Din del av avtalet
vill jag nu se uppfylld." Han såg i hennes ögon att hon talade sant, för han
var igon och kunnig i sådana ting, och han tog smycket och sade: "Nåväl, mitt
nederlag bär jag hedersamt. Jag skall bjuda honom något som tar bort hans
blygsel. Vänta här, och möt honom sedan i salen."
Men igonen var illistig och tänkte inte se sig
besegrad så snart. Han gick till klanhövdingens son och gav denne
halssmycket, och sade: "Använd detta och låt henne tro att du är barden hon
håller kär." Sedan tog han fram en påse med krossade örter och sade: "Bjud
henne vin kryddat av detta, och hon skall inget högre önska än att bli din
kvinna." Och hövdingasonen skrockade ondsint och gick för att utföra planen.
Flickan väntade, sedan äntrade hon festsalen.
Därinne blev hon upprepat hejdad, för många förvånades att se henne och ville
höra vart hon varit hela dagen. Till sist såg hon barden stå med bägare i
hand och synas leta efter någon. Med sitt bröst fyllt av förväntan gick hon
fram, och han log varmt och sade: "Mina känslor är förlösta! Jag vågar nu
säga att det är dig jag älskar. Här, min kära, drick och låt oss fröjdas
tillsammans!" Och med det räckte han fram bägaren. Strålande av lycka förde
hon den till sina läppar, när så en röst hördes bakom hennes rygg: "Caarevels
barm, vilken besynnerlig kväll. Här står jag nu inför mig själv!" Flickan
vände sig om, och även där stod hennes käraste! Hon såg förvirrat på den ene
och den andre medan de bestört stirrade på varandra, och hon märkte nu att de
var olika klädda. Så skymtade hon ett välkänt snöre kring den förstes hals.
Hon grep det raskt och drog så det gick av, och stod där med igonens
halssmycke i näven. Genast blev den barden hövdingasonen.
Någon ropade: "Se, en hamnskiftare!
Klanhövdingens son är hamnskiftare!" Då utbröt väldig oreda i salen, och folk
skrek och pekade på den anklagade, och han knuffade sig vredgat fram genom
folket och försvann ut genom dörren. Sedan sågs han aldrig mer i den staden,
och vart han blev av, det har hans klan aldrig velat tala om.
Ättehövdingen trängde sig fram genom vimlet,
och när han såg sin dotter röt han: "Var har du varit och vad försiggår här?"
Och hon svarade: "Söte far, denne dristige bard har räddat min ära och heder
från en usel komplott av denne man!" Och med det pekade hon på igonen. Fadern
såg då på sin rådgivare och sade: "Dessa ord från en annan hade jag inte
trott, men min egen dotter litar jag på. Försvinn från min gård, igon, och
visar du dig här igen går det dig illa!" Igonen spottade och fräste av vrede,
men försvann gjorde han i ett hast, och ingen har sett honom mer i den
trakten.
Nu gjorde barden generade läten. Han stammade
att han bara förts dit av en ostyrig worrs och skulle resa så fort han funnit
sin syster. Flickans hjärta blev nu åter tungt. Hon sänkte sin blick, och såg
att hon ännu höll bägaren hon fått av hövdingasonen. Då log hon älskligt och
sade: "Mycket hellre såg jag dig stanna, men som minst låt mig bjuda min
hjälte att dricka som tack för hans dåd!" Detta kunde han knappast neka utan
tog bägaren och han tömde den helt, och se, den trollbrygden verkade precis
som hon anat. Snart greps barden av otämjd passion till sin käresta och
struntade helt i sin blygsel. Han slöt henne hårt i sina armar, och de
kysste häftigt varandra inför hennes far och alla hans gäster. Då genljöd
salen av jubel och ljudligt bifall, och med en suck utropade fadern:
"Tinget har talat, så må det bli!"
De två gick ut och var tillsammans i månskenet tills de sista gästerna
gått att sova. Sedan tog hon barden till sin kammare, och de stängde om sig
och inte kom de ut förrän solen stod högt sent följande dag. Och flickan
sade: "Lite siimluur var nog igonen ändå!"
Deras bröllop stod samma år, och det firades av
folk från hela ätten. Barden skaldade klokt för hövdingens gäster och blev
med tiden en vida ärad karl. Vissa kvällar gick han ner till en bullrig
ölstuga för att där skråla helt andra visor, men blev hans hustru någon gång
misstänksam behövde hon endast ta fram sitt halssmycke.
Älskarnas tvekamp
Kommentar: Berättelser om fiffiga typer som slugt
överlistar omgivningen för att kunna träffa, kyssa eller ha sex med sina
älskade är ganska vanliga i verkliga historiesamlingar, och minst lika
vanliga i khelataariska. Just den här legenden kan dock mycket väl ha en
historisk bakgrund; den betraktas i alla fall som helt faktabaserad av
den västlandsklan som brukar förtälja den.
En gång fanns två klaner i denna del av landet, och dessa klaner hade
länge legat i fejd om en stor obebodd trakt mellan deras marker. De som bodde
närmast dessa vidder var två familjer, en ur varje klan, och i dem levde två
boldager som var en ung man som hette Pageron och en ung kvinna som hette
Fanalea. Bägge reste där ofta ensamma på vakt, och de såg ofta varandra men
endast på avstånd och aldrig möttes eller talade de. Med tiden hade de båda
blivit vetgiriga om sin motståndare och de var ofta i varandras tankar, men
tonen var hård mellan deras klaner och bägge behöll de sina tankar för sig
själva.
En dag då solen hettade och Hjovi stillat sina vindar var Pageron på resa
i de folklösa markerna, och då han var trött och varm styrde han stegen mot
en liten sjö för han tänkte att ett svalkande bad skulle göra honom gott.
Då han kom nära möttes hans öron av plaskanden och fager sång. Nyfiken smög
han fram mellan träden, och där i sjön fick han se en flicka stående böjd
med midjan över vattnet för att tvätta sitt hår. En hänförande syn var
hennes oskylda kropp, och han förundrades över vem denna sköna uppenbarelse
kunde vara. Så såg han hennes kläder vid stranden. Vid dem låg rustning och
hjälm, och sköld och vapen, och han förstod att denna ljuvliga mö måste
vara Fanalea. Då steg han tyst fram och ställde sig över hennes saker. Han
hostade, och med ett förskräckt tjut vände hon sig om.
Pageron sade: "Långt in på min klans mark har du färdats,
Fanalea! Ett rikligt byte vore du om jag förde dig hem som min fånge."
Fanalea skar tänder i vrede över sin
oförsiktighet, men inget mäktade hon göra där hon var. Hon såg honom vredgat
i ögonen, alls utan att försöka hölja sig, och hon sade: "Då må det bli så.
Skall jag visas upp för ditt folk som ett naket djur, eller må jag klä mig
innan vi går?"
Och Pageron log och svarade: "Här kläs ingen",
och hon flämtade, men han sade: "Detta är en varm dag, alltför varm för
fiendskap." Och med det tog han av sina vapen, och sin rustning, och sina
kläder, och lugnt steg han naken ner i sjön och badade där med henne. Storögt
såg Fanalea på honom, sedan steg hon raskt upp ur vattnet och tog sina saker,
och hon försvann in bland träden och inget mer såg han av henne den dagen.
En natt då sollyktan släckts och månen och stjärnorna var över landet, var
Fanalea på resa i de folklösa markerna. Länge hade hon vandrat i månskenet,
men hon förstod att färden hem var alltför lång och började se sig om efter
en god plats för nattläger. Då såg hon bortom några buskar skenet av lågor.
Nyfiken närmade hon sig hukande, och fick där se en ung man ligga försänkt
i sömn vid en falnande eld. Hon kände genast igen sin fiende Pageron. Hans
rofyllda anlete var skönt att se, och en lång stund var hon stilla bland
buskarna och vilade sina ögon på den slumrande ynglingen. Sedan steg hon
tyst fram och flyttade försiktigt vapnen från hans sida. Så drog hon sitt
svärd och sänkte det tills spetsen vidrörde hans hals, och med ett
förskräckt utrop slog han upp sina ögon.
Fanalea sade: "Långt in på min klans mark har du färdats,
Pageron! Ett rikligt byte vore du om jag förde dig hem som min fånge."
Han stirrade vildögt på krigarmön som stod över
honom rustad för strid, och han knöt sina nävar i vrede över sin
oförsiktighet, men inget mäktade han göra där han var. Klingans isande spets
vilade stadig mot hans strupe. Han såg henne kallt i ögonen och sade: "Då må
det bli så. Eller föredrar du att ta med mitt huvud på en påle?"
Och Fanalea log och svarade: "Måhända en god
idé", och han flämtade, men hon sade: "Men detta är en kall natt, alltför
kall för fiendskap." Och med det stack hon svärdet tillbaka i skidan, och hon
tog av sina vapen och sin rustning, och hon lade ut sin sovfäll bredvid hans
och lade sig att vila där med honom. Tätt tillsammans låg de, men utan att
vidröras, och länge betraktade de varandra under tystnad. Sedan somnade hon,
och till sist även han, och i gryningsljuset uppsteg hon och avreste medan
han ännu sov.
En tid därpå hårdnade fejden mellan dessa klaner. Ord gick till kamp, och
krigare möttes i det folklösa landet, och där hördes djärva utmaningar och
järnklang och segerjubel. Pageron stod där, vid äldre kämpars sida, på
den andra kullen var Fanalea bland frändeboldager, men ingen av dem kände
någon krigslust i sitt hjärta. Bägges blickar var på den andra och knappast
något såg de av striderna. Därnedan föll så en tapper kämpe med svåra sår.
Bland ropen och vrålen åsåg de två hans spillda blod under tystnad, och
tankfullt betraktade de åter varandra.
Så steg Pageron fram, och han ropade: "Fanalea!
Ilat från mig som en hare har du en gång gjort. En skön syn var du då, men
jag tvivlar att du dristar möta mig ens med rustningen på!"
Och Fanalea ropade: "Pageron din slöfock, hur
du sköter sin krigarplikt, det har jag nog sett! Näpen var du då, men ditt
snarkande är värt att frukta mer än ditt svärd!"
De samlade krigarna stod förbryllade inför
dessa märkliga utmaningar, då ingen visste vad de två syftade på. Men när
båda steg ner mot slagfältet utbröt hetsrop på nytt, för här var två ungkämpar
som man aldrig sett mötas i strid. Länge var de stilla därute med
dragna vapen. Den med god blick såg att de talade lågmält, och vad de sade
vet ingen. Sedan korsade de vapen i djärv envig, men mer säregen drabbning
har sällan skådats, för ingen syntes vilja skada den andra. Där var hotfulla
svingar på ofarligt avstånd, och kraftlösa stötar riktade mot sköldar, och
dröjande utfall från vilka man simpelt klev undan. Så möttes deras klingor,
och Pagerons svärd gled ur hans hand så lätt som om han själv öppnat sina
fingrar. Ett sus gick genom folket och Fanaleas ögon blev stora. Sedan högg
hon, ett lojt hugg som han ledigt gäckade, och svärdet gled ur hennes hand så
lätt som om hon själv öppnat sina fingrar.
Båda kastade nu sköldarna och drog sina dolkar.
En kort stund cirklade de varandra, sedan störtade de fram i samtidigt
utfall. Men bägges stick kom alltför snart och var som för att hålla fram
sitt vapen till den andra. Pageron grep enkelt Fanaleas handled, och hon
gjorde detsamma med hans. Där stod de så, låsta på handsbredds avstånd med
armar utsträckta, och de såg djupt i varandras ögon men syntes knappast kämpa
för att komma loss.
Nu höjdes röster i vrede: "Är detta strid eller
kurtis?" "De sparar sin fiendes skinn med vilje." "Med pigor på höskullen har
jag haft vildare kamp!" Khelinner steg fram och kallade striden bruten.
Fanalea och Pageron pekades åter till de sina där de båda mottog mycken skäll
och klander, men båda sade att de kämpat så hårt de hade förmått.
Nu möttes deras hövdingar i rådslag, för allas harm var nu riktad mot
paret. Pagerons hövding sade: "Dessa två drar löje över kriget och över
alla sina krigarfränder, ja, över båda våra klaner!"
Fanaleas klanfrände boldtaaren utbrast: "Ett
nidingsdåd är det och kan aldrig gå ostraffat! Skicka jäntan hemåt i skam,
och ge spolingen till mig och han skall strax vara skivad."
Men en khelinn steg fram och sade: "Sådan är
inte krigarseden. Deras kamp är inte ändad, och innan så skett kan ingendera
utmanas av annan." Nu förstod alla att utmaningens syfte för dem varit att
beskydda varandra. Dock enades man snart att envigen måste göras fullgjord,
om så under tvång, för att rädda klanernas ära.
Hövdingarna befallde nu de två till lagfäst tvekamp. De rustades på nytt
och en stridsmatta lades ut. Deras hövdingar utropade: "Här må ni mötas
tills blod utgjutits och en av er inte längre förmår fortsätta. Mattan är
ni båda förbjudna att lämna innan kampen är slut!" Nu nickade man och sade
att med dessa villkor kunde blodig strid minsann inte undvikas om än de
kastade sina klingor.
Fanalea sade: "Är det inte så att kämparna
själva må välja vapen och rustning så länge de båda är lika utstyrda?"
Khelinnerna nickade och sade att nog var det så. Hon sade: "Inget svärd
behöver jag mot denne man!" Och med det spände hon av sitt svärd och kastade
det åt sidan, och likadant gjorde Pageron. Och han sade: "Ingen sköld behöver
jag mot denna kvinna!" Och han kastade undan sin sköld, och likadant gjorde
hon. Och hon sade: "Ingen hjälm behöver jag mot denne man!" Och hon avtog sin
hjälm, och likadant gjorde han. Och dolk och harnesk och armskydd avtogs och
kastades, och sedan stövlar och tröja och byxor, och till sist drog de bägge
av sina sista plagg och stod alldeles nakna inför varandra.
Två klaners krigshorder gapade i häpnad, men
inga andra verkade de två se eller höra. De gick fram och möttes i öm
omfamning, sedan lade de sig ner och drog hälften av mattan över sig, och
snart kunde ingen tveka om vad som skedde därunder.
Lång tid förflöt, och då tvekampens regler ännu inte var brutna kunde de
samlade krigarna inget annat göra än vänta. Till sist steg älskarna upp,
och de vände sig oblygt mot de sina.
Pageron ropade: "Jag är besegrad! Mina krafter
har Fanalea helt uttömt. Hur än jag försöker förmår jag inte längre
fortsätta."
Och Fanalea ropade: "Jag är besegrad! Pageron
har genomträngt mig djupt, och med sitt mandomsvapen utgjutit min mödoms
blod."
För en stund fylldes nejden av häpen tystnad,
sedan började någon skratta. Fler stämde in och ljudligt bifall steg från
folket. Där fanns även de som muttrade vredgat, men knotade högt gjorde
ingen. Denna gång hade tvekampen slutförts enligt de regler som yttrats.
Av klanfejden blev intet mer, och när älskarna återvänt till sina hem blev
de båda kallade inför ätteting. Muntert må saken ha slutat, men de hade
svikit sin krigarheder och dragit vanära över tappra fränder. Rådslag hölls
mellan deras släkter, och på tinget förde dessa gemensam talan. Som
straff fråntogs de två sina krigarnamn och förvisades till det folktomma
landet, för att där resa en gård och utan giftermål leva tillsammans. Deras
söner skulle vara av faderns släkt och deras döttrar av moderns, men
ingendera räknas till någons klan. Och när barnens familjer befolkade landet,
då skulle älskarnas brott vara gäldat.
Och Pageron och Fanalea gjorde sin plikt så flitigt som
någon mäktar, för deras barn blev med åren fler än många män kan räkna, och
så grundades den stolta klan som är vår egen.
Trolljäntan
Kommentar: Ingen khelataarisk sagosamling vore
komplett utan lite SlamDunk-action. Den här manhaftiga historien
innehåller dock drag som är mer typiska för bergsfolkets sägner än för
klanernas. Sannolikt är det en saga från Ei Weir Menithi, ursprungligen i
versform, som här återberättas på mynilemsk prosa. Berättaren ändrar några
kulturspecifika detaljer - läsaren får själv fundera över vilka - och kortar
antagligen ner den; möjligen är detta bara andra halvan av den kompletta
berättelsen. Namnet ’Ærkas’ är troligen en khelataarisering av det
kharigaanska Erkazh.
I Awhaal förtäljde några krigare märkliga historier för mig då jag språkade
med dem över öl. I denna by talades det om en herdeflicka som en gång
försvann uppe i bergen. Det sades att hon blivit bortrövad av bergstrollen.
Detta kan tyckas alldagligt, men några tror att hon inte åts upp utan
blev kvar hos dem, och att hon hade fött ett av dem en dotter. En flicka som
var till hälften människa, till hälften troll. Åratal senare hände det att män
försvann när de jagade uppe på ett berg i söder, och man sade att denna
odjursjänta bar skulden.
Men så en gång var en krigare kallad Ærkas på
färd genom just dessa trakter. En ståtlig man var han, högrest och armstark,
snabb som ett grottlejon. Han kunde ta språng över enorma stup. Fiender blev
svaga när de skådade hans blick. Vid hans sida var ett långsvärd, kallat
Segerstark, smitt av hans far, som utan att slöas kunde klyva en klippa.
Hämnd var resans mål, för stort hade krigaren
kämpat för en mäktig rikeman och lovats riklig belöning, men han sveks i
striden av en tilltrodd kamrat. Horghur vek från Ærkas' sida och lämnade
honom sårad i främmande berg. Uslingen lät sig äras för hjältedåden och tog
själv Ærkas' lön. Nu ägde han storgård på mark där safirer bröts och hade
egen hird som svor honom trohet, och rikemannens väna dotter var nu Horghurs
kvinna. Ett helt år levde Ærkas i en fuktkall grotta likt ett sårsjukt
djur, tills han hjälpt av bergens vättar återfick sin styrka. Fjärran gick
färden och vintern var kommen, men törst efter svekfullt blod drev på hans
steg.
En kväll kom snöstorm över bergen, och Ærkas gick länge i yrande snö utan
sikt eller mål. Så hördes ljud från en mäktig strid. Marken skalv av larmet
så stenar och snösjok störtade ner, men han strävade djärvt fram bland dem
tills hans ögon fann ljudets upphov. Nere i en djup ravin låg tre myskoxar
dräpta. I kamp om bytet var en drakbest och en väldig vildjänta, mer
avklädd än klädd, iförd endast ett björnskinn. Vapen var hon utan men slet
klippblock ur marken som vräktes på besten. Länge syntes striden ha varat,
men nu greps jäntan hårt i krossarnäbben. Då slungade sig Ærkas ner i
ravinen och drog sin klinga i avgrundssprånget, och han landade ovanpå
huvudet och stötte faderssvärdet djupt däri. Skinande stål genomträngde
drakskinn och kött och ben och hjärna, och ravinens väggar täcktes av
blodet. Bestens ögon trängde ur sina hålor. Dess dödsskri fick bergen att
skälva.
När dödskampen stillat drog Ærkas svärdet
fritt, och han sade: "Att dyka från skyn i dråparvärv, det kunde du. Nu fick
du smaka vad själv du gett andra!" Då reste sig jäntan och de såg på
varandra. Reslig var Ærkas men huvudet längre var hon, och bred som en man
över axlarna, med kraftfulla lemmar. Anletet var grovt och med tjocka
ögonbryn, men ägde vild fägring och var inte oskönt att se. Berggrå men
människoslät var hyn, svart och svallande var håret. Ærkas förstod att detta
var halvblodet man talade om. Hon sade: "Mitt liv har du räddat och kött har
jag nu för lång tid. Mitt hus har ingen man fått se, men följ mig nu dit och
få skydd undan stormen." Och så lyfte hon en myskoxe under varje arm. Ærkas
tog den sista över ryggen. Han yttrade sin häpnad för att hon ägde en boning,
och hon svarade: "Fars folk vistas i grottor, men mors dotter är jag. Hon
lärde mig sitt folks ord och seder."
Långt gick de genom snöstormen. Jäntan höll
bråd takt i tjock djup snö, och sprang ledigt över raviner och stup, men
Ærkas tog i och höll jämna steg. Så kom de till hennes hus, byggt som
bergshusen brukar men mycket större. Därinne var en ansenlig härd med ännu
pyrande glöd. Hela timmerstockar låg invid. Där fanns bord och bänk och en
väldig bädd, och dörrar till andra rum, och en grotthåla dit hon kastade
oxarna.
"Av mor har jag lärt vad gäst skall plägas"
sade jäntan, och hon ställde fram på bordet en välrökt get, och med
måsägg och svampar och vildrovor till. Ett rikligt mål var det, men Ærkas
hade krigaraptit och slukade kosten med friska ljud. Trolljäntan bröt med lätthet
en stock och lade på glöden, sedan åsåg hon i tysthet sin gäst tills han tömt
alla faten. Då pekade hon mot ett annat rum. Därinne stod ett kar av sten
fyllt av kallt klart vatten. Hon tog två stenar och slog dem tre gånger
samman och lade i vattnet, och strax steg där ånga som hade det stått över
eld. Ærkas häpnade över detta men hon sade: "Mångtaliga konster har jag lärt
av far."
Så tog hon av björnskinnet och stod oklädd helt
utan att blygas. Kroppen var mäktig och muskelstark, brösten vart och ett som
ett oxhuvud stort, över det kvinnliga växte en ymnig svart tuva. Då han
avklätt sig besåg hon hans kraftfulla krigargestalt och hon sade: "Vek och
späd som ett gossebarn synes du, men måhända blir det rart att bada dig."
Ærkas harmades åt dessa ord men var tyst, besluten att hon skulle bli varse
vad gossen förmådde. Hon badade honom och han badade henne, nära som man
tvagar en kärmö, och strax hördes andra ljud ur jäntans mun. Hon
utbrast: "Liten är du men en jättelik man, och det är gott att känna dina
händer!" Då hon var svag lyfte han henne i sina armar, hon bars till sin bädd
som ett flickebarn och lades ner däri. Sedan fick hon smaka krigarens
redskap. Av deras drabbning skakade huset, jäntan ljöd likt ett
vrålande troll, men natten lång mätte Ærkas sin styrka mot hennes.
När de bägge låg matta i morgonljuset sade hon:
"Min gäst har du varit där ingen gästat förr, och rikligt har du fått av allt
jag har att bjuda. Min tur är det nu att få en önskan." Ærkas sade: "Av
trollblod må du vara, men sällan har jag gästat bättre värd. Säg din vilja
och den skall bli följd!" Då sade jäntan: "Skydd är jag av fars folk däruppe,
och hållen för liten och klen. Skydd är jag av mors folk därnere, och hållen
för ett vidunder. Ont är det att vara ensam. Stanna med mig och bli min
make!" Och Ærkas sade: "Ack jänta, min släkt stupar mangrant hellre än
blandas av trollblod, och heder kallar mig mot söder för hämnd! Men så länge
vintern varar stannar jag, och att jag återvänder svär jag på min
krigarheder!"
Och Ærkas var hos trolljäntan under flera månvarvs tid, och han skaffade
henne kött och salt och ved, och hon var hans kvinna, tills snön runnit
bort och stigar åter var farbara. Därefter tog de avsked. Aldrig hade han
sett henne gråta som en vanlig kvinna men han såg det nu. Hon gav honom en
lock av sitt hår och sade: "Drag en gång i denna och du skall synas liksom
berget och vara osedd av dina fiender. Drag två gånger och du skall bli
hård liksom berget för deras vapen. Drag tre gånger och du skall ha bergets
styrka i dina lemmar." Utan fler ord kysstes de, sedan gick han.
Genom djupa pass tog honom färden och över höga bergsryggar. Över stiglösa
nejder fick han vandra såväl som över välberesta, och vildsinta vårstormar
hämmade hans steg. Efter många dygn nådde han gården högt på en klippa.
Stor var den och byggd av sten, och var befäst med en mur runtom, och den
vaktades av starka krigare. Ærkas bevakade den länge på avstånd. En dag
gick förbi, och Horghur såg han tala med hirdmännen, och han bet sig hårt i
handen för att inte genast rusa fram och dräpa nidingen. Den andra dagen
gick så fienden ensam ut på jakt. Tyst som leoparden följde honom Ærkas
hela dagen. I daglägret fann han ett krus fyllt av välbryggt öl, och han
hällde i det rotpulver av örten lodjursöga. Därefter gav han sig av, viss
att Horghurs hemkomst skulle bli sen. När mörkret föll kom hämnaren åter
till gården.
Ærkas drog en gång i hårlocken, och när han
steg fram såg honom ingen mot stenväggen. Han gick in genom flera rum där män
satt. Längst inne var uslingens bäddvrå och där låg hans kvinna. Rummet var
mörkt och hon sade: "Är det du, min make?" Han svarade inget utan lade sig hos
henne, och han tog för sig väl av det han blivit berövad. Mjuk och slät och
liten var hon men tycktes honom likgiltigt lugn, och till trolljäntan gick
hans tankar. Hon utbrast: "Mer vild än vanligt är du ikväll, och större!" Tre
gånger lägrade han henne, sedan var hon svettig och matt. Då reste han sig så
hon såg honom i månskenet. Kvinnan flämtade då hon skådade hans anlete, för
hon hade trott honom stupad, och han sade: "Allfaderns rättvisa är skipad,
för vad som lovades mig har jag nu tagit." Sedan lämnade han henne.
Ærkas gick ut och han ställde sig utanför
muren. Han drog två gånger i hårlocken, sedan stötte han ton i sin lur. Snart
steg krigare ut med dragna vapen, och undrande tjänare stod bakom dem. Flera
män igenkände Ærkas och trodde honom en gengångare. Han ropade: "En svekfull
herre tjänar ni, men era liv sparar jag om ni avreser. Förgås skall alla som
här förblir!" Pilar och spjut och kastknivar kom då flygande, men stoppades
av hans bringa och föll till marken. Osårad stod han kvar. De siktade mot
hans huvud, men även från pannan föll vapnen. Då greps de alla av fasa, och
han lyfte Segerstark och tjänarna flydde då skrikande. En krigare rusade fram
med sitt spjut. Grinande tog Ærkas dess stöt i buken, och han sade: "Orädd är
du, men för din ledares svek får du plikta." Och mannens huvud föll skilt
från halsen, för så snabbt var Ærkas' hugg att man inget såg förrän det var
förbi. Då flydde även krigarna från gården och försvann ut i natten.
Ærkas gick åter in till kvinnan som sökte
gömsle under fällarna, och han drog henne fram och sade: "Var gömmer
kvinnotjuven de skatter som skulle varit mina?" Hon vågade inte tiga utan
svarade: "I en låst kista av gediget stål, i en grop under ett stenblock det
tar sex män att lyfta, i en grotta bak en låst dörr även den av stål." Och
hon pekade mot dörren, som var grov och djupt infäst i bergväggen. Men Ærkas
drog tre gånger i hårlocken, och med sina händer drog han dörren lös från
sina fästen, och han vräkte stenen åt sidan och slet locket av kistan. Helt fylld
var den av glittrande safirer. Ærkas bar ut kistan hel och hållen, hällde
sedan juvelerna i en säck och bar dem ner i en ravin intill.
Sedan han ställde sig att invänta sin fiende.
Horghur kom, arg för att likt en gamling ha somnat på jakt, och fasa fyllde
hans ögon då han framför sig såg Ærkas i månskenet. Ærkas röt: "Med svek vann
du orätt denna gård. Redan har jag berövat dig allt du hade däri, ditt liv
begär jag nu. Döden skall bli din rätta lön!" Horghur greps av skräck vid
dessa ord, men vid porten såg han så kvinnan, och han skrattade och sade:
"Inget av värde synes du ha tagit. Där står ju min kvinna och väntar mig!"
Ærkas sade: "Henne har jag redan haft, och tre gånger känt hennes behag i din
säng." Horghur såg hennes blick och visste att det var sant. Då greps han av
raseri och röt: "För detta skall jag skära av din manlighet! Mina hirdmän
skall hugga dig i stycken som mina tjänare skall sprida över klipporna!"
Ærkas svarade: "Dem har jag redan mött, och utöver en har de alla flytt upp
i bergen." Och han pekade på det avhuggna huvudet, och Horghur visste att
även det var sant. Då greps han av bävan men han härdade sig och sade:
"Trogen hird behöver jag inte när krigare finns som kämpar för guld, och
rikedomar har jag i överflöd." Ærkas svarade: "Ingen köper dig de stenarna,
för även dem har jag redan fråntagit dig." Och han pekade på den uppbrutna
kistan, och Horghur visste att även det var sant. Då drog han sitt vapen
och han skrek: "Ur Caarevels sköte har du återfötts, nu överlämnar jag
själv dig till henne!"
Klingor möttes med praktfull klang och gnistor
skar genom luften, och bergens makter åsåg striden. En hård strid blev det,
för Horghur var en mäktig kämpe, men Ærkas var den bättre och hade Allfaderns
stridslust. Sakta drev krigaren uslingen bakåt tills han stod vid ravinens
rand. Då högg Ærkas en gång, och Horghurs sköldarm skildes från kroppen.
Ærkas högg igen, och Horghurs svärdsarm föll kapad till marken. Sedan högg
Ærkas en tredje gång. Stål skar genom muskler och ben och mjuka organ, och
Horghurs kropp klövs från hans skrev upp till nacken och störtade
ner i ravinen. Ännu levande skrek han hela vägen ner, tills han krossades mot
sina illvunna skatter. Hans blod sprutade över ravinens väggar och flödade
ner över ädelstenarna, och då det spillts i rättrådig hämnd förvandlades
safirerna av det till rubiner.
Ærkas skådade förrädarens död och kände
krigarvreden långsamt falna. Han vände sig sedan till kvinnan och sade: "Även
hans hem vore gott att riva, men illbragd är att lämna mö utan tak. Ge dig
till den förste av krigarna som finner mod att återvända så får du en god ny
man." Snyftande sade hon: "Stanna med mig och behåll vad som lovats dig!" Han
svarade: "Fager är du, men jag vet en som är mer kvinna än du." Och därefter
gick han.
Ærkas tog rubinerna och vände åter till jäntans hem. I berggrunden kunde
hon känna hur han kom, och när han nådde huset stod hon utanför i kvinnlig
prakt, sitt björnskinn förutan. Hon sade: "Varm mat och varmt bad väntar
segerrik gäst, och jag har oljor för krigares skinn, och nyvädrade fällar är
i bädden."
Senare avreste de båda ner till hans folk. Där
blev han förmögen storman och grundade en gård med många djur och väldiga
ägor. Trolljäntan kunde förvisso inte bli hans hustru, men som hans tjänare
var hon alltid där och aldrig lät han någon tala illa om henne, och aldrig
tog han någon annan kvinna till maka. Och att denna historia är sann,
det vet jag, för hans gård står ännu kvar. Och det sägs att de gamle ännu
minns hur det ljöd därifrån var natt, då dess väggar skakade och skrän som av
ett vrålande troll hördes eka mellan bergen.
| Att notera: |
| • | Awhaal, där berättaren säger sig ha hört historien, är en
större by eller småstad hos klanen Taarahag (södra Caaribold) mot bergen
till; Lancelot Games oavslutade roman Lapnil Fyrfinger inleds där. |
| • | ’Jänta’ används här troligen som översättning av ett
kharigaanskt ord för "ogift kvinna (med låg status)", inte som en
hänvisning till trolljäntans ålder. |
| • | För bergsfolk representerar rubiner och safirer
Yrakh (eld) resp Ewith (vatten) - och de symboliserar även stammarna Easisa
resp Oaalna; khelataarer ser nog bara en ökning av bytets värde i
transmutationen, men den har en djupare symbolik i originalversionen. |
|