"Det är inte dåligt av ett stockholmsband att
skapa något så eget och fräckt av amerikanska klyschor
i texterna och garagerock- och Nick Cave-influenser i musiken, men bådadera
är laddade med nerv och framför allt humor som lockar till upprepade
lyssningar. Låten där Satan möter en kvinna utan att lyckas
att skrämma henne, för att woman's the root of all evil,
är genial. Om man står ut med den sortens humor är även
Necromancer Girl en höjdare och bara att döpa låtar till
Snowy White And The Seven Sins och Kentucky Fried Shithead är fullpoängare.
Men mest imponerad är jag över alla krumbukter i arren, som
skickligt manövrerar bort musiken från det tråkiga och
förväntade."Kjell Häglund, Aftonbladet
"Det mest osannolika med den här ensemblen är
att den är så osannolikt insnöad på amerikana. Det
är snudd på sjukt. Sjukt, djävligt roligt och dessutom
osedvanligt begåvat. Faktum är att Star Spangled Boner (en
riktigt stor och styv en som varje helbomullsamerikan av manligt kön
har i sina våta drömmar), allt ifrån det Krazy Kat-inspirerade
omslaget till det sista vinylspåret, är bra mycket bättre
än det mesta som producerats i det här landet i år."Tomas Nilsson, SLITZ
"The Lee Harvey Oswald Ensemble svarade för den stora
överraskningen på Joker-samlingen Nordic Sounds. Här kommer
LP-debuten inskramlande och utropstecknen kvarstår. Nästan
uppe i Dolkowska dimensioner tar Star Spangled Boner med er på en
resa som sträcker sig långt tillbaka i tiden vad beträffar
musikaliska rötter, samtidigt som Lee Harvey står stadigt förankrade
i åttiotalet. Titellåten är ett konglomerat av gospel,
armédrill, amerikanska nationalsången, furiös rock 'n'
roll, allt draget genom orgel/piano-filter och Ingmar Nordströms
luftstrupe. Mycket tilltalande. Den stora influensen stavar Birthday Party.
I Baby Baby Baby kan man nästan se Mick Harvey (!) lägga ut
sina smattrande bombmattor, och Partys balladbluesiga profil känns
igen i spår som Kentucky Fried Shithead. She-Devil From Planet Eros
kallar till och med djävulen för Nick…
Ensemblen kan skryta med att ha skrivit de fräckaste Birthday Party-pasticherna,
åtminstone på den här sidan Öresund. Necromancer
Girl är sprittande glad folkmusik, med en fiol som nästan tangerar
Camper van Beethovens dito i sinnlighet och nerv. Snor åt mig tre
0ch en halv stjärna från stjärnbaneret, men inte var det
långt ifrån ytterligare någon halvpoäng. Och vad
säger Onkel Sam?"Terry Eriksson, Sound Affects
"Man kan gå till angrepp mot det man tycker illa
om med sina egna vapen. Stockholmska The Lee Harvey Oswald Ensemble (TLHOE)
går i det här fallet ut hårt med en extremt amerikansk
rockmusik, där symbolerna bytts ut och ändrats om.
Till att börja med har Max Andersson, från tidningen Galago,
tecknat ett skärande ironiskt LP-omslag av militaristiskt USA. Sedan
kommer titelval i stil med Kentucky Fried Shithead, Snowy White And The
Seven Sins samt Junkie Doodle Dandy, förutom då själva
namnet TLHOE och gruppens debutskiva Star Spangled Boner.
Musiken är därefter och kvartetten TLHOE blandar friskt både
genrer och, lätt förändrade, symboler. Ena stunden rör
det sig om piano, kvinnokör och saxofoner i en krogkombination. I
andra stunden blandas klämmig fiol, nationalstämning och vrålande
rock.
Enstaka låtar kan jag dock inte bara sluta att bli irriterad av.
Det gäller exempelvis Junkie Doodle Dandy som även finns med
på Janne Svensson offensiva skivbolag Joker Records lysande samlingsplatta
Nordic Sounds, volym 2. Det är ett sådant spår som jag
inte kan bestämma mig om jag ska bli irriterad över, eller -
efter den trista inledningen - uppskatta den smarta uppläggningen
av text och musik. Skivan som helhet är dock inte enerverande, när
TLHOE tar med Uncle Scum (!) till Disneyland under Halloween." Mattias Bengtsson, Smålandsposten
"När det här bandet tidigare producerade egna
kassetter och videor kallades etiketten Jack Ruby Productions. Det är
ett faktum som avslöjar att The Lee Harvey Oswald Ensemble anstränger
sig för att skapa dramatik. Spänning. Och ambitionen går
igen i musiken. Som vrider sig i atonala kramper ovanpå ett stadigt
beat. Ett piano där, en fiol där, på några spår
en saxofon och oj-oj-oj vad bortkommen man blir!
Star Spangled Boner är
ett dynamiskt och varierat album. De tar avstamp i postpunk-trakterna
intill tidiga Killing Joke, men sen är referenserna vaga. Jag har
ännu, efter närmare tio lyssningar, inte bestämt mig för
om jag tycker det är en hållbar helhet. Men det är definitivt
en ypperlig debut."
Thord Eriksson, Nöjesguiden
"Detta LP-debuterande stockholmsband använder rockens
klichéer som meccano. Resultatet blir en seriös kitsch, en
medveten skenmusik, utifrån en total normförnekelse i dadaistisk
anda. Istället för att kombinera eller växla mellan olika
genrer betraktar man dem ur ett metaperspektiv, ungefär som Blue
For Two.
"Star Spangled Boner" är en inspirerad och inspirerande platta, en
sorts pricksäker roadmovie i musik"Bo Ströberg, Kronobergaren
"Den här skivan släpptes redan i december i fjol
men jag tycker ändå att den är väl värd att
skriva om nu på vårkanten. Dels för att den är svensk,
alltför sällan får svensk rock den uppmärksamhet
som den så väl förtjänar, och dels för att den
är bra. Att medlemmarna är faschinerade av det stora landet
i väster kan man knappast missa för att i texterna avhandlas
såväl amerikansk patriotism som vietnamveteranernas lidande.
Musiken är en blandning av klichéer och en hel del Birthday
Party-influenser, men det vore fel att kalla dem för plagiatörer
därför att musiken de gör är full av egna idéer
och fyndiga infall. The Lee Harvey Oswald Ensembles debut-LP lovar mycket
inför framtiden."Anders Nilsson, Vimmerby Tidning
"USA står i focus för en rad giftiga och mycket
kritiska texter på den här skivan. Titlar som Kentucky Fried
Shithead, Junkie Doodle Dandy och Star Spangled Boner berättar i
korthet vad det här handlar om. Det här bandet är svenskt
och debuterade häromåret på samlingsalbumet Nordic Sounds,
volym 1. Det här är gruppens första egna album och den innehåller
nio låtar av varierande musikalisk klass. Gemensamt för samtliga
spår är dock de högintressanta texterna om landet vi älskar
att hata. Janne Enbom, Norrbottens-Kuriren |